Boken om vårt land: Kapitel 50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

50. Tålamod och försakelse.


Högt bland Saarijärvis moar bodde bonden Paavo på ett frostigt hemman skötande dess jord med trägna armar, men av Herren väntade han växten.

Och han bodde där med barn och maka, åt i svett sitt knappa bröd med dessa, grävde diken, plöjde upp och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen, och med den flöt hälften bort av brodden. Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, och av den slogs hälften ned av axen. Hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slet sitt hår och sade: »Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe, tagom staven; Gud har oss förskjutit; svårt är tigga, men att svälta värre.» Paavo tog sin hustrus hand och sade: »Herren prövar blott, han ej förskjuter Blanda du till hälften bark i brödet, jag skall gräva dubbelt flere diken; men av Herren vill jag vänta växten.»

Hustrun lade hälften bark i brödet, gubben grävde dubbelt flere diken, sålde fåren, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen, men med deai flöt intet bort av brodden; sommarn kom, och fram bröt hagelskuren men av den slogs hälften ned av axen; hösten kom, och kölden tog vad övrigt. Paavos maka slog sitt bröst och sade* »Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe, låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!»

Paavo tog sin hustrus hand och sade: »Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till dubbelt bark i brödet, jag vill gräva dubbelt större diken, men av Herren vill jag vänta växten.»

Hustrun lade dubbelt bark i brödet, gubben grävde dubbelt större diken, sålde korna, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen, men med den flöt intet bort av brodden. Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, men av den slogs intet ned av axen, hösten kom, och kölden, långt från åkern, lät den stå i guld och vänta skördarn.

Då föll Paavo på sitt knä och sade:

»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»

Och hans maka föll på knä och sade: »Herren prövar blott, han ej förskjuter.» Men med glädje sade hon till gubben: »Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran! Nu är tid att leva glada dagar, nu är tid att kasta barken undan och att baka bröd av råg allena.»

Paavo tog sin hustrus hand och sade: »Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas, som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker.»

Runeberg.