Boken om vårt land/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

18. Luppiovaara och Aavasaksa.


(Österbotten.)

Strid och brusande slingrar sig gränsfloden Torneå genom många forsar och fall till sin grunda mynning i Bottniska viken. Bland de många höjderna vid dess stränder reser sig på älvens svenska strand 6 mil *) norr om Torneå stad, den höga och kullriga bergstoppen Luppiovaara. Redan på långt håll ser vandraren bergets linjer avteckna sig mot horisonten, än kastande långa skuggor, än skimrande i bjärta dagrar alltefter solens ställning samt årets och dygnets tid. På bergets topp finner man många stora klippblock, underligt staplade på varandra* Mellan dessa klippor finnes också en grotta, där den trötta vandraren stundom vilar på de ständigt fuktiga stenarna, som likna trappor för jättar.

Mycket berömdare än Luppiovaara är likväl berget Aavasaksa, som reser sig 7 mil norr orrf staden på finska stranden, där floden Tengeli utfaller i Torneå älv. Tengeli löper i en båge kring Aavasaksas fot liksom ett silverbälte omkring en grönskande vall. Aavasaksa självt är varken så högt eller så vilt som mången annan fjälltopp, men utsikten därifrån är beundransvärt vacker åt öster och norr. Där ser man den slingrande älven med övertorneå kyrka och kyrkoby vid dess strand. Längre bort lyfter sig kulle vid kulle i en lång rad av bergshöjder, några nakna, men de flesta skogbevuxna och bétäckta vid midsommartid med en sommarmjuk grönska. På Aavasaksas topp med den sköna utsikten omkring sig bodde år 1736 lärda män i en fattig koja, och år 1739 såg man där åter andra lärde. De hade rest från det sköna och varma Frankrike så långt upp till norden för att mäta solens lopp och därigenom utgrunda jordens skapnad vid nordpolen.

Ty det, som förskaffat Aavasaksa ett så stort rykte bland nordens berg, är varken dess höjd eller dess utsikt, utan den egenheten, att man icke behöver resa längre åt norr för att se solen kl. 12 om midsommarnatten. Därför samlas här varje sommar vid solståndstiden många resande både från Finland och andra länder för att se midnattssolen. Och många bland dem hava inhuggit sina namn i berget till minne, så att somliga klippväggar och hällar äro alldeles betäckta med namn.

Nu händer väl stundom, att nätterna äro mulna vid solståndstiden, och att de resande se sig gäckade i sina förhoppningar. Så oartig, säges det, har solen en gång varit till och med emot en konung, nämligen Karl XI, när han hade kommit till Torneå. Men vanligen är likväl någon av de tre solståndsnätterna klar. Då samlas de resande på bergets topp och avbida med längtan och undran midnattstimmen. Och då ser man solens majestätiska klot långsamt sänka sig ned mot randen av horisonten rakt i norr. Där sjunker solen icke lägre : hon tyckes stanna och vila efter den långa färden. Hon är blodröd, hon har förlorat en del av sin glans, hon tyckes nära att slockna. Det är tyst på berget, tyst i skogarna. Naturen är stum av andakt. Ett rosenfärgat skimmer spelar över berg och dalar, över älvens glimmande fåra och skogens toppar. Då ser man det stora, röda klotet sakta rulla fram som en trissa längs himmelens rand. Det börjar lyfta sig tungt, långsamt, högtidligt över den rodnande horisonten, som plötsligt tyckes översållad med gnistor. Natten är besegrad; djupet har icke förmått fånga och fasthålla den stora himladrottningen. Hon stiger ånyo majestätisk på fästet, och i alla dalar, i alla grenar begynner fåglarnas glada kvitter att tillika med morgonsolen prisa Skaparens allmakt.

  • ) 1 mil = 10 kilometer.