Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Judas’ Bref

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Jakobs Bref
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Judas’ Bref
Johannes’ Uppenbarelse  →


[ band III, 682 ]

Judas’ Bref

Inledning.

Judas med tillnamnet Taddeus eller Lebbeus, Mark. 3: 18. Matt. 10: 3, war en af de tolf apostlarna, son af Alfeus och en broder till Jakob den yngre, se v. 1. Luk. 6: 16. Ap. G. 1: 13, och war med wår frälsare nära beslägtad. Matt. 13: 55. Detta bref står i nära sammanhang med 2 Petr. kap. 2 och är särskildt rigtadt emot de farliga willfarelser och förförelser, hwarmed falske lärare och ledare sökte bortföra kristna ifrån öfwerherden Kristus. Det är obekant när detta bref blef skrifwet, dock har det efter all sannolikhet blifwit författadt senare än Pauli och Petri bref. Till följe af den stora warsamhet, som apostlarne inskärpt i församlingarne, att icke utan fullgiltiga bewis antaga någon skrift såsom apostolisk eller af Guds Ande ingifwen och af apostlarna godkänd, rådde i början någon owisshet om detta brefs äkthet, till dess församlingarne hunno göra sig förwissade derom, och följaktligen är det en af de skrifter i nya testamentet, som blifwit kallade Antilegomena eller motsagda. Men det blef dock allmänt antaget, och det starkaste bewiset för brefwets äkthet är dess apostoliska kraft, ande och innehåll. Den utmärkte Origenes kallar det apostoliskt.

Helsning. Warning för falske lärare och uppmaning till fasthet i tron.

Judas, Jesu Kristi tjenare och Jakobs broder, till de kallade, som äro älskade i Gud Fader och åt Jesus Kristus bewarade.

I sin härliga öfwerstepresterliga bön beder Jesus för de sina: Helige Fader, bewara dem i ditt namn... helga dem i din sanning. Joh. 17: 11, 17, 20. Denna bön uppfylles på dem, som lefwa i Kristus, de äro i Fadren älskade, af Sonen helgade och åt honom behållne i tron och förwarade såsom hans dyrköpta egendom. Mal. 3: 17.

2 Barmhertighet och frid och kärlek föröke sig hos eder!

Barmhertighetens, fridens och kärlekens förökelse tillönskas de troende, och i denna önskan ligger löftet från Herren, att så skall ske. Denna försökelse behöfwes i synnerhet i swåra pröfningstider. Se 1 Tim. 1: 2. 2 Petr. 1: 2.

3 Mina älskade, då jag med all ifwer tagit mig före att skrifwa till eder rörande wår gemensamma frälsning, har jag ansett nödigt att genom skrifwelsen uppmana eder att kämpa för den tro, som ett gång för alla blifwit öfwerlemnad åt de heliga.

Då Judas nu wille skrifwa till den kristna församlingen med stor innerlig angelägenhet, ansåg han det för allra nödwändigast att förmana dem till ståndaktig kamp emot alla willfarelser och till att förblifwa stadiga wid den rena evangeliska lära och den tro, som Herren sjelf hade gifwit dem genom sanningens oförfalskade ord. 1 Petr. 2: 2. Jak. 1: 18.

4 Ty några menniskor hafwa insmugit sig, som för länge sedan blifwit förut uppskrifna till denna dom, ogudaktiga, som förwända wår Guds nåd till lösaktighet och förneka Gud, den ende herskaren, och wår Herre, Jesus Kristus.

Se Matt. 13: 25. Joh. 10: 1–17. I 2 Tim. kap. 3 och på många ställen i skriften talas om det straff, som skall öfwergå alla willoandar och förförare. I Moses’ lag äro stränga domar öfwer alla förförare uttalade. Och sjelfwa willfarelsen och den andeliga blindheten är ett straff för dem, som icke wilja emottaga och tro sanningen, 2 Tess. 2: 10, 11. Alla, som föregifwa en falsk evangelisk frihet, såsom om man kunde wara en rätt troende kristen och ändå lefwa i någon synd, förwända Guds nåd till lösaktighet. De wilja icke hafwa Gud och Herren Jesus till sin Gud, Herre och konung. Synden är menniskans herre, så länge hon tjenar henne; ty den som gör synden är syndens träl.

5 Men jag will påminna eder, som redan en gång fått kännedom om allt, [ band III, 683 ]att Herren, sedan han hade frälst sitt folk ur Egyptens land, derefter förgjorde dem som icke trodde. 4 Mos. 14: 27 f. Ps. 106: 26 f. Ebr. 3: 17 f.

I weten, huru det gick med Israels folk och huru det i öknen blef straffadt för sina synder. Det är icke nog dermed, att I hafwen börjat wandringen till det himmelska Kanaan, utan det är nödwändigt att blifwa stadige i tron och wandra i ljuset i rättfärdighet och helighet, ty eljest måsten I förgås på wägen. Se Ebr. 3: 6–19. 2 Kor. 10: 5. Ebr. 4: 1, 2. Ps. 106: 24–26.

6 Och de änglar, som icke behöllo sitt furstadöme, utan öfwergåfwo sitt eget hem, dem har han med ewiga bojor i mörker förwarat till ben stora dagens dom; 2 Petr. 2: 4.

Dessa änglar wille upphöja sig sjelfwa till ännu större magt och härlighet, än skaparen hade gifwit dem, och derigenom förlorade de sitt furstadöme och sitt himmelska hem. Se Joh. 8: 44. 2 Petr. 2: 4.

7 såsom Sodom och Gomorra och städerna der omkring, hwilka på lika sätt som dessa öfwade skörlefnad och gingo efter främmande kött, föreligga, genom det straff de undergått, såsom ett exempel på en ewig eld. 1 Mos. 19: 1 f. 2 Petr. 2: 6.

Se 1 Mos. 19: 2. 2 Petr. 2: 6. Om främmande kött, se Rom. 1: 26, 27. Den eldsdom, som öfwergick Sodom och Gomorra, är på wisst sätt ännu synbar, ty det Döda hafwet och den ödsliga trakten deromkring har utseende af en uppbränd werld, en swart brand, likasom ett synbart tecken till det egentliga straff, som öfwergick och öfwergår de ogudaktiga menniskorna, jemför Es. 66: 24.

8 På samma sätt göra nu äfwen dessa drömmare: köttet besmitta de, herradömet förkasta de, och härligheterna smäda de. 2 Petr. 2: 10.

Då dessa ogudaktiga jemföras med Sodoms och Gomorras folk, och då här nämnes det straff, som fordom öfwergick detta folk, så antydes dermed att alla sådana ogudaktiga hafwa ett dylikt straff att wänta. Nu är också i kristenheten ett stort och ganska allmänt affall, hos många grof otro och förakt för Guds ord, ett werldsligt sinne, ett drömmande djurlif i grofwa, köttsliga laster, och förnekelse af ett lif efter detta. Denna otro är förenad med upprorsande och förakt mot lag och ordning och öfwerhet. Se 2 Petr. 2: 10.

9 Men Mikael, öfwerängeln, när han twistade och ordwexlade med djefwulen om Moses’ kropp, dristade icke att öfwer honom fälla någon smädelsens dom, utan sade: Herren straffe dig. 5 Mos. 34: 5 f. Dan. 12: 1. 2 Petr. 2: 11.

Om Mikael, se Dan. 10: 13; kap. 12: 1. 2 Petr. 2: 11. Om öfwerängeln Mikaels twist med Satan om Moses’ kropp berättar icke den heliga skrift på något annat ställe. Gud sjelf begrof Moses, och ingen fick weta hans graf, på det intet afguderi måtte dermed bedrifwas, hwartill Judafolket war så benäget, att det dertill äfwen missbrukade kopparormen, som Moses hade upphöjt i öknen. Hade Satan fått råda, så hade ännu mera Moses’ kropp och hans graf blifwit missbrukade till sådant afguderi. På flera ställen lyda skriftens uttryck så, att Gud säges hafwa gjort det som han gjorde genom änglar eller änglars medwerkan. Jemför 2 Mos. 19: 3. Ap. G. 7: 53. Gal. 3: 19. Då sjelfwa öfwerängeln Mikael icke wågade fälla en smädelsens dom öfwer Satan, utan af wördnad för Guds domaremagt blott sade: Herren straffe dig! huru förmätet och straffwärdt är icke då de otrogna menniskornas fräcka beteende, v. 8, emot medmenniskor, emot öfwerheten, ja emot Gud sjelf!

10 Dessa deremot smäda allt hwad de icke känna, och allt hwad de, likasom de oskäliga djuren, af naturen förstå, dermed förderfwa de sig. 2 Petr. 2: 12.

Jemför 2 Petr. 2: 12. Äfwen om sådana otrogna menniskor äro mycket lärda och skarpsinniga eller till och med stora snillen, så är dock deras blotta naturlif endast ett högre slag af djurlif, då de med otro mot Herren eller till och med genom ett syndigt lefwerne bewisa sina djuriska tänkesätt och hjertats orenhet. Sjelfwa wetandet och deras själsförmögenheter göra förderfwet så mycket större.

11 We dem, ty de hafwa gått på Kains wäg och för löns skull störtat sig i Balaams willfarelse och gått under i Koras uppror! 1 Mos. 4: 8. 4 Mos. 22 o. 16 kap. 2 Petr. 2: 15.

All otro mot Gud innebär ett Kainssinne, ty Kains brodermord kom af otro, egenkärlek och sjelfwiskhet. Balaam war en falsk profet af egennytta, och Kora drefs af ärelystnad att göra uppror emot Moses och Aron, som Gud hade satt öfwer folket. Samma sjelfwiskhet, egennytta, köttslighet och ärelystnad drifwer alla dem, som här beskrifwas, v. 8, och som bewisa sig såsom farliga förförare.

12 Dessa äro skamfläckar wid edra kärleksmåltider, då de oförsynt gästa med eder och förpläga sig sjelfwa, skyar utan watten, som drifwas bort af windarna, träd, nakna som om hösten, ofruktbara, twå gånger döda, uppryckta med rötterna, 2 Petr. 2: 1317.

13 Wilda hafswågor, som uppkasta sina egna skändligheters skum, irrstjernor, åt hwilka det swarta mörkret till ewig tid är förwaradt. Es. 57: 20.

Se 2 Kor. 11: 21, 22, 33, 34. 2 Petr. 2: 13; de föda sig sjelfwa, men icke Kristi hjord. Hes. 34: 2–8. Om källor och skyar utan watten, se 2 Petr. 2: 17. Sådana källor och skyar äro alla [ band III, 684 ]lärare och ledare, som fara med stora ord, men sakna trons lif. Alla, som affallit från Kristus, äro icke blott af naturen andeligen döda, utan än en gång döda genom uppsåtligt affall, otro och obotfärdighet. De äro uppryckta med rötterna, så att de icke widare hafwa någon rot i den rätta grunden, i winträdet Kristus, utan äro bortkastade och förtorkade grenar. Joh. 15: 1–6. Dessutom wisar både skriften och erfarenheten, att ju längre en menniska går i otro och synd, desto mera förmörkas äfwen det naturliga sinnet, desto blindare blifwer samwetet, desto hårdare blifwer hjertat. De wilda hafswågorna uppkasta gyttja och orenhet från hafwets botten, och så uppkasta dessa fridlösa menniskor sina orena tankar och känslor genom syndigt tal och orent lefwerne, se Es. 57: 20. Såsom irrstjernor eller kometer swäfwa de bort från sanningens sol, men komma icke tillbaka, utan stanna i det ewiga swarta mörkret.

14 Om dessa har ock Enok, den sjunde från Adam, profeterat, sägande: ”Se, Herren har kommit med sina otaliga helgon

15 för att hålla dom öfwer alla och straffa alla ogudaktiga för alla de ogudaktighetens gerningar, som de hafwa öfwat, och för alla de hårda ord, hwilka de såsom ogudaktige syndare hafwa talat mot honom”.

Detsamma, som Enok förkunnade först med afseende på den ogudaktiga werlden före floden, och det straff, som skulle öfwergå det ogudaktiga menniskoslägtet då, gäller i att synnerhet om de sista tidernas ogudaktiga menniskor. Redan genom syndafloden kom Herren med en stor straffdom, och detta war en förebild af hans tillkommelses uppenbarelse, som ännu är att wänta. Se 2 Tess. 1: 6–10. Således blef Jesu andra tillkommelse uppenbarad redan för Enok, likasom Kristi dag för Abraham. Joh. 8: 56. Såsom den sjunde från Adam är Enok en bild af Guds församling i den yttersta werldsåldern och af Kristi kyrkas strid mot sanningens föraktare. Ont Kristi tillkommelse med sina otaliga helgon eller heliga, se Sak. 14: 5. 1 Tess. 4: 16. Matt. 16: 27. Allt det onda och hårda, som de ogudaktige hafwa talat mot Guds ord och Guds folk, det hafwa de talat mot honom sjelf. Han sjelf är den, som will döma och straffa; och till alla hans bekännare säger skriften: Hämnens eder icke sjelfwa ... min är hämnden, jag skall wedergälla, säger Herren. Rom. 12: 19.

16 Dessa knota alltid, klandrande sin lott, och wandra efter sina lustar; och deras mun talar skryt, under det att de smickra personer för nyttas skull. 2 Petr. 2: 18.

”Det går aldrig såsom de wilja, de weta att döma allting, att klandra allt, och ingenting är godt nog för dem. De weta allting bättre.” L. — De akta på menniskors anseende för nyttas skall, men fråga intet efter Gud. Detta är antikrists ande, 2 Tess. kap. 2. 1 Joh. 4: 3–5; stolta i skryt, men krypande smickrare.

17 Men I, mina älskade, kommen ihåg de ord, som förut blifwit sagda af wår Herre Jesu Kristi apostlar;

18 ty de sade eder: I den yttersta tiden skola bespottare uppstå, som wandra efter sina egna ogudaktiga lustar. Ap. G. 20: 29. 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1 f. 2 Petr. 2: 1. 3: 2 f.

Inga andeliga fiender kunna öfwerwinnas, utan genom skriftens ord och kraften af Guds Ande.

19 Dessa äro sådana som wålla söndring, sinlige, andelöse.

Se 2 Petr. 2: 1. 2 Tim. kap. 3. 2 Kor. 3: 3. Dessa menniskor hafwa själ, likasom äfwen djuren hafwa ett slags själ. men de hafwa drifwit ifrån sig den Helige Andes nåd, och ormens beläte har blifwit hos dem rådande och djurlifwet fått öfwerhanden. Se Ps. 49. 2 Kor. 2: 14. Es. 30: 1. 1 Kon. 22: 24. Sådana menniskor blifwa dock ofta berömda för själfullhet, snillrikhet, ja, såsom rika, mägtiga andar!

20 Men I, mina älskade, uppbyggen eder sjelfwa på eder allra heligaste tro, bedjande i den Helige Ande,

21 och behållen eder i Guds kärlek och wänten war Herre Jesu Kristi barmhertighet till ewigt lif.

Uppbyggen eder sjelfwa på eder allra heligaste tro på den fasta grunden, den dyrbara hörnstenen, fastän denna tro blifwer förlöjligad af sanningens fiender och bespottare, se 1 Petr. 2: 5. 2 Petr. 1: 4. 2 Kor. 9: 11. Uppbyggelsen måste ske under bön i den Helige Ande. 1 Tess. 5: 17. Rom. 8: 26. Ståndaktigheten i tron och i kärleken samt hoppets saliga wäntan på Herren Jesus fortfara genom den Helige Andes nåd, ordets bruk, v. 17, och bönen. I outsäglig härlighet skall slutligen Kristi barmhertighet, då han kommer, blifwa uppenbarad i dem, som förbida honom. Ebr. 9: 28.

22 Och tillrättawisen somliga, dem som twifla,

23 frälsen somliga, ryckande dem ur elben, förbarmen eder öfwer somliga med fruktan, hatande till och med den af köttet besmittade lifklädnaden.

I kristlig wishet och barmhertighet måste åtskilnad göras, så att man med ömhet och medlidande behandlar de swaga, rädda och misströstande, men med strängt och heligt allwar söker att till fruktan uppwäcka de säkra, tanklösa och obekymrade eller hårda och stolta, att de måtte blifwa ryckta såsom bränder ur elden, att de måtte fly ur syndens och förbannelsens sodomsbrand och blifwa frälste. Men derwid är en stor warsamhet nödwändig, att I på intet sätt skonen deras synder och köttsliga sinne, utan [ band III, 685 ]ådagaläggen edert hat deremot ända derhän, att I undwiken all beröring dermed, likasom allt orent efter lagen måste undwikas. Se Es. 64: 6. Rom. 12: 9.

24 Men honom, som förmår bewara eder från fall och ställa eder ostraffliga inför sin härlighet med fröjd,

25 den ende Guden, wår frälsare genom Jesus Kristus, wår Herre, honom tillkommer ära, majestät, wälde och magt, före all tid och nu och i all ewighet. Amen.

Se 1 Tess. 5: 23. Matt. 25: 1. 2 Tim. 4: 7, 8. Tit. 2: 13. Upp. 7: 14. Den frälsta saliga församlingen börjar sin lofsång här i tiden, men fortsätter den i ewigheternas ewigheter, Upp. 14: 2, 3; kap. 5: 9, 10. Lof och tacksägelse bör förenas med bönen, såsom wår frälsare lärt oss i Herrens bön, som slutar med lof och pris. Allt hwad I gören med ord eller gerning, det gören allt i Herren Jesu namn, och tacken Gud Fader genom honom! Kol. 3: 17.