Början, Fortgång och Slut (Sehlstedt 1861)

Början, Fortgång och Slut.

Vi födas. Fåfängt vore det att klaga,
Att ingen frågar först, om vi behaga
Att blifva födda. Nej! till jordens zoner
Vi komma liksom skjutna ur kanoner;
Och presten läser öfver oss sin mässa
Och en nattmössa sätts uppå vår hjessa.

Man, oåtsporda, oss på jorden ställer
Och lindar in oss liksom karameller.
Se’n växa vi, få kolt och skallra redan,
Och krypa som små skaller-ormar sedan,
Se’n står man lull, blir stor, och många gånger
Vi längta att få skägg och polisonger.

Snart äro barndoms-lekarne försvunna,
Man yngling blir och tror sig all ting kunna;
Man läser Cicero, får lärda miner,
Att ej få snufva kläds man i bottiner.
Man kurtiserar, och förr’n man vet ordet,
Har man peruk och tur på nattduks-bordet.

Man blir en man i verken och i staten,
Får lön, som räcker nätt och jemt till maten.
Man kan ej naken gå för vind och väder,
Hos skräddarn får man års-kredit på kläder.
Man gör visiter, blir bekant i husen,
Får fästmö, se’n man varit kär i tusen.

[ 178 ]

Man gifter sig, och tror sig nu vid målet
Af all lycksalighet. Då börjas skrålet
Af barnpig-sånger, skramlor och trumpeter;
Och svärfar gör konkurs, fast rik han heter.
Qvartalet räcker, ej, man måste låna,
Och skägg och polisonger börja gråna.

Nu har man in i ålderdomen dragit.
Alltjemt har hoppet ljugit och bedragit;
Och skulle bättre inkomster nu dugga,
Så har man inga tänder till att tugga.
Till barndoms-verlden man sin blick nu vänder,
Då man ej hade skägg, men bättre tänder.

Ej hjelper punsch och toddy mot podager
Och ej mot gikten, hur ”stor dos man tager”.
Man klår sig bakom örat och funderar,
Hvarföre lifvet oss så grymt handterar.
Och summan blir af allt hvad vi erfarit,
Att det har ”möda och arbete varit”.

Vi dö. Och fåfängt vore det att klaga,
Att ingen frågar först, om vi behaga
Att dö, Nej! då vi minst det ana,
Yi visas ut från lifvets vädjo-bana.
Och slutet blir, att ingen kan förklara,
Hvarfrån vi kommit, eller hvart vi fara.