Bref til en vän i Sverige innehållande historisk och geographisk beskrifning öfver colonien Sierra Leona i Afrika/Första brefvet

←  Företal

Bref til en vän i Sverige innehållande historisk och geographisk beskrifning öfver colonien Sierra Leona i Afrika av Daniel Wilhelm Padenheim Första brefvet

Andra brefvet  →

---

FÖRSTA BREFVET.

London den 21. October 1791.

Min Herre

Om det är öfverensstämmande med sanningen och alla åldrars erfarenhet: at ingen ting i verlden är så skadeligt och förderfligt i sig sjelf, at intet någon slags fördel derutaf skulle kunna dragas; så är å andra sidan, ingen ting så förträffeligt, intet så godt, hvilket, igenom missbruk, icke må kunna alstra de största olyckor.

Jag önskar icke at genomleta den rysliga Historien om Slafhandeln i allmänhet, för at utfinna tiden, då den först blifvit börjad af Europeerna, ej heller de Principer hvarpå den samma då blef grundad: Om de någonsin blifvit bygda på Religion och mänsklighet så är det solklart, at ingen ting har mera vanslägtats, med tiden, än dessa samma Principer! Fyra delar af jordklotet framvisa för åskådaren häraf de mäst ohyggeliga prof, hvaraf minnesböckerne äfvenledes äro upfyllde! Och då jag sjelf i flere år vistats uti bägge Indierne och Afrika; så har jag blifvit, mera än jag för menskligheten önskade, öfvertygad om sanningen af hvad jag anfört.

Neger-Slafvarnas beklagansvärda belägenhet har, ifrån längre tid tilbaka, varit et föremål för den sanna Philantropiens omsorger och bemödanden. Det torde icke vara min Herre obehageligt, at jag gifver Er här, Slafhandelns och Slafvarnas Historia i korrt begrep. I tysthet går jag förbi de flera sätt, alla våldsamma, som försätta dessa uslingar i slafveri, och vill endast följa dem på vägen, ehuru ryslig denna färd ock är. De, hvilka äro födde långt ifrån Hafskusten, som är rätta och, i torra årstiden, fast dageliga marknadsplatsen för Slafhandeln, ehuru den säkert har sina ombud inuti landet, och hvilka blifvit dömde at säljas, föras ifrån en plats til en annan, ofta öfver 100 mil, och på hvar plats finna de en ny Herre emedan de säljas ifrån man til man, eller rättare bytas emot varor, til dess de ändteligen hinna kusten, och blifva dyrare i mån som de nalkas den samma. Jag skall framdeles berätta Er priset och beräkningssättet. Här bringas de nu om bord, efter betingat värde, på slafskeppen, som vänta dem, och hvilka äro försedde med sådana Handelsvaror, som mest behaga Negerköpmännen, nämligen Rom, Tobaksblader, Glas, groft blått Cattun, Glas- och Waxpärlor m. m. Skeppen äro så inrättade, at på de större, Slafvarne, hvilka kunna ofta på dem vara 3 till 400:de, måste stå uprätt, tätt invid hvarandra, under skeppsdäcken, hvarpå, sedan luckorna blifvit tillagda och fastriglade, de lemnas för sig sjelve. Luckorna öpnas vid måltidstimmen, samt morgon och afton, för at gifva slafvarna ombyte af luft m. m. under besättningens beväpnande, för at förekomma uplopp. Qvinfolken hållas gemenligen på däcket, öfver dagen, och dessa så väl som de förra, äro ofta sammanlåste med jernkädjor 5, 6 och flera vid hvarje. Likväl händer ibland at slafvarna bemäktiga sig skeppet och mörda besättningen. Qvinnorna, ehuru de hållas på däcket, äro gemenligen de, som vid sådane tillfällen både lägga planen, utföra den och äro svårast at hålla i tygeln. At förekomma detta, har man framför Cajutan en hög och stark afplankning, försedd med jerntaggar och små skottgluggar, bakom hvilken besättningen drager sig, och hvarigenom man kan, utur handgevären nedskuta allt hvad som kommer uppå däcket, och de åter, som berga sig neruti skeppet, blifva der inneslutne med nogare tilsyn för det tillkommande, och få på mera än et sätt ångra försöket.

Fastän ingen handel i verlden kan vara mera störande för mänskligheten än denna så skulle likväl ingen vara mera riktande, i anseende till Europeernas slugt öfverlagda betalningssätt, hvarigenom de svarta Handelsmännen lätteligen, deras tiltagande slughet oagtad, dock alltid komma till korrta, om alla de uslingar, hvilka årligen dragas ifrån Afrika kunde vändas i penningar eller effecter: men mindsta delen häraf hinner til bestämd ort!

Uti den raport, som Konungens af England hemliga Conseil och Underhuset afgifvit år 1789, finnes at, ifrån Senegal till Cap-Negro, årligen 80,000 slafvar utföras ifrån Afrika, hvaraf England allena tager hälften. Man har der calculerat, at mortaliteten på slafskeppen belöper sig, per medium til 12 procent ibland slafvarna, och då resan öfver til Amerika vanligen göres på 6 til 7 veckor, så kan man lätt sluta at alla skulle omkomma, om resan varade et år. Likväl händer ofta, ehuru kort resan ock är, at hela lasten dör bort, dels igenom epidemiska smittor, dels när långa vindstillor infalla i den så kallade Cross-passaden^[1] då Skepps-Capitainen icke har annan utväg, än at, i brist af vatten och kost låta döda slafvarna til en del, för at frälsa resten. Holländare och ängelsmän kasta sina lefvande öfver bord; Fransmännen medförde alltid Mercurium, på sine slafskepp, för sådana händelser. Mortaliteten ibland sjöfolket uppå slafskeppen är ännu större, och belöper på hvarje resa öfver 21 procent, dem oberäknade, som dö i Afrika eller på öarna.

Vid ankomsten til West-Indien och Amerika tagas de ännu öfverlefvande slafvarna utur skeppen under bevakning, och bringas i land, til torget eller försäljningsplatsen på stället. Ingen ting i menskligheten kan vara mera rysligt än detta upträde. Här upställas de nu i tvänne rader, efter kön, midt imot hvarandra, knappast försedde med en hel segeldukslapp, för at skyla sig. Mödrarna bära sina barn med sig, som säljas tillika med dem, och öka deras värde. Modfäldhet visar sig hos alla, och om icke hos alla tecken til den djupaste bedröfvelse, så är det et bevis at de icke känna högden af sina förluster och sit förestående elände, eller at de för et ögnablick förlorat all känsla af det framfarna, och understödjas af hoppet för det tillkommande, då de nu, befriade ifrån det faseliga fängelset på skeppet, se sig på landet, hvarest climatet och jorden likna den i deras fosterbygd.

Af alla Nationer, efter hvad jag kunnat märka, är ingen som så omenskligt och arbitrairt behandlar sina slafvar som Holländaren, på sina Colonier i West-Indien och Amerika, och hårdast i Suriname. I Ost-Indien hafva de flera förmåner. Jag har sedt på förra stället, en flicka om 16 år, som förmodeligen i hungersnöd inkrupit igenom en liten glugg på en vind, med lifsfara, och der, efter ägarens berättelse borttagit en bit ost, bli slagen af två Negrer med rottingar, så länge hon kunde röra sig, samt derefter påsmidas et hallsjärn, med tre utestående taggar, hvilka säkert hindrade henne ifrån at mer inkrypa, igenom gluggen; men ock ifrån at ligga, utan at hvila på järnet, då två taggar rörde hvilostället och den tredje stod i högden. Jag har sedt andre, för ringa brott sammanbindas til händer och fötter, och så af et par svarta Bombais piskas, såsom då två tröska slag om slag, på alla gatuhörn i staden. Jag har sedt en viss Mefrow Stolke, som med en pistol nedskjöt en vacker slafvinna, emot hvilken hon fattat jalousie; Och mångfalldiga flera exempel af grymhet. Det är sannt, man äger icke, efter lagarne, rättighet at döda en slaf, ehuru han anses såsom annan lös ägendom, men man kan låta piska honom til döds, och då dör han under loflig husaga. — Men jag kommer ifrån hufvudsaken. Sedan alla plantage-ägare blifvit underrättade om dagen til försäljning af den ankomna lasten af slafvar, och infunnit sig på torgplatsen, för at göra sina val och anbud; så betraktar man slafvarna noga, låter dem taga alla möjeliga attituder, för at uptäcka kroppslysten; man beser deras mun och tänder; man kramar deras muskler; man låter dem löpa hastigt, och dömmer af andedrägten, derefter, om deras styrka, med flera dylika prof, och då slafven vid allt uthåller dem, och anses fullgod til arbete, samt köp blifvit afslutat, hvilket år 1781 kunde gå till omkring 800 Holländska gulden, för en god slaf^[2]; så samlar köparen sina accorderade slafvar af bägge könen på et ställe, hvarefter han på dem inbränner sit märke, hvarmed hvar och en plantage är försedd, för at skilja Negrerna ifrån hvarandra och förekomma tvister om ägande rätten. En slaf bär, för detta ändamål, efter sin Herre et fyrfat, hvaruti brännjernet ligger. Somlige märkas på låren, andra på bröstet, armen, höften, o. s. v. Derefter bortföras de til plantagerna på landet, hvaraf somlige äro belägne vida öfver 100 mil ifrån staden Paramaribo. Husbonden, eller hans Fogde, om han ej sjelf bebor plantagen, gifver vid deras ankomst hvarje man sin qvinna och hvarje qvinna sin man. Hela giftermålsacten är gjord derigenom, at han för dem til hvarandra, och säger: detta är din hustru; detta din man. De sålunda gifte lefva sedan tilsammans och äta tilsammans, hushålla och plantera för sig sjelfva tilsammans. Ägaren är mycket angelägen om deras propagation, emedan den ökar hans ägendom, och de ofrugtsamma få ofta erfara hans harm!

Språket som der talas, är en illa bruten Engelska, hvilket alla måste lära förstå, igenom practiquen och piskan. Vid hvarje plantage, som alla, i anseende til byggnader och boningsplatser äro belägne vid de flera floder, hvarmed detta rika omäteliga land^[3] är genomskurit, eller vid gräfde canaler, såsom i Holland, för Transporten af plantagernes afkastningar til staden, äro jämväl slafvarnes byggninger upförde. Dessa äro såsom arrester, och tilslutas om aftnarna med riglar och lås. Om morgonen, litet för dagningen imellan kl. 4 och 5 drifvas de åter ut til arbete. På många ställen ligger sjelfva plantagen öfver en mil ifrån husen. Qvinnnorna bära sina små barn på höfterna, i en segeldukslapp, så at barnet håller et ben på hvardera sidan af modrens länd. Vid arbetets början aftaga de barnen, hvilka då nedläggas på något ställe i gräset, och lemnas åt Naturen, til dess mödrarne få hvila ifrån arbetet. Detta består i jordens hackande och beredande m. m. plantning, rensning o. s. v. samt hembärande af skörden til husen. Både såcker och caffe fordra mycket arbete innan de smaka så väl i Europeiska munnar. Bägge äro beredde igenom dessa uslingars svett och blod! Om aftonen drifvas de åter hem. De hafvande qvinnorna hafva för deras förlossning ingen frihet; men få, efter densamma bli hemma i tre dagar, och få då en aln gammal segelduk för at deruti bära barnet, hvarefter arbetet begynnes som förut. Naturen är emot dessa huld och blid. Antingen deras diet eller kroppsbyggnad måste vara orsaken, at de alla föda nästan utan all smärta, och nästan aldrig lytte barn.

Söndagen hafva de fri, och arbeta då gemenligen åt sig sjelfva på jordtorfvor, som blifvit dem anvista, dem de då träda och beså, med legumer och ris. Deras föda som de få af Herren består mest af sill och någon gång gammalt salt kött. I West-Indien brukas mest Svenskt sill, som kommit öfver Holland, och som ofta är med så liten omsorg insaltad, at hon der ätes af Negrerna halfruten. Det är dock at otacksamt i högsta grad betala den usla Negern för hans välsmakande caffé. I stället för bröd, gifves dem ifrån plantagen vissa plantains (musa) om dagen, och dermed är det gjordt.

Den mindsta försummelse i arbetet eller annan förseelse straffas på grufveligaste sätt med piskor och rör. Man har i allmänhet der fattat den tankan, at det är omöjeligt, igenom godhet, förmaning, undervisning och foglighet, förmå dem till fullgörandet af deras ålagda plikter! Har någon Holländare försökt det? Hvad godt har någonsin et skräck systeme uträttat? — —

Utom en enda Europeisk så kallad Directeur, hvilken förestår plantagens drifvande och har under sig en upsyningsman, som och är en Europé, finnes intet enda hvitt ansikte på stället. Holländarens hushållsagtighet tillåter icke Europeiska fruntimmer komma dit, utom några få Köpmansfruar, som åtföljt sina män, hvilka der bosatt sig. Härifrån härrörer til största delen den mängd af Mulatter^[4] som finnes der. Upsyningsmannen eller Negerdrifvaren har också under sig et vist antal så kallade Bombais, eller Profosser, som vandra ibland de arbetande, försedde med gislor, färdiga at lyda hans mindsta vink. Dessa två Europeer äro tilräckelige at hålla ofta 12 til 15 hundrade menniskjor i tygel. Ännu kunna dessa hafva 10 ja, ofta ännu flera mil til nästa granskap med en annan Europé: på många ställen äro de tätare.

Framför nästan hvar och en plantage möter ögat det hiskeliga Spectaclet af flera upresta pålar, hvaruppå svarta afhuggna hufvuden äro fästade, utaf uslingar, hvars största brott bestått däruti, at de sökt friheten, för en Arbitrair öfvermagts grymhet, hvilken magt ofta blifvit lagd i händerna på de mest profligerade och mest omänskliga varelser, samt at de blifvit ertappade, hvilket oftast händer. Jag betygar Er, min Herre, at de gladaste svarta ansikten jag der sedt, har varit vid åsynen af bilan^[5]. Vid så många skräckande exempel, dem Ni finner nästan på hvarje plantage, skulle min Herre tro, at rymningsbrott voro ganska sällsynta men detta oagtat äro rymmare sedan Holländarenas åtkomst til detta land, blefne så förökade och talrika, under namn af Skogs-Negrer, at de nu kunna bjuda Holländska Garnizonen spitsen, hvaribland många bära märken af deras tapperhet, och tvingat den at sluta med dem en ordentelig fred, som försäkrar dem om deras frihet. Min Herre vet, at Invånarena i Södra Amerika hafva kopparfärg, äro små til växten, med långa raka hår. Jag nämner detta endast för den orsaken, at ni icke må tro, det dessa Skogs-Negrer förblandat sig med landets Infödingar och derigenom blifvit så talrike. De äro alla af sin egen Afrikanska Stam. För dem som stadna qvar i de Holländska Colonierna är intet annat hopp, än Naturens Vanmagt och döden.

En ung man om 20 år, som nyttjades vid vågen i Paramaribo, hade fått befallning at tillika med flera arbeta om bord på et af de hemgående skeppen, hvarpå jag återvände til Europa 1783, sedan Nassau Weilbourg, et Örlogsskepp af 64 kanoner blifvit förloradt. Under arbetet såg han sig ut en plats ner i skeppet, hvarest han förstack sig, korrt för skeppets afresa, och framkom ej utur sit gömme, förr än vi varit några dagar i sjön. Han hade under arbetstiden försett sin håla med något bröd och några köttbitar, hvarmed han uppehöll lifvet; men var vanmägtig af törst. Det var nu försent at sända honom tilbaka, men man hade i ifvern den oförsiktigheten at hota honom med at blifva återsänd ifrån Amsterdam. Under hela resan var han munter och arbetsam. Vi anlände i Texeln sent om en afton i Julii månad 1783 och ankrade en stark mil ifrån landet. Om morgonen derefter var vår Neger försvunnen, och undvek derigenom både arrest i amsterdam, och at bli återsänd til Surinam. — Han simmade i land.

På de öfriga Europeiska magternas Colonier handteras väl Negerslafvarne mindre barbariskt; dock likväl öfver allt arbitrairt. — — —

Men jag förgäter, at jag skrifver bref om Sierra Leona i Afrika, och icke Amerikanska slafvarnas Historia. Förlåt mit långa afbrott; det gifver M. H. begrep om dessa beklagansvärda medmenniskors otroliga lidande, och de rörelser, som det samma väckt hos sanna menniskovänner. Af Engelska lagen njuta de beskydd. Den dicterar i sin princip, at: ”I det ögnablick en slaf landar på Engelsk strand, blifver han, ipso Facto, fri” och hvilken lag vid flera tilfällen blifvit anropad högtidligen. Härigenom bragtes så många slafvar, ifrån längre tid tilbaka, til England, som möjligen kunde på et eller annat sätt practisera sig ifrån Amerika eller Öarna. Men! — blottade som de voro på Religion, seder och kundskaper; funno de icke der den förväntade lycksaligheten, med beskyddet för deras personer. Engelske Caracteren är orörlig för eländet i smått.

År 1786 gjorde dessas antal och jämmer det starkaste anspråk på förbarmande. Gatorna uti London vimlade af sådana uslingar af bägge könen, hvilka, störtade i eländets afgrund, kommo meskligheten at rysa!

England är just icke i allmänhet barmhertighetens hemvist! Det skall vara stora företag, som anses värdiga Nationens upmärksamhet, och det är då, som Engelska ädelmodet och frikostigheten visa sig nästan gränslösa. De Engelska Hospitalen, Krigsmanshusen, Barnhusen &c, &c äro härpå så talande bevis, at ingen nation i verlden kan framvisa lika vedermälen. En enda man af anseende kan hos sina landsmän väcka dessa känslor.

Granville Sharp Esqr., denne sanne menniskovän hade i många år, med mycket arbete och stor kostnad upstått för de Afrikanska, i slafveri bortförda Invånare påstående och rätt; och hans outtröttliga bemödande och skrifter hafva utmärkt honom, såsom en orygglig anhängare af sit Fäderneslands gamla, ädla och ifrån sophismer skillda principer. Det var denne ädle man, som föresatte sig at använda sin förmögenhet och sina talanger til de lidande Afrikanernas undsättning; och det är denne man, som de hafva at tacka för en Fristad i deras egen verldsdel: Sierra Leona. Igenom Correspondence med en habil och oegennyttig Medicus, Doctor Smeathman, som några år vistades i Afrika, och som der studerade medlen til de svartas frälsning, förmåddes denne at år 1786 publicera hvad han under sit vistande i Afrika sammanfattat, sin: ”plan of a Settlement, to be made near Sierra Leona &c.” D. ä. plan til en Coloni at anläggas vid Sierra Leona, i synnerhet til et lyckligt hemvist och understöd för svarta och mörklagda (people of colour, mulatter &c.) menniskor, at blifva utsända som Frimän, under Direction af en Committé för fattiga svartas understöd &c.

I et land, sådant som England, kunde icke en proposition af sådan natur löpa fara, at icke möta bifall. Det är sannt, alla voro icke af Granville-Sharps ädelmodiga och oegennyttiga tänkesätt, som funno planen värd deras upmärksamhet^[6]. Emedlertid blef en subscription öpnad, för at samla en fond. En plan formerades, och en Direction nedsattes; och ännu samma år 1786 blefvo omkring 400 af dessa olyckliga svarta menniskor, med 60 qvinnor utsände til Sierra Leona, sedan man förut accorderat sig til et stycke land, utaf 20 quadratmil (Engelska) af den svarta Konungen i landet. Men fyra månader efter deras ankomst dit, blefvo desse, igenom hvarjehanda bedröfliga omständigheter reducerade til et antal af 275.

Amerikanska kriget och de Infödde i landet förstörde likväl snart denna deras fristad. Det förra, igenom svårigheten och nästan omöjligheten at kunna understödja Colonisterna, hvilka sålunda blefvo lemnade til deras eget öde och de senare af missnöje med dessa kanhända tiltagsna och profligerade gäster, hvilka således blefvo, troligen igenom främmande upmaningar, alldeles kringspridde. Somlige af dem bortsåldes åter til ankommande Slafhandlare; en och annan blef sjelf Slafmånglare. (Kidnapper).

Året derefter anlände en Lieutenant Falconbridge dit, och fann 48 af dem, som lefde tilsammans, hvilka han bragte til Forabajen, hvarest deras antal sedan ökades til 64 och hvarest de upbrukade något land med framgång, til sit uppehälle. Den dygdige och nitiske Granville-Sharp lemnade icke heller dessa utan understöd. I Maji månad 1788 utsände han på egen bekostnad et skepp, lastadt med provision, åtskilliga materialier och 39 Colonister, för at anlägga en Coloni vid Sierra Leona. Regeringen i England gaf dem äfven något understöd.

Det första Compagniet, under namn af St. Georgesbay-Compagnie, hade länge varit, om icke uplöst, åtmindstone alldeles overksamt.

Då en enda mans förmögenhet icke kunde förslå eller vara tillräcklig til et så vidsträckt företagande; så blefvo Colonisterne lemnade i denna vacklande ställning til år 1790, då nya behof och nya omsorger omskapade Colonien. Granville - sharp, alltid outtröttlig för de svartas väl, inrättade den 17 Februarii detta år et Bolag eller Association af 21 personer, hvilkas philantropiska grundsatser voro honom kända. Denna societet blef innom några månader ganska talrik, igenom förening med det förra Compagniet, och et mycket större än detta blef uprättadt igenom nya subscriptioner, för at befrämja civilisation i Afrika^[7] Compagniet erhöll d. 1 Julii 1791 en Parlamentsact, som gaf dem priviligium på 31 år. Derefter blef en summa af 100,000 pund Sterling sammanskuren för ändamålet, hvilken sedermera ökades til 150 — och sluteligen til 235,280 pund Sterling; 500,000 pund var den fastställda summa, hvaröfver man icke egde tilstånd at gå.

En Committè var sänd til Afrika, för at utse en tjenlig plats för en Stads anläggande, och at köpa det omliggande landet af Infödingarna. Detta blef verkställdt. Vid denna tid anlände svarta deputerade från Amerika til London, som skulle förelägga Engelska Ministéren sina svarta medbröders belägenhet och klagomål, hvilka hade blödt för England. Gouvernementet i Amerika hade under kriget beväpnat de svarta Slafvarna. Amerikanska Staternas sjelfständighet och krigets slut återgaf dem deras frihet, så mycket häldre, som de nu mera icke kunde, som förut, användas såsom Slafvar: och då de för det närvarande voro alldeles blottstälde på allt, ända til en plats på jordklotet at bebo; så fingo de anvisning på Nova Scotia och andra under England lemnade länder, hvarest land för Cultivation och andra förmåner blefvo dem låfvade för deras tjenster. Et betydligt antal af dessa, som fruktade för och ledo af Climatets hårdhet, emedan de voro upfostrade, emellan tropikerna, och nu i behof af nästan alla förnödenheter dertil, kan hända bedragne i hoppet, grundadt på de löften, hvilka blifvit dem gifna under kriget, och som önskade at få deras närvaranda ställning förbytt, hade sändt ofvanberörde delatorer til London, hvilka der blefvo understödde af Granville-Scharp och flera af hans vänner, som voro medlemmar af Sierra Leona Compagniet. Ministéren, bunden af sina löften, hvilka blifvit gifna och icke bragta i fullbordan, och som kände Sierra Leona Compagniets ädelmodiga och välvilliga afsigter^[8], kom öfverens med Compagniet, at så många af dessa Amerikanska svarta, som önskade det, skulle blifva öfverförde på Konungens bekostnad til Sierra Leona, och der blifva försedde med land af Compagniet, af hvilket de sålunda blefvo emottagne^[9].

Detta oförmodade och icke tilförene beräknade erhållandet af Colonister, hvilkas antal ännu var osäkert, gjorde en betydelig ändring i hela planen.

Det var solklart, at Slafhandeln hade störtat alla dessa medmenniskjor ifrån begynnelsen uti det djup af elände, hvaruti tusentals suckade, under det et så hiskeligt antal nya offer årligen släpades ifrån deras fosterland, Afrika. Denne handel, så stridande mot den naturliga Lagen, och så vanhedrande för vårt tidehvarf, hvilket så högeligen öfverträffar framfarna åldrar, äfven i mensklighet, har ändteligen begynt at blifva ansedd med fasa. En allmän menniskokärleksanda är väckt, och dess välgörande verkningar sprida sig öfver hela jordkretsen! Skulle då ingen fläckt deraf fördela sig til Afrika? til de olycksoffer, hvilkas jämmer kommer menskligheten at blöda, och hvilka en slem egennytta strafflöst vågar neka et rum ibland förnuftiga varelser och barn af samma Allfader!

I allmänhet har blifvit bejakadt, at Nationernas handel kan fullföljas, och äfven tilväxa igenom inbördes upfyllande af hvarandras behof, utan at nyttja en Trafik, lika så förhatlig, som orättvis.

Et ondt, endast dämpa med lindrande medel, upvaknar ofta med fördubbladt raseri; både tid och kostnad äro då förgäfves använda: det som häfves ifrån grunden lönar bägge.

De betydeliga summor, som nu blifvit samlade, borde användas, at för framtiden förekomma Afrikanskt elände, åtmindstone i Europa, under det at det för hand varande afhjelptes. Frågan blef då naturligen: huru roten til allt detta onda, Slafhandeln, skulle kunna häfvas?

I en verld, hvarest egennyttan svårligen kan tyglas, alldeles icke utrotas, och hvarest menskligheten sjelf kan blifva qväfd af törst efter guld, skulle alla framfarna och det närvarande tidehvarfvets Ciceroner förlora sina mest öfvertygande föreställningar! Det är blott allt förmycket bekant, huru mycket motstånd mött slafhandelns afskaffande både ifrån Europa och Amerika. Samma egennyttiga grundsattser gjorde denna handel behaglig för Afrika, emedan det förskaffade Invånarena deraf, ehuru i knapt mått, vissa Europeiska öfverflödsvaror, hvarvid de voro listigt vande, och hvarken Religion eller moral hindrade dem at taga dessa i byte för deras medborgare! förtröstansfullt hoppades man likväl, at de, igenom undervisning om den sanna Religionen, i seder, vetenskaper och nyttiga handaslögder, — korrteligen, at vid Afrikas tiltagande cultur och civilisation de skulle kunna förmås at sjelfve afstå ifrån denna onaturliga handel, och igenom frambringande och förädlande af deras eget öfverflödigt välsignade Lands producter förskaffa både Europa och sig sjelfva de mångfalldiga beqvämligheter, hvarmed de äro omgifne på alla sidor, och som likväl äro försummade. Man kunde häruti icke misstaga sig: Infödingarne i allmänhet äro ganska fallne för undervisning, samt älska den; och Konungen af Sierra Leona, Naimbannah, som ifrigt åstundar at draga sit land utur dess okunnighet och uselhet, har sändt en af sina söner til Frankrike för at få undervisning, under en Mahomedansk lärare, och en annan, den äldste af dem, kallad Johan Fredric, til England, för samma ändamål, hvilken nu befinner sig vid universitetet i Oxford, och har gjort ansenliga framsteg i Vettenskaperna.

Vid Subscribenternas allmänna sammankomst i London år 1791, sedan de, för at kunna fortfara med sit företag på et säkert och lagligt sätt, sökt och erhållit den omförmälta Parlamentsacten, hvars VI. Artikel innehåller: ”At Compagniet intet egde tilstånd at handla med Slafvar, ej eller at ega några sådana uti Colonien” var afsikten, at inom dem välja en Direction, hvilken erhöll särskillda Instructioner, och åt hvilken allt hvad som rörde Colonien blef updraget.

Denna Direction bestod af tretton medlemmar^[10], hvarutaf en blef utnämnd til Præses, en annan til vice Præses, jämte en Secreterare, m. fl. som var verksam för et år, då nya medlemmar på samma sätt skulle utväljas. Directionen ägde rättighet at föreskrifva oeconomiska lagar, och det första bruk de gjorde häraf, var, at utur deras samfund utstänga alla dem, som voro interesserade i Slafhandeln.

Oaktadt Compagniets ledande föremål var allmänt kunnigt, bilade dock Directionen, vid deras första ”rapport öfver ställningen” &c. et Postscript, innehållande några förklaringar, at blifva subscribenterna tilsände, hvaraf följande är et sammandrag:

”Många af Actie-ägarena (Proprietors), för hvilka blifvit lottadt^[11] på den 20 December 1790, hafva blifvit medlemmar, endast utaf det begrep de fattat om företagets välgörande natur, och äro ännu ofullkomligt underrättade om dess ledande föremål, som är, at i ställe för den obehagliga handel, hvilken förlänge blifvit drifven, införa en redlig Commerce med Afrika och alla de välsignelser, som böra förmodas åtfölja den samma” — ifrån denna förening (connexion), skulle Afrika sannolikt draga de ännu mera vigtiga förmåner af Religion, Moral och Civilisation. För at upfylla dessa afsigter, var det nödvändigt för Compagniet, at äga et stycke land, för nederlag af deras gods, och hvilket Afrikanerne kunde upbruka i fred, säkra för Slafhandelns förödelser. Det hade blifvit satt utom allt tvifvelsmål, at Climatet och Jordmånen voro förträffligen skickliga för växandet af alla tropikala producter. Compatniet föreslog at undervisa Infödingarna, at plantera sådana artiklar, och gifva dem exempel, igenom en driftig cultivation för dess egen räkning. — Directionen hoppas at Actie-ägarena icke ville inlåta uti deras samfund några personer, om hvilkas uprigtiga tilgifvenhet för inrättningens grundsattser de icke äro fullkomligen försäkrade. — De hafva icke at befara — at deras fond skulle lida igenom iakttagandet af denna helsosamma försigtighet — en plan byggd på sådana grundsattser, och styrd til sådant ändamål, de kunna icke tvifla derom — skall verkeligen erhålla i et sådant tidehvarf, som vårt, hvad understöd den kan åstunda. Deras antal är stort och tilväxer dagligen, som röras af Afrikas olyckor (Wrongs) och de oförrätter, som det så länge har utstått ignom vår behandling. — (at our hands). — Hvad som häldst blifvit påstått emot något annat upgifvet medel af denna natur, kan icke förekastas Sierra Leona Compagniets företag. Äfven betraktadt i anseende til Slafhandeln, är det sammas verkan, ehuru långsam, dock oemotsägligen säker.”

”Directörerne upfyllde af dessa muntrande begrep,” — ”äro tacksamme för den tillåtelse de erhållit at blifva Försynens godhetsmedel, til meddelande af sådana stora och vidsträkta fördelar; och de rigta sin syn med förnöjelse fram til den glada tidpunkt, då, igenom inflytandet af Compagniets författningar, och verkan af deras exempel, Afrikanska landet skall hafva blifvit lyftadt ur dess närvande mörka och usla tilstånd, och skall framte et vida olika upträde af uplysning, kundskap, Civilisation, ordning, fredlig industrie och huslig lycksalighet.”

Jag har icke kunnat gifva M. H. planen fullständigare eller mer nättare uttryck, än Directionen den samma sjelf författat, och M. H. kan vara fullkomligen öfvertygad, at han uprigtigt och okonstladt var sådan i sjelfva verket. Finner M. H. deruti något nytt Jerusalem, eller Religions svärmerier? — —

När Directionen sålunda var fästad, blefvo skepp och fartyg, för Kronans räkning, genast skickade til Virginien och Nova Scotia, för at öfverföra de svarta Colonisterna til Sierra Leona, hvilka Lieutenant Clarkson, vid Amiralitetet åtagit sig at öfverföra, och med hvilka han förut slutat Contract.

Fem andra skepp och fartyg, hvaraf et väpnadt med 20 Canoner, äro färdiga at i korrt tid afsegla genaste vägen til Afrika. Dessa skola öfverbringa, utom Provision, Redskap och andra nödvändigheter, omkring 40 Compagniets Tjenstemän och Handtverkare, några Colonister och et litet antal Soldater, samt omkring 30 Qvinnor och Barn, alla Hvita.

Både Proprietairerne i allmänhet och Directionen hafva brukat den yttersta försiktighet vid emottagandet af Colonister: Med stort och allmänt bifall hafva de antagit tilbuden af Herr Bergshauptmannen A. Nordenskjöld, såsom Mineralog, samt Herr Professor Adam Afzelius, såsom Botanicus. Jag vet ej, om desse Herrar njuta någon lön, eller andra fördelar. Äfvenså är Herr Jacob Strand, likaledes svensk, antagen såsom Gouvernements-Secreterare. De förstnämnde hafva, som jag med säkerhet känner, Hans Mejestäts Konungens af Sverige speciella permission: tiden skall utvisa, om de varit lika lycklige i valet af de öfriga colonisterna och sina tjenare.

De ofvannämnde Herrar och Landsmän hafva igenom sit exempel öfvertalt mig at likaledes anhålla om tilstånd at gå til Sierra Leona; och hvilken, som råder om sig sjelf och sin tid, skulle icke med nöje deltaga uti et så berömligt företag?

M. H. har sig förut bekant, at jag under 12 års tjenst i Holland, hvaraf jag tilbragt två i Amerika och på öarna, et och et halft i Medelhafvet ifrån dess inlopp til dess slut, samt fyra år i Ostindien, på alla Holländska Colonierna, och at jag sålunda är vand vid climaten öfverallt. Dels oroligheterna i Holland, hvilka nu börjat för tygellöst utbrista, dels Holländska Amiralitetets ogenhet, at ersätta den förlust jag lidit med Örlogs-Fregatten den Briel, hvilken förliden Julnatt, under sin destination til Demerary i S. Amerika, med 360 man Soldater och deras bafäl om bord, för samma Colonies betäckning, samt 260 mans besättning, förgecks på den yttersta udden af Cornvall, i England, förmådde mig at besöka London, med några få matroser, som i samma julle med mig blifvit bergade. Då jag här förlorade allt, utom hoppet och lifvet, behöfver jag icke säga, at jag var nödsakad resa dit, på samma sätt som man reser i Tyskland, til — fots. Blottställd på allt, lärde jag känna Engelska orörligheten — och hann på 13 dagar tilryggalägga 380 Engelska mil, och komma — til London.

Kunde jag här söka någon bättre utväg, och mera passande för min böjelse?

Detta hade jag bort säga M. H. i början af mit bref; — men jag ville göra er en surprise, igenom brefvets daterande ifrån England, utan at straxt nämna huru jag kommit dit, hvilket ni behagade förespå mig innan bataillen på Doggers-Bank. —

Jag hoppas, at vi innan korrt skole hinna vår destination, och det är derifrån jag är sinnad at fullfölja min berättelse rörande vår framgång, och gifva er all den underrättelse om invånarena, Landet i allmänhet, climatet, producterna, bruk, sedvanor &c. &c. hvilket sig företer eller på något sätt kan komma til min kundskap, samt sålunda fullgöra er ädelmodiga åstundan, at få del af hvad besynnerligt mig möta kan, som på något sätt kan förtjena er upmärksamhet. — —

Jag har äran framhärda &c.

---

1. Det skiftet af hafvet, som är imellan östra och västra Passaderne, hvarest stundom alla vindar blåsa, med förfärliga åskor, och ofta vindstillor af månaders längd infalla. Auctor har legat där i nio veckor.
2. Så kallade Ambachts Negrer, d. ä. sådana, som husbonden låtit lära något handtverk, såsom Snickare, Timmermän, Murare, &c. betalas med 10 à 12000 Gulden. De uthyras, och inbringa stora dagslöner.
3. Min Herre har sig bekant at Holländarena togo Svenska Colonien i Pensylvanien i besittning då den öfvergafs af Sverige. Engelsmännerne, som då innehade Suriname, och icke gerna sågo Holländskt grannskap i Norra Amerika, samt häldre hade dem vid Amazon floden, bytte med dem, hvarigenom Holland kom i besittning af Suriname. Den öfver landet författade Chartan går öfver 100 mil i längden och där öfver står: Här möta de okände trackterne. Landet har mycket mineralier, i de blå bergen, och är välsignat på alt sätt. Bästa bomul och caffe m. m. fås här.
4. Mulatter kallas de barn, som födas af en hvit far och svart mor eller tvärtom. Musticer, Casticer o. s. v. kallas de genom åtskilliga sammanblandningar af olika couleurer och föräldrar tillkomna barn. Mulatten är gul. Man finner alla färgor, ifrån svart til pärlfärg.
5. År 1782 hängdes en Neger i Suriname, med en jernkrok som inhakades under refbenen i sidan, hvarpå han hängde och talade ännu med sin hustru.
6. Afrika ligger oss närmast af alla de andra verldsdelarna, och är otvifvelaktigt lika, om icke bättre lottad i allehanda välsignelser. Djurriket är ymnigt; alla tropicala och äfven Europeiska växter trifvas här förträffligen; de Engelske Guinéerne, som erhållit sit namn af orten, hvarifrån materien blifvit til dem hemtad, och den mängd af Stoftguld, som floderna medföra — ty utur bergen gör man sig der ej mödan at uphemta det i massa — bevisa nogsamt at denne metall finnes der i större öfverflöd, än i någon annan verldsdel, andra metaller, i synnerhet jern, likaså. Man har i England påstått, at Afrika icke af annat skäl kan vara försummadt, i anseende til Culture och producter, än för det at proprietairerne på Amerikanska öarna haft för stort inflytande på de Handlande Nationernas Cabinetter, ehuru desse är både kostsamma och ringa lönande i anseende til betäckning, m. m. Det är säkert, at Sierra Leona i början fick många speculerande Subscribenter.
7. For promoting the Civilization of Afrika. Alla stora företag utföras af Engelsmännerna igenom subscriptioner, och fruntimren visa altid härvid det ädelmod, som de samma, äfven i England, i hög grad äga. Damernas ifver var vid denna subscription så stor, i synnerhet som den så högeligen interesserade menskligheten, at, då subscriptionen uphörde d. 1 Julii 1792, deras antal var 160 ibland de 1843, som utgjorde Subscribenternas sammanlaggdt. Actierna voro 5023, hvarje til 50 pund Sterling.
8. Då Sierra Leona Compagniet hade Directionen i London, så var det förbundet at lägga sin förening och plan för Engelska Ministéren i första början deraf; ehuru en stor del af Proprietairerna voro Utländningar af åtskilliga Nationer. Protection var hvarken begärd eller gifven; ty Compagniet hade kastat sig under officiel recomendation af alla Nationer: och, i sanning! Et företag af så välgörande Natur, tycktes förtjena allmän godhet och vällvilja!
9. Hvar och en svart af Amerikanerna skulle förete et certificat eller gällande vittnesbörd om fin caracter — i anseende til ärbarhet, nykterhet och arbetsamhet samt handtering: då et sådant förebragtes Compagniets agenter i Amerika, erhöll han, om vittnesbördet var tilfredsställande, en skriftlig försäkran på intet mindre än 20 Engelska Tunneland jord för Innehafvaren, 10 för hans hustru och 5 för hvart barn, emot vilkor, som framdeles skola fastställas, med afseende på allmän förkofran &c. (general prosperity).
10. H. Thornton, Præses, P. Sansom, v. Præses, C. Middleton, Th. Clarkson, W. Wilberforce, V. Taylor, GranvilleSharp, W. Sanford, J. Kingston, Th. Eldred, S. Parker och Göran Wolff, K. Dansk Consul i London.
11. Compagniet var så försigtigt vid val af Actieägare, at ingen bekom en Actie, ehuru subscribent, utan at vara efter et viss formulair recommenderad af de första medlemmarna, hvarpå den recommenderade blef medlem igenom lottning, vid Ja och Nej.