Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Stycken af Daniel/Om Bel i Babel

←  Historien om Susanna och Daniel

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Om Bel i Babel

Om Draken i Babel  →

Om Bel i Babel.

Om Babyloniernas afgud Bel. se Es. 46: 1.

Efter Astyagis död kom riket till Cyrus utaf Persien.

Och Daniel war allestädes när konungen, och härligare hållen än alla konungens wänner.

2. Nu hade de i Babylon en afgud, den kallades Bel; honom måste man dagligen offra tolf skeppor hwete och fyratio får och sex mått win.

3. Och konungen tjente den afguden sjelf, och gick dagligen bort till att tillbedja honom; men Daniel tillbad sin Gud.

4. Och konungen sade till honom: Hwi tillbeder du ock icke Bel? Men han sade: Jag tjenar icke afgudar, som med händer gjorde äro,* utan lefwande Gud, som himmel och jord gjort hafwer,† och en HErre är öfwer allt det som lefwer. *Ps. 115: 4. Bar. 6: 45, 50. †Ps. 104: 29, 30. Apg. 17: 24.

5. Då sade konungen till honom: Håller du då icke Bel för en lefwande gud? Ser du icke, huru mycket han dagligen äter och dricker.

6. Men Daniel log och sade: Herre konung, låt icke förföra dig; ty denne Bel är innan till icke annat än ler, och utan till koppar, och hafwer ännu aldrig ätit.* *Bar. 6: 26.

7. Så wardt konungen wred och lät kalla alla sina prester, och sade till dem: Om I icke sägen mig, ho som detta offret förtärer,* så skolen I dö; *Bar. 6: 27.

8. Men kunnen I bewisa, att Bel sådant förtärer, så skall Daniel dö; ty han hafwer försmädat Bel. Och Daniel sade: Ja, herre konung, det ske rätt såsom du sagt hafwer.

9. Men de woro sjuttio Bels prester, förutan deras hustrur och barn; och konungen gick med Daniel in uti Bels tempel.

10. Då sade hans prester: Si, wi wilja gå här ut, och du herre konung skall sjelf sätta dit maten och drycken, och tillsluta dörren efter dig, och besegla henne med din egen ring;

11. Och hwar du, då du om morgonen bittida igen kommer, icke finner, att Bel hafwer det alltsammans förtärt, så wilja wi gerna dö; eller Daniel skall dö, den sådant uppå oss ljugit hafwer.

12. Men de förläto sig der uppå, att de en hemlig gång under bordet gjort hade; genom den samma gingo de alltid dit in, och förtärde hwad der war.

13. Då nu presterna ute woro, lät konungen sätta maten fram för Bel. Men Daniel befallde sina tjenare, att de aska hemta skulle, och lät strö henne öfwer hela templet för konungen; sedan gingo de ut, och slöto dörren till, och beseglade henne med konungens ring, och gingo sin wäg.

14. Men presterna gingo om natten der in, efter som de wane woro, med sina hustrur och barn, och åto och drucko upp alltsammans hwad der war.

15. Och om morgonen ganska bittida war konungen uppe, och Daniel med honom;

16. Och konungen sade till Daniel: Är inseglet obrutet? Men han swarade: Ja, herre konung.

17. Och så snart dörren upplåten war, såg konungen uppå bordet, och ropade med hög röst: Bel, du är en stor gud, och intet bedrägeri är med dig.

18. Men Daniel log, och höll konungen, att han icke skulle gå der in, och sade: Se ned uppå jorden och märk, hwars äro dessa fjäten?

19. Konungen swarade: Jag ser wäl fjät efter män, qwinnor och barn.

20. Då wardt konungen wred, och lät gripa presterna och deras hustrur och barn: och de måste wisa honom de hemliga gångar, der de igenom ut och in gångne woro, och förtärt hade, hwad på bordet war.

21. Och konungen lät dräpa dem, och Bel gaf han Daniel i wåld; han förstörde honom och hans tempel.