Boken om vårt land: Kapitel 61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

61. Om lapparna.


Castrén berättar om sin resa i Lappland:

Anblicken av en lappby är icke angenäm sommartiden. Runtomkring på marken ser man fisktarmar, fiskfjäll, ruttna fiskar och annan orenlighet, som förpestar luften. Genom den låga ingången till tälten utkrälar en skara människor, överhöljda med smuts. Själva taga de saken ganska lugnt. Artigheten bjuder, att alla, även de små barnen, välkomna den resande med ett handslag. Sedan detta i all tysthet försiggått, får man göra sig beredd på följande frågor: »Är det fred i landet? Huru befinna sig kejsaren, biskopen och landshövdingen?» — Stundom blev jag dessutom tillspord om min hemort, och då jag sade den vara belägen långt bortom fjällen, frågade mig en lapp, om jag var hemma i det land där tobaken växer.

Det var förvånande att se, med vilken snabbhet de korta och oviga lappkvinnorna lupo från det ena tältet till det andra. Snart inbjödos vi i ett litet, mörkt kyffe, som skulle föreställa en stuga. Emellertid sov jag där ganska gott och kände mig därefter så vederkvickt, att jag nu hade mod att inträda i en av lappkåtorna. Dess fyrkantiga grundval bildades av tre på varandra lagda stockar, medan övre delen var toppformig och sammanfogad av bräder. Man finner också runda kåtor med stengolv, som för värmens skull belägges med torv. Invändigt är bostaden delad med stockar i nio avdelningar. Sex äro förvaringsrum, två bebos av invånarna, och avdelningen i mitten tjänar som eldstad. Till höger om eldstaden bo värden och värdinnan, till vänster det övriga husfolket. Lappen har även fiskbodar, uppförda på höga stolpar för att avhålla rovdjuren.

När vi först anlände, överraskade vi lapparna i deras enkla vardagsdräkt, som består av barkade renhudar i form av en skjorta. Medan vi sovo, påtogo de ett slags klädesskjorta, som är deras helgdagsdräkt. Ovanpå den buro kvinnorna ett livstycke, kring halsen en lärftskrage och på huvudet en grannlåt i form av en hästsko. Män och kvinnor buro kring livet en gördel, rikligen utsmyckad med spännen av silver eller av mässing. Skor och benkläder voro av mjukt renskinn.

Lappen är kortvuxen, har låg panna, utstående kinder och små ögon. Till lynnet är han trög, tungsint och trumpen. Han beskylles för att vara avundsam, oförsonlig och listig, men prisas av andra för sitt godsinta hjärtelag, sin gästfrihet, sin gudsfruktan och sin sedliga vandel, när han icke frestas av brännvinet. Varje dag läser han sina bordsböner, morgonböner och aftonböner; han är också mån om att undervisa sina barn i det lilla han själv vet. Sin hustru och sina barn älskar han ömt. En lappgubbe berättade mig att han under trettio år aldrig växlat ett ont ord med sin hustru och aldrig tilltalat henne annorlunda än med smeknamnet loddadsham, min lilla fågel. När en lappfamilj lät en av sina gossar taga tjänst hos en resande främling och gossen kort därefter dog, ansågs detta som ett Guds straff för att föräldrarna kunnat lämna sitt barn ifrån sig.

I slutet av mars flytta många lappar upp till kusten av Ishavet för att fiska med norrmännen. I juli och augusti bruka de fiska i sina egna insjöar. Då är lappens gyllene tid, när han får sova i sitt tält med mätt mage, utan myggor och utan bekymmer. Dessa fiskarlappar med sina små renhjordar bo dock i hus om vintern och anses stå högre i bildning än vildmarkens rätta söner, fjällapparna, som icke ha annan bostad än sina flyttbara tält av fyra bågformiga stänger, nedslagna i jorden, och kring dem ett täcke av vadmal. I toppen är ett rökhål, i mitten en eldstad av gråsten; björkris är utstrött på bara marken, och några renhudar bredas därpå. Så bor fjällappen vinter och sommar. Endast renarna hållas tillsamman och skonas av vargen, önskar han sig ej något bättre. Han anser sig lycklig och rik; han ville ej byta sina fjäll mot ett paradis på jorden.