Boken om vårt land/Kapitel 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

41. Granitbrottet i Pytterlaks.


Bergen i Finland äro liksom skapade för ett stadigt, allvarsamt folk. De sträva icke högt mot himmelen; de stupa sällan i bråda branter; de breda sig hellre ut i hällar och giva en fast grund att bygga på.

Här i landet bestå de flesta berg av det, som man i dagligt tal kallar gråsten. Den vanligaste gråstenen eller graniten är en blandning av tre olika stenarter, nämligen fält-spat, kvarts och glimmer. Fältspaten igenkännes därpå, att den bry tes i släta ytor, kvartsen är glasaktig och så hård, att den gnistrar mot stål, och glimmern har den egenskapen, att den lätt låter klyva sig till tunna blad eller fjäll. När glimmern blivit bränd eller legat länge i vattnet eller luften, blir den ofta skimrande som guld, och mången, som hittar sådant kattguld i sanden eller i bergen, tror, att han funnit verkligt guld.

Gnejsen består av samma stenarter som graniten, men den innehåller mera glimmerfjäll, vilka alla ligga i samma riktning, varför stenen visar en omväxling av mörkare och ljusare strimmor och mycket lättare låter klyva sig i en riktning än i de övriga. Ännu lättare klyver sig glim-merskiffern, som består endast av glimmer och kvarts. Då den är finkornig och lagom mjuk, kan den begagnas till brynstenar, med vilka man vässer liar. Denna stenart är vanligen mörkgrå. Även gnejsen är oftast grå med ljusare ådror. Graniten är vit, ljusgrå eller rödaktig.

Graniten är hårdare än de flesta andra stenarter och kan få en mycket vacker glans, när den slipas och poleras. Den begagnas till grundvalar, hägnader, gravvårdar och stundom även till byggnader. Flere gamla kyrkor, flere magasin, ladugårdar och även vackra hus i huvudstaden äro uppförda av granitblock. Ty här finnes graniten i överflöd, men i Ryssland är den så sällsynt, att vanliga gatstenar införas dit med skepp likasom andra handelsvaror.

Vid södra kusten, några mil väster om Viborg, inskjuter en liten havsvik, som kallas Vironlahti, Estviken, och här är en by vid namn Pytterlaks (Pyterlahti). När Rysslands kejsare Peter den store byggde sin nya huvudstad Petersburg, behövde han mycket sten, och sten fanns icke där i närheten. Vid den tiden hade ryssarna nyss erövrat Viborgs län, och då fann kejsaren bekvämast att låta bryta granit vid finska kusten. På detta sätt uppstod granitbrottet vid Pytterlaks. Under loppet av mer än hundrafemtio år har man nu släpat ofantliga stenmassor härifrån, och ändock har man endast lösbrutit en ringa del av de kringliggande bergen. Så stenrikt är dock det fattiga Finland.

Pytterlaks granit är grovkornig och består mest av mörk, köttröd fältspat, en mindre del grå kvarts och något litet svart glimmer. De väldiga stenblock, som här sprängas eller utkilas, inlastas därefter på fartyg och föras till utlandet, där de användas till kyrkor, kanalbyggnader, bryggor och annat. Petersburgs största kyrka, Isaks-kyrkan, uppbäres på tre sidor av dubbla rader 17 meter höga granitpelare från Pytterlaks. Men störst, praktfullast och ryktbarast av alla här utkilade stenblock är den stenpelare, som år 1831 upprestes utanför Vinterpalatset i Petersburg till minne av kejsar Alexander I. Denna pelare är över 25 meter hög och 4 meter tjock; dess fot är 6 meter i fyrkant. I 18 månader arbetade 275 man på pelarens uthuggning, och en dyr brygga måste enkom byggas för att transportera den ombord på fartyget. När den var uppställd, hade den kostat mer än 600,000 mark i vårt mynt.

År 1847 bände sig, att ett fartyg, lastat med stenblock, förliste i Estviken. Alltsedan dess höjer sig där en ny klippa över vattenytan. Det är det till Petersburg ämnade stenblocket, som ej kunnat upptagas.

På senare tider har man även brutit mycket granit ur Drottningberget i Hangö stad. Hangögraniten är till färgen brunröd och finkornigare än graniten från Pytterlaks. Många stenblock hava i Hangö huggits och slipats till grav- vårdar, pelare eller till minnesvårdar över namnkunniga män. Härifrån har man hämtat det vackra granitblock, på vilket kejsar Alexander II:s, Finlands välgörares, staty på Senatstorget i Helsingfors blivit uppställd.

Också i närheten av Viborg och Sordavala samt vid Nystad och i Kalajoki bryter man stora mängder grå och röd granit, som bl. a. föres ända till England.