Båtseglareordbok/P
| ← O |
|
Q → |
P[redigera]
»Pall i spelet!» är det vanliga kommandoordet för att upphöra med invindande af ankarkettingen och låta en af ankarspelets stoppare (pallar) falla ned i sitt spår för att hindra spelet att gå rund till följd af kettingens dragning.
Palma kallas det på sjöspråket när man halar i ett tåg genom att flytta en hand i sender framför den andra. Man kan på det sättet hala fortare, men ej med så mycken kraft som vid vanlig halning med båda händer på en gång.
Papegoja kallas ibland ett litet aktersegel såsom t. ex. mesanen på en yawl.
Parabeln har en tid varit den kroklinie, som haft största betydelsen och tillämpningen inom skeppsbyggeriet. Amiral af Chapman tog parabeln till grund för de flesta bland sina konstruktioner och uppstälde den regeln, att spantareorna i fartygets undervattenskropp skulle uttryckta i lineärt mått och ställda på sina respektive afstånd från hvarandra vinkelrätt emot en gemensam baslinie stå i sådant förhållande till hvarandra att en kroklinie dragen genom ytterändarne (fartygets »deplacementslinie») fick parabolisk bugt. Sedan emellertid den norske skeppskonstruktören Colin Archer i stället uppstått den regeln att fartygets deplacementslinie bör vara en »våglinie», har parabeln numera knappast någon annan tillämpning inom skeppskonstruktionen än såsom grundlinie för tillverkning af rundhult.
Men det är alldeles oomtvistligt att ett sådant får största styrkan i förhållande till sin vigt om det mot topp eller nock afsmäckras i paraboliskt förhållande, och detta brukar äfven tillämpas af bättre skeppstimmermän.
Huru en parabel uppritas exakt matematiskt kan man inhemta i läran om koniska sektioner, men som timmermän i forna tider icke brukade studera den, använde de i stället en rent praktisk metod, som kan vara värd att tillämpas vid tillverkning af rundhult. Den utföres sålunda enligt bifogade teckning:
En rät linie a b drages på en renhyflad bräda eller på mallgolfvet. I en passare tages ett godtyckligt mått, t. ex. en decimeter och detta afstickes utefter den ännu till sin längd obestämda linien a b, först 2 gånger till e, vidare derifrån 5 gånger till f, 9 gånger till g, och till sist 14 gånger till slutpunkten b. Vid a afsättes vinkelrätt emot a b linien a c lika med rundhultets största tillämnade diameter i verkligheten, och vid b afsättes b d lika med minsta diametern. Punkterna c och d sammanbindas med en rät linie, och upp till denna drages de på teckningen streckade linierna e h, f i och g k. Dessa sistnämnda utflyttas nu på jemna afstånd, så att e h kommer såsom såsom h' på första fjerdedelen ifrån storändan, i' på midten och k' på tredje fjerdedelen. När nu timmermannen skall tillverka rundhultet, så har han i naturlig storlek sticken vid punkterna c, h', i', k' och d, kvilka han tager i krumpassaren och afsticker såsom de blifvande diametrarne på motsvarande ställen af rundhultet, hvars sidor då få samma bugt som kroklinien genom de sist nämnda punkterna.
Detta sätt är i praktiken det händigaste och gifver nära nog parabolisk bugt åt rundhultets sidor. Men det finnes nu för tiden icke många timmermän som känna till sättet, hvarföre det meddelats här.
Part kallas hvar för sig den del af ett tåg, som genom sin användning eller sitt läge skiljer sig från en annan; såsom t. ex. i en talja »fasta parten», »halande parten» och de parter som gå bredvid hvarandra från block till block.
Passadvindar äro egentligen de i atlantiska oceanen på ömse sidor om eqvatorn stadigt och jemt blåsande nordost- och sydostvindarne, i hvilka man ibland kan segla en hel vecka eller mer utan att behöfva röra en brass, men sjömän bruka ibland såsom loford öfver en ovanligt jemn och stadig bris äfven i våra farvatten säga att det är en riktig passadvind.
Pejla är att med särskildt derför inrättad kompass eller annat instrument uttaga bäringen till något föremål för att med ledning deraf kunna bestämma fartygets ställe. Detta göres bäst genom pejling af två eller flere föremål (krysspejling), då fartygets ställe är i bäringsliniernas skärningspunkt.
Man kallar det också pejling när man undersöker vattendjupet eller lodar, och i öfverensstämmelse härmed säger man att man »pejlar pumpen», då man undersöker huru mycket läckvatten som finnes i fartyget.
Penteri, det särskildt inredda ställe i fartyget der servis och närmast till hands behöfliga matvaror förvaras.
Pert, ett under en rå eller en klyfvarbom i bugt hängande tåg, som tjenar som fotstöd, och om det är mycket långt uppbäres der och hvar af pertridare, på det bugten ej må bli allt för djup.
Pik kallas aktre öfre hörnet af ett gaffel-, loggert- eller latinsegel äfvensom rundhultet härvid och någon gång såsom förkortning det fall (pikefall), som uppbär detta.
Pik kallas äfven det trånga rummet längst ned i för- eller akterskarpet, »förpik» eller »akterpik».
Pinnkompass begagnas ännu någon gång för att hålla reda på de kursar man styrt i stället för att skrifva upp dem, och består af en rund träskifva med en kompassros uppritad på den samt hål i rad utefter kompasstrecken. För hvarje halftimme insättes en pinne i det kompasstreck som man derunder styrt, och vid vaktens slut flyttar man ihop pinnarne lika mycket från ömse håll till det streck, som då angifver den under vakten styrda »generela kursen».
Platt fördevind — se det sistnämnda ordet.
Plattgattad säges en båt vara när den har plan akterspegel, såsom t. ex. på kutterjollar är vanligt.
Platting, en fläta lagd af vanligen nio kabelgarn för att användas såsom tillfällig klädsel emot skamfilning af tågvirke.
Plikt, rummet i ett fartyg ofvanför piken.
Pliktankare, ett större ankare för bruk vid utomordentliga tillfällen.
Pockenholz är det bästa träslag för blockskifvar, dotkoppar och dylika småpjeser.
Pottlod brukades förr mycket och förekommer ännu ibland såsom bestrykningsmedel i botten på yachter och båtar för kappsegling, ty det gifver väl poleradt med styfva borstar en särdeles glatt yta, men denna står sig ej mer än ett par dagar i vatten.
Pram är en ursprungligen norsk båttyp temligen lik en ökstock fastän byggd af mycket smalare bord och med kullrig botten. En pram kan lätt apteras till en ganska duglig segelbåt och i anseende till det billiga priset för sådana båtar brukas den ganska mycket härtill, men förekommer dock mest såsom bibåt till större fartyg, ibland äfven på yachter.
Preja är egentligen att anropa ett fartyg muntligen, men uttrycket begagnas äfven för meddelanden emellan fartyg medelst signaler.
Presenning, ett vanligen af preparerad duk hopsydt eller oljemåladt täckelse öfver föremål som man vill hålla torra.
Pressa med segel = Forcera med segel.
Prick kallas på vanligt sjöspråk och äfven i lotsförordningarne ett flytande sjömärke som i regeln består af en i stående ställning förankrad stång. Sådana äro af hufvudsakligen tre olika slag: slätprickar, svarta eller omålade; ruskprickar, röda med qvast på toppen, och kryssprickar, svarta och röda på omvexlande stycken af ungefär en half meter utefter längden samt försedda med tvärslå en bit ifrån toppen. I forna tider stodo prickarne i bestämda riktningar från de grund de skulle varna för, och det göra ännu ute i öppen sjö större prickar och remmare eller s. k. ballongprickar, men i farleder inne i skärgård äro sedan ungefär tolf år tillbaka prickarne så placerade att för att följa farleden måste man taga alla slätprickar på sin ena sida och alla ruskprickar på den andra, under det att man deremot kan gå på hvilken sida som helst om en kryssprick, enär denna i allmänhet står midt på grundet. Der en farled skär en annan måste man således vara försigtig och helst anlita sjökortet för att se hvilket slags prickar man nu bör taga om styrbord eller babord, men med en båt kan man äfven följa den enkla regeln att i fall af ovisshet alltid gå så tätt som möjligt intill prickarne, ty som dessa merändels stå på 5 à 6 meters vattendjup, kan man med en båt gå på hvilken sida som helst om dem blott de tagas nära. Härvid liksom alltid eljest måste man dock akta sig för att röra vid pricken, ty all åverkan på sjömärken är belagd med strängt straff.
Pump har nästan alltid en större däckad båt eller yacht fast, men i en mindre båt är det oftast lämpligare att hafva pumpen lös, så att den kan användas hvar som helst, i synnerhet om båten är försedd med vattentäta skott utan våghål.
Pumpsot är en klädsel eller trumma i hvilken pumpen är insatt för att skyddas mot åverkan.
Purra är det vanliga sjömansuttrycket för att väcka någon, och begagnas till och med om en kompass som är trög eller som det kallas »död», i hvilket fall man fäster ett fint snöre vid den för att med ett ryck deri purra den.
Pynt göres såsom vidstående figur visar på en sladd, när man har tid till sådan onekligen vacker lyx samt i synnerhet när ändan bör lätt kunna inskäras i ett trångt block eller hål. Med tvinnadt garn göres först en liten tagling en bit från yttersta sladden. De af dennas garn, som utanför taglingen ligga i dagen, utredas, aftafsas med en slö knif och hoptvinnas till s. k. »piskor» eller rättare pisksnärtar, af hvilka med resten af tagelgarnet såsom inslag en matta väfves omkring den tillspetsade kärna eller kalf, som man bildat af de inre garnen. I denna kalf, äfven kallad »tamp», inknopas ett litet öga af smäcker lina, såsom synes längst ned på figuren, för att deri kunna fästa en smäcker tross till hjelp vid inskärningen. Det hela afslutas med en liten kort tagling omkring alla piskorna.
På en yacht, der man håller sig med särskild gast, är det en särdeles lämplig sysselsättning för denne, och åtminstone bättre än att »fåfäng gå», att på lediga stunder pynta ändarne ombord.
Pyts bör man alltid hafva ombord, helst i en båt som ej har pump, så att man icke må behöfva gå med skopa eller öskar öfver relingen när man öser båten läns, utan kan tömma skopan i pytsen och denna öfver relingen.
Påkrängning kallas det ställe på en mast, stång eller klyfvarbom der det stående godset är fast. Ofta begagnar man här en jernring med ögon, i hvilka godset är insplitsadt, men pålitligare är att kränga godset med splitsade eller bändslade ögon öfver toppen, helst om det är jerntross, som ej tål att böjas i skarp bugt. Då är det likväl rådligt att på det godset ej må äta sig in i träet, detta skyddas med en tratt af jern ungefär så som på närstående figur.
Pålandsvind är sådan som blåser nästan rätt, emot ett land, hvilket man då icke bör gå närmare till än nödvändigt, för att icke riskera att komma i lägervall. Dessutom går det alltid värre sjö tätt vid en strand med pålandsvind, och skulle man komma på grund blir det svårt att taga sig derifrån.
Pållare, ett igenom toft, däck eller reling uppstående groft timmer för beläggning af förtöjningar eller svårare trossar. Nu för tiden begagnas ofta pållare af jern eller metall fastgjutna vid ett plan, som skrufvas eller bultas fast.
På låringen säges ett föremål vara när riktningen till det bär ungefär milt emellan rätt tvärs och rätt akter ut. Äfven när vinden kommer från denna riktning säges den vara på låringen.
Pålstek göres såsom figuren visar på sladden af en tross, då man vill tillfälligtvis bilda en ögla, som ej bekniper sig, såsom t. ex. om lifvet på en karl, när han riskerar att gå öfver bord, eller på en ända som man vill kasta öfver en pållare och kunna lätt kränga af igen.