Boken om vårt land/Kapitel 30
|
Två unga nybyggare, Maunu och Vilho, bo nära varandra i en enslig skogstrakt i Pihtipudas kapell på gränsen av Österbotten. En afton råka de i ordväxling om huru långt man kan färdas i båt från deras hemstrand, och slutligen hålla de vad om ett knivbälte. Maunu åtager sig att föra sin båt ända ned till Finska viken.
Maunu förser sig med bröd, smör och salta mujkor, utrustar sin lätta båt med segel och begiver sig på väg från sin brygga vid Muurasjärvi sjö i bergstrakten. Han seglar snart in i en mindre sjö vid namn Alvejärvi och därefter i en tre mil lång sjö vid namn Kolima. Andra dagen ser han Viitasaari kyrka, färdas utför en forsande å vid namn Kymi och kommer så in i den praktfulla, no kilometer långa, 30 meter djupa sjön Keitele. Där ser han stora vatten inströmma från väster, men han styr söderut och kommer på tredje dagen till Kuhnamo sjö. Därifrån seglar han in i en lång, strid ström mellan branta höjder, har hårt arbete och måste stundom framskjuta båten i grunda vatten, stundom fira den utför med tåg från stranden. Uttröttad vilar han på fjärde dagen vid Laukas kyrka och förstärker sitt matförråd.
På femte dagen seglar Maunu med gott mod vidare söderut och beständigt med strömmen. Han styr genom flere sjöar och överraskas av att se en stad vid namn Jyväskylä på stranden av Jyväsjärvi sjö. Men han giver sig ingen tid att dröja; han tror sig nu vara nära havet. På sjätte dagen ser han också ett så stort vatten, att intet land kan upptäckas rakt i söder. Maunu smakar på vattnet och finner det till sin stora förundran sött. Han befinner sig icke på havet, utan på Päijänne sjö.
Maunu går i land vid Jämsä kyrka, och får där veta, att Päijänne är 120 kilometer lång samt på några ställen 30 kilometer bred; men många av dess fjärdar äro smala. Och Päijänne mottager stora vatten även från öster och söder. Men, då dess utlopp är i sydöstra hörnet, seglar Maunu dit och kommer på nionde dagen genom Kalkis ström in i sjön Ruotsalainen. Icke långt därifrån ser han staden Heinola. Han seglar genom Jyränkö ström utför stora forsar och så vidare in i en liten sjö vid namn Konnevesi. Vattnet begynner nu bliva ett fortgående strömdrag. Innan Maunu anar det, befinner han sig i Kymmene älv och glider i en lång båge förbi Iittis kyrka. Ännu flyter floden genom en mindre sjö, Pyhäjärvi. Därefter fortsätter Kymmene sitt lopp, än i lugnvatten, än i väldiga forsar. Med möda och fara nedfiras båten utför den ståtliga forsen vid Anjala. Maunu nalkas kusten och finner, att Kymmene delar sig i flere utloppsarmar, vilka åter dela sig i flere mindre. Hade Maunu valt flodarmen längst i öster, skulle han ha kommit fram till Kotka, men han väljer flodarmen längst i väster och närmar sig staden Lovisa. Där finner han äntligen, efter 14 dagars mödosam färd, det efterlängtade havet, Finska viken.
Nu kan Maunu öveiräkna den väg, han tillryggalagt. Från Muurasjärvi till Päijänne har han rest 165 kilometer, längs Päijänne 120 kilometer, därifrån utför Kymmene älv till havet 155 kilometer, vilket inalles gör 440 kilometers båtfärd. Muurasjärvi ligger, efter lägsta beräkning, 106 meter över havet. Utför denna höga sluttning har Maunus båt drivit med strömdraget. I Päijänne var han ännu 78 meter över havet, men sedan blev landets sluttning brantare, och den sista delen av resan har varit den mödosammaste. Full av undran över vattnets förgrening och samband i detta vidsträckta land återvänder Maunu med ångfartyg till Gamlakarleby och därifrån landvägen tillbaka till Pihtipudas. Vilho tror knappt sina ögon, när han ser sin granne återvända från Bottniska viken. Han har tappat vadet, och Maunu vinner det präktiga bältet med dess glimmande mässingsprydnader