C J L Almquist (Grip)
|
VÅR VITTERHETS STORMÄN
UNDER 1800-TALET
IV.
C. J. L. ALMQUIST
AV
ELIAS GRIP
SVERIGES KRISTLIGA STUDENTRÖRELSES FÖRLAG, UPPSALA
L. Norblads Bokhandel, Uppsala (i distribution)
UPPSALA 1917
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
DEN MAN, vilkens liv och gärning jag här i korta drag skall söka teckna, är en av vårt lands mest egenartade och på samma gång mångsidigaste diktare. Ingen av de stora författarna under förra hälften av 1800-talet kan såsom människoskildrare jämföras med Almquist. Han har tecknat ett helt galleri av skiftande gestalter ur olika stånd och villkor. Under vidsträckta resor inom Sverige lärde han känna natur och folk och förstår att i få ord på ett mästerligt sätt återgiva det karakteristiska i en landskapsbild eller naturstämning. Lika nyskapande, som Atterbom var i lyriken, var Almquist i prosakonsten. Han var en för olika intryck mycket känslig natur. Rokoko, romantik och realistisk verklighetsskildring rymmas alla inom ramen av hans omfattande författarskap, som sträckte sig till snart sagt alla diktningens arter. Många senare diktare stå också i stor tacksamhetsskuld till den geniale, av sin samtid så ofta misskände och missförstådde mannen.
Carl Jonas Love Almquist föddes i Stockholm 1793. Hans fader, som tillhörde en gammal prästsläkt, var krigskommissarie och bosatte sig några år senare på Antuna gård i Uppland ej långt från Rotebro. Han var en dugande man, rask och driftig, begåvad med ett skarpt förstånd och stor viljekraft. Av helt annan läggning var modern Brita Lovisa, dotter till den nitiske samlaren, publicisten och bibliotekarien K. K. Gjörwell. Hon var en mild och vek, ej så litet svärmisk natur. På Antuna trivdes hon aldrig riktigt utan längtade tillbaka till huvudstaden och Djurgårdsnaturen såsom till ett förgånget paradis. Hennes krafter voro knappast tillräckliga för det krävande arbetet att leda och förestå ett stort lanthushåll. För sonen Love hyste hon den varmaste kärlek, som denne lönade med innerlig tillgivenhet. Mellan far och son var däremot förhållandet ganska kyligt. I flera av sina diktverk har han förhärligat moderns minne. Allt för tidigt bortrycktes hon från de sina; vid hennes död 1806 var Love blott 13 år gammal.
Från mödernet ärvde Almquist sin poetiska natur, sin kärlek till hemliv och sin dragning till det mystiska, från fadern sitt verklighetssinne och sitt skarpa, logiska förstånd. Själv uttryckte Almquist det så, att hos honom funnes två själar: en kamreraresjäl, som han ärvt av fadern, och en poetisk själ, som var hans mödernearv.
På den vackra jordegendomen Antuna tillbragte Love sina barnaår, och här lärde han känna och älska den uppländska naturen, som han sedan så förträffligt har skildrat. Såsom barn var han ganska klen till hälsan men munter och livlig till lynnet. »Jag kan knappt föreställa mig något klarare, muntrare, lustigare än hela min barndom till det 13:de året», säger han senare. Hans undervisning sköttes av en informator. Ofta var han på besök hos sin morfader i Stockholm, och här kom han i beröring med litteratur och bokvänner. Här fick han tillfredsställa sin håg för läsning och eggades ytterligare till mångsidigt studium av den litteraturälskande Gjörwell. Redan som skolyngling förvärvade han sig omfattande kunskaper särskilt i historia. Det var också en tid den gamle Gjörwells hopp att få se sin dotterson såsom historieprofessor vid Uppsala universitet.
År 1808 blev Love Almquist inskriven såsom student i Uppsala och började arbeta med magistergraden såsom mål. Sina studier skötte han med stor flit; bevarade anteckningsböcker från dessa år visa, att hans beläsenhet såväl inom den historiska litteraturen som i klassisk och modern vitterhet var synnerligen vidsträckt. Med de unga vitterlekare, som under de följande åren drogo i fejd mot den akademiska diktningen, har han under sin Uppsalatid ej kommit i närmare personlig beröring. En del av sin studenttid tillbragte Almquist i Finland, där han år 1814 blev anställd såsom informator hos ryttmästare Hisinger på Fagervik. Här kom han in i en talrik, glad umgängeskrets och synes under sin vistelse i den finska familjen hava uppträtt såsom en ej sällan anlitad tillfällighetspoet, som gärna stod till tjänst med versifierade lyckönskningar på namns- och födelsedagar.
Hans dikter visa inga spår av den blivande romantikern och revolutionären. Det är enkel, idyllisk efterklangspoesi i den hävdvunna, akademiska stilen. Detsamma kan även sägas om hans tidigast tryckta dikt, den putslustiga satiren »Hektors levnad» (1814). Först 1815, då Almquist förvärvade den akademiska lagern på samma gång som Atterbom, Palmblad m. fl. sedan bemärkta författare, finna vi honom gripen av den strömning, som nu oemotståndligt rycker en stor del av ungdomen med sig, nämligen nyromantiken. Omslaget framträder i dikten »Min dröm» från nämnda år. För övrigt var Almquist under de närmast följande åren påverkad av litterära inflytanden från olika håll. Av Thorild, som några årtionden förut med anslutning till Rousseau hävdat känslans rätt, har Almquist lärt åtskilligt, så ock av de tyska diktarna av den nyromantiska skolan samt av Svedenborg. I morfaderns hem rådde en pietistisk, något svärmisk fromhetsanda, och Almquist har här under sin uppväxttid mottagit intryck, som väckt hans håg för det hemlighetsfulla och underbara.
Så snart Almquist erövrat den akademiska lagern, flyttade han till Stockholm och inträdde på ämbetsmannabanan. Han tjänstgjorde på ecklesiatikexpeditionen och fick till chef Svenska akademiens sekreterare Nils von Rosenstein. Med sina kamrater, bland vilka må nämnas den sjuklige, världsfrånvände diktaren och drömmaren J. E. Stagnelius, kom Almquist aldrig på rätt förtrolig fot. Hans intressen drogo honom åt annat håll.
Vid en av huvudstadens skolor, Arvid Afzelius’ privatläroverk, hade skalden K. F. Dahlgren, samma år som Almquist lämnade Uppsala, stiftat en förening Manhemsförbundet, avsett att vara en vänskaplig sammanslutning mellan några av lärarna och de bästa bland eleverna. I likhet med vad som var fallet inom Götiska förbundet strävade man att höja intresset för det fornnordiskt fosterländska. Almquist hörde till Dahlgrens vänner och inträdde år 1816 i Manhemsförbundet, där han snart blev den ledande. Han uppgjorde nu en utförlig studieplan, vilken avsåg att bibringa medlemmarna utvidgade kunskaper i de ämnen, som lågo »göterna» om hjärtat, nordens äldsta historia och litteratur, folksagor och dylikt. Förbundets medlemmar voro indelade i klasser, och vid sammanträdena förekommo ceremonier liknande Götiska förbundets.
Almquists organisationsplan, som emellertid ej vann de äldre medlemmarnas gillande, innehåller, såsom Warburg säger, ett svenskt uppfostringssystem av storslagen läggning. Almquist hävdade, att den nationella bildningen skulle vila på kristlig grund, och menade, att lärjungarna i sin utveckling skulle i viss mån genomgå olika skeden av folkets egen historia.
Några år senare publicerade han i omarbetad form sitt organisationsförslag. Detta blev från den akademiska riktningens anhängare utsatt för en skarp och på samma gång hånfull kritik. Fosforisterna däremot funno i de framställda tankarna mycket, som tilltalade dem, och Almquist kom snart i förtrolig beröring med deras främsta män. Han besöker Uppsala och mottages med vänskap av Atterbom, Palmblad, Geijer med flera av den nya litteraturens målsmän. Genom umgänge och tankeutbyte med dessa får han ytterligare håg och impulser till diktning.
Det har för forskningen varit synnerligen svårt att fastställa den exakta tidföljd, vari Almquists diktverk tillkommit. Under somliga tider av sitt liv skrev han nämligen en hel del manuskript, som sedan fingo ligga otryckta i åratal. Så var förhållandet med hans första större arbete Murnis, som utkom först 1845 efter att ha legat otryckt i mer än 25 år. Detta arbete visar stark påverkan av svedenborgska idéer och skildrar hjältens och hjältinnans liv ej blott här på jorden utan ock i himlen, där de utvecklas och av änglarna fostras till allt högre renhet. Författaren kallar stycket för ett celiorama, d. v. s. en utsikt över himmelen, och säger, att han vid dess författande känt sig i ett himmelskt och rent tillstånd.
Från tiden omkring 1820 stammar ett annat arbete av alldeles motsatt läggning, nämligen Amorina. Här har Almquist gått till människosjälens mörkaste djup och upptagit till behandling sådana ämnen som brottets psykologi och viljans frihet. Författaren framställer den tanken, att människans vilja är ofri, ödesbestämd av de medfödda anlagen. Brottslingen betraktas såsom en sjukling. Under sådana förhållanden försvinner ju eller minskas den enskildes ansvar inför samhället, och det är i känsla av bestämd opposition mot det konventionella borgerliga samhället, som Almquist talar om denna bok såsom en »värjsudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Förf. ryggar ej tillbaka för det fasansfulla utan utmålar de gräsligaste scener. En av huvudfigurerna Johannes lider av medfödd blodtörst, uppkommen därigenom att hans far tvingat modern att under havandeskapet dricka varm blod, i tanke att barnet på så sätt skulle bli modig och en stor krigare. Resultatet blir istället en abnorm, ohygglig törst efter blod. Redan vid sju års ålder sticker Johannes kniven i sin egen mor och dödar på samma sätt sin äldre broder. Vidare skildras, hur den medfödda driften alltmer vinner herravälde, och huru brottet berusar brottslingen och inger honom en vanvettig storhetsmani. Till slut söker Johannes själf döden genom att jämte sin trolovade störta sig i en grop, som han fyllt med mördades blod. Detta bloddrypande stycke rymmer jämte scener sådana som de ovan berörda vekt lyriska partier, täcka idyller men ock bitter sarkasm. Ofta citerade äro de äkta Almquistska orden, som förf. lägger i Johannes” mun: »Kors, varför nyttjar de skursand? Tag några av de där granna orden. De göra ju människorna så rena — de måtte väl då kunna göra ett byttlock rent?»
I Amorina, som till formen är ett mellanting mellan drama och berättelse, vänder sig Almquist mot det konventionella samhället, »det stora därhuset» och päyrkar frihet för individen. Samma individualism och opposition mot den gängse moralen träffa vi också i hans senare skrifter. I slutet av år 1821 fullbordades Amorina och lämnades till tryckning. Innan denna var avslutat, inträffade en händelse, som både för Almquist och hans verk blev betydelsefull nog. Hans farbroder, som var biskop i Härnösand, kom ned till Stockholm och fick läsa de tryckta arken. Han blev mycket förskräckt över styckets tendenser och förmådde sin brorson att inställa utgivningen mot att biskopen ersatte honom för de kostnader, han dittills haft för tryckningen. Biskopen fruktade och det med fog, att en skrift sådan som denna skulle skada Almquists befordran på ämbetsmannabanan. Endast ogärna gav Almquist vika, ty Amorina hade blivit honom kär, och han hade här nedlagt tankar, som länge sysselsatt honom. Nu dröjde det över sjutton år, innan Amorina offentliggjordes.
Emellertid trivdes Almquist ej med ämbetsmannagöromålen. Han hade tillbragt större delen av sin barndom och ungdom på landet och hade tidigt insupit Rousseaus motvilja mot storstäder och förkärlek för lantliga idyller. I sitt ovannämnda organisationsförslag till Manhemsförbundet säger han: »Att blott leva som idealiserad bonde vore det allmänna och högsta levnadssättet». I ett brev till en av sina vänner utvecklar han samma tanke: »Med den äkta bondelevnaden», säger han, »förstår jag ej en plump och rå bondaktighet utan ett verksamt naturliv». I slutet av år 1823 tager han steget fullt ut, begär avsked från sin tjänst i ecklesiastikdepartementet och flyttar kort därefter till Värmland för att förverkliga sina drömmar om idealiserat bondeliv. Att försaka umgänget med vänner och meningsfränder var dock ej meningen, det var en liten koloni av Manhemsbröder, som skulle leva nybyggarlivet. Lördags- eller söndagsaftnar skulle Almquist »sitta i kretsen av älskade, trofasta vänner, och de skulle tillsammans tala heliga, vackra ting».
I januari 1824 finna vi sålunda Almquist i Värmland tillsammans med vännerna Jonas Wærn och Gustaf Hazelius. Först slår han sig ned på bruket Skillingsfors i en naturskön trakt nära norska gränsen. Med glädje konstaterar han, att på denna plats endast funnos smeder och bönder, och att han hade en och en halv mil till närmaste herrskapsfolk.
För att göra det idealiserade bondelivet riktigt fullständigt gifte sig också Almquist vid denna tid med en bondflicka, som varit barnpiga för hans halvsyskon på Antuna. Om denna förbindelse skriver han till sin vän Hazelius: »När jag var ung, blev jag bekant med en lantflicka, en naturgestalt. Hon var då 14 år. Vår kärlek knöts och uppväxte opåkallad, oansad, okänd såsom en enkel ros i en dunkel lund. Våra väsenden hava vuxit tillsammans — vi hava aldrig haft någon annan kärlek, och vi hava sagt varandra, att det vore ganska litet, om vi blott här skulle vara varandras — vi vilja mena varandra väl för evig tid. Såsom vi varit varandras i 11 års tid, står denna svala, rena, goda eld såsom ett sken bakom all den bildning jag sedan har kommit att få av tidevarvet — denna frid i mitt väsens botten har hållit mig undan många förseelser.»
Vigseln ägde rum den 4 mars i Skillingmarks kyrka. Äktenskapet blev emellertid icke lyckligt. Hustrun, som var i saknad av vanlig boklig bildning, kunde aldrig förstå sin man eller följa med hans planer och strävanden, ej heller brydde hon sig om att söka anpassa sig och rätta sig efter sin man. Almquist säger själv därom senare: »Jag måste framsläpa mina dagar med en varelse, som är mig mycket olikartad. Jag högaktar och värderar henne, men den känsla emellan makar, som uppkommer av senterad hjärtlig och själisk likhet, kan icke uppkomma, då denna likhet ej finnes».
Den första tiden var dock Almquist mycket nöjd med de nya förhållandena. I ett brev från Skillingsfors ger han följande idylliska skildring: »Jag skriver detta brev i en liten lantlig kammare, en ansenlig brasa brinner på spisen, min Maria sitter vid min sida och spinner; rätt nu sätter hon fram vår aftonmåltid, som hon har lagat. Så länge vi blott äro två, hava vi ingen piga. Ingen domestik nosar i våra saker eller stör vår trevliga ensamhet». Sin tid delade han mellan lantligt arbete och böcker.
Från Skillingsfors flyttade Almquist snart till Köla församling, där han vid det naturskönt belägna Grafsund köpte en hemmanslott för ett tusen kronor. Länge dröjde det emellertid icke, förrän svårigheterna med ett sådant poetiskt hälftenbruk framträdde. Avkastningen av den lilla jordlotten var inte stor, och Almquist fick såsom extra arbete mot betalning rita sockenkartor på uppdrag av hushållningsällskapet. Det blev i alla fall svårt nog att få debet och kredit att gå ihop.
År 1825 lämnade Jonas Wern kretsen för att bliva bruksdisponent. Detta var en stor missräkning för Almquist. Han skriver därom: »Nu står jag övergiven mitt ibland främlingar och råe… Om jag kommer i behov, har jag ej en människa att luta mig till, emedan här ingen känner mig». Almquist erfor ock djupt den andliga isolering, som måste bliva följden av en vistelse i en avlägsen landsort utan kommunikationer. Han får sällan se en tidning, och om vad som händer och sker i den litterära världen är han alldeles okunnig. Geijer hade skrivit till Almquist, då han fick veta planerna på Värmlandsflyttningen, följande ord, vilkas sanning utgången visade: »Den borgerliga sfer, vari man är uppfödd, bildar kring var och en ett slags naturlig atmosfer; få gå utom den utan att förlora andan. Snarare går det uppåt genom en småningom kommen vana av bildning. Olyckans ihärdiga skola kan även lära att uthärda fallet utför. Frivilliga språng i ena eller andra riktningen lyckas sällan».
Mer än två år kunde Almquist ej uthärda med sitt bondeliv. Fädernegården Antuna hade måst säljas exekutivt på grund av att Almquists far råkat på ekonomiskt obestånd. På lånevägen skaffade då Almquist pengar och inropade gården för sig och ett par av sina syskon. Almquists hustru och deras späda son fingo nu flytta dit, medan maken begav sig till Stockholm för att där skaffa sig sin bärgning. I början var det bekymmersamt nog för honom. Han fick livnära sig med korrekturläsning och notskrivning. Men hans vänner, som kände hans begåvning, hjälpte honom snart till ett för hans läggning och kunskaper lämpligare arbete. Det var på tal att söka få anställning åt honom vid universitetet, men som en oaflönad docentur var det enda han kunde påräkna, vändes ansträngningarna åt annat håll. Genom sin vän Hazelius’ bemedling blev han hösten 1826 anställd såsom lärare i kartritning och engelska vid Karlbergs krigsskola. I sitt omfattande organisationsförslag till Manhemsförbundet hade Almquist visat håg för pedagogiska värv och blev snart ytterligare tagen i anspråk för undervisning.
I huvudstaden hade inrättats ett försöksläroverk, Nya Elementarskolan, där nya metoder skulle prövas. År 1829 blev rektoratet vid denna läroanstalt ledigt, och Almquist utnämndes till föreståndare. Här hade han fått en verksamhet, som passade honom. Enligt samstämmande omdömen var han en förträfflig lärare, livligt intresserad av ungdomen. Hans utomordentliga förmåga såsom berättare kom honom också vid undervisningen väl till pass. Lärarna vid Nya Elementarskolan hade utom undervisningen även till uppgift att utarbeta läroböcker. På detta område lyckades Almquist så väl, att han år 1835 av direktionen erhöll det vittomfattande uppdraget att utarbeta läroböcker i skolans alla ämnen; under den tid han var sysselsatt härmed åtnjöt han befrielse från undervisningsskyldighet. Under trenne år fortsattes hans arbete i denna riktning. Bland de läroböcker, som han författade, må nämnas Räknekonst för begynnare, Svensk språklära och Svensk rättstafningslära. Den sistnämnda hade år 1869 upplevat aderton upplagor och användes i omarbetad form ännu i dag.
Man skulle väl kunna tycka, att rektoratet vid ett läroverk och ett omfattande pedagogiskt författarskap skulle erbjuda ett tillräckligt verksamhetsfält, men Almquist var en man med utomordentlig arbetsförmåga, och vittra intressen, varåt han ägnat en stor del av sin tid i Vämlands obygder, upptogo honom alltjämt. Under sin vistelse i huvudstaden trädde han åter i förbindelse med sina vänner i Uppsala, och dessa uppmuntrade honom att i tryck utgiva sin pennas vittra alster. Redan 1817 hade han utgivit en liten roman »Parjumouf, en berättelse från Ny-Holland», i vilken han, påverkad av Rousseau, skildrar det oskuldsfulla naturtillståndet — hjältinnan är en ung kvinna, ett naturbarn från Australien — samt år 1821—22 två romantiska sagor Guldfågel i Paradis och Rosaura. Under sin Värmlandsvistelse hade han även författat åtskilligt, som icke offentliggjorts. Detta torde vara förklaringsgrunden till att han trots sin pedagogiska verksamhet kunde offentliggöra så mycket under de första åren av 1830-talet. I slutet av år 1833 utkommo de tre första banden av den berömda Törnrosens bok eller såsom den fullständiga, långa titeln lydde: »Fria fantasier hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande Hind». Arbetet utgavs anonymt, men det blev snart en offentlig hemlighet, att dess författare var den mångkunnige rektorn vid Nya Elementarskolan. En mystisk religiös åskådning, som visar påverkningar såväl från Svedenborg som från äldre tänkare och religionsfilosofer, genomgår de arbeten, som förenades i detta samlingsverk, och det var Almquists mening, att Törnrosens bok skulle omfatta hela hans rent litterära författarskap och »spegla hela världen».
Inledningsberättelsen Jaktslottet får på samma gång tjäna såsom ram, inom vilken författaren infogar både nya arbeten och sådana, som redan voro färdiga. Idén att använda en berättelse såsom ram kring andra har Almquist hämtat från österländska sagosamlingar och tyska nyromantiska författare. Vad som förbinder de olika berättelserna med varandra, är, att de föredragas på jaktslottet inför herr Hugo Löwenstjerna. I Jaktslottet framställer han en idealiserad bild av det lantliv han sökt förverkliga i Värmland med förening av lantmannens arbete och intellektuella sysselsättningar i en krets av kulturellt högtstående vänner. Hugo Löwenstjerna är en hovmarskalk, som lämnat stora världen och slagit sig ned på en egendom i Nerike, där han ägnar sig åt sina barns uppfostran. Det är en man med omfattande intressen, och, då förf. tecknat denna gestalt, har han tvivelsutan givit honom drag av sin egen bild. Bland de övriga figurerna må nämnas Richard Furumo, en man av borgerlig släkt, som farit vida omkring i världen, sett mycket och läst mycket. Nu har han slagit sig ned på ett hemman i närheten av Löwenstjernas gods. Denne Furumo representerar andra drag i Almquists egenartade och sammansatta personlighet. Han är naturentusiast, svärmare, mystiker. Betecknande nog för Almquists ställning till moralen är den scen, där Furumo störtar synderskan Magdalena i en fors, just då hon kände sig ångerfull och höll på att sjunga en from sång. Han anser, att eftersom hon i en sådan sinnesstämning lämnade livet, hade han genom hennes dödande räddat en själ åt himlen.
Törnrosens bok omfattar i sin första upplaga fjorton delar, innehållande lyriska stycken (åtskilliga med musik av författaren s. k. Songes), episka och dramatiska arbeten både vers och prosa. De viktigaste må här nämnas. Hermitaget är en historisk berättelse från folkungatiden. Den handlar om konung Valdemars kärlek till tvänne systrar, klosternunnan Jutta och Sofia, vilken blev hans hustru. Denna är representant för något, som Almquist hatar av hela sin själ, nämligen det konventionella i samhället. Följande ord äro i detta avseende belysande: »Överallt, var den fallna människan sätter sin fot, skall hon stöta mot ordningar, bruk, lagar». Valdemar har givit vika för dessa lagar men ångrar sig. Här framträder den ovilja mot den sedvanliga formen av äktenskap, vilken senare skulle få ett så pregnant uttryck i Det går an.
Svangrottan på Ipsara är ett lyriskt romantiskt sagospel med ämne hämtat från antiken och rikt på poetiska skönheter. Detta drama visar, att omstörtaren Almquist också ägde ett livligt sinne för det enkla och idylliska. Han upptager här till behandling motivet av kvinnan, som, i tanke att hennes älskade dött, förenar sitt öde med en annan. Då hon får veta, att föremålet för hennes kärlek lever, koncentrerar hon sin ömhet på sitt barn.
Högt skattad av samtiden var dramat Ramido Marinesco, där man kan spåra inflytande från den franske nyromantikern Victor Hugo. Stycket saknar egentlig dramatisk utveckling, men författaren har bemödat sig om att åt de upprullade tavlorna giva en god lokalfärg. Han finner ock ett nöje i de klingande spanska namnen sådana som donna Bianca, Ormesinda, Alvaro de Guzman, Lara m. fl. Hjälten i dramat är den ryktbare Don Juans son, som framlevat sin ungdom i ett undangömt kloster. På uppmaning av sin mor drager han ut på äventyr till Spanien. Här gör han bekanskap med och förälskar sig efter vartannat i fyra unga flickor. Man kan tänka sig hans känslor, då han gång efter annan upptäcker, att den älskade är hans syster. I sin förtvivlan söker han tröst i en tavla, föreställande en himmelskt skön kvinna. Han betäcker bilden med kyssar, men tavlan är mälad med — ormgift, och Ramido dör. Atterbom uttalade sig mycket berömmande om detta arbete, vars praktfulla språk i hög grad tilltalade honom. Han säger sig däri ha funnit »doft från Spaniens sydkust och ett skimmer av hesperisk aftonrodnad». Även Runeberg uttalade sin beundran. Ramido Marinesco är ett ödesdrama, där hjälten på förhand är bestämd till ett tragiskt slut för att sona sin faders skuld. Av samma art är även Signora Luna likaledes med ämne från södern, en romantisk tragedi av stor lyrisk fägring.
Till sin syftning nära varandra stå de båda dikterna Ferrando Bruno och Ormus och Ariman, vilka ge uttryck åt författarens trots mot gängse uppfattning av gott och ont. Den förra visar tydligt inflytande från den engelske författaren Byron och präglas av något demoniskt och på samma gång storslaget. Ormus och Ariman är en humoristisk satir. I den persiska gudaläran är Ormus det godas och Ariman det ondas representant. Almquist skildrar Ormus såsom den borgerliga ordningens, torrhetens och tråkighetens gudom. Ariman däremot är trotsaren, ljusbringaren, som för mänskligheten framåt, snillets av alla välvisa reglementen oberoende, frihetsälskande representant.
Till Almquists märkligare arbeten från denna rika alstringstid, förra hälften av 1830-talet, hör romanen Drottningens juvelsmycke, som förelåg färdig på hösten 1834. Den är en skildring från Gustav III:s dagar och förtäljer bl. a. om konungens tragiska slut. Med beundransvärd konst har Almquist här återgivit den för rokokon karakteristiska tidsstämningen. Minnena från barndomen hava därvid givit honom en ovärderlig hjälp. Ypperliga landskapsbilder förekomma även, men det som mest fängslar läsaren är teckningen av huvudpersonen, den underbara varelsen Tintomara. Här har författaren lämnat sin romantikälskande fantasi fria tyglar. Tintomara är dotter till en aktris, som försummat att giva henne dopet. Egentligen är hon varken kvinna eller man eller ock beggedera, sålunda vad grekerna kallade »androgyn», en varelse vilken, såsom en av personerna i boken säger, »aldrig behövde sucka, tråna, förgås av saknad eller längtan efter en annan, som ej vore fången av och under kärlekens behov, glädje och kval». Hon är begåvad med utomordentlig fägring och lika utomordentlig tjusningsförmåga, hon inger kärlek hos både män och kvinnor, är naivt oskuldsfull, okunnig om vad människorna mena med rätt och orätt. Gripna av lidelsefull kärlek till henne, gå flera personer i döden, en ung adelsman genom att svälja en pärla, som hon burit i sitt hår, en annan genom att krossa sin panna mot Haga grindar. Även ett par kvinnor beröva sig livet av förtvivlan över att Tintomara försmått deras kärlek. Av Tintomaras behändighet begagnar man sig för att komma i besittning av drottningens juvelsmycke, en av de dyrbaraste kronjuvelerna. De, som sammansvurit sig mot konungens liv, lyckas också med tillhjälp av hennes tjusningsförmåga förmå monarken att stanna kvar på den ödesdigra maskeraden. Hennes öde blir tragiskt. För ett insubordinationsbrott — hon har tagit tjänst såsom musikant vid ett regemente — blir hon dömd till döden, men det är intet allvar med domen, arkebuseringen är avsedd att vara ett skämt; en av hennes fiender lägger emellertid en kula i bössan, och skämtet slutar med döden.
I nästan alla av Almquists törnrosskrifter från denna första period förekommer det något hemlighetsfullt. Mortensen säger träffande härom: »Han älskade icke att öppet uttala sina meningar. Det halft utsagda, det hemlighetsfulla låg på ett helt annat sätt för hans väsende. Att uppstiga i katedern och hålla tal passade honom icke, men ett förtroligt samtal i skymningsstunden vid brasans halft utbrända glöder, då minspelet och stämmans tonfall säga lika mycket som orden själva, öppnade just de rika källorna i hans själ. Överallt i sina skrifter insinuerade han och ironiserade och lät tankarna brytas och speglas i tusende facetter, och i bakgrunden skymtade alltid en symbol, som gav djupare mening åt tavlans figurer».
Den ställning Almquist intog till kristendomen var också helt och hållet en mystikers. Lärobyggnaden var för honom en underordnad bisak. Endast genom känslan trodde han sig lära känna Gud. Det saliga försjunkandet i gudomen var hans »törnrosliv». För morallagarna hade han ej mycken vördnad. Han betraktar dem såsom rent yttre påbud och föreskrifter lika oväsentliga som en polisförordning vilken som helst. Den moral han erkänner har sin grund även den i känslan. Genom att fördjupa sig i Gud kommer man att lyssna till hans röst och låter denna instinktivt bestämma ens handlingar.
Till känslan och inspirationen vädjar han i sin diktarverksamhet och litar med lugn trygghet på sina ingivelser. Dessa följer han ock, även då de stå i strid mot den historiska sanningen. Den syn, som ter sig för honom i inspirationens ögonblick, återger han med suggestiv styrka, obekymrad om han därigenom skulle felteckna en historisk gestalt eller framställa de mest osannolika scener. Själv har han uttalat denna konstprincip i de bekanta orden i Ramido Marinesco: »Så jag målar, donna Bianca, ty så roar mig att måla». Härigenom får hans diktning ofta något bizarrt och fantastiskt över sig. Något liknande möter man ock i den senare tyska nyromantiken.
Törnrosskrifterna gjorde Almquists namn känt över hela landet. Atterbom uttalade sig i sin tidskrift synnerligen välvilligt och berömmande om dem. Kyligare ställde sig den liberala pressen, som hos Almquist fann för mycket romantik. Bland ungdomen fick den originelle, frihetsälskande författaren skaror av beundrare både i Sverige och Finland, där Runebergs gynnsamma kritik bidrog att göra honom känd.
Vid mitten av 1830-talet, då Almquist redan utgivit sju band av Törnrosens bok, inträdde en paus i hans författarskap. Nya strömningar i tiden började sysselsätta hans själ. Från Frankrike utgick en rörelse, som krävde bättre förhållanden för arbetarklassen. Dess främste målsman var en greve Saint-Simon, socialismens grundläggare, som framställde långt gående krav på samhällsreformer. Även en av kyrkans män tog verksam del i dessa strävanden, betonade kristendomens förpliktelser gent emot de små och vanlottade i samhället och bröt med påvekyrkan. Sociala reformfrågor debatterades ifrigt i skönlitteraturen.
Det var helt naturligt, att reformsträvanden av denna art skulle mäktigt tilltala en man med Almquists läggning. Med nyromantikerna hade han gemensamt det starka betonandet av fantasi- och känslolivet, däremot hade han innerst föga sympati för den politiska åskådning med en medeltida feodalstat såsom ideal, vilken hyllades av Atterbom och hans meningsfränder. Almquist hade redan förut vänt sig emot det konventionella i samhället. Nu skulle han snart komma till fullständig opposition i både politik och religion.
Under de år, som följde närmast efter år 1835, strävade han under inre kamp och oro att komma till klarhet inom sig själv angående hithörande spörsmål. Därav härledde sig till stor del hans tystnad. Härtill kommo yttre förhållanden i hög grad ogynnsamma för diktning. Hans mångfrestande, oroliga ande hade tröttnat på arbetet med skolorganisation, undervisning och läroboksförfattande. I ett brev till en av sina vänner säger han: »När jag får arbeta på intressantare saker, så är det liksom en skänk för mig. Ack, om min ställning vore annorlunda, så skulle jag kanske kunna göra något — men hur går det nu? Mest improvisationer. Jag känner och vet nog, hur jag skulle göra allt — men oändliga hinder, yttre hinder.» Hans ekonomiska ställning är ej heller tillfredsställande, och han känner sig nedtryckt därav. »Jag känner mina krafter tömmas», klagar han, »och om icke mänsklig hjälp mellankommer, så brister mitt nervsystem sönder.»
Han börjar därför se sig omkring efter nya framtidsvägar. Ämbetsmannabanan har han redan försökt och funnit otillfredsställande. Nu vände han sina tankar till den prästerliga befordringsvägen. Han hyste visserligen sedan länge intresse för religiösa ting, men å andra sidan voro hans åsikter redan vid denna tid långt ifrån överensstämmande med statskyrkans läror. Att under sådana förhållanden mottaga invigning till kyrkans tjänst och avlägga prästeden var ett steg, som även Almquists vänner på det högsta ogillade. Men Almquist lät möjliga betänkligheter fara. Han begav sig till Uppsala, avlade på mycket kort tid nödiga teologiska examina och blev den 11 juni 1837 prästvigd av ärkebiskop J. O. Wallin. Det var emellertid icke uteslutande av hänsyn till framtida bärgning, som Almquist slog in på denna väg. Han kände sig, såsom han själv säger, »av naturen kallad att tala till folket». Troligen hade han föresatt sig att en gång, när han vunnit en fast ställning, uppträda ej blott förkunnande utan ock reformerande. Härav blev emellertid ingenting. I egenskap av rektor hade han extra ansökningsrätt till regala pastorat, och då ett sådant följande år blev ledigt i Söderköping, sökte han, men hans förhoppningar gingo om intet. Den enda prästerliga tjänst han någonsin erhöll var en regementspastorsbefattning med en årslön av 150 riksdaler.
Emellertid fanns även en annan bana, till vilken han kände en viss dragning, universitetslärarens. Hans vänner i Uppsala önskade också livligt att få honom fäst vid akademien. Atterbom hoppades för hans räkning få upprättad en lärostol i indiska språk vid Uppsala universitet och skrev därom till den inflytelserike statsmannen Hartmansdorff: »Jag tror, att han (Almquist) hit förflyttad skulle göra universitet, fädernesland och sig själv en stor ära; om den nytta han med sina välkända lärargåvor skulle göra ungdomen behöver jag väl ej utbreda mig». Men vederbörande voro ej hågade att villfara dessa önskningar.
Då tycktes en annan utväg öppna sig. Vid Lunds universitet blev en professur i moderna språk och estetik ledig. Almquist anmälde sig som sökande och författade såsom specimen en liten avhandling på franska om framtidens poesi. Den tid, som för detta ändamål stod till hans förfogande, var emellertid mycket knapp. Man gjorde anmärkning på åtskilliga språkfel i hans framställning och beslöt för att gynna en av hans medtävlare utesluta estetiken från lärarebefattningen ifråga, som sålunda endast kom att omfatta moderna språk. Härmed var Almquist i själva verket ur räkningen, och i sinom tid utnämndes också K. A. Hagberg.
När Almquist märkte, att hans förhoppningar att erhålla denna plats slagit fel, fylldes hans hjärta av bitterhet mot ett samhälle, där han fann alla vägar stängda. Klart framlyser detta ur ett brev till en vän, där han yttrar: »Ehuru jag är lik alla människor däruti att bestå av en blandning av fel och förtjänster, så skiljes jag likväl från de flesta däruti, att man hos mig huvudsakligen fäster sig vid felen och hos andra huvudsakligen vid förtjänsterna. Jag vet icke, vilken bana en nådig Gud för mig kan hava utstakat: likväl saknar jag, om jag bara vill, varken humor eller satir, så att det skulle nog också en dag kunna falla mig in att taga folk i svansen, draga dem på land, sätta deras egenskaper till allmänt skärskådande och bli en informator in extenso».
Från år 1836 stammar den episka dikten Arthurs jakt med ämne från medeltidens Skottland och påverkat av Ossians sagovärld. Vid denna tid påbörjades tryckningen av Det går an, som skulle väcka så stort uppseende, men ännu år 1838 var han tveksam och lät makulera upplagan. Följande år var emellertid hans beslut fattat, hans förhoppningar om en aktad, fast plats i statens tjänst hade grusats. Nu brände han sina skepp med utgivandet av den ovan omnämnda Armorina och Det går an.
Åren 1838 — 40 utsände den produktive författaren en hel rad av arbeten. Dessa visa tillfullo, att han tagit djupa intryck av de nya politiska och sociala strömningar, varom vi förut talat. Han övergår liksom Geijer till liberalismen och intresserade sig särskilt för den sociala sidan av denna rörelse. Karakteristiska för det nya skedet av Almquists författarskap äro hans båda märkliga skrifter Svenska fattigdomens betydelse och Arbetets ära. Den förstnämnda innehåller många träffande anmärkningar om det svenska folklynnet. Almquist framhåller här den klyfta, som skiljer herrskapsklassen från allmogen i vårt land, och visar, att den beror på att den förras bildning ej står på nationell grund. Vidare betonar han, att svenskheten ej ligger i ett konstlat upptagande av det fornnordiska. »Svenskheten består icke i en arkeologisk dammighet, en tillgjord tråkighet eller ett slags patriotisk styvhet och pock — den består i att vara svensk mer än att ropa på att man är svensk.» Att vara fattig betyder enligt Almquist att vara hänvisad till sig själv. »När man befinner sig i den ställningen, att då icke förgås, men att stå: att ur sig själv organiskt utveckla all den förmåga, som nu behövs, det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt med fullkomlig frihet, raskhet, självständighet: i sig finna en outtömlig hjälpkälla och därur med färdighet, fintlighet, snabbhet upphämta hjälpmedlen i alla omständigheter — denna kraft är grundväsendet i svenska nationligheten, såsom den av Gud och vår natur blivit utstakad.»
I Arbetets ära utvecklar Almquist ett helt socialt program och hävdar arbetets betydelse. Den, som blott lever på ärvda rikedomar utan att själv utöva någon gagnande verksamhet, är en parasit, som ej har något existensberättigande. Här påyrkar ock förf., att kvinnan skall lära sig ett yrke. Härigenom kan hon vara fri och oberoende och skall ej behöva ingå äktenskap för att bli försörjd.
Under hela sitt liv älskade Almquist att resa, se nya trakter och lära känna nya människor. Han hyste ett varmt intresse för människor och besatt en stor förmåga att vinna främlingars förtroende och få dem att berätta om sitt liv och sina förhållanden. Belysande i detta avseende är en anekdot, som återgives av Ernst Almquist. I sällskap med en bekant gjorde Almquist en sommardag en vandring från Drottningholm. »När vi hade gått över Tranebergs bro», berättar nämnde följeslagare, »och kommit ett stycke längre fram, var jag törstig och stannade vid en liten stuga, utanför vilken en gammal gumma satt bindande granviskor. Hon hade nyss hämtat vatten i ett ämbar, men något glas hade hon icke, vilket min kamrat icke heller ansåg absolut behövligt. Mellan honom och gumman, som i början var ordkarg, uppstod snart ett livligt samtal. Han hade ett alldeles egendomligt sätt att vinna henne, och så meddelade hon sina levnadsöden, huru hon som ung blivit gift, men nu sedan många år änka och barnlös, utan huld och skydd, gjorde viskor och sålde dem var lördag i stan — och så gjorde sig min kamrat (Almquist) så noga underrättad om den affären, att gumman till slut frågade småskrattande: ’Herrn måtte väl aldrig vilja slå sig på också att göra viskor?’ varpå han lika fryntligt svarade: ’Inte just det, men det är ju ej så rasande att vara litet hemma i den konsten också’.»
Länge hade Almquist älskat allmogen, nu grep han sig an med att kärleksfullt skildra densamma och blev i detta avseende en banbrytare. Almquist är den förste, som givit individualiserade skildringar av svenskt allmogefolk. Hans intima kännedom om folkets arbetsliv kommer honom här väl till pass. Främst bland hans folklivsskildringar står Kapellet, publicerad i nionde bandet av Törnrosens bok år 1838. Han ger här en ypperlig skildring av fiskarlivet på svenska östkusten, trakten kring Kalmar; på samma gång tecknar han sitt ideal av en präst, en man som övar praktisk kristendom, ej blott predikar utan följer Frälsarens exempel att besöka och hjälpa de fattiga och betryckta. Till folklivsskildringarna höra också Grimstahamns nybygge, Skällnora kvarn och Ladugårdsarrendet. Almquist ger här naturtrogna bilder av folk och landskap i Uppland, trakter och människotyper, som han redan under sin barndom och ungdom väl lärt känna. Såsom R. Berg med rätta framhåller är ett av hans påtagligaste initiativ för vår tid upptäckten av tjusningen i barndomslandskapet. »Mer än ett halvt århundrade innan termen hembygdskonst vart uppfunnen, var han en älskare och begripare av hembygden som en författares rätta motivkärna.»[1]
Nära dessa skildringar står berättelsen Målaren, där Almquist återkommer till ett ämne, som han ofta nog berör i sin diktning, nämligen brottets psykologi. Här har han ock delvis återgivit egna stämningar och karaktärsdrag. Berättelsen innehåller även många träffande iakttagelser rörande uppländskt folkliv och Mälardalens natur. En bland Almquists älskligaste skapelser är den i brevform avfattade novellen Araminta May, som framhåller motsatsen mellan stads- och lantliv. I Palatset ger han sin fantasi fria tyglar och berättar på ett spännande sätt om en japansk undersåte, som fjärran från hembygden dock underkastar sig härskarens befallning att beröva sig livet och tager sina döttrar med sig i döden. Det vilar en säregen, exotisk stämning över denna berättelse med dess klangramsor av musikaliska men meningslösa språkljud.
Vi komma nu till den bok, som av samtiden betraktades nästan som en utmaning mot samhället och skaffade sin upphovsman många motståndare, nämligen Det går an, vilken utkom 1839. Det är en novell utmärkt genom sin enkla, klara komposition och sin säkra, realistiska skildringskonst. Almquist framlägger här sina åsikter om äktenskapet och kärleken. Själva händelseförloppet är i korthet följande:
En underofficer Albert och en glasmästardotter Sara Widebeck sammanträffa på en resa från Stockholm till Lidköping. De fatta tycke för varandra och knyta ett intimt kärleksförhållande. Något äktenskap i egentlig mening blir det emellertid ej av, ty Sara, som från hemmet har sorgliga minnen av föräldrarnas olyckliga samliv, yrkar bestämt på att de ej skola förenas genom vigsel. Om en dag deras kärlek skulle upphöra, ville hon, att de utan hinder skulle kunna gå var sin väg. Mannen är mest benägen för vanligt äktenskap, men hon vägrar att gå in härpå. Vigseln kallar hon för signerier, och då mannen invänder, att prästens välsignelse dock ej kunde skada, svarar hon, att det gör den visst, ty på grund av den läsningen påstår man, att tvänne människor, som inte duga för varandra, ändock skola vara tillsammans och bråka sönder varandra bara för läsningens skull. Sara vill ej heller hava gemenskap i egendom eller samboende; hon fruktar, att de därigenom skulle förarga och fördärva varandra. Och hon driver sin vilja igenom.
Grundtanken i Det går an är korteligen den, som också av författaren utvecklas i andra skrifter, att ett förhållande mellan man och kvinna blir sedligt icke genom några yttre ceremonier utan blott därigenom, att de förenas av inbördes andlig kärlek.
Man kan lätt förstå, att en skrift sådan som denna skulle väcka oerhört uppseende på sin tid. Den samtidigt utgivna Amorina (se ovan sid. 8) blev i jämförelse med Det går an så gott som förbisedd. En storm av ovilja restes mot författaren. Geijer gav Almquist »en örfil med riktig Värmlandshand». I sin tidning Litteraturbladet vände han sig med skärpa mot denna tendens, som ville göra äktenskapet beroende av det subjektiva tycket. Lika gärna kunde man hävda, att man i allmänhet ej behövde uppfylla ingångna förpliktelser, när man ej kunde göra det med nöje. Det var ej nog med en mängd artiklar i tidningar och tidskrifter. Det går an gav upphov till en hel litteratur.
En författare J. V. Snellman gav ut en skrift, som han kallade »Det går an. Fortsättning», där han visar, att Almquists principer skulle medföra de betänkligaste konsekvenser. Bland andra motskrifter må nämnas Malla Silfverstolpes »Månne det går an», vidare en litterär satir av Palmblad, som berör hela Törnrosboken, gör rättvisa åt Almquist såsom diktare men tar avstånd från Det går an-teorierna, samt senare friherrinnan Knorrings Torparen.
I Uppsalas litterära värld hade Almquist förut haft många vänner. Dessa kunde emellertid icke gilla den i Det går an framträdande tendensen och drogo sig därför tillbaka från umgänget med skriftens författare. Ännu stod Almquist kvar såsom rektor för Nya Elementarskolan, men bland föräldrar och målsmän uppväckte han genom denna bok en stark opinion emot sig. Man ansåg, att sådana åsikter, som där uttalades, illa överensstämde med hans ställning såsom präst och ungdomslärare. Härtill kom, att han vid denna tid ej var särdeles noggrann med uppfyllandet av sina lärareplikter; han skall t. o. m. ha läst korrektur under lektionstimmarna. I mars 1840 tog han tjänstledighet för en utländsk resa. Före densamma hade han medhunnit en betydande roman Amalia Hillner, där han ger prov på en frisk och levande berättarekonst. Efter hemkomsten följande år blev han nödsakad att taga avsked från rektoratet. Därmed var han utesluten från ämbetsmannabanan och hänvisad att förvärva sitt uppehälle genom skriftställarskap. Men det var en vansklig sak i Sverige att, såsom Leopold säger, »grunda sitt kök på sin penna», och Almquist yttrar sig i brev med stor bitterhet om den behandling, för vilken han varit utsatt. Han framhåller, vad han uträttat såsom lärare: »Jag har skrivit flera läroböcker än någon pedagog i Sverige sedan Gustav Vasa, och vilka ej måste sakna all förtjänst, emedan de flesta av dem behöft uppläggas flera gånger… Nya Elementarskolan, vilka frukter den än kommer att i en framtid bära för Sveriges hela uppfostringsverk, har jag grundlagt både till idé och detalj. Frågas, om allt detta förtjänar att utstrykas såsom ett intet?»
Uppsala domkapitel hade också haft sin uppmärksamhet riktad på Det går an ävensom på ett par andra skrifter från denna tid. I Prästens ställning uppmanar Almquist prästerna att framför allt följa sitt samvetes röst utan att för mycket tänka på den aflagda prästeden, enligt vilken de skola fasthålla tron på kyrkans dogmer. Ännu skarpare drager han i härnad emot dogmerna i dramat Marjam, där han ger en vrångbild av Paulus, i vilken han ser icke den nitälskande hednaaposteln utan framför allt upphovsmannen till det för honom förhatliga dogmsystemet.
År 1840 tilldelade också domkapitlet Almquist en varning med anledning av den ställning han intagit till kyrkans läror och äktenskapet. I sitt brev förklarade domkapitlet, att i Det går an hade en åsikt om äktenskapet blivit uttalad, som strede såväl mot uppenbarelsens läror som mot principerna för ett moraliskt samhälle; vad Marjam beträffar så vanställdes här en av kristendomens främste förkunnare och gjordes till föremål för åtlöje. År 1842 inkallades han att svara för sina grundsatser och uttalade åsikter.
Almquist hade sålunda ett ypperligt tillfälle att framträda såsom reformsträvare och nydanare på det kyrkligt religiösa området. Men de, som möjligen väntade sig något sådant, blevo grymt besvikna. De svar Almquist lämnade voro undvikande och svävande. I en frisinnad tidskrift framhölls också senare på tal om denna process, att Almquist »såsom en Proteus bytte gestalt, när vän eller fiende nalkades honom för att skåda hans ansikte, och de funno ingen man bakom ordet. Därför hava också lärofrihetens vänner vänt sitt hopp ifrån honom».
Religionsprocessen fortgick emellertid. En av domkapitlets ledamöter yrkade, att Almquist på grund av irrlärighet skulle avsättas från prästämbetet, men så blev ej fallet. Almquist sökte fortfarande regala pastorat och avgav utan betänkande en försäkran, att han »obrottsligt och utan reservation ville fullgöra de plikter, till vilka han vid prästblivandet förbundit sig», Något pastorat erhöll han dock ej, och år 1843 resolverade äntligen domkapitlet att »med Almquist var för närvarande ingen åtgärd att taga».
Vid denna tid hade Almquist blivit medarbetare i Aftonbladet, där han skrev många förträffliga artiklar. I sina polemiska inlägg gjorde han sig emellertid skyldig till icke så litet hätskhet och ådrog sig många fiender. Han var också vid denna tid mycket nedstämd. Härtill bidrogo ock sjuklighet — han led av ögonsjukdom — vantrevnad i hemmet och hans missbelåtenhet med sin ställning i den litterära världen samt icke minst tärande ekonomiska bekymmer.» Han skriver därom: Skulle jag hava varit i den ställning att få leva för mitt innersta begär, så skulle det kunnat hava blivit något av mig. Men oupphörliga levnadsomsorger för mig och isynnerhet för de mina hava delat min tid och mina krafter… Jag är ett offer — Ack då så mycket finnes att utdela, varför skall icke en människa få leva och arbeta i det, som hon djupt älskar och följaktligen kan göra bäst och skönast.»
Almquist var en orolig ande, för vilken resor var ett behov. Sedan Antuna gärd år 1843 blivit såld, lät han sin familj flytta till trakten av Jönköping och levde själv än här än där. Så besökte han Danmark och verkade även för den skandinavistiska rörelsen.
Almquists diktning under 1840-talet är väl omfångsrik nog, men står konstnärligt sett ej på samma höjd som hans tidigare arbeten. Under sin resa till Frankrike 1841 hade han kommit i beröring med en romandiktning, som framför allt lade an på det spännande och sensationella. Intryck av denna art spåras också i Gabriele Mimanso (1841 — 42), som handlar om ett mordförsök emot konung Ludvig Filip i Frankrike. Tre fruar i Småland är en berättelse i tre delar. Den utgör, säsom Warburg säger, »en egendomlig blandning av rövarromantik och realistisk tendensskildring». Mera betydande är Europeiska missnöjets grunder, där Almquist utvecklar sina tankar om familjen och hävdar, att kvinnans och barnens bärgning skola göras oberoende av mannen, samt att kvinnan bör ha samma politiska rättigheter som mannen. Utan egentligt litterärt värde äro däremot de fantastiska romanerna Smaragdbruden, Syster och bror samt Herrarna på Ekolsund. Man märker allt för väl, att dessa diktalster tillkommit under trycket av näringsbekymmer. Författarens anseende hos allmänheten hade också märkbart minskats.
Almquists ekonomiska ställning hade också vid slutet av 1840-talet betydligt försämrats. Hans broder Fridolf och Hierta, Aftonbladets redaktör, hade försökt att bringa reda i hans affärer, men Almquist fortsatte på skuldsättningens ödesdigra väg. Han råkade ock i händerna på en gammal hänsynslös, illa beryktad procentare, en ryttmästare von Scheven, kallad Siggestadsbusen. På sin egendom Siggestad förde denne man ett egendomligt liv under olyckliga familjeförhållanden. Han hyste stort intresse för Svedenborgs läror. Troligen var det sådana sympatier, som förde honom i närmare förbindelse med Almquist, vilken såsom ovan nämnts, hade en böjelse för det mystiska. Vid ett tillfälle hade von Scheven också gjort Almquist en tjänst genom ett lån. Så ätog sig denne att vara den gamle ockrarens mellanhand i en del föga vackra lånetransaktioner. Almquist skriver själv i ett brev till Hierta, att han mottagit av von Scheven penningar mot 12 à 14 procents ränta, vilka han mot en provision av 3 procent lämnade till andra ockrare, som å sin sida togo ännu mer. Vid sina affärer med den gamle skall Almquist t. o. m. ha skrivit oriktigt namn under några reverser, ehuru detta sedermera blev rättat. Ryttmästaren hade kommit i spänt förhållande till sin familj, bodde skild från hustru och son och vårdades blott av en piga eller hushållerska, som väl också hade sina beräkningar att komma åt något av gubbens ägodelar. I alla händelser önskade hon avlägsna Almquist från umgänge med den gamle och intalade denne, att Almquist traktade efter hans lif. Sedan arsenik blivit funnen i en havresoppa hos gubben, utspredos ock rykten, att Almquist skulle ha begått förgiftningsförsök. Troligen var det emellertid pigan, som lagt dit arseniken ej i avsikt att förgifta den gamle utan för att göra Almquist misstänkt.
Almquist insåg nu, att en process måste följa, och beslöt att lämna allt och fly hellre än att stanna och se framdraget åtskilligt av hans mellanhavanden, som ej tålde fullt dagsljus. Den 11 juni 1851 lämnade han Stockholm och reste över Örebro till Göteborg, där han förskaffade sig ett falskt pass och fortsatte vägen över Hälsingborg till Danmark och Hamburg. I Hälsingborg fick han logi hos en vän, och då denne på kvällen fick ett nummer av Aftonbladet från Stockholm, stod där en notis, att Almquist var anklagad för bedrägeri och mordförsök samt efterspanades. Almquist blev mycket förskräckt. Följande dag lyckades han emellertid komma över sundet. Färjkarlen lade märke till hans förstörda utseende och yttrade efteråt, att den passageraren säkert ej hade rent samvete. Han fortsatte sedan färden över Hamburg och London till Amerika.
Processen mot Almquist varade i flera år. Stockholms rådhusrätt dömde honom genom utslag den 26 juni 1854 till tre års fästning. Krigshovrätten, under vilken Almquist lydde såsom regementspastor, resolverade, att han icke vore fullt överbevisad om de grova förbrytelser, som lades honom till last, men dömde honom för rymning till förlust av sin tjänst såsom regementspastor, och hovkonsistoriet dömde honom att vara prästämbetet förlustig.
Det lär aldrig bliva fullt uppklarat, i vad mån Almquist brutit mot lagarna. Från flera håll har sedermera framhållits, att de fällda domarna ej voro tillräckligt grundade. Själv bedyrade Almquist sin oskuld, men att hans affärer med procentaren ej voro oklanderliga, synes vara ganska såkert. Genom sin flykt fick han i alla händelser skenet emot sig, och den allmänna opinionen var snabb och härd i sin dom. Ingen trodde på honom, icke ens hans son. Litteraturens män skyndade att »taga avstånd», och många hårda ord fälldes även av förutvarande vänner och meningsfränder. Hans motståndare visade öppen, triumferande skadeglädje. »Vidrigt var det», säger Ahnfelt, »att se, hur alla litteraturens korpar slogo ned över den fallnes kadaver, hackande det bit för bit, vidrigt att höra filistertjutet omkring den biltoges kvarlåtenskap.» Mildare omdömen voro sällsynta. Den bekante skalden I. L. Runeberg, som beundrade Almquists diktning, kom till Stockholm kort efter katastrofen. Han yttrade sig om det skedda med grannlagenhet och visade sig mild och barmhärtig vid bedömandet av Almquist. »När Vår herre spelar en vacker visa», sade Runeberg, »så frågar han ej efter, om han därtill väljer en sprucken fiol.»
På eftersommaren 1851 landsteg Almquist i Amerika i staten New-Jersey. Han kallade sig nu Mr. Gustavi och förde under flera år en hård kamp för brödet. Ingenting kunde emellertid hämma hans författariver och okuvliga studieintresse. Vi ha förut lärt känna Almquist såsom ivrig resenär. Även i Amerika företog han vidsträckta resor. Han besökte Niagarafallen, där han upptecknade indianmelodier i någon närbelägen indianby. I Cincinnati stannade han i fem månader och hade under en del av denna tid anställning i en bokhandel.
I sina brev till hemmet undviker han helt och hållet att tala om det förflutna, däremot skildrar han ganska utförligt den värld, där han nu lever, och dess förhållanden: gator, folkliv och umgängessätt. År 1852 hade Almquist kommit till S:t Louis och uppehöll sig här, såväl som i andra städer, där hans vistelse blev långvarigare, med arbete för tidningsredaktioner, översättningar och annat skrivarbete för privatpersoner. Han förvärvade flera vänner i början mest bland den tysktalande befolkningen, alltjämt hade han lätt att göra bekantskaper och tillvann sig aktning genom ordentligt levnadssätt. Efter någon tid kom han i beröring med en fransman, som planerade gruvdrift i Mexiko för ett bolag, där han var intressent. Denne man trodde sig kunna behöva den språkkunnige Almquist, och han å sin sida gladde sig att få resa och lära känna nya länder. Han reste också på en Mississippiångare till New-Orleans, företog därefter ett par dagars fotvandring över prärien inåt Texas till den lilla staden Neu Braunfels, men på grund av de oroliga förhållandena i Mexiko måste gruvföretaget uppskjutas. Almquist behövde därför icke sakna arbete; han gav språklektioner och arbetade på tidningsredaktioner. Ofta gå hans tankar till de kära och hembygden. Hans stora sorg är, att han lämnat de sina utan stöd. Hans affärer med von Scheven, som här hemma bedömdes så hårt, tyckas ej ha vållat honom någon samvetsoro. Och han fortsätter att dikta. Därom skriver han från Neu-Braunfels 1853: »När jag emellanåt sitter för mig själv, skriver jag hela högar av pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, varav jag icke vet, om det minsta någonsin blir tryckt. Men det var alldeles på samma sätt på 1820-talet, då jag också blott för mitt nöje på lediga stunder skref hela lådor fulla med manuskripter, vilka sedermera genom en ren tillfällighet kommo att skåda dagsljuset genom tryckpressen. Jag vet icke, hur Gud tänker göra den här gången». Av de Törnrosboksfantasier, som här omtalas, torde det ej finnas mycket i behåll. Kanske har åtminstone någon del räddats i amerikanska samlingar.
Från Neu Braunfels i Texas begav sig Almquist till Philadephia, dit han efter en besvärlig resa anlände på våren 1854. Det väl försedda biblioteket i denna stad utövade stor dragningskraft på den för böcker och studier alltjämt livligt intresserade diktaren, och han hoppades i en sådan stad lättare kunna förtjäna sitt uppehälle genom litterärt arbete än annorstädes i Amerika, där han funnit »skrivarefolkets» ställning ganska eländig. Här lyckades han ock hjälpligen draga sig fram. Efter några månaders vistelse berättar han om sina förhållanden i följande vemodiga ord till de sina:
»En annan skulle väl i min besynnerliga ställning vara förtvivlad. Vad mig beträffar, går genom hela mitt väsen en fin melankolisk skuggning vid minnet av er och tankarna på Sverige, men denna schattering faller för övrigt på det muntraste humör och ett levnadsmod, varförutan jag också ej en enda dag skulle kunna existera eller slå mig ut. Såsom min barndom och ungdom nu mycket livligt stå för mitt minne, känner jag inom mig för närvarande alldeles samma sentiment i själen, som då jag var nitton år — och jag är dock så gammal, så gammal-gammal, att jag är den äldsta av alla nu levande, dem jag personligen känner. När jag for till Uppsala för att studera på magistergraden, var jag också ungefär nitton år; nu far jag som student ut i hela världen, kanske blir jag nu ock åter magister i denna större mening».
I Philadelphia vistades Almquist hela sex år, om man frånser kortare utflykter till Boston, Baltimore och Washington och andra platser. På biblioteket var han en trägen gäst. Han gjorde allehanda anteckningar och utdrag ur böcker och samlade dessa jämte sin egen pennas alster i en serie »handlingar från Herr Hugos akademi». Det är Törnrosbokslitteraturen, som här fortsättes med skiftande innehåll utan något slags komposition. Det är protokoll eller redogörelser för samtal. Rubrikerna lämna föga ledning för den, som vill orientera sig med hänsyn till innehållet. »Om mamseller» heter t. ex. en avdelning. Den börjar med att framställa ordet mamsells härledning från latinet och övergår till en diskussion om den tyska litteraturen. Den flitige Almquist sysslade också vid denna tid med en större satirisk hjältedikt Tyskiaden riktad mot tyskarna samt en diger avhandling Om svenska rim. Detta sista manuskript, som omfattar över 1400 tätskrivna sidor, har blivit bevarat och finnes i Nordiska Museets arkiv.
År 1860 finna vi den outtröttlige författaren-resenären åter i New Orleans. Han hoppades nu komma till Mexiko, men förhållandena voro nu ännu ogynnsammare än förra gången. Uppror utbröt, och då Almquist vände kosan mot Mexiko, blev han överfallen och utplundrad. Nu måste han åter begiva sig mot norden och är följande år tillbaka i Philadelphia. Det var stormiga tider, inbördeskriget utbröt, den sjuttioårige Almquist drog t. o. m. ut i fält, ehuru han var för gammal att bära vapen, och åsåg på nära håll slaget vid Gettysbury, där sydstatshären blev slagen. Almquists sympatier voro helt och hållet på nordstaternas sida. Med livligt intresse följde han händelsernas gång och kritiserar ej sällan härledningen.
År 1864 skriver han hem, att han ej upplevat en värre sommar eller höst än det året; han hade varit nedstämd och beklämd, dels emedan han varit så alldeles skild från de sina och ej på länge fått några underrättelser från dem, dels på grund av oro för de amerikanska stridigheternas utgång. Om hans sista år i Amerika vet man med säkerhet blott, att han 1865 befann sig i S:t Louis, där han författade en skrift om Guldimakeriets historia, som blev tryckt efter hans död.
Så mycket är tydligt, att han längtade att komma hemmet närmare. I juli 1865 anträdde han återresan över Atlanten och ankom i oktober till Bremen, där han slog sig ned under namn av professor Karl Westermann. Han bodde hos en hygglig skräddarefamilj och besökte ofta stadens bibliotek. Att han ej snart fick återse någon av de sina, var för den gamle en bitter missräkning. En underrättelse, som hjärtligt gladde honom, fick han emellertid mottaga från Sverige, det var om representationsreformens seger. »Nu förestår Sverige en stor framtid», skriver han kort därefter och drömmer framtidsdrömmar om en stor skandinavisk monarki med det kära fosterlandet såsom ledande stat.
Ännu har han ej tröttnat att skriva och författa. Han fortsätter sina protokoll eller meddelanden från Herr Hugos Akademi, och sysslar nu med versteknik och betoning. Men snart skulle denna outtröttliga hand för alltid lägga ned pennan. Den 26 september 1866 slutade han sitt skiftesrika liv. Dessförinnan fick han emellertid återse sin broder Fridolf, som vid underrättelsen om den gamles sjukdom skyndat till Bremen. Men när dottern kort därefter ankom, hade hans ögon slutits för alltid. År 1901 fördes hans stoft till Sverige och nedsattes i den Gjörwellska familjegraven å Solna kyrkogård. Verner von Heidenstam höll då minnestalet och strödde en handfull rosenblad över den jord, där törnrosskaldens kvarlevor omsider funnit en vilostad.
Här må anföras den avskedssång till livet, som den biltoge skalden nedskrev i Bremen:
Jag talar öppenhjärtigt och fritt, såsom vi också höra
till samma familj, och du är en som förbarmar sig.
Jag skall därföre säga dig, vad som jag ämnar att göra.
Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen helt tyst och stilla
och aldrig göra den ringaste i världen det minsta illa.
om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader.
Och jag älskar ävenså din stackars son och alla
dina andra söner, vad än man i världen dem allt må kalla.
Din ande älskar jag ock i ord och gärning. När almar och lindar susa,
så hör jag din ande också, liksom då höga vattenfall brusa.
och med tistlar även, vilka med rosorna följas åt.
Röda rosor och vita och blå, o levande Gud, och blad så gröna.
Hur har du ej smyckat för mig min äng och gjort mina hagar så sköna!
För min del är jag själv blott ett för foder mejat och avslaget hö,
och därföre nu… när helst du tycker, o min gode fader, så vill jag dö.
Om Almquist såsom enskild person och familjefader
har hans egen dotter för Ellen Key berättat
flera drag, som jag här vill anföra. Hans vardagslynne
skildrar hon såsom ljust och jämnt. Han kunde
skämta fint och var stillsamt glad men aldrig yster,
aldrig road av dryckeslag. Hon förtäljer vidare:
»Vid sin kaffekopp eller med sin pipa kunde min far i ensamheten sitta stilla långa stunder och fick då ett djupt, inåtvänt uttryck, men för oss barn, våra önskningar och vårt välbefinnande blev han lätt vaken. Hans kvicka, blixtrande infall kommo ofta fram på hans dämpade sätt i hemlivet, men han var blyg, tyst, nästan omöjlig i större samkväm. Dess mer kunde han elda i mindre kretsar. Hans personlighet hade en utomordentlig tjusningsmakt genom hans stilla, djupa intensitet, genom den alltid vibrerande lidelsen för idéerna, för det väsentliga, stora och hela. Men strunt behandlade han som strunt. Han gjorde aldrig något väsen av sin person, framhöll icke sig själv och poserade aldrig. Han syntes sällan överhopad utan kom blid och vänlig från sitt arbetsrum, och ofta tog han oss barn med på långtur. Han skämde bort oss men icke genom att tillåta självsvåld utan genom en sympati, som gjorde honom till vår bästa lekkamrat och vän. Han tålde aldrig att se oss sysslolösa; antingen skulle vi leka eller arbeta, men det innehållslösa var överallt hans avsky. Han låtsade icke nöje, han var verkligen road av våra nöjen liksom vi av hans. Hur ofta vi än vandrade med honom till Fiskartorpet, Uggleviken eller Djurgården, så blev det var gång högtid, om han än gick länge tyst. Vi glömde alldeles den långa tystnaden, när han vaknade upp till tankar för oss. Ingen kunde säga oss så roliga saker eller så ömma; ingen berätta som han. En sommar, då jag var ensam i helpension och min far bodde som ungkarl i Stockholm, kom han varje eftermiddag, tog mig och alla nio kamraterna med på landet, så att vi skulle få slippa ifrån sömmen under de vackra sommardagarna. På sina vandringar hade han en oändlig vakenhet för naturen, för olika arbeten, och han gav sig i prat med alla gubbar och gummor. Folk sade honom ofta sina djupaste hemligheter: ingen hade sådan makt som han att vinna förtroenden. Vi barn berättade honom allting, han förstod alltid våra känslor; på samma gång som han aldrig smekte våra svagheter. Han väckte aldrig vår ärelystnad, berömde icke våra framsteg utan framhöll, att flit endast var en plikt. Jag skrev vers som barn, men han varken avmuntrade eller uppmuntrade mig. Att dikta, det är helt, fullt livsallvar, sade han, och man bör endast göra det, när det är oemotståndligt. Hans väsen var så milt, att jag aldrig sett honom häftig, och jag trodde därför, att världen höll på att förgås, när han en enda gång — med allt skäl, sade till min bror, att denne burit sig åt som ett nöt. Min bror hade aldrig verklig glädje skild från min far, i stället för att andra ynglingar icke ha något nöje, när deras far är med. Men endast att vara nära vår far var för oss båda lycka.»
Att Almquist var ett snille, har knappast någon förnekat. Han var en märklig och i flera avseenden betydande personlighet. Om han ej genom bekymmer och nöd blivit nedtryckt utan fått fortsätta sin diktarverksamhet under gynnsammare förhållanden, skulle säkert hans utveckling blivit en annan. Han var i mångt och mycket en motsatsernas man. En av dem som stått honom nära, J. A. Hazelius, skriver efter hans frånfälle bl. a.: »Till de många motsatserna hos denna klara, logiska man hörde hans riktning åt ett alldeles motsatt håll. Där han icke fann den fullaste klarhet, där hängav han sig åt det mystiska; där han icke kunde eller ville skära med förståndseggen, där lät han hjärtat svalla; där hans filosofi icke längre tillfredsställde honom, vaggade han sig på musikens vågor, där kännare påstå att han slagit an såväl sköna som falska strängar. Blinka eller blunda! Det mittemellan, det halvljus, varmed de flesta människor äro belåtna, de halvtankar blandade med halvkänslor, varmed han tyckte dem så självbelåtet tala och skriva i filosofi, i religion, i politik, i moral voro honom olidliga, och han skar obarmhärtigt med sin logiska rakkniv, så framt han icke hellre alldeles förstummad teg. Ur denna motsats uppstod i hans många arbeten å ena sidan den skärpa, varmed han i sina filosofiska avhandlingar klyver tankesystemen och begreppen; den bitande ironi, varmed han i sina romaner gisslar halvheter, fördomar och skevheter; men å andra sidan den känsla, där han låter hjärtats skönaste och finaste trådar dallra, andakten lossa själens vingar och sången i sina samljud lösa missljuden.»
Carl Jonas Love Almquists insats i svensk diktning har ock blivit av vittgående betydelse. En frodigare, mera vittspännande fantasi än hans har väl knappast någon bland våra författare fått i faddergåva av en huld natur, och därmed förenade han en underbar iakttagelseförmåga. Åtskilliga av hans prosaskildringar äro mästerliga såväl med avseende på stilens pregnans och klarhet som genom framställningssättets omedelbara friskhet och åskådlighet. Hans karaktärsteckningar lämna dock ej sällan åtskilligt övrigt att önska liksom ock hans verskonst. Såsom tänkare och kulturpersonlighet kan han ej mäta sig med vår klassiska litteraturs stora märkesmän. Därtill saknade han alltför mycket övertygelsens fasthet och sedlig kraft, men trots sina brister är han för oss — för att citera R. G. Bergs ord — »en ännu aldrig uttömd, aldrig tillfyllest tillägnad skapare.»
Litteratur.
H. Schück och K. Warburg. Illustrerad svensk litteraturhistoria IV.
A. Ahnfelt. C. J. L. Almquist, hans lif och verksamhet 1876.
A. T. Lysander. C. J. L. Almquist 1878.
Elen Key. Sveriges modernaste diktare i Skrifter utgifna af Ord och Bild 1897.
J. Mortensen. C. J. L. Almquist i serien Svenskar 1907.
Ruben G:son Berg. Litteraturbilder 1912.
Ernst Almquist. C. J. L. Almquist. Studier över personligheten 1914.
M. Lamm. Studier i Almquists ungdomsdiktning. Samlaren 1915.
- ↑ R. G:son Berg, Litteraturbilder s. 47.