Boken om vårt land/Kapitel 46
|
Var man än reser i Finland, ser man vid horisonten sjö, berg eller skog. Landskapet är en tavla, skogen är dess ram, och bortom trädens toppar börjar himmelen. Där man ej ser skogens mörka, mjuka våglinje i fjärran, tycker man sig icke hava någon riktig gräns mellan himmel och jord.
Står man nära skogen, eller går man in i den, märker man snart, att den ej överallt är lika. Stundom växer den så tät, att där är en djup skugga på ljusa sommardagen, och stundom så gles, att solen belyser den minsta tuva. Stundom reser den sig stolt i höga stammar mot skyn, en annan gång är den kortvuxen och oansenlig. Emellanåt är skogen rensad; ofta är den uppfylld av kullfallna, halv-murkna stammar, dem stormen nedslagit, och mellan dem finnas täta snår, mossiga stenar, kärr eller små träsk, där regnvattnet samlat sig.
Alla våra skogar bestå för det mesta av tall, gran och björk. Tallen och granen växa gärna i stort sällskap; sådan skog kallas barrskog. Tallen trives på stenig mark, på den torraste och hårdaste sandjord; även på sumpig mark är den allmän men blir lågväxt och marig. Granen älskar frisk och fuktig jord och uthärdar torka sämre än tallen. Barrträdet är vildmarkens kraftiga son; i hans täta skugga trivas få örter och buskar, men däremot mjuka mossor, ljung och blåbärsris. Stundom händer att tall eller gran växer tät på en hård mark. då bliva stammarna höga och smala som flaggstänger; de svaga förvissna, de starka stå kvar. Ju äldre skogen blir, desto mera utrymme behöver varje träd, desto flere stanna i de andras skugga och dö bort. Skogen blir allt glesare, men de kvarstående träden resa sig till höga mastträd med en lummig krona i toppen, medan stammen därunder är kvistfri. En sådan stolt tall kallas fura och är det märkligaste alster av växtriket i norden.
Lövskogen består för det mesta av björkar, bland vilka man stundom påträffar enjönn, en asp, ett hägg, en sälg, en enrisbuske, en al eller i södra Finland någon gång ek, lönn, lind, alm, ask. Eken, alen och aspen likasom björken växa stundom i lundar och dungar, många tillsamman; de övriga växa spridda. Med lövskogen trivas många örter, buskar och gräs, varav djuren hava sin föda. Detta gör, att de trakter, som bära lövskog, ofta äro gynnsamma för boskapsskötsel och åkerbruk, men barrskogen har högre värde för timmer.
Finlands skog är en mycket dyrbar egendom, ja, så dyrbar, att detta land utan skog vore obeboeligt för människor. Skog behöves till bränsle, till byggnader, till gärden, broar, fartyg, åkdon, redskap och många andra oumbärliga ting. Skogen skyddar landet för kalla vindar och hastiga ombyten av värme och köld. Skogen drager fuktighet till sig från luften och skyddar för torka. Det regnar jämnaie i en skogstrakt; snön smälter ej där så hastigt om våren. För dessa sina egenskaper är skogen likasom landets päls. Ett land i den höga norden behöver ett gott vinterplagg, men kläder det pälsen av sig, får det skylla sig självt, om det fryser ihjäl.
Detta skulle man ihågkomma mer, än man gör. Intet land behöver bättre sin skog än Finland, men finska folket behandlar skogen utan eftertanke. Än kommer svedjebrukaren och fäller skogen för att i några år få en god skörd och ett magert bete. Än kommer bondkvinnan med sina barn för att samla löv åt fåren. Hon stympar vårdslöst det unga trädet, eller hugger hon omkull det för att lättare komma åt löven. Sedan komma vedhuggaren, tjär-brännaren, kolaren, stockhuggaren; de hugga ned allt, som duger, utan att ens kvarlämna ett fröträd. Föga bryr man sig om att kreaturen avbeta den unga lövskogen eller att miljoner unga träd åtgå till gärdesgårdarna.
Årligen härja även skogseldarna vida sträckor, och i stället för den nedbrunna barrskogen uppväxer en gles lövskog. Men på stenbunden mark växer ofta ingenting mer.
På detta sätt vanvårdas och förminskas Finlands dyrbara skogar. Vinningslystnaden förleder mången att sälja eller nedhugga hela sin skog i stället för att årligen hugga det mogna virket och draga, en varaktig nytta av skogen. Hans barn få efter honom ett fattigt, förhärjat land. Redan nu ligga ofantliga landsträckor öde och skoglösa. Jordbrukaren klagar, att den kalla vårvinden fördärvar hans gröda, eller att åkern skadas av torka och vårflöden, men tänker icke därpå, att han mången gång själv är skulden därtill.
Fordom, när hela landet var bevuxet med täta skogar, var det nödvändigt att avrödja marken för att få plats för odlingen. Från den tiden har vårt folk ärvt den olyckliga föreställningen, att skogen är något ont, och att växande träd icke är egendom. Snart skall nöden bliva en bättre lärmästare. Där människan har föraktat Guds plantering, där måste hon sist med osäglig möda själv så skog.
I några församlingar bruka skriftskoleungdomen plantera unga träd såsom minne. Detta är en vacker sed, som borde bliva allmän i landet. För ett sådant träd har man vänskap; det beder för sina likar, det är en bön för fäderneslandet.