Boken om vårt land/Kapitel 164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

164. Kajaneborg och kivekkäät.


Spillrorna av Finlands sista här fördes över till Sverge för att försvara den svenska kusten. Hela landet var pris-givet åt fienden, förutom det lilla fästet Kajaneborg, som ännu i två år försvarade sig bortom skogar och ödemarker. Dit framtågade ryska generalen Tschekin med 4,000 man i december månad år 1715 och fordrade slottets nycklar. Major Johan Henrik Fieandt förde befälet i Kajaneborg. Han hade där 50 gamla, uttjänta soldater, bräckliga av ålder och sår, men de voro karoliner, och Fieandt svarade ryssarna nej. Dessa måste belägra det trotsiga slottet. Det ville ej lyckas dem utan kanoner. Fältsjukan utbröt i det illa försedda ryska lägret; 1,000 man dogo inom en månad. I deras ställe ankommo 3,000 man, som medförde kanoner. Nu prövades karolinernas mod. Natt i dag måste de vaka vid murarna. De hade icke mat, eke ved; kölden blev så skarp, att deras fingrar stelnade vid geväret. Kvinnor och barn, som sökt sin tillflykt i slottet, försmäktade av hunger och köld. Ändock ville Fieandt försvara sig; han ville hellre spränga slottet i luften än överlämna det åt fienden. Men han kunde icke motstå de olyckligas böner, han gav sig den 24 februari 1716 mot löfte om fritt avtåg.

När Tschekin såg dessa få utsvultna, förfrusna, gamla krigare, som i två månader trotsat hela hans makt, ville han i sin vrede låta nedhugga dem alla. Då spände en av hans överstar, Mannstein, värjan av sig och hotade lämna ryska tjänsten. Kajaneborgs försvarare fingo behålla livet, men fördes fångna och plundrade jämte kvinnor och barn till det inre av Ryssland. I slottets källare kvar-lågo 7 tunnor krut. Några dagar därefter sprang slottet i luften, man vet ej huru, och lämningarna av dess murar kvarstå än i dag, såsom de synas på bilden, på ön i det brusande Ämmä fall. Detta slott hade byggts år 1607, under Karl IX:s tid, att försvara nordöstra Finland.

I början av kriget hade bönderna i Ingermanland beväpnat sig och gjoxt strövtåg in på det ryska området. Deras anförare Kivekäs vann så stort rykte, att folket be-

gynte kalla sådana djärva partigängare kivekkäät, stundom även sissar. De finska bönderna grepo likaledes till vapen och förde kriget på egen hand. General Nieroth försåg dem med vapen, kallade dem sina fotdragoner och utnämnde Daniel Luukkoinen till deras major. De hade även kaptener och löjtnanter, såsom Peter Långström och andra. Stundom voro de 200 eller 300 man tillhopa; ofta lågo 10, 20 eller 30 sådana oförvägna, i alla mödor och faror härdade bondekrigare i försåt vid vägarna, nedgjorde kringströvande fiender, borttogo deras trossvagnar, uppbrände deras magasin eller överföllo dem om natten i bondgårdarna. Härigenom blevo kivekkäät fiendens skräck; men emedan de överallt hade medhåll bland folket, blevo de även en orsak till grymma härjningar. Ryssarna voro den tiden råa och förvildade av kriget. För att hämnas på kivekkäät tilläto de sig allt slags övervåld. De ansågo finnarna för ett övermåttan styvsint folk, som måste utrotas, när det ej kunde kuvas.