Boken om vårt land/Kapitel 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

47. Skogselden.


Högsommaren är klar och varm. Det har länge varit beständigt solsken, intet regn, knappt ett moln på den blå himmelen. Luften är lugn och omtöcknad av solrök, marken är likasom bränd av torkan. Gräset har gulnat, kornåkrarna tvina, bäckarna äro uttorkade, boskapen törstar och finner i skogen endast en gyttjig pöl, vimlande av insekter.

En rad av bönder med sina lass tågar långsamt på landsvägen. Det är middag, de besluta att rasta, frånspänna sina hästar och låta dem beta. Själva lägra de sig vid väg- kanten och upptända en eld för att koka potatis. De äta, sova en timme och fortsätta därefter färden, sedan de vårdslöst makat eldens bränder åt sidan. Det finnes intet vatten i diket att släcka glöden med, och även om det funnits, skulle de vägfarande knappt hava gjort sig besvär att ösa det över bränderna.

En stund är allt stilla. Då kommer en lätt vindfläkt och blåser i den halvslocknade glöden. Den glimmar upp, en liten låga fladdrar och antänder det torra gräset vid vägkanten. Lågan utbreder sig med vinden och finner torr mossa vid randen av skogen. Där är en höjd. Lågan går uppåt skogsbacken såsom en slingrande smal eldtunga i spetsen för en bredare kil av brinnande mossa.

Nu synes en resandes kärra på vägen. En’student åker förbi i sakta trav. Han blir varse elden i skogsbacken, stiger av och försöker att släcka. Han lyckas på ett ställe, men lågan fladdrar upp på ett annat. Han stiger åter i kärran, ger hästen ett rapp och åker i flygande fart till närmaste gård.

Där äro invånarna borta på ängen. Studenten skyndar dit och underrättar dem om den hotande faran. Kvinnorna stöda sig emot räfsan och betrakta nyfiket hans lyra i mössan. Karlarna fortfara att vässa sina liar. Ingen gör sig någon onödig brådska, och sedan studenten förgäves uppmanat dem att skynda till skogen, lämnar han dem för attofortsätta resan.

Emellertid har den smala eldtungan uppnått ljungen och sedan en enrisbuske. Denna flammar upp och antänder ett helt fält av enris. Röken tätnar, gnistorna flyga, granarnas lummiga grenar fatta eld vid marken. Nu uppstiger den ena stora, fladdrande och sprakande eldpelaren invid den andra, och lågorna utbreda sig med förfärande hastighet. Elden framlockar en växande vind, som snart utbreder virvlande rökmoln och skyar av gnistor kring den åt fördärvet invigda skogen.

Ännu dröjer folket på ängen: de giva sig god tid. Men rökmolnen bliva allt tätare, och nu uppflammar en hög och klar låga: — en nyss fylld hölada har fattat eld. Då blir det brådska på ängen, bud skickas till grannarna, allt folk från gårdar och byar samlas efter hand med yxor och spa- dar kring den brinnande skogen. Men nu är det för sent. Förgäves kullhuggas sträckor av träd, och breda diken uppkastas för att begränsa eldens framfart. Den trotsar allt motstånd, den slukar allt i sin väg: — gärdesgårdar, lador, rågåkrar, rior, ensliga skogstorp och miltals av sköna, lummiga skogar till många tusen mark i penningvärde. Vanmäktiga och uttröttade nödgas nejdens invånare betrakta förödelsen, till dess äntligen ett efterlängtat regn gör ända på detta stora böljande hav av lågor och rök.

I flere veckor fortfar dock elden att pyra under halv-murkna stubbar och måste med omsorg bevakas natt och dag. När dess verk är fullbordat, återstår av den nyss så härliga skogen blott en stor, svart ödemark, där de höga furorna, svedda, men icke förkolnade, höj a sina trotsiga kronor över de sotade berghällarna. Åter reser studenten förbi på vägen. Han reser igenom ett härjat land; där är kolos i luften, aska betäcker den sköna skogsbacken, och de halvbrända stammarna utsträcka sina spöklika, svarta grenar i aftonskymningen.