Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten ZephanJa

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  Propheten Habacuc
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Propheten ZephanJa
Propheten Haggai  →


[ band II, 743 ]

Propheten ZephanJa.

Emellan år 640 och 610.

Inledning.

Namnet ZephanJa betyder: Herren beskyddar. Äfwen denne prophet förkunnar straffdomar öfwer det affälliga Judafolket, men han förkunnar tillika straff och undergång åt fienderna. Herren är de frommas beskydd, äfwen under de strängaste hemsökelser, och detta är en del af denna prophetiska boks innehåll. ZephanJa började sitt prophetiska embete före Nineves förstöring och upplefde äfwen den fromme konung Josias försök att utrota afguderiet, men detta war så djupt rotadt i folkets hjertan och sinnen, att alla dessa bemödanden woro fruktlösa. Häraf kan man se, att öfwerheten allena icke förmår upprätthålla gudsfruktan eller återställa fromhet och christlig anda och ren gudstjenst i ett land, då folket blifwit nedsänkt i otro och laster; men dock äro sådana bemödanden wälbehagliga inför Gud. ZephanJa klagar såsom Jeremia öfwer folkets stora synder och de straff, som han såg skulle komma, men han tröstar de fromma med stor och ljuflig Evangelisk tröst och talar om den fröjd, som skall herrska i Messiæ härliga rike. Från början till slut är det Herren sjelf som talar genom denna prophet, nästan utan afbrott. Större delen af 3:dje capitlet handlar om Christi rike, om Evangelii förkunnande och dess fulla seger.

1. Capitel.

Juda rikes undergång.

Detta är HERrans ord, som skedde till ZephanJa, Chusi son, Gedalja sons, Amarja sons, Hiskia sons, uti Josia tid, Amons sons, Juda konungs.

2. Jag skall taga bort allting utur landet, säger HERren.

3. Jag skall borttaga både folk och fä,* både himmelens fåglar, och fiskarna i hafwet, samt med afgudarna och de ogudaktiga; ja, jag skall utrota menniskorna af landet, säger HERren. *Os. 4: 3.

För att gifwa kraft åt warningarna börjas här med straffets förkunnande. Herrans propheter förkunna icke Evangelium utan i förening med warningar, bestraffningar och wäckelserop. Genom landets förödelse blef äfwen boskapen borta, fåglarna förminskades och bortskrämdes, och äfwen fiskarna i hafwet wille Herren förminska. Afgudarna blefwo af fienden borttagna tillika med deras ogudaktiga tillbedjare.

4. Jag skall uträcka min hand öfwer Juda, och öfwer alla dem, som i Jerusalem bo; alltså skall jag borttaga det qwar är af Baal,* dertill de namn: munkar och prester utur detta rum. *2 Kon. 23: 4, 5.

Munkar, grt: Camarim, ett slags afgudaprester.

5. Och de som på taken* tillbedja himmelens här; de som honom tillbedja, och swärja dock wid HERran† och wid Malcham derjemte. *2 Kon. 23: 12. Jer. 19: 13. †Os. 4: 15.

Om afguderi på taken, se 2 Kon. 23: 12. Jer. 19: 13. Afguderi war nu blandadt med en skrymtaktig gudsdyrkan.

6. Och de som affalla ifrån HERran, och icke fråga efter HERran, och icke akta Honom.

7. Warer tyste* för HERran HERran; ty HERrans dag† är förhanden; ty HERren hafwer tillredt ett slagtoffer,** och bjudit der sina gäster till. *Hab. 2: 20. †Jer. 46: 10. **Es. 34: 6.

Herrans dag bet. straffdomens tid; slagtoffret: de ogudaktigas undergång, och gästerna äro Babylonierna.

8. Och på HERrans slagtoffers dag, skall jag hemsöka förstarna och [ band II, 744 ]konungsbarnen,* och alla dem, som bära en främmande kyrkoskrud. *2 Kon. 25: 7. Jer. 39: 6.

Äfwen de mäktige kunde icke beskydda sig mot det straff, som kom ifrån den högsta Domaren. — Kyrkoskrud, grt: klädnad. De höga och förnäma klädde sig yppigt och på hedniskt sätt. De Egyptiers, Chaldeers och Tyriers klädedrägt och seder infördes under dessa förderfwade tider.

9. Och skall jag den tiden hemsöka dem, som öfwer tröskelen springa; de deras herrars hus uppfylla med rof och bedrägeri.

De, som uppfyllde sina herrars hus med rof, woro en roflysten regerings roflystna, obarmhertiga tjenare, en kronobetjening, som utöfwade bedrägeri och wåld och utan anständighet rusade in i de fattigas hus, likasom springande öfwer tröskeln, i hopp att finna byte äfwen för egen räkning. Så hade med hedendomens gudar och det hedniska sinnet, som lofwade frihet åt folket, en gruflig wåldsamhet blifwit herrskande.

10. På den tiden, säger HERren, skall upphäfwa sig ett högt rop ifrån fiskporten,* och en gråt ifrån den andra porten, och en stor jemmer på höjderna. *Neh. 3: 3.

11. Jemrer eder, I som bon i qwarnen; ty hela krämarefolket är borta, och alla de, som penningar församla, äro förgångne.

Qwarnen, grt.: Maktesch, mortel. Så kallas Jerusalem, emedan dess innewånare skulle deruti liksom sönderstötas. — ”Jerusalem, som nu alldeles tjente mammon och buken.” L.

12. På den tiden skall jag utransaka Jerusalem med lyktor, och skall hemsöka dem, som ligga på sin drägg,* och säga i sitt hjerta: HERren warder hwarken godt eller ondt görande. *Jer. 48: 11.

Både de ogudaktiga och deras gerningar wet Herren att finna, då Han kommer och söker med sin lykta och framhafwer i ljuset det i mörkret skedt är. Den säkra menniskan, hwilken liksom ligger på sin drägg, d. ä. ligger säker i sitt köttsliga sinne, förhåller sig så, som om Gud hwarken kunde göra henne något ondt eller något godt. De fråga intet efter Gud. Ps. 14: 1.

13. Och deras egodelar skola till rof warda, och deras hus till ett öde; de skola bygga hus, och icke bo deruti; de skola plantera wingårdar, och intet win dricka deraf.* *5 Mos. 28: 38, 39. Amos 5: 11.

14. Ty HERrans stora dag är hardt förhanden; hon är hardt när, och hastar sig swårligen; när det ropet om HERrans dag kommande warder, så skola de starke ropa bitterligen.

15. Ty denna dagen är en grymhets dag;* en bedröfwelses och ångests dag; en wäders och storms dag; en mörkers och dimmas dag; en molns och töckens dag. *Jer. 30: 7. Joel 2: 211. Amos 5: 18.

16. En basuns och trumpets dag emot de fasta städer och höga borgar.

När Herrans hemsökelsetid kommer, då äro sinnen och hjertan förmörkade af bedröfwelse, då är krigsbuller och jemmerrop.

17. Jag skall göra menniskorna bekymmer, så att de skola gå omkring såsom de blinde; derföre att de emot HERran syndat hafwa; deras blod skall utgjutet warda, likasom det stoft wore, och deras kroppar såsom träck.

18. Deras silfwer och guld skall intet kunna hjelpa dem, på HERrans wredes dag;* utan hela landet skall genom Hans nits eld förtärdt warda; ty Han skall snarligen en ända göra† med alla dem, som bo i landet. *Ords. 11: 4. Hes. 7: 19. †Zeph. 3: 8.

Herrans nits eld eller wredes eld wisade sig i dessa straffdomar genom krig och mord, som fienderna utöfwade, och genom hungersnöd och pestilens. Ingen kunde med silfwer eller guld eller förgängliga skatter rädda sitt lif, och ännu mindre kan någon med egen wishet eller jordiska egodelar rädda sin själ ifrån den ewiga döden.

2. Capitel.

Philistea. Moab. Ethiopier.

Församler eder, och kommer hit, I obehagliga folk;

2. Förrän domen utgår, så att I om dagen bortryken såsom ett stoft, förrän HERrans grymma wrede öfwer eder kommer, förrän HERrans wredes dag öfwer eder kommer.

Ännu en uppmaning till sjelfpröfning och bättring låter Gud före straffet utgå, att de skola samla sig och pröfwa sig och framträda med ånger och syndabekännelse inför Gud. Es. 1: 16–19.

3. Söker HERran, alla I elända i landet, I som Hans rätter hållen; söker rättfärdigheten, söker ödmjukheten; på det att I på HERrans wredes dag mågen beskyddade warda.

För de obotfärdiga är warningen förgäfwes (v. 1, 2), derföre förmanas de eländo, d. ä. de [ band II, 745 ]ödmjuka och saktmodiga, som willigt göra hwad Gud befaller, att söka och åkalla Gud i nöden, att söka Hans rättfärdighet, som gör dem rättfärdiga inför Gud och håller dem wid ödmjukheten, på det de måtte warda beskärmade på Guds wredes dag. Detta gäller för alla tider.

4. Ty Gaza måste öfwergifwen warda, och Askelon förödd; Asdod skall om middagen förjagad warda, och Ekron utrotad warda.

Philisteernas städer skulle också ödeläggas.

5. We dem, som bo nere wid hafwet, de krigare; HERrans ord skall komma öfwer eder: Du Canaan, de Philisteers land, jag skall förgöra dig, så att der ingen mer bo skall.* *Hes. 25: 16.

6. Der skola nere wid hafwet wara alltsammans herdahus och fårahus.

Philisteernas land kallas här Canaan; det war en del af det gamla Canaan, som war lofwadt åt Israels folk; det innehades orättmätigt af Philisteerna; och här förkunnas, att det skall tagas ifrån dem och förwandlas till betesmarker efter krigets förödelse. Så måste allt orättfånget gods på ett eller annat sätt återställas; antingen måste det gifwas friwilligt, hwilket sker då innehafwaren kommer till besinning och bättring, eller tager den rättfärdige Guden det sjelf tillbaka, och då förlorar den menniskan wida mer, ty det sker ofta med sträng hemsökelse. Se Hes. 25: 16.

7. Och detsamma skall wara dem qwarlefda af Juda hus till del, att de deruppå beta skola; om aftonen skola de lägra sig uti Askelons hus, då nu HERren deras Gud dem återsökt, och deras fängelse wändt hafwer.

Detta gick i fullbordan, då Judarna återkommo från Babel. Philisteerlandet föll då i Judarnas händer. I sin fullständiga andeliga mening fullbordas det så, att Christi rike skall råda öfwer alla hedningar.

8. Jag hafwer hört Moabs hädelse, och Ammons barns försmädelse,* der de med hafwa försmädat mitt folk, och berömt sig öfwer deras gränser. *Ps. 35: 26. Ps. 38: 17. Amos 1: 13.

9. Nu wäl, så sannt som jag lefwer, säger HERren Zebaoth Israels Gud: Moab skall warda likasom Sodom, och Ammons barn likasom Gomorra;* ja, likasom en nässelbuske, och en saltgrufwa, och ett ewigt öde;† de qwarlefda af mitt folk skola beröfwa dem, och de öfwerblifna af mitt folk skola ärfwa dem. *1 Mos. 19: 28. †Jer. 48: 1.


10. Det skall wederfaras dem för deras högfärd, att de hafwa försmädat HERran Zebaoths folk, och berömt sig öfwer dem.

Moab och Ammon woro Judafolkets beständiga fiender och gladde sig öfwer deras olyckor, men Babylonierna underkufwade äfwen dessa folk och ödelade deras länder. Deras försmädelse emot Judafolket war försmädelse emot Gud sjelf; ty hedningarna hafwa alltid den föreställning, att om ett folk öfwerwinnes, så sker det derföre, att dess gudar icke äro nog mäktiga att beskydda det. De berömde derföre sina afgudar emot Israels Gud.

11. Förskräcklig skall HERren wara. öfwer dem; ty Han skall förlägga alla gudar på jorden; och alla öar bland hedningarna skola tillbedja Honom, hwar och en i sitt rum.

Icke blott Moabiternas och Ammoniternas, utan också Babyloniernas och alla hedningars afgudar måste förswinna för Guds makt i Evangelii ljus. Märkom det ordet alla — alla gudar på jorden skall Han förlägga eller utrota, och alla öar, icke blott stora länder, utan alla små land och öar skola tillbedja Honom.

12. Och skolen, I Ethioper, genom mitt swärd slagne warda.

Ethioperna woro folk, som till en del bodde i Arabien, men mest i Afrika. Äfwen dessa folk besegrades af NebucadNezar, men de skola alla besegras med Guds ords tweeggade swärd.

13. Och Han skall sträcka sin hand norr ut, och förgöra Assur; Han skall göra Nineve öde,* torrt, såsom en öken; *Nah. 1: 14; cap. 2: 10; cap. 3: 15.

Samme segerwinnare intog också Nineve och det Assyriska riket, som i prophetens tid war det mäktigaste werldsriket.

14. Så att sig deruti lägra skola allahanda djur* ibland hedningarna; och rördrommar och ufwar skola bo på deras torn, och skola sjunga i wigskården, och korpar på bjelkarna; ty cederbräden skola afrifna warda. *Es. 13: 21; cap. 34: 11, 14. Jer. 50: 39.

Allahanda djur ibland hedningarna, grt: hopar af allahanda djur. — I wigskården, d. ä, i fönstren och gluggarna. — Korpar på bjelkarna, grt.: grushögar öfwer trösklarna.

15. Denna är den lustige staden, den så säker bodde, och sade i sitt hjerta: Jag är det,* och ingen annan; huru är han så öde worden, så att djuren bo derinne? Och hwilken som der fram om går, han hwisslar till honom, och slår med handen öfwer honom.† *Es. 47: 8. †1 Kon. 9: 8.

[ band II, 746 ]Så beskrifwes Nineves förödelse, men detsamma gäller äfwen om Babylon och skall ännu gä i fullbordan på det nya Babylon. Uppb. 18: 1–18.

3. Capitel.

Förstarne hotas, de fromme tröstas.

We den styggeliga, slemma och tyranniska staden.

2. Han will icke höra eller låta sig tukta; han will icke trösta uppå HERran, eller hålla sig till sin Gud.

3. Hans förstar äro derinne rytande lejon, och hans domare ulfwar* om aftonen, hwilka intet låta qwar blifwa intill morgonen. *Ords. 28: 15. Hes. 22: 627. Hab. 1: 8.

”D. ä. Jerusalem sjelf: ty der som Guds ord allramest predikadt warder, der warder det allramest föraktadt.” L. — Ulfwar, se Hab. 1: 8. En ogudaktig öfwerhet är ett straff för ett folks synder, liksom en sådan öfwerhet ännu mera förökar ogudaktigheten.

4. Hans propheter äro lösaktige och föraktare; hans prester oskära helgedomen, och bedrifwa wåld under lagens sken.* *Jer. 23: 1132. Hes. 22: 26. Os. 9: 7. Micha 3: 11.

Näst efter en gudlös öfwerhet äro falska lärare de, som göra ett folk den största skadan. Wanligtwis behålla de ett sken af att rätta sig efter Guds ord, men insöfwa folket i okunnighet, otro och säkerhet.

5. Men HERren, som ibland dem är, lärer wäl rätt, och gör intet ondt;* Han låter hwar morgon uppenbarligen lära sina rätter, och håller icke upp; men de onda wilja icke lära skämmas.† *5 Mos. 32: 4. †Jer. 8: 12.

Intet ondt, d. ä. intet orätt. Han låter ingen straffdom komma för snart, utan warnar och kallar genom sitt ord och wäntar med stor långmodighet på bättring; men Han gör icke heller orätt, så att Hans lag får ostraffadt öfwerträdas. Då öfwerträdelse skett, så måste nödwändigt antingen bättring och förlåtelse följa eller ett oundwikligt straff. Det wore äfwen orätt att förlåta synden utan försoning och att lemna de obotfärdiga ostraffade.

6. Derföre will jag utrota detta folket, föröda deras borgar, och göra deras gator så tomma, att ingen derpå gå skall; deras städer skola förstörde warda så att der ingen mer bor.

Grt.: Jag hafwer utrotat hedningafolk, ödelagt deras borgar och gjort o. s. w. Dessa straffdomar öfwer hedniska folk har Israel fått se, men icke derigenom låtit warna sig.

7. Jag lät säga dig: Mig skall du frukta, och låta tukta dig, så worde hans boning icke utrotad, och intet deraf komme, der jag honom med hemsöka skall; men de woro oförsumlige till att göra allahanda ondska.

8. Derföre, säger HERren, måsten I ock bida mig, till dess jag uppstår i sinom tid; då jag ock döma skall, och församla hedningarna, och låta konungariken tillhopa komma, till att gjuta min wrede öfwer dem; ja, all min grymhets wrede; ty hela werlden skall igenom mitt nits eld förtärd warda.* *Zeph. 1: 18.

Förgäfwes wäntade Gud på detta folks bättring. Derföre måste de ock i nöden förgäfwes wänta på Herrans hjelp, till dess Herren i sin af ewighet bestämda tid uppstod eller uppenbarade sig till deras förlossning utur fångenskapen. Men detta är en prophetia, hwaruti Messias klagar, att de icke wille höra Honom, utan förkastade Honom, derföre blef detta folk förkastadt och har nu måst förbida Honom i lång tid och måste ännu bida, till dess Han för dem uppenbarar sig med sanningens härliga makt, och de omwända sig. På densamma tiden skola mäktiga domar öfwergå alla de folk, som förkastat Honom. Se Joel 3. Zach. 14. Om Herrans nits eld tala alla propheterna, fastän på olika sätt. Se cap. 1: 18.

9. Då will jag annorlunda låta predika till folken med wänliga läppar,* att de allesamman skola åkalla HERrans namn, och tjena Honom endrägteligen. *Es. 6: 5.

Grt.: rena läppar. I denna prophetia utlofwas evangelii predikan för alla folk på jorden, så att bland alla folk åtminstone somliga skola åkalla Herrans namn och tjena Honom endrägteligen eller med sann tro i andans enhet. Ordet endrägteligen är ett bildligt uttryck, grt.: med en skuldra, såsom då flera gemensamt bära en börda med enig kraftansträngning.

10. Man skall hafwa mina tillbedjare, de förströdda på hinsidan floden i Ethiopien, till mig för en skänk.

De förströdda på hinsidan floden i Ethiopien syftar både på Judar och hedningar, som också i fjerran land samlas till det andeliga Israel. Ethiopien war ett namn på flera länder, der den talrika stammen Chus eller Chusch utspridt sig både öster om Euphrat och till Arabien och Afrika. Se 1 Mos. 10: 6–8, 15. Chus war Hams son och från Hams son Canaan [ band II, 747 ]härstammade Canaaniterna. Detta samlande började, så snart evangelium började förkunnas i werlden, det började i apostlarnas tid, det fortfar ännu, och det skall på ett härligt sätt fulländas, då Herren åter förbarmar sig äfwen öfwer det gamla Israel efter köttet.

11. På densamma tiden skall du icke mer skämmas öfwer allt ditt wäsende, der du med emot mig syndat hafwer; ty jag will taga de stolta helgon ifrån dig, att du icke mer skall upphäfwa dig för mitt heliga bergs skull.* *Jer. 7: 4.

Alla, som äro samlade till det sanna Israel, de, som i tron äro förenade med Christus, hafwa syndernas förlåtelse, de kunna glädja sig och behöfwa icke skämmas; men stoltheten och egenrättfärdigheten är då kufwad. Judarna woro stolta deröfwer, att de kallades Guds folk och hade Guds tempel. Detta blef en egenrättfärdighet, ett högmod, en blindhet, som förorsakade, att de förkastade och korsfäste sin Messias, och sedan gick förkastelsedomen öfwer dem. Slutligen skall en sådan skiljning ske i detta folk, att alla, som wilja frälsas, blifwa omwände till Christus, och de öfriga blifwa ytterligare förkastade. En dylik skiljning förestår också den affälliga christenheten; många upphäfwa sig i sitt sinne och anse sig förwissade om saligheten, derföre att de tillhöra den Christna kyrkan, likasom Judarna deröfwer, att de woro Abrahams barn. Både det ena och det andra är förgäfwes. Matth. 3: 7–12.

12. Jag skall låta öfwerblifwa i dig ett fattigt* ringa folk, de skola trösta uppå HERrans namn. *Matth. 5: 3.

Det är denna qwarlefwa i Israel, ett antal utwalda bland folken, som tror på Evangelium och blifwer frälst.

13. De qwarblifna i Israel skola intet ondt göra,* eller lögn tala; och man skall icke kunna någon bedräglig tunga i deras mun; utan de skola födas och ro hafwa, utan all fruktan. *1 Joh. 5: 18.

Här omtalas några af trons frukter hos detta andeliga Israel, och huru den gode Herden sjelf will föda och beskydda dem. Se Ps. 23. De födas med lifsens bröd, de föras till lifsens källa, de försörjas med Guds hus’ rika håfwor, hafwa frid med Gud genom tron på sin Medlare och Öfwersteprest och behöfwa icke frukta för fienderna.

14. Fröjda dig, du dotter Zion, ropa Israel; war glad och fröjda dig af allt hjerta, du dotter Jerusalem.* *Es. 12: 6. Zach. 9: 9.

15. Ty HERren hafwer borttagit ditt straff och afwändt dina fiender; HERren Israels Konung är när dig, att du icke mer behöfwer frukta dig för någon olycka.* *Ps. 23: 4.

Så uppmanas det omwända Israel, det andeliga Zion, alla sanna christna att fröjda sig i Herranom; Han sjelf är med dem såsom deras Herre och Konung. Si, jag är när eder alla dagar intill werldens ända. Matth. 28: 20. Fienderna äro afwända, syndaskulden borttagen, syndabanden sönderslitna, samwetets anklagelser och lagens förbannelser upphäfna, döden och helwetet öfwerwunna! Hwilken är den, som kan fördöma, Christus är den, som lidit hafwer döden! Rom. 8: 34. Derföre fröjder eder i Herranom alltid; och åter säger jag: fröjder eder! Phil. 4: 4.

16. På densamma tiden skall man säga till Jerusalem: Frukta dig intet; och till Zion: Låt dina händer icke nederfalla;

17. Ty HERren din Gud är när dig, en stark Frälsare; Han skall fröjda sig öfwer dig, och wara dig wänlig, och förlåta dig det, och skall glädjas öfwer dig med hög röst.

Så framlades redan i gamla förbundet ett omäteligt förråd af Guds nåds rikedomar i Messiæ rike, och redan på den tiden fingo de trogna åtnjuta den ljufliga trösten af alla dessa löften, ty de trogna hörde också då till Messiæ rike. Det är att förringa Guds ära i Christo, då man icke beder om nåd att lyda Hans ord och med tron emottaga syndernas förlåtelse och barnaskapets ande. Med tron ärar du Herran, din Frälsare, med otron wanärar du Honom. Outsägligt märkwärdigt är det ordet: Han skall fröjda sig öfwer dig. Hwarje själ, som blifwer ett Guds barn, gör Honom dermed en glädje, en fadersglädje åt Hans fadershjerta, och detta ord står twå gånger, att du icke må twifla derpå. — Förlåta, grt.: Han skall tiga i sin kärlek: Dina synder blifwa aldrig nämnda, Han förtiger dem, Han gör dem om intet såsom en dimma, Han kastar dem i hafwets djup. Micha 7: 19. Han tiger om synden, men Han gläder sig öfwer dig, du frälsta själ, med hög röst, likasom med fröjdesång.

18. Dem, som igenom menniskors stadgar plågade woro, will jag bortskaffa, att de skola ifrån dig komma, hwilka stadgar din tunga woro, för hwilka du skyllad war.

Grt.: De (långt) ifrån församlingen skilde sörjande will jag församla; de äro af dig (Zion): smälek war dess börda. Det förskingrade Guds folk, som en tid långt skulle sörjande sakna den högtidliga gudstjensten, Ps. 42: 5, och fördenskull lida försmädelse af sina fiender, will Herren från alla rum, dit de woro förströdda, i nåd församla till det andeliga Zion, Nya Testamentets församling.

19. Si, jag skall på den tiden göra en ända uppå alla dem, som dig ondt göra; och skall hjelpa den halta, och församla den fördrifna;* och skall sätta [ band II, 748 ]dem till lof och ära i alla land, der man dem föraktar. *Micha 4: 6.

Christus sjelf har förklarat detta sitt löfte genom alla sina barmhertighets under: de blinde se, de halte gå, de spetelske göras rena, de döfwe höra, de döde resas upp, och dem fattigom warder predikadt evangelium. Matth. 11: 5. Se ock Es. 35.

20. På den tiden skall jag låta komma eder här in; och på densamma tiden församla eder; ty jag skall sätta eder till lof och ära ibland alla folk på jorden; då jag edert fängelse* omwändande warder, för edra ögon, säger HERren. *2 Kon. 24: 12. 2 Chrön. 33: 11; cap. 36: 6.

Såsom det föregående, så gäller ock denna prophetia om Abrahams hela andeliga säd, antingen de äro Judar eller hedningar till sin härkomst. Judafolkets fängelse upphörer, då deras förskingring och förkastelse hafwa en ända, och då alla, som wilja frälsas, blifwa samlade till Christi kors. Hela det andeliga Israels fängelse upphörer, då Herren fullkomligt frälsar och förlossar dem till sitt himmelska rike. Men för Christi kyrka, i det stora hela, är en härlig förlossning och seger redan här på jorden utlofwad. Uppb. 19. Så har propheten ZephanJa afmålat Christi rike i dess härlighet och frid, i dess makt och seger, och talat om Messias såsom dess Konung, den starke Frälsaren, som i detta rike regerar, v. 13–17. Klart och oemotsägligt lofwar Herren genom dessa prophetior också Judafolkets omwändelse. Se Rom. 11: 15–36.

Ände på Propheten ZephanJa.