Hoppa till innehållet

Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Stycken af Esthers Bok

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra Boken de Maccabeers
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Stycken af Esthers Bok
Stycken af Daniel  →


[ 166 ]

Här följa några stycken, som föregifwas höra till Esthers bok och propheten Daniel men hwilka fördenskull blifwit satta särskildt, emedan de icke finnas i den Hebreiska Bibeln, ty man har icke welat låta dem förkomma, emedan här ock något godt ibland är.

Stycken af Esthers Bok.

Detta stycket må läset warda efter tredje capitlet i Esthers Bok.

Artaxerxes bref.

Men så lydde brefwet: Den store konungen Artaxerxes af Indien allt in till Ethiopien tillbjuder de hundrade och sju och tjugu förstar, samt med underdånarne, helsa.

2. Ändock jag en mäktig konung är, och den störste herren på jorden, så hafwer jag dock icke welat förhäfwa mig af min makt, utan winnlagt mig nådeligen och saktmodeligen regera, och friden, den hwar man gläder sig åt, wid makt hålla, på det hwar och en i rolighet lefwa, och sin handel drifwa må;

3. Derföre höll jag med mina förstar ett råd, huru detta bäst ske måtte; då gjorde mig Haman, min allraklokaste, käraste och trognaste råd, den näst konungen den högste är,* kunnigt: *Esth. 3: 1.

4. Huru der war ett folk, som i alla land förströdt war, som besynnerlig lag höll emot alla lands och folks seder, och allestädes konungarnes bud föraktade, derigenom de frid och enighet i riket förhindrade.

Detta strider emot Esthers 3: 13.

5. Som wi nu sådant förnummo, att ett folk sig emot hela werlden sätter, och sin egen sed håller, och wåra bud ohörsamt är, derigenom de stor skada göra, och frid och enighet i wårt rike förhindra;

[ 167 ]6. Så befallde wi, att alla de, som Haman, öfwerste försten och den högste näst konungen, wår fader, utwisande warder, med hustrur och barn genom deras fienders swärd utan all barmhertighet förgöras skola, och ingen skonad warda; och det på fjortonde dagen i den tolfte månaden Adar i detta året;

7. På det de ohörsamme alle på en dag måga slagne warda, och en beständig frid i wårt rike blifwa må.

Detta stycket må man läsa efter änden på fjerde capitlet, förr än det femte begynnes.
Mardochei bön.

Och Mardocheus bad till HErran, och förtäljde Hans underwerk och sade:

9. HErre Gud, du är den allsmäktige Konungen, all ting står i din makt, och din wilja kan ingen emot stå, när du Israel hjelpa will.

10. Du hafwer gjort himmel och jord, och allt det deruti är; *Neh. 9: 6.

11. Du är allas HErre, och ingen kan stå dig emot;

12. Du wet allting, och hafwer det sett, att jag icke af stolthet eller föraktelse icke hafwer welat tillbedja den högmodiga Haman.

13. Ty jag wore redebogen Israel till godo att ock wälwiljeligen kyssa hans fötter;

14. Utan hafwer det gjort af fruktan, att jag den ära, som minom Gudi bör, icke gåfwe åt en menniska, och ingen annan tillbåde än min Gud.

15. Och nu HErre, du Konung och Abrahams Gud, förbarma dig öfwer ditt folk; ty wåra fiender wilja förderfwa oss, och utrota ditt arf, som du af begynnelsen haft hafwer.* *1 Mos. 17: 19.

16. Förakta icke din hop, den du utur Egypten förlossat hafwer.

17. Hör min bön, och war ditt folk nådelig, och wänd wår sorg i glädje, på det wi måga lefwa och prisa ditt namn; och låt icke deras mun, som dig lofwa, tillyckas.

18. Och hela Israel ropade af alla krafter till HErran; ty de woro i dödsens nöd.

Drottning Esthers bön.

Och drottningen Esther wände sig ock till HErran i sådan dödskamp;* *Esth. 3: 13.

2. Och aflade sina drottningakläder, och drog sorgekläder uppå, och för ädla watten och balsam strödde hon aska och stoft uppå sitt hufwud, och twingade sin kropp med fasta; och på alla rum, der hon tillförene glad warit hade, der ryckte hon sina hår ut,

3. Och bad till Israels Gud, och sade: HErre, du som allena wår Konung är, hjelp mig elända;

4. Jag hafwer ingen annan hjelpare, utan dig allena, och nöden är för handen.

5. Jag hafwer hört af min fader, HErre, att du Israel ifrån alla hedningar utsöndrat, och wåra fäder af ålder till ett ewigt arf upptagit hafwer,* och hållit dem hwad du talat hafwer. *5 Mos. 4: 10; cap. 6: 21; cap. 7: 7.

6. Wi hafwa syndat för dig, derföre hafwer du öfwergifwit oss i wåra fienders händer.

7. HErre, du är rättfärdig, ty wi hafwa deras gudar dyrkat.

8. Men nu låta de sig icke nöja der åt, att de oss i stort twång hålla;

9. Utan sin seger lägga de ock sina afgudar till, och wilja ditt löfte om intet göra, och ditt arf utrota, och deras mun, som dig lofwa, tillstoppa, och ditt tempels och altares ära förlägga;

10. Och på hedningarna upplåta munnen till att prisa afgudars makt, och berömma en dödlig konung ewinnerligen.

11. HErre, gif icke din spira åt dem, som intet äro, på det de icke skola le åt wår jemmer; utan wänd deras råd öfwer dem, och förgör den, som detta öfwer oss åstadkommer.

12. Tänk uppå oss, HErre, och bewisa dig i wår nöd; och stärk mig, HErre, du alla gudars och härskaps Konung.* *Dan. 2: 47. 1 Tim. 6: 15.

13. Lär mig, huru jag för lejonet tala skall; och wänd hans hjerta, att han må wår fiende hätsk warda, att han med sitt anhang må förgås.

14. Och undsätt oss genom din hand, och hjelp mig din tjenarinna, den ingen annan hjelp hafwer, utan dig HErre allena.

[ 168 ]15. Du som allting wet och känner, att jag ingen glädje hafwer till den ära, som jag när de ogudaktiga hafwer, och ingen lust till de hedningars och främmandes giftermål.

16. Du wet, att jag det göra måste, och att jag intet aktar den härliga prydelsen, som jag på mitt hufwud bär, när jag ståt föra måste, utan håller henne såsom en oren dok, och bär henne icke, utan då jag måste ståt föra.

17. Och hafwer jag icke någon tid med Haman ätit, eller glädje haft wid konungens bord, eller druckit af offerwin.

18. Och din tjenarinna hafwer icke någon tid glad warit, sedan jag hit kom, allt in till denna tid; utan i dig allena, HErre, du Abrahams Gud.

19. Hör de öfwergifnas röst, du starke Gud öfwer alla, och fräls oss ifrån de ogudaktigas hand, och förlossa mig utur min nöd.

Detta stycket må wara en glosa på begynnelsen af det femte capitlet.
Esthers ankomst till konungen.

Och på tredje dagen lade hon sina dagliga kläder af, och drog sin drottningaskrud uppå;* *Esth. 4: 16; cap. 5: 1.

5. Och war ganska dägelig; och åkallade Frälsaren Gud, den all ting ser.

6. Och tog twå tjenstepigor med sig, och stödde sig sakteligen wid den ena;

7. Men den andra följde henne, och bar uppe kjortelen efter henne;

8. Och hennes ansigte war ganska dägeligt, ljufligt och gladlynt; men hennes hjerta war fullt med ångest och sorg.

9. Och då hon genom alla dörrar inkom, gick hon fram twärt öfwer emot konungen, der han satt på sin konungsliga stol uti sina konungsliga kläder, de af guld och ädla stenar woro; och war förfärlig till att se uppå.

10. Då han nu lyfte ögonen upp, och såg wredeligen på henne, då bleknade drottningen,* och seg neder beswimmandes, och lade hufwudet ned på tjenstepigan. *Esth. 5: 2.

11. Då förwandlade Gud konungen hans hjerta till mildhet; och han wardt omhogse om henne, och sprang af sin stol och tog henne i famnen, till dess hon kom till sig igen;

12. Och talade henne wänligen till: Hwad will du, Esther? Jag är din broder, frukta dig intet;

13. Du skall icke dö; ty detta budet kommer alla andra wid, icke dig; kom hit fram.

14. Och han hof den gyldene spiran upp, och kom wid hennes axel, och kysste henne, och sade: Säg hwad du will?

15. Och hon swarade: Då jag såg uppå dig, tyckte mig, att jag såg en Guds engel,* derföre wardt jag förfärad för ditt stora majestät; *2 Sam. 19: 27.

16. Ty du är fast förskräcklig, och ditt anseende är ganska härligt.

17. Och wid hon så talade, seg hon åter ned uti en beswimmelse.

18. Men konungen wardt förskräckt samt med sina tjenare, och tröstade henne.

19. Uti fjerde året, konung Ptolemei och Cleopatre, buro Dositens, den sig för en prest utgaf, utaf Levi slägte, och Ptolemeus hans son, detta bref om Purim;* och sade, att Lysimachus, Ptolemei son, det i Jerusalem uttolkat hade. *Esth. 9: 2032.

Detta stycket må man läsa efter änden på det åttonde capitlet före det nionde.
Konung Artaxerxes bref.

Artaxerxes, den store konungen, allt ifrån Indien in till Ethiopien, tillbjuder de hundrade sju och tjugu förstar samt med underdånarne helsa.

2. Wi besinna, att många äro som förstarnas hyllest missbruka, och af den ära, som dem wederfars, stolte och arge warda;

Hyllest d. ä. ynnest.

3. Så att de icke allenast undertrycka underdånarne, utan tänka ock träda herrarna sjelfwa under fötterna, af hwilka de upphöjde äro;

4. Och göra ej allenast emot naturlig redlighet genom otacksamhet, utan äro genom högfärd så förblindade, att de ock mena, att Gud, som uppå de fromma ser, skall sådan otrohet icke straffa.

5. De bedraga ock fromma förstar, på det de måga utgjuta oskyldigt blod;

6. Och föra dem i all olycka, som troligen och redeligen tjena;

7. Hwilkas exempel man icke allenast i de gamla historier finner, utan ock [ 169 ]ännu dagligen förfar, huru mycket ondt sådana otrogna råd åstadkomma.

8. Efter oss nu bör se till, att här efter frid i riket blifwa må;

9. Så måste wi understundom efter sakens läglighet förändra det wi tillförene budit hafwa, när wi annorlunda befinna det, än wi hafwa underwiste warit, och äro icke alltför hastige i saken.

10. Efter nu Haman, Hamadathi son, den utaf Macedonien, och icke utaf de Persiers blod, och icke af wår milda art, utan när oss en främling är;

11. Den wi, såsom wi med alla nationer pläga, all gunst bewisat, och så upphöjt hafwa, att wi honom wår fader kallade, och af hwar man såsom den näste när konungen ärad wardt;

12. Är så stolt worden, att han wille taga sig före, att skilja oss både ifrån riket och ifrån lifwet.

13. Förty Mardocheus, den igenom sin trohet och wälgerning wårt lif undsatt hafwer,* och jemwäl wår oskyldiga drottning Esther samt med allt hennes folk hafwer han falskeligen och oredeligen beklagat,† så att de alle skulle förgjorde wordit; *Esth. 2: 21, 22; †cap. 3: 8.

14. Och så sedan, när de hade warit af wägen, som oss bewara, hafwer han ock tänkt att dräpa oss, och de Persers rike in till de Macedonier draga.

15. Men wi besinna, att Judarna, som den förtwiflade skalken wille dräpa låta, äro oskyldige, hafwa god lag,

16. Och den allrahögsta, största och ewiga Guds barn äro, den wåra förfäder och oss detta riket gifwit hafwer, och ännu wid makt håller.

17. Derföre skolen I icke hålla eder wid det bref, som Haman när oss åstadkommit hafwer;

18. Ty för sådan gernings skull är han med all sin slägt för porten i Susan i en galge upphängd;* och Gud hafwer med en hast lönt honom, efter som han förtjent hade. *Esth. 7: 10; cap. 9: 13, 14.

19. Men detta bud, som wi eder nu sända, skolen I uti alla städer förkunna, att Judarna sin lag fri hålla måga.

20. Och om man dem öfwerwåld göra wille på trettonde dagen den tolfte månadens, som kallas Adar, så skolen I beskydda dem; på det de uppå de samma hämnas måga;

21. Ty den samma dagen hafwer den allsmäktige Gud dem till en glädje wändt, på hwilken det utwalda folket skulle dräpna wordit.

22. Derföre skolen I ock denna dagen med andra högtidsdagar helig hålla med all glädje;

23. På det oss, och alla dem, som de Perser trogne äro, må wäl gå; och detta ett exempel blifwa, huru otrohet skall straffad warda.

24. Men hwilket land eller stad detta bud icke håller, det skall med swärd och eld förstördt warda, så att hwarken menniska eller djur eller någon fågel skall der mer inne bo kunna.

Detta stycket må man läsa i begynnelsen eller i änden; ty drömmen hafwer warit förr, än detta skedde, och uttydelsen sedan.
Mardochei dröm.

Uti andra året den stora konungens Artaxerxes, på första dagen i den månaden Nisan,

2. Hade Mardocheus, den en Jude war, Jairi son, Semei sons, Kis sons, af Benjamins slägt, en dröm;

3. Och bodde i den staden Susan, en ärlig man, och i konungens gärd mycket afhållen:

4. Men han war en af de fångar, som NebucadNezar, konungen i Babel, af Jerusalem hade bortfört med Jechonia, Juda konung.

5. Och detta war hans dröm: Ett skri och buller, dunder och jordbäfning och förskräckelse upphof sig på jorden.

6. Och si, der woro twå stora drakar, de gingo emot hwarannan till att strida:

7. Och skriet war så stort, att alla land woro uppe till att strida emot ett heligt folk.

8. Och det war en dag af stort mörker, bedröfwelse och ångest, och en stor jemmer och förskräckelse war på jorden.

9. Och det heliga folket war högeligen bedröfwadt, och fruktade sig för sin olycka, och sågo sig icke annat före än döden; och de ropade till Gud.

10. Och efter sådana rop brast ut en stor ström utaf en liten brunn.

11. Och solen gick upp, och wardt klart; och de elände wunno och dråpo de stolta.

[ 170 ]12. Som nu Mardocheus uppwaknade efter drömmen, tänkte han uppå, hwad Gud der med mente; och behöll drömmen i sitt hjerta, och tänkte uppå honom allt intill natten, och hade gerna wetat, hwad han betydde.

Detta stycket må man läsa näst efter Esth. 10: 3.

4. Och Mardocheus sade: Gud hafwer det alltsammans skickat.

5. Jag tänker på min dröm; och det är rätt så skedt, som mig drömt hafwer.

6. Den lilla brunnen, som till en stor ström wardt, då solen sken och klart wardt, det är Esther, hwilken konungen till äkta tog och till en drottning gjorde.

7. De twå drakar äro jag och Haman.

8. Den ena betyder hedningarna, som tillhopa kommo, och Judarnas namn utskrapa wille.

9. Den andre betyder mitt folk Israel, det till HErran ropade; och HErren halp sitt folk, och förlossade oss ifrån denna olycka; Han gör stora tecken och under ibland hedningarna;

10. Ty Han hafwer alltid en åtskillnad hållit emellan sitt folk och hedningarna.

11. Och när stunden kommen är, att hedningarna som allrastoltast, och wi som allraswagast warit hafwa, och Gud det hafwer döma skolat;

12. Hafwer Han då tänkt uppå sitt folk, och åt sitt arf segren gifwit.

13. Och dessa dagar skall man hålla i Adars månad, på fjortonde och femtonde dagen i samma månad, i all glädje och med stor flit, när folket tillsamman kommer; och skola alltså ewigligen i Israels folk hållne warda.

Ände på de stycken af Esther.