Bref til en vän i Sverige innehållande historisk och geographisk beskrifning öfver colonien Sierra Leona i Afrika/Andra brefvet
| ← Första brefvet |
|
Tredje brefvet → |
ANDRA BREFVET.
- Min Herre!
Vi lemnade England d. 20 December förlidet år. Årstiden var sträng och vinden föga gynnande, hvarföre vår resa geck långsamt igenom Canalen och förbi Cap-Vincent. Jag vet mig ingen gång hafva passerat denna udde, utan stormar. Men få dagar efteråt mötte vi vår-solen, och anlände den 16 Januarii til Madera, på 32° 33’ Nordlig latitude. De mångfalldiga beskrifningar man redan äger öfver denna Ö, spara mig mödan af en ny. Men jag kan icke lemna henne utan två anmärkningar: den första, at den som betraktar dess spetsiga, skiffriga och sönderbokade, väster ut, öfver Staden Funchal hängande, rysliga klippor, skall aldrig kunna draga i tvifvelsmål, at Ön af någon underjordisk eld; blifvit upkastad utur afgrunden i dagen, och den andra, at dess belägenhet, i anseende til climatet och alla dermed förenade välsignelser, kan aldrig förmycket berömmas, samt at den synes vara högeligen vårdslösad, hvartil orsaken torde ligga uti Colonisternas National-Caracter och deras politiska författningar.
Vi blefvo dock, som vanligen vederfares alla ditkommande skepp, försedde med förträffeligt vin och några grönsaker, hvilka likväl nu icke funnos i öfverflöd. Der är ibland andra et godt Engelskt Värdshus, der man blir väl serverad, äfven med smultron och grädda, ehuru man får betala dyrt. Stadens Invånare äro ganska höflige emot främlingar, och til den grad gästfrie, at man blir nödgad gå in, eller ned, uti hvarje källare, för at pröfva deras goda Malmsey; jag fruktar dock, at egennyttan har deruti mycken del, emedan alla önska at sälja, och de veta at hvart skepp köper något. Den äkta och ädla gästfriheten, som är hjertats förtjusande barn, finner M. H. ingenstädes utom — i Sverige. Man måste taga sig til vara vid vinprofven; i synnerhet, som de ske i källaren. — Ifrån det, som nedföres på åsnor och i djurs blåsor bevare &c. En promenade til häst öfver klipporna, förbi et utom Staden på en klippa liggande Nunnekloster, är artig och ser farlig ut. Ni får vinkar af Nunnorna, som äro blandade med sötungar; men det är er icke tillåtet at stadna. Ni fruktar bryta halsen af er och häst eller boricka i brådstörtningarna; men ni kan vara så trygg, som i er lendstol; ty säkrare och snabbare djurfötter kunna icke uptänkas.
Både vind och väderlek voro de behagligaste i verlden, och vi fullföljde glättigt vår resa, samt hade den 26. i samma månad den ofantliga piken af Teneriffa i sikte, hvartil vi anlände den 27. för Santa Cruz, hufvudstaden på ön. Sjelfva piken är äfven et Vulcaniskt berg, af käggelform, som synes 40 til 50 mil til sjös, och är emellan 12 och 15,000 fot högt. Dess topp är, til mera än fjerdedelen af hela högden, betäckt med is, och gifver den skönaste och mest brillanta utsikt, då det är uplyst af solstrålarna. Äfvenså ymnigt är denna Ö välsignad med boskap, säd, fogel, vin och bränvin, hvaraf man vill säga at 15,000 pipor skola årligen exporteras. Teneriffa är mindre munter än Madera, allt är på förra stället allvarsamt. Vi hade äfven här vår lott af landets välsignelser; samt gingo åter til segels och anlände den 18. Februarii om aftonen til Sierra Leona floden[1].
Vid solens upgång den 19. derpå följande, lossades et Canonskott, och, sedan bön blifvit förrättad om bord, utsattes alla skeppsbåtarne. Klockan 8 gingo vi i land med alla våra båtar, så när som på en, och några soldater, til den platsen, som var utsedd för stadens byggande, hvarest compagniets flagga[2] hissades, i et träd, under kanonernas lossande ifrån skeppen.
Vid ankomsten i land blefvo vi omgifne af en hop svarta Inbyggare ifrån städerna, i grannskapet, hvilka räckte oss händerna såsom et tecken af deras tilfredsställelse. Jag blef förundrad at höra somliga af dem tala god Engelska; men de sade mig at de lärt den igenom umgänge med Engelska och Amerikanska Slafhandlare. Vi gingo om bord för middagsmåltiden klockan 2 e. m., och bragte några af de Svartas Hufvudmän med oss. Vid solens nedgång blef åter et kanonskott lossadt och flaggan nedstruken, hvilket beständigt derefter blef iakttaget.
De första veckorna voro vi nödsakade at förblifva om bord på skeppen, och gjorde endast korrta utsväfningar i land. Denna tiden var för mig lång. Men den 16. derpå följande Mars anlände Lieutenant Clarkson ifrån Amerika, med 16 fartyg och 1131 svarta Colonister, som hade gått om bord i Halifax. Många af dem lågo i en feber, den de ådragit sig i Amerika. Man hade der upslagit tält för dem, hvaruti de bodde, under det de väntade på skeppens afgång, och vid den tiden de afseglade derifrån är vintern i Halifax så sträng, som i Sverige. Under resan dogo 65 utaf deras antal. Lieutenant Clarkson sjuknade i samma feber, och blef ganska långsamt återställd.
Efter et korrt uppehåll, som härrörde af en Palaver[3] hos de Infödda; hvilken slutades til vår fördel, sedan efterföljande försäkran var skriftligen öfverlemnad til deras Hufvudmän, samt för dem upläsen och förklarad, hvarefter oss blef tillåtet at gå i land och taga mått och steg enliga med vår afsikt. Den ofvanförmälta försäkran var af följande Innehåll: ”Sierra- Leona-Compagniet förklarar härmedelst, at det vill utsända gods och taga alla slags Afrikanska Producter i byte deremot; at det sjelft icke vill handla med Slafvar, eller tillåta någon Slafhandel på deras land. Det vill alltid hafva et stort Magazin (store) af Europeiska varor til salu. — Det önskar at alltid hålla fred, vill icke göra krig, så framt de icke först blifva anfallne; men det vill icke tåla at någon skall blifva illa behandlad på deras land, icke eller at blifva gripen och borrtförd i slafveri; utan vill sjelf straffa dess eget folk för alla brott, som lagligen kunna bevisas hafva blifvit af dem föröfvade. Svarte och hvite Colonister skola alla blifva styrde efter samma lagar, och hafva deras personer och egendom skyddade. — Skolor, för läsande, skrifvande och räknande, vill Compagniet låta uprätta, hvilka skola vara färdiga at emottaga och undervisa barnen af sådana Infödingar som villja sätta dem i dess vård.”
Ändteligen äre vi i land!
Ni begriper väl, utan at jag behöfver vidlöftigt omröra det, at Colonien styres af en Gouverneur, och en Conseil, at skipa rättvisan emellan Colonisterna. Alla företag ledas härifrån. Man är nu sysselsatt — men jag längtar at få gifva er utlinierna til vår byggningsplats, emedan man här är så i ifvern; jag vill sedermera säga Er hvarmed. — Få platser i verlden kunna öfverträffa belägenheterna på kusten längs efter Sierra Leona floden, vid hvars utlopp i hafvet vår Philantropiska Colonie är grundad, på en halfö, tilskapad af denna och Sherbrofloden, emot hafvet, på 8° 30’ Nordlig Latitude, och longit. 13° 43’ Wäst, variat. 14° 30’ W. hafsstranden, på Västra sidan af Colonien är ganska mycket utsträckt emot Norden, och formerar der en hamn, hvarest mer än 100 skepp kunna ligga i trygghet, då de äro beskyddade för Tornados[4] igenom de i S. O. belägna bergen, och hvarest de hafva tilräckligt vatten och god ankargrund ända til 100 famnar ifrån stranden. Floden är omkring 4 mil bred ifrån land til land uti inloppet; och den utsökt vackra kusten på Norra sidan, med en liten Ö, der han förlorar sig i Oceanen, gifver den skönaste utsikt å Freetown; det namn, som, efter erhållen Instruction, skall gifvas den nu under arbete varande Staden.
Den Södra stranden är en långsluttad, på några ställen mera brant, högd, omkring 40 fot öfver vattenytan vid högt vatten eller flod, hvilken, vid vanlig tid, emellan springfloderna, är 14 fot högre än den lägsta Ebben. Utom andra stora fördelar, hvilka Naturen alstrar genom den ofantliga vattenmassans hvälfvande ifrån landet och dit tilbaka, är den icke obetydlig, som vinnes för Dockbyggnaders anläggande. Et par portar utgöra hela kostnaden hvilka hindra det återkommande flodvattnet, at åter falla i dockan, sedan det gjort sin tjenst och dit inbragt skeppet, samt efter förrättadt arbete, på Ebbens befallning, åtföljt henne, och lemnat skeppet torrt. Hela nordsjön är full af sådana dockor; och jag förmodar at vi skole göra bruk deraf här.
Så snart man kommer på högden ifrån vattnet, är marken alldeles jämn, öfverväxt med vacker skog, hvaribland finnas träd af 4 till 5 fots tvärlinje. Slätten, eller plan, är utsträckt omkring en half Engelsk mil, ifrån N. til S., emot en hög och vid kulle, kallad Thorntorn-hill, hvarest man projecterat något slags fästningsverks anläggande. Denne kulle commenderar väl hela den underliggande planen, hvarest staden kommer at byggas, ända til stranden, men han åter commenderas likaså af de öfver honom liggande bergen. Den öfra sidan om kullen, som upreser sig på planen, sträcker sig ännu några hundrade alnar emot de ofantliga bergen, hvilka, likaledes betäckta med skog, der hafva fästat sina rötter. Af dessa berg har både halfön och floden erhållit sit namn, Sierra Leona, eller Lejonbergen.
Åtskilliga slags palmträd, plommonträd, af hisklig storlek, det lilla svårrödda castorträdet, samt flera andra slag, osedda i Europa, betäcka både slätten och bergen, samt lämna få mellanrum.
På västra sidan af stadsplatsen är en djup däld, som genomskäres af en klar rinnande bäck, med mycket och godt vatten, här och der med små fall, hvilka til mer än et ändamål kunna framdeles användas. Bäcken faller ut i hafsviken, hvarest inkommande skepp taga sit vattenbehof. I hårda klippan vid hamnen äro med grof, djup och läslig stil inhuggna två Svenska namn: Kierrulf och Åberg, med årtalet 1762.
En annan bäck, likadan, men icke så vattenrik, framflyter på Östra sidan; den förra utgör gränseskillnaden af Compagniets territorium i väster. Dessa vatten innesluta stadsplatsen på två sidor och göra honom nästan fyrkantig. Sjelfva byggningsplatsen är tämmeligen jämn, och sålunda omgifven af vatten på tre sidor, samt har på Östra sidan Susans Bay, eller vik, och på den Wästra James's eller George's, uti hvilka ofvannämnde bäckar utgjuta sig. Hela kusten längsefter floden, äfvensom åt hafssidan, är uddad af de vackraste vikar. — Men, för at icke i otid begynna någon slags vidare beskrifning öfver landet i allmänhet, innan jag hunnit förskaffa mig sjelf närmare kännedom; så vill jag använda det öfriga af detta bref för at berätta Er, det Nova Scotianerne (så kalle vi de svarta Colonisterna, emedan de kommit ifrån nya Skottland) hafva begynt at rödja stadsplatsen, och hvar och en har börjat at sätta sig up en nödfalls-koja för sig och de sina, af landets byggningsämnen, af fruktan at blifva öfverrumplade af den regniga årstiden, som infaller om en månad.
Några af våra allmänna författningar, och våra svarta Amerikanska Colonisters caracter torde äfven icke falla Er obehaglig at lära känna: Ni kan deraf sluta hvad man kan vänta sig af dessa, hvilka kunna sägas utgöra Colonien.
De hafva upbyggt et ganska stort hus af landets ämnen, träd, ler och kalk, utan och innan rappadt och täckt med torrkadt gräs, som liknar den gröfsta halm. Detta hus har fått namn af Harmony Hall, och som det är rymligt, bo icke allenast vår ganska skicklige Physicus, Doctor Winterbottom och våra två Europeiske Präster deruti; utan der hålles äfven Gudstjenst alla Sön- och Helgedagar för- och eftermiddagen. De svarta hafva 5 eller 6 Predikare af deras egen corps, hvilka hafva hållit sig sjelfva i skolor Amerika, sedan de erhöllo sin frihet, och hvilka hafva betydligt inflytande, för at vidmagthålla ordning och lydnad i deras små församlingar. De svartas vördnad för Sabbathen är stor; de afhålla sig ifrån allt arbete; kläda sig med ganska god smak, somlige som Europeiske puderhjeltar, och komma til kyrkan, åtföljde af sina barn, samt upföra sig der högst anständigt och allvarsamt. Så många som kunna rymmas i vår kyrka komma dit, hvarest en af de Europeiska prästerna förrättar Gudstjensten. Deras röster äro sammanstämmande och högst angenäma. Resten hör deras egna predikanter i några upresta hyddor. De äro ganska nogräknade med sin Gudstjenst förrättande: månge af dem äga mycken vördnad för Religionen i annat afseende; men det är naturligt at förmoda, det ibland et så stor antal, der hvar och en åstundar at blifva hållen för en Christen, flere måste hafva orediga och enthusiastiska begrep om Christendomen.
Directionen i London har varit af den tankan, at Engelska Lagarna, så vidt som de passa sig för våra omständigheter och behof, skola blifva här efter hand införda, och lika för hvita och svarta Colonister, med lika rättvisa skipade för bägge.
De svarte Colonisterne, ehuru de äga ganska liten kännedom af Engelska lagarna, hafva suttit i rätten, såsom nämnd, (Jury-men) då altid en af Compagniets första Tjenstemän varit Domare.
Man kan göra sig något begrep om deras seder, utaf de brottmål, som förekommit vid de periodiska Rättegångarna (Sessions of peace): De högsta hafva varit Hor och mindre stölder. På dryckenskap och svordomar äro de icke begifne.
Straffen hafva varit lindriga: Domarna i allmänhet rättvisa, och de svarte, utan all annan juridisk kundskap, än ex aquo et justo, hafva stadfästat, såsom Nämdemän, tilbörligheten och försiktigheten af utsträckandet til dem utaf et privilegium, som de förbehållit sig[5] och hvilket de så högeligen värdera.
För at införa Police, ordning och skick uti Colonien, har man tilstyrkt dem, at fördela sig efter hvart tiotal af hushåll, hvilket årligen väljer innom sig en Tiondeman (Tithing-man), och alla Tiondemännerna, en Hundraman (hundredor). Af dessa sistnämnda hafve vi här tre, hvilka svara emot trehundrade hushåll i Colonien. Hundrademännerna rådfrågas af Gouvernementet i mål som röra de svarta Colonisterna, åt hvilka äfven Coloniens försvar är anförtrodt. Desse hafva, under deras förra slafverit i Amerika, blifvit undervisade i alla slags handtverk, äfvensom uti militairisk Excercice under kriget, samt deras hustrur i allehanda qvinfolks slögder, så at vår lilla Republik är icke utan Konstnärer och arbetare, och vi hafve igenom dem blifvit manstarke nog, at försvara oss emot de Infödda, hvilka likväl synas vara ganska fridsamma.
Men — alla saker hafva två sidor; detta är våra svarta Colonisters vackraste: å den andra äro de argsinte, och kunna icke styra sig de äro hastige i sina omdömen, och ofta häftige i sina anläggningar. Hos somliga framsticker en stark ambition och hos andra en slags våldsamhet, hvilken lätt smittar flera. Deras påståenden som Frimän, hvarpå de sätta det yppersta värde, inclinerar snarare til sturskhet; hvilket likväl bör öfverses, i betraktande af deras fordna vilkor. Utan tvifvel hafva de känt hårdheten af sin olycka under arbitraire öfvermagt, och fattat et misstroende för de hvita, hvilket aldrig kan öfvervinnas. Somlige, och en stor del, hafva alltid varit fromme, höflige, villige, tjenstaktige och förnöjde, samt ifrige vänner af ordning och frid; och man måste erinra, at allt som blifvit sagdt emot dem bör förstås med undantag och inskränkning. I allmänhet kan man säga, har deras caracter en så fördelaktig böjning, som billigt kan förväntas hos frigifna slafvar, och i det hela öfverträffa de ganska vida den lägre folkhopen i England. Jag tror likväl at, til förekommande af obehagliga upträden, böra de blifva väl underrättade om gränslinien emellan sann frihet och sjelfsvåld, samt med all omtanka och lindriga medel hållas från missbruk deraf. Mindsta skymt af arbiträrt straff upreser dem, och de hafva redan mer än en gång varit orolige. Då Gouverneuren och Conseillen hade afskedat en arbetare för sidvördnad emot hans förmån; så gjorde de en ordentlig ansökning, at få en lag fastställd, ”at ingen man af deras corps, som arbetade för Compagniet, skulle framdeles bli afskedad utan efter laga dom utaf en rätt, bestående af hans landsmän. (By a jury of his peers).” ”Och om intet Gouverneuren blefve afsatt för det han gifvit befallning at Rom skulle utblandas med vatten, innan den såldes,” hvilket skedde för at bringa stark spiritus til lagom prof, — ”om deras dagspenningar icke blefvo förhögde med några styfver mera än dem bestods: så förklarade de, at Colonien var bragt til slafveri.” Jag skulle aldrig sluta detta redan nog långa bref, om jag ville säga Er alla de uptåg, hvarmed de framkommit för Gouverneuren och de mångfalldiga debatter, som varit dem emellan.
De hafva äfven påstått at få sända delegater til London med klagomål, ehuru orimliga de i sjelfva verket äro. Ännu har icke något tilfälle yppat sig, och jag är öfvertygad at de skola misslyckas, om de icke ångra sin galenskap.
Det är en ojäfaktig sanning, at de af Compagniet åtnjutit alla de förmåner, hvilka dem blifvit låfvade, som varit i mänsklig magt at upfylla, hvilket förorsakat Compagniet många icke beräknade kostnader, som det icke varit skydligt at vidkännas efter dess förbindelse och löften; men hvilka det varit omänskligt at undandraga sig. Föreställ Er M. H., at blifva bragt, med hustru och 5 til 6 barn, uti en ödemark, der man måste hugga sig in i skogen, för at få plats til at upsätta en koja. Föreställ Er ännu, at ni kommer ifrån et land, hvarest ni med möda kunnat erhålla lifsuppehälle, och hvarifrån ni icke kunnat medbringa det mindsta af lifsförnödenheter! Sannt är at de svarte erhöllo kost så länge de voro om bord; men skulle icke dessa människor äfven lefva i land? fordrar icke hvar dag nytt underhåll? jorden, som blifvit dem låfvad, var dem ännu icke tilskiftad, men sjelfva omöjligheten hade vållat detta hittils, der felades äfven fiskredskap, at kunna uptaga någon betydelig mängd fisk, och infödingarne fingo ingen upmuntran at bringa någon, emedan man hade intet at gifva dem tilbaka. De ropade på at erhålla sin jord. Ingen fordran var billigare, ingen nödvändigare. Men utom det at tiden ännu icke medgifvit at utlotta til dem det land, som var dem låfvadt, innan de reste öfver hafvet; så befants, emot både beskrifningar och förmodan, landet omkring staden så bergigt och ofrugtbart, at det icke lönte mödan at utdela det fulla mått som blifvit fastställdt. Om de vid ankomsten på stället kunnat nyttja landet, och där upsätta sina hus, så hade den tacksamma jorden snart lönat deras möda; men nu var allt tilslutet. At således för det närvarande lindra deras förlust, har Compagniet, som behöfver handtverkare och arbetare af alla slag, tagit uti sin tjenst, så många af dem, som åstunda at förtjäna dagspenning, eller dess värde i varor, hvarigenom de funnit medel at undgå nöd. Ännu hafva icke många blifvit antagne, men då alla, hvars namn äro anteknade, blifvit det, så skall jag underrätta M. H. huruledes, och med hvad vilkor. De fleste äro nu syslosatte med upbyggandet af sina kojor, dem de sprida här och där, efter mästa beqvämligheten, til dess man kan hinna at utmärka linierna af stadens plan.
Fastän England och Frankrike äro i krig med hvarandra, så umgås likväl vår Gouverneur med den så kallade Gouverneuren på Fransyska Slaf-Factoriet Gambia, anlagdt på en liten Ö af samma namn, hvilken ligger några mil härifrån. Ön har icke öfver 6 Europeer, resten äro slafvar. Gouverneuren, som heter Renaudet har före Revolutionen i Frankrike varit betjent, och följt sin husbonde til Gorée, hvarifrån han kommit til Gambia, och fasthållit sig där, til dess ingen mera var qvar, som kunde bestrida honom at kalla sig Gouverneur, eller hvad han sjelf behagade. Vår Secreterare, Herr Strand, har blifvit ditskickad, med en fredsflagga på slupen, ”för at tilbjuda vänskap och biträde.” Man emottog honom med mycken höflighet, och kom öfverens at: ”ehuru nationerna i Europa hade sins emellan krig; så kunde dessa aflägsna och, åtmindstone hvad Sierra-Leona vidkom, fredliga etablissementer lefva i vänskap och förtroende.” Strand, som är en man af talanger, och nitisk i sin sysla, reste dit, ehuru han var osäker om utgången af sin mission: Dolus an Virtus qvis in hoste requirat? Han anförtrodde mig sit ärende före afresan, och gaf mig Instruction huru jag skulle förhålla mig, om han blefve qvarhållen. Men han kom tilbaka, med ofvananförda beslut. Citoyen Renaudet har gjort oss besök, och vi hafve varit hos honom; det förstås, at vi äfven visat honom all höflighet. För min del älskar jag Fransmännen i allmänhet, deras umgänge är fritt, lätt och intagande: detta oagtadt har jag icke kunnat fatta något tycke för Renaudet; kanske härrörer detta deraf, at han är — — en parvenû, eller at han blifvit förnegrad på Gambia. I evighet blir det dock en contrast, at se en vanlig Fransman och en Engelsman tilsammans, och intet kan mera naïft uttrycka denna, än den Engelske Carricaturen.
Utom detta, hafve vi et annat grannskap, likväl på några mils afstånd, Bance Island, men som det är et Slaf-Factorie, tilhörigt et Handelshus i London; så hafve vi dermed alldeles ingen relation. En yngling, som annars är anständig nog, är der hufvudman; han kommer ibland och besöker oss, och vi hafve då och då tilfälle at få skicka bref med skepp, som gå därifrån, hvilka då måste passera förbi oss, antingen til England eller West-Indien. Ännu hafve vi en annan granne, som väl icke är Europé, men ändå icke svart, fastän han är född i Afrika. Allt födes icke där svart[6] prisad vare slafhandlarenas propagations-förmåga! man finner der äfven ansikten, som äro en blandning af hvitt och svart, som då blir gult, och desse kallas Mulatter. Af denna stamm är vår granne, som kallar sig Signor Domingo. M. H. skulle vara road af hans sälskap och vid ingen ting snarare — ledsna. Han är hufvudman för sin lilla stad, och är säkert den grannaste af alla hufvudmännerna, hvilket han lärt på Cap-Verdes Öarna, der han någon tid vistat ibland Portugisarena, hvars språk han talar, äfvensom tämmeligen väl Fransyska och Engelska. Ingen Papegoja talar dem bättre. Då han hedrar oss med sit besök, är han klädd i röd skarlakansråck, med mycket guld, västen likaså broderad, fast af annat tyg, svarta benkläder, gemenligen barfotad, och hatten försedd med en bred uddig galon. Om halsen bär han et radband, hvarvid är fästadt et Crucifix, som hänger på hans bröst, til et tecken, at han är, som han sjelf säger, Christen. Detta oaktadt skiljer han sig icke ifrån sina landsmäns sedvanor: ty ehuru han är emot 60 år mindst, har han sin seraille efter landets bruk, hvilket lilla undantag, äfvensom at vara driftig slafhandlare, han tror bör honom vara tillåtet. Det besynnerligaste af alt är, at han säger det han aldrig, vid infallande ledighet, kan bli Konung i landet — emedan han är Christen!
Ibland de öfriga hufvudmännerna, hvilka jag framdeles vill låta M. H. känna, och som äro beklagligen ganska Ochristne! finnas förnuftige redlige och förståndige män, fastän andre äro endast naturen tilgifne, hvilken hos dem icke är af bästa slaget! — — men vi hafve ännu nog at göra inom oss sjelfva för at ej hafva tid at tänka på grannarna.
M. H. kan föreställa sig at vi icke äro synnerligen väl accommoderade med boningsrum. Vi hjelpe oss så godt vi kunne, likväl om detta vore vårt högsta onda, skulle vi ändå knappast hafva känning deraf. Men! — Intet är så nödvändigt för en Colonies framgång, som enighet, och likhet i tänkesätt hos de personer, åt hvilkas omsorg företagets utförande blifvit updraget. Icke nog, at alt stadnar i en fullkomlig overksamhet då dessa saknas, at både beslut och verkningarna deraf i allmänhet gå långsammare eller alldeles uteblifva; det föder äfven af sig missnöje och tvedrägt, alltid högst skadelige och obehagliga, men aldamäst på en tid, då inbördes förtroende och gemensamma krafter böra förenas, för at göra allt arbete ljufligt, och muntra sinnet, igenom ömsesidig vänskap och aktning.
En missnögd och modfälld Colonist behöfver ingen hjelp, hvarken af climat eller diæt, för at störta sig i grafven.
Tusentals menniskor hafva blifvit ditsläpade af hemsjuka, et ondt som öfverallt är kändt, och för hvilket Svenskar och Tyskar beskyllas, fastän intet land, knappast Schweiz, kan framvisa så många utvandrare, som dessa; et ondt, hvaremot intet annat medel gifves — än sinnes munterhet! — Olyckligtvis för oss synes vår Gouverneur och hans rådgifvare (Counsellors) icke lefva i bästa samdrägtighet. M. H. tror icke huru hastigt en sådan söndring sprider sig ibland de öfriga i Colonien, och jag önskar at den ej må hafva ännu obehagligare följder. Om alla de medel, som vi hafva innom oss, dels af Compagniets outtröttliga omsorg för Colonien, dels af Naturen, blefvo verksamt använda til et rätt och sannt ändamål, i enighet och förtroende; så skulle jag icke sakna Europa, utan endast för at icke äga tilfälle få munteligen förklara med huru mycken högaktning
- Jag har äran &c.
- ↑ Vår resa hade således blifvit gjord på 29 dagar, de inberäknade, som vi uppehöllo oss under vägen. Man har gjort denna resa directe ifrån Canalen på 11 och på 13 dagar.
- ↑ Den var grön, med en svart hand laggd uti en hvit, omgifne med Palmqvistar.
- ↑ Sammankomsten af Hufvudmännerna, antingen för at rådslå om allmänt väl, eller at afdöma tvister m. m. kallas af Inbyggarena Palaver.
- ↑ Korrt våldsam stötvind, så kallad af Portugisarena.
- ↑ Detta skedde vid deras öfverresa ifrån Amerika.
- ↑ Man vill påstå at alla svarta födas alldeles hvita, men at de i ganska få timmar derefter mörkna mer och mer och bli svarta.