Banco Nerita
| ← H. K. H. Kron-Prinsen |
|
Till General-Majoren G. A. Hjerta → |
Banco Nerita[1].
Se soln försvinner. Alla stjernor slockna.
Sin mörka slöja nattens genius spänner
Kring jordens anlet. Endast molnen brinna.
Hvad ser och hör jag? Himlens portar öppnas,
Mörk står hvar engel. Zerafsharpan tystnat.
Erån stjerne-thronen, halfgömd utaf skyar,
Syns vrede flamma utur Herrans öga.
“Bort”, hörs hans stämma, och den stämman klingar
En mägtig orgelton igenom verldar.
“Bort från min åsyn. Dig mitt ord belägger
Med månget qval, på fjerran okändt ställe.
Din ånger bringar dig försoning blott.”
Och ifrån himmelen en engel störtar,
I mörka djupets dolda afgrund ned.
Och himlens portar åter stänga sig.
Allt blir som förr. Fröjd, lif och kärlek andas
Naturen åter, hvart man blicka må.
Men under hafvets mörka yta skjuter
En klar korallbank fram. Dess klippa hvilar
Som i en afgrund nära medelpunkten,
Af hela jorden; mörk är det omkring den.
Och med demante-kedja engeln sitter
På klippan fängslad. Qval bo i dess sinne.
Inunder sig han hör blott mörka andar
Alltjemt arbeta ibland vilda flammor.
En underjordisk åska hör han rulla
Beständigt döfvande, i skräll på skräll.
Ej ögonblick han äger ro. I dånet
Af sjudande vesuver hvimlar tanken.
Hvad qval i mörkret! dock, der ljusnar något!
Men huru matt är det och huru svagt,
Det är ej ljuset sjelft, men dess afspegling,
Och glädjen lyser utur engelns öga.
Det är en skymt han ser af hafvets yta,
Och ser deri ett tecken utaf himlen,
Ett minnesland af landet som han lemnat,
Men om försoning ock ett löftes land.
Der uppgår ock en sol, det är en hägring,
En skenbild speglad af i blåa böljan.
Men huru kär är dock den skenbild icke,
För honom nu? Nu först hans inre fattar
Den sanna solens höga herrlighet.
Nu först förstår han himlen rätt; nu först
Allfaders kärlek; och han knäpper samman
Liljhvita händer sjunkande i bön;
Och klara tårar, såsom perlor, falla
Ifrån de sänkta ögonen i djupet.
Och som de falla, falla de uti
De öppna snäckor, som kring foten glimma
Af klippans brant, och snäckorna sig sluta,
Och föras så af vågen sina färde,
Och nu förstår du väl juvelens värde.
Men dagar flydde, och der flydde sekler,
Årtusen flydde äfven; slutligt engeln
Få sin korallbank, bunden utaf kedjor,
Satt liksom omfödd till sitt hela väsen.
Hvar enda skymning utaf syndafallet
Flytt från dess sinne bort, och der var dager,
I Herranom igen. I hvarje blomknopp
Af tankens skapelser, sig tro och kärlek
En boning redde, som två goda alfer,
Som tvenne englar komna ifrån himlen.
Och boren i sin ande såsom fordom,
Med kärleksfull och lugn förbidan, drömde
Han om förlossnings-stunden nu allena.
Den kom också. Igenom alla djupen
Gick det en jordstöt fram. En åskskräll rungar
Igenom innandömet utaf verlden.
Och som en sköld man tänker sig uppburen
Mot molnen, utaf djupets mörka magter,
Så buro andarne i underjorden,
På sina spända vingar, äfven uppåt
Den lossnade korallbank emot dagen.
I skydd af den de tänkte storma himlen,
Men tjente den, uppbärande mot ljusets
Stjernströdda rike engelen igen.
Och engeln ligger bedjande på klippan,
Med knäppta händer; och som klippan stiger,
Så stiger bönen; och som båda stiga,
Den ena länken med den andra faller,
Utaf demante-kedjan, från dess skuldra.
Ren öfver hafvets böljande kristaller
Han lyftad är. Emellan honom då
Och etherns hvalf en molnkolonn sig skjuter,
En milsbred vattenpelare. Dess yttre
Är mörk som natten; men i natten springa
Ljusblixtar korsande alltjemt hvarandra,
Vulkaniskt följda utaf skrällars dån.
Men in i pelarn är det annorlunda;
Ihålig mellan himmel, mellan jorden,
Som guld den glänser, af ett yppigt solsken.
Elektriskt gnistrande och tusensidig
Den ena droppan mot den andra vändes.
Det är en klar cylinder, hvälfd allena
Af böljande safir, längs åt hvars yta
Den ena flamman vid den andra spelar.
Men vid dess fot, på hvit korallhank, synes
Med sänkta vingar frälsad engel stå.
I höjden åter synes af keruber
En vingad krets; solcirkelns glans försvinner
Emot den glans, som, ständigt rörlig, strömmar
Ifrån den cirkeln, bildad utaf dem.
Dock engeln lyfter upp sin blick, då faller
Den sista länk, och fri han lyfter vingen,
Uppåt, uppåt! till flygt mot himlens höjder,
Upp till sitt faders och sitt syskon hem.
Det klang i skyn och englarne försvinna.
Ett ögonblick blott till, och se! der skjuter
En blixt ur svarta skyarne, och blixten
Slår gnistrande igenom vatten-pelarn,
Midt i den stigande korallbank ned.
Och pelarn störtar och i spillror splittrad
Korall-ön sjunker åter ned i djupet,
Och mörkrets andar vända om tillbaka,
Af blixten jagade, till öppna kratern
Af flammig verkstad, i sin afgrunds verld!
- ↑ För några är sedan läste man i en af Stockholms tidningar, huru denna korallbank höjde sig ur hafvet, men åter försvann efter en kort tid; och detta gaf anledning till denna dikt. Sålunda en följd af dagens tilldragelser, har jag trott mig berättigad att intaga den härstädes. En och annan af de i denna samling förekommande dikter, tyckas kanske, till sin syftning, alltför aflägset beslägtade med hvad man egentligen skulle kunna vänta af Tids och Krigs sånger; men man må förlåta mig det! Om icke omöjligt är det dock svårt att helt och hållet undvika ett oegentligt förhållande emellan en samling af dikter och titteln ä dem. Föröfrigt hör ju äfven den aflägsnaste slägtiog till familjen, och jag har ej velat skingra densamma.