Boken om vårt land/Kapitel 79

Boken om vårt land av Zacharias Topelius 79. Finska folkvisor.

a) Sdnglär ar innan.

När jag växte i min hemgård

som en fågel i sitt näste,

kom till oss en gammal kvinna,

sångerskan från kapplands ände,

och hon kunde dikta visor,

kunde många sånger sjunga.

Henne gav jag då min kjortel,

gav till lön mitt goda linne,

bytte bort mitt blåa nystan,

delade mitt röda ullgarn,

för att hon mig lärde sjunga,

lärde mig de bästa sånger,

lade visor på min tunga

och på mina läppar orden.

Hör du nu, du gamla kvinna,

hör du, gumma, vad jag säger:

»Giv igen min vackra kjortel,

giv mitt linne nu tillbaka,

återgiv mitt röda ullgarn

och mitt sköna blåa nystan!

Visor har jag nu tillräckligt,

sånger nog ditt råd förutan;

nu lär sorgen mig att sjunga,

nu lär nog bekymret visor,

saknaden ger ord tillfyllest.

Jag har tankar nog i hågen.»

Kanteletar 2: 131.

b) De hemlösa.

Förr så hade vi, små systrar,

förr i långt förflutna dagar,

också vi en ljusblå brygga,

och vi bröder hade fordom

målad båt med röda ränder.

Då begynte vinden blåsa,

luftens strand begynte storma.

Blåsten ryckte barr från träden,

ryckte med sig ljungens blommor

och det späda gräsets stänglar.

Syskonbryggan slog han sönder,

bröt i bitar brödrabåten,

drev i vattnets vård oss bröder

och oss systrar långt mot holmen,

gav oss fingrarna till åror,

gav vår flata hand till styre,

granens grenar till vår stuga,

enens buske till vår boning.

Kanteletar i: 16.

c) Eget hem är bäst av alla.

Mjuk och varm är linneskjortan,

som min egen moder sydde;

kall är även ylletröjan,

som en främmande har stickat.

Varm är ock min moders bastu,

fast ej bad i ugnen kastas;

men den heta ångan värmer

ej mitt bad i byn där borta.

Hemmets bröd är mört och vackert,

om det ock med agnar blandas;

främlings bröd, det smakar illa,

fastän smöret breds däröver.

Mjukt som ull är dock min moders

cch min faders ris, som straffar,

men en främlings ris är taggigt,

huru lätt det än mig vidrör.

Ack, det goda, gyllne hemmet,

hos min fader var det lyckligt!

Fastän brödet var så fattigt,

fanns där riklig ro dess mera;

där blev jag ej störd i sömnen

och fick vila utan bannor.

Kanteletar /; 75.

d) Brudens avsked.

Icke var jag dock tillförne

mörkare än andra flickor,

blekare än vattnets fiskar;

mörkare jag blev än andra,

blekare än vattnets fiskar.

Hur betalar jag min moders

mjölk och hur min faders godhet?

O, jag tackar dig, min fader,

för min ungdoms bröd och bärgning;

o, jag tackar dig, min moder,

för vai gång du ömt mig vaggat,

burit mig på dina armar

och din barm mig räckt till näring!

Gårdens folk, jag tackar eder,

goda barndomsvänner alla

uti vilkas vård jag vuxit

under mina blomningsdagar!

Nu så måste jag ju resa

från det kära, gyllne hemmet,

från min faders goda stuga

och min moders glada boning.

Bliv då kvar i lugn, o pörte,

pörte med ditt tak av bräder.

Gott det blir att återkomma,

kärt att här ännu få vandra.

Bliv då kvar i lugn, o farstu

farstu med ditt golv av bräder!

Bliv i ostörd ro där ute,

gård med dina ljuva rönnar!

Er i fridens hägn jag lämnar,

bygder, bäruppfyllda skogar,

sjöar med de hundra holmar,

vida, ljungbevuxna hedar!

Ur första upplagan av Kalevala.

e) Den unga soldaten.

All min släkt så mycket sörjer,

alla mina fränder klaga,

att jag nu går ut i kriget,

mot kanonens vida mynning

mot den järnbesmidda kärnan,

till mitt fall på stridens valplats.

Men ej må min släkt mig sörja,

ej må hulda fränder klaga.

Icke stupar jag i kärret,

faller bragdlös ej på sveden,

när vid svärdens klang jag slutar.

Skön likväl är krigets sotsäng,

stolt är krigarns fall för svärdet,

hastigt där en gosse bortgår,

utan sjukdom han försvinner,

oförvissnat ung han faller.

Kanteletar 2: 265.

f) Skämtvisa.

Kom till oss, du kära Tomas,

hämta julen i ditt följe!

Kom, allhélgona! Kom, julhelg!

Kom rätt snart, du glada påsktid!

Riklig mat ha vi i boden,

helgdagsrätter ha vi många:

syrsans lår och feta flugben,

stjärten av en sparv dessutom,

lilltån av en fattig groda,

halva ögat av en ödla.

Kanteletar 1: 23.

g) Pd Saimas strand.

Min guldfågel i fjärran sjunger,

klagar fjärran på Saimas strand.

Ej är en båt vid strandens skär,

som över sjön min älskling bär.

Långsamt lida min längtans dagar,

sorgfri minns jag en stund ej mer,

vet ej vad budskap ryktet för

när ej min vän jag komma hör,

Hoppets fröjder och lyckliga tider

sällan lindra mitt hjärtas sorg.

Kallt är mitt bröst som is på sjö:

vem skall värma en gång dess snö?

örnen flyger vid himmelens fäste,

anden ror övei fjärdens våg.

Långt är på Saimas strand min vän,

vågar ej ut för stormen än.

Vindarna vina och vågorna brusa,

båtarna gunga små vid land;

båtarna gunga så små vid land,

alltför svag är min älsklings hand.

Älskade, gå ej i vågornas välde,

Saimas vågor bedraga dig!

Då skall ej sorgen lämna mig,

innan hon bäddar min grav hos dig.

Kanteletar.