Boken om vårt land/Kapitel 86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

86. Om tavasterna.


Allt det mjuka, ljusa och öppna som möjligen kan upptäckas i det finska lynnet, är ett arv av karelarna; allt det stadiga, tysta och sträva hos vårt folk är förnämligast tavastearv. Det är ganska förunderligt, att Gud har ställt dessa två olika folk så nära varandra, på det att det ena må fylla det andras brist. Och hade icke Gud ställt de livligare och ostadigare karelarna i öster mot Ryssland, medan han ställt de tröga och oböjliga tavas-terna i väster mot Sverge, så skulle visserligen mycket i vårt land nu vara annorlunda.

Tavasten är mera grovlemmad, styv och axelbred, mera härdad, tvär och oböjlig än hans broder karelaren. Han har rakare hår, oftast brunt, stundom linfärgat; ögonen små och grå eller ljusblå; ansiktet bredare, hyn gråare, uppsynen strävare. Tavasten är ock en mera tystlåten och allvarsam man, långtänkt och envis, sen att vredgas, sen att förlåta. Bakom hans halsstarriga lynne bo mycken trofasthet, mycken hjälpsamhet, mycket tålamod. Han mottager den onda och den goda dagen med samma orubbliga lugn.

Tavasten är alltså den rätta stenbrytaren, vilken har inhuggit sitt bomärke i flertalet av sitt folk. En ihärdigare man är icke lätt att finna, när han företagit sig något, icke heller en trögare, när det faller honom in att ingenting göra. Om han stundom icke har något emot att leva gott på gästabuden eller om söndagen föra stat med sin nymålade schäs, är han däremellan den tarvligaste bland sitt folk. När han sommartid, klädd i sin grova mekko, är ute i sitt arbete från dagningen intill sena kvällen, kan han nöja sig med sin halvfärdiga talkkuna av kokat korn- eller havre mjöl, som han blandar med mjölk i en näverriva. Han bor stundom tillsamman i stora byar. allt från den tid, när han måste försvara sig mot fienders anfall, och är så mån om sin åker, att han lägger gödselhögen så nära gården som möjligt. Han anser det nyttiga och det vackra för samma sak, och, fastän han ej tycker illa om visor och en lustig fiol, har naturen ämnat honom varken till sångare eller till spelman. På samma sätt tycker han också om sagor och ordspråk, som andra berätta, men själv har han glömt det mesta, som hans fäder berättat. Han är själv som en gammal saga: sådan han nu är, sådan har han varit i många hundrade år.

Det måste likväl tilläggas, att detta äkta, gamla ta-vastlynne numera kvarlever blott i några av Tavastlands inre och nordliga delar. Längre väster- och söderut har tavastfolket blivit rörligare, driftigare och tillgängligare för inflytandet av en ny tid och av sina grannar. I södra Tavastland, i norra Nyland och det inre Satakunta igenkänner man ännu något av stamfolket; men i Egentliga Finland, vid västkusten och i södra Österbotten har ta-vasten blivit så omskapad, att icke mycket annat återstår av hans ursprung än de allmänna dragen, som han påtryckt sitt folk.