Boken om vårt land/Kapitel 73
|
(Folksaga från Karelen.)
Tre män gingo ut på jakt. En av dem hette Lippo, flink karl, skogsgångare. De träffade tre renar. Två voro insnärjda i varandras horn, den tredje var lös. Lippo bad sina kamrater jaga de två, han ville jaga den tredje. Han jagade, skidade, natten kom. Lippo hade ej upphunnit renen. Lippo kom till en gård i skogen. Renen sprang in på gården, Lippo följde honom. Värden stod på gården; gammal gubbe, skägget, håret, allt av granmossa. Gården var Tapiola, och värden var Tapio, skogens konung.
Gubben klappade renen på halsen och sade: »Vad är det för en odugling, som jagat min fåle svettig?» Lippo trädde fram och svarade: »Nog är det jag.» Tapio sade: »Nå, efter du jagat min fåle till sena kvällen, så bliv över natten kvar i min stuga.»
Lippo inträdde i Tapios stuga och såg sig omkring. Här funnos renar, älgar, björnar, rävar, vargar och alla djur, som leva i skogen. Tapio gav Lippo kvällsvard och undfägnade honom väl. Om morgonen, när Lippo ville begiva sig bort, fann han ej sina skidor. Tapio sade till honom: »Jag har en enda dotter, vill du ej stanna här och bliva min svärson?» Lippo svarade: »Nog vill jag stanna, men jag är en fattig man.» — »Bry dig icke därom», sade Tapio, »fattigdomen är intet fel; hos oss får du allt, vad dig lyster.» Då stannade Lippo, flinka karlen, skogsgångaren, kvar och blev Tapios svärson.
Efter tre år gav Lippos hustru honom en liten pojke. Lippo bad då Tapio att få återvända till sitt hem. Tapio sade: »Gör mig ett par goda skidor, så vill jag visa dig vägen.» Lippo gick till skogen och högg ämnen till skidor. Talgmesen sjöng på grenen:
»Ti, ti, talgmesen, ti, ti, sparvungen, sätt kvist under rännan, under foten kviständen!»
Lippo kastade en käpp efter fågeln: »Vad kvittrar du där, din stackare?» Gjorde så skidorna färdiga. Men Tapio sade: »De passa mig icke.» Lippo gick andra dagen till skogen, och talgmesen sjöng samma visa. Lippo bannade honom och gjorde ett nytt par skidor, men icke heller dessa passade. Tredje dagen gick Lippo till skogen, och talgmesen sjöng samma visa. »Nå», sade Lippo, »du lär väl ej sjunga för ro skull.» Gjorde så nya skidor med en bra kvist under foten i skidrännan. Och Tapio sade: »Se, nu duga de! Res nu, och stanna alltid över natten, där du ser spår av min skidstav, men gör kojan tät, så att himmelens stjärnor ej skina in genom taket.»
Lippo skidade bort på resa med hustru och barn. Mot kvällen såg han det första spåret av Tapios skidstav, och där fanns en stekt älg till aftonmåltid. Lippo tillredde en god koja av granris med tätt tak, drog in barnet på kälken och blev över natten med sin hustru i kojan. Andra dagen fortsatte han färden, fann åter ett spår av Tapios stav, och där var en stekt ren. Åter gjorde Lippo en tät koja och blev där över natten. Tredje dagen for han vidare, fann det tredje spåret, och där var en stekt tjäder. »Se, nu är mitt hem icke långt borta, när kvällsvarden är så liten», menade Lippo. Gjorde nu i hast en gles koja och drog in kälken med barnet. Himmelen glänste klar, och nattens stjärnor tindrade in genom taket. Om morgonen uppstod Lippo: — hans hustru var borta. Lippo gick ut, såg sig omkring; skidspåren syntes icke åt något håll. Lippo satt med sitt barn framför kojan och visste ej, vartåt han skulle skida. Aftonen kom. En älg sprang förbi i sakta lunk. Lippo blev kvar över natten. Om morgonen fann han åter en stekt tjäder, och åter sprang där en älg förbi. Så blev Lippo där i många, många år med sitt barn. Var morgon funno de en stekt tjäder, och var dag sprang en älg förbi kojan.
Under tiden växte barnet stort och blev en övermåttan klok pojke. Gossen bad Lippo göra ett långt rör för att se därigenom, om de ännu hade långt till hemmet. Lippo hade god tid och gjorde ett rör åt gossen. När gossen såg genom röret, sade han: »Icke ha vi långt hem, vi äro vid gärdesgården, just vid vår åker.» — Strax begåvo sig far och son på väg, och med detsamma voro de hemma.
Så var det med den saken. Och från Lippos gosse hava lapparna sitt ursprung.