Capitaine Carl Gustav Ekebergs ostindiska resa, åren 1770 och 1771/Brev 1
| ← Företal |
|
Canton d. 7 September 1770 → |
Min Herre.
Den vänskap Min Herre altid har behagat hedra mig med, förbinder mig at härifrån upvakta med en kort berättelse om de tilfällige händelser, som förefallit på denna resan. Jag hoppas at det benägit uptages; förgäfves sökes uti dem något, utan hvad förut är kunnigt, om icke at denna varit de förra uti de i begynnelsen öfvergångne svårigheter mycket olik.
Sedan Herrar Directeurerne af Svenska Ostindiska Compagniet behagat anförtro mig Skeppet Finlands förande, hvilket var ärnat til expeditionen, som nu tillika med Skeppet Prints GUSTAF skulle göras til China, begaf jag mig ned til Götheborg at emottaga det samma, och sedan Skeppet förut blifvit fullkommeligen försedt, equiperat, och besättningen inmönstrad, afväntade vi til resans företagande en beqvämlig vind, hvilken några dagar varit mycket ostadig, och fastän en och annan gång på östra kanten, dock likväl upfyld med snöyra och tiock väderlek, som förtog utsigten uti dessa trånga farvattnen.
Den 26 Decemb. 1769, liknade sig luften at blifva mera beständig med köld och jemn blåst ifrån nordost. Ankaret lyftades, och resan anträddes i Herrans namn i sällskap med Skeppet Prints GUSTAF: de Svenska Skären begynte redan innan aftonen försvinna utur vår åsyn och Schagerns båk med des fyr i skymningen visa sig. Emedan vi giorde vår väg förbi denna uddan af Jutland åt Nordska Näset, höllo vi jemt sällskap med vår följeslagare, som seglade mycket bättre, til des natten inföll, då en mörk luft, som upsteg i öster och bröt ut til hård blåst med tiockt snöfall, vid midnattstiden skilgde oss åt. Denna väderleken med aftagande och sig småningom til syd-vest dragande vind varade intil följande dagen med något klarnad luft, hvarmed vi likväl de följande dagar hunno så långt åt vester, at vi den 30:de voro i granskap med Hitländska Öarne, hvilket lodningen på 85 famnars diup, en myckenhet foglar och det släta vattnet gåfvo tilkänna. Vi räknade oss hafva 60 gr. 35 m. latitud och vid pass 300 siömilar vester om Scageruddas meridian, väderleken som med de sydliga slags vindarne uti denna negden är altid tiock och rägnig, begynte utur V. S. V. blifva stormande, natten af smått regn och töckn mörk, och utsigten kort; fordrade fördenskul den försiktighet, at icke oförmodeligen infalla på dessa öar och deras vidt utsträckande skär; at lägga bi och vänta dagen var derföre säkrast. Huru litet man kan lita på skeppens lopp ifrån det ena landet til det andra, utvisar deras skilnader uti flera resor sins emellan jemnförde, antingen de orsakas af oförmodade strömmar eller den vind som länge herskat; detta satte mig i farhoga, i anledning af den olycka, som hände Skeppen Stockholm och Drottningen år 1745, då jag uti det förra led skeppsbrott uti mörka natten emot denna öens strander. Vi giorde emedlertid vår väg åt nord, och då vi den följande dagen uti lika beskaffat väder hunnit til parallelen af den nordra uddan, begynte stormen utur V. N. V. med hagel-skurar och mycken blixt; och här slutade vi det gamla året.
1770.
Januarii den 1. Denna middag hade vi sigte af Hitland och tillika 85 famnars diup. Sedan med en slapp N. V. vind vi sökt nalkas landet, blef väderleken, som var mild och stilla, ombytelig ifrån O. S. O. til S. V. och de följande dagarne vestlig; den bröt den 4:de ut til en nord-vestlig flygande storm, som upreste siön til högtbrytande vågor. Vi voro då komne på meridianen af Hitland och uti 62 graders latitud. Stormen blef så stark denna och de följande dagar, at intet segel kunde föras, utan dref oss hinderlöst tilbakas åt S. O. Vi hunno ändteligen, sedan blåsten aftagit och vädret vändt sig någorlunda til vår fördel, å nyo, natten emellan den 8 och 9 uti månskenet, förbi den nordra uddan, så at vi den följande middagen räknade den samma 48 milar S. S. O. ifrån oss. En nordlig och N. N. O. mycket våldsam vind, med ifriga skurar af hagel och mycken blixt, aflöste den förra, efter några minuters lugn, och med en uprest siö förde oss denna och et stycke på följande dagen 200 milar vesterom Hitland til 59 gr. 37 m. Här skiftade den sig först til stilt, och bröt sedan ut med de trägna och ohyggeliga stormar, som voro orsak til den följande cathastrophen.
Det har varit vanligit at skeppen, som ärna sig åt Indien, företaga sina resor bittida, på det de i tid må kunna hinna at hafva fördelar af skiftevindarne uti Indiske hafven; de hafva derföre faststält afseglings tiden omkring December månads slut, en tid då solståndet eller strarbraket infaller; siöfarande hafva altid haft respect på väderleken den tiden, i synnerhet om ny eller fullmåna blifvit vid detta phœnomen, det har jag funnit sällan slå felt. Hitintils hade vi ifrån Götheborg räknat allenast fem stormar, ehuruväl alfvarsamma, dock i anseende til de följande af mindre betydenhet.
Vi hade hitintils smickrat oss med det hopp, at detta ovädret varit påfölgd af solståndet, och at, när det var öfverståndit, skulle det ena med det andra uphöra. Huru äro icke menniskorne lyckelige deruti, at de dem förestående motgångar äro förborgade; vi skulle med mycken oro och fasa afbida dem, om deras hårdheter voro oss bekante. En period började, som icke allenast brydde oss, utan ofelbart andra som voro ute at färdas, och som vi ovetande om påfölgderne med stadgat mod emottogo. Vi hade högden af Kilda den nordvestligaste af Levis öarne, som betäcka Scotlands vestra strander, då den 15 en häftig storm utur V. N. V. med grymma skurar af groft hagel öfverföll oss, och sönderref de få segel vi kunde föra, samt dref oss uti en mycket bekymmersam natt i negden af dem. Af den anbräckande dagen kunde vi, så af det grumliga vattnet, som af en myckenhet foglar, sluta at vara dem nära, ehuruväl tiocka luften hindrade at se dem. Stormen lade sig, och det behagade Försynen inom två timar hugna oss med frisk N. O. vind, som, ehuruväl de af stormen upreste vågorne nog hindrade framgången, likväl bragte oss utur en fara, som vi på annat sätt svårligen kunnat rädda oss ifrån. Vi skyndade oss med denna vinden, som efter hand drog sig åt S. O. Syd til S. V., så at vi den 18 räknade oss på Teneriffas meridian uti 57 gr. 6 m. Latitud; och hade den lilla i detta farvatnet liggande klippan Rocoll O. N. O. 90 milar ifrån oss.
Så snart vinden vridit sig til V. S. V. började den åter med förnyad styrka och et hafssvall, som altid svarade emot des kraft. Den skiftade således dageligen emellan V. S. V. med regn, til V. N. V. med hagel, och fastän blåsten et par timar om dagen litet saktade sig, så var detta at anse allenast som en hvila för at hämta nya krafter. Den jämt tilslutna luften hade sedan resans början allenast bestådt oss tvänne observationer af solen, och då den om nattetiden någon gång skilgde sig åt, så framlyste altid eldröda norrsken, och utur de fastare molnfläckar ständiga blixtringar. Castor och Pollux, som så mången gång fägnat siömän med hopp om bättre väder, då de visat sig ifrån skeppens toppar uti storm, lyste nu uti hvarje hagelskur högt uppe utan någon ändring. I sådant tilstånd sträfvade vi emot de oblida hårda vestliga vindarne at komma ut på rymden, vändande än på ena än på andra bogen, hvars yra och kraft icke tilstadde oss föra eller tilsätta något segel innan det blef i stycken slitit, och hafvet, som rättade sig efter blåsten, var ständigt så oroligt, at skeppet både rullade af vågornes högd, och vräktes aldeles af deras drift til vår minsta fördel, utom det at de som oftast bröto öfver med nog buller och häftiga skakningar. Uti et sådant tilfälle då Skeppet en gång, den 21, skulle vändas, tildrog sig den olyckan, at en af siöfolket blef öfver bord slagen och drunknade.
Omsider den 23, efter et par timars skickeligare blåst, begynte vinden om morgonen ifrån vester med några förelöpande ilningar förvandla luften til en tät och jerngrå dimba, et tydeligit förebud til en hårdare storm, emot hvilken vi skyndesamt beredde oss, med alla nödiga anstalter; denna tiltog ock efterhand och bröt eftermiddagen ut i en grym Orcan. Nu kom det verkeligen til pass, at vi voro färdige emottaga en så alfvarsam gäst, som, oaktat det at all öfvervigt var nedtagen och alla rår nederstrukne, likväl lade skeppet på en sida med styckeportarne emot vattnet, hvilket tillika med skummet flög öfver oss som en yra up i luften, och vädrets dånande förtog hörslen af hvad som på nära håll ropades. Sedan alla luckor och portar blifvit tiltäpte, master och taklagen på bästa sätt försäkrade, och manskap uppe i märserne med yxor förordnade, at, om så behöfdes, borthugga stängerne, til masternes behållande och skeppets resande, låto vi, under den Aldrahögstas försorg, drifva uti et väder, som näppeligen en Anson under Cap. Horn funnit svårare, och i sanning blåste uti all fullkomlighet, rätt så svår som den i Chinesiska siön bekante Tai Fong, intil klockan 10 om aftonen, då den uti sit aftagande reste up en förundrans värd hög siögång, af hvilken en våg, ej den minsta, öfverhölgde skeppet, som icke underligen satte en hvar i den bestörtning at genast siunka. Kraften af denna svåra vatn-column, hvilken räckte up emot Förmärsen, stötte med sådan ifver emot Bagbords Bog, at den sönderslog Focke-röstet, som bestod af 7 tums tiock ekeplanka, bräckte alla derpå stående knä, och afbröt jernbultarne, kastade et 13 skeppunds Ankare med et derpå liggande Varpankare, som voro vid Relingen fastsurrade, inpå däcket, sönderkrossade echaloupen, jollen, och bortskölgde Styckena efter dem. Sedan den under et otroligt brakande och en häftig skakning, som skedde under detta, öpnat sig väg emellan däcket, fylde han den der stående skepps-båten, störtade sedan ned til sådan myckenhet på undra däcket at några kreatur blefvo der fördränkte; omsider steg det ned i skepps-rummet nedrusade vatnet tre fot högt. Den öfriga delen af denna vattn-column slog ut alla luckor under soldäcket och sökte sig väg derigenom, sedan den slitit löst alla bänkar och kastat dem, med dem som derpå suto ned åt le, lemnandes alla vakthafvande flytande uti det qvarblefna vattnet uti mycken oreda, ibland hvilka jag var en, som oförmodat fann mig i vattn up til armarne, hvilket drog mig omkull och förde mig på ryggen liggandes fram och åter, til des jag fattade et tåg, at icke med des afrinnande komma öfver bord. Denna hastiga och oförmodade oredan var icke den endaste som oss hände: Vågens våldsamma slag emot skeppet giorde, som sades, en sådan skakning, at de uti rummet nedstrukne och tvärts öfver lagde canonerne vräktes tillika med ankare-tågen åt le-sidan, hvilket alt tillika med vinden förorsakade skeppet en krängning, at det nu mera blef liggandes med relingen emot vattnet.
Sådant var nu vårt tilstånd uti en mörk natt, bister af regn, blixt och vädrets ouphörliga susande emellan de höga svallande vågorne. Vår första omsorg var at få vattnet utpumpat och skeppet rättat, en sysla som uptog det öfriga af natten. Den följande dagen gaf nytt arbete med tågvärkes upförande at kunna bevara vår lutande focke-mast, som igenom röstets förlust mistat all sin styrka på den sidan. Den i mycken oreda löpande siön, som träget slog up under skepps-hvalfvet, hade äfven bortrifvit rorets krage, hvarigenom en myckenhet vattn kommit in uti arckliet. Vinden, ehuruväl til all lycka ej så våldsam som förut, förde oss likväl utan upskof närmare de österut belägne öarne, efter vi intet vågade utställa den half-nakna focke-masten för något segel. Vinden skiftade omsider til S. V., vi vände straxt åt N. V. upförde och til skeppssidan fästade tvänne på hvarandra lagde stockar til et nödfalls röste och, så mycket görligit var, funno oss den 30:de Januarii uti någorlunda segelbart stånd, då vi voro drefne tilbaka til 60 gr. 1 m. latitud och räknade Rokoll S. t. O. uti 6012 gr. 138 milar.
Sedan vinden de följande dagarne dragit sig åt nord-vest, sträfvade vi, ehuruväl i tämmeligen bofälligt tilstånd, i anseende til en och annan skada, som i öpna siön icke kunde botas, at fortsätta resan, på det vi vid någon uti vår väg liggande plats, såsom antingen Madeira eller St. Jago, kunde utan serdeles hinder förse oss med fartyg och förbättra det öfriga: vi voro ock hunne ned til 58 gr. 24 m. fast icke utan oro af ostadiga och skiftevis hårdt blåsande vindar. Sluteligen begynte en alfvarsam storm af V. S. V. den 2 Februarii, för tre dagar, med regn, tökn och mörk luft at blåsa, som varade intil den 5:te, då vi med upklarnat väder emot all vår förmodan fingo öen Fula i sigte, belägen på Hitlands vestra sida. Detta landfall var oss så mycket mera oförväntat, som vi räknade oss ännu 225 siömilar derifrån åt vester: en skilnad, som ej kan alt sättas på driftens räkning, emedan den uti de dageliga räkningarne var til fullo godtgiord, utan får här tilskrifvas strömmar, som en så långsam och kraftig vind satt i rörelse, och til slut förenat sig med de i Scotska öars granskap löpande strömar, hvilka en accurat navigator vid namn Murdoch Makanzie beskrifvit uti sina öfver en del af dessa öar utgifne chartor, som ock berättelsen öfver Orcades öarne, hvarest på somliga ställen ej skal vara sällsamt, at strömmen, i synnerhet vid månans skiften, skal löpa 9 milar uti en tima, hvaraf vi tilförene haft uti flera resor, då vindarne varit vidriga, nog öfvertygande prof. Som vinden, ännu vestlig, satte oss emot denna öen och til de trängsel, som hon gör med Orcades öarne, hvilka alla äro upfylde med skär, klippor och strömmar, fordrade försiktigheten at, i anseende til dessa omständigheter, ej uppehålla sig på så äfventyrligit ställe med krytsande, utan allenast hålla oss här natten öfver, och, efter den följande dagen var lika benägen för oväder, beslöto vi gå igenom Sundet emellan Hitland och Fair Jsle, at uti et något rymmare vattn afbida hvad ändring den förväntade fullmånan ville tildela oss.
Då jag hade tilfälle emellan snö och hagelskurarne betrakta Hitlands södra udda med sina kullar, alla af snö betäckte, som visade sig mycket ohyggelige, påminte det mig mit tre månaders vistande här, då jag efter et olyckeligit skeppsbrott vid des sydöstra strand, 1745 den 1223 Januarii, fick här, jemte andra, min lifbärgning. Jag skal infalla med en liten berättelse derom, om det intet illa uptages, medan Skeppet Finland, uppehållit af motväder, fullt af snö och hagel sträfvar i detta farvatnet.
Detta lilla Archipelag af en stor och åtskillige små öar och holmar, ligger emellan 60 och 61 graders latitud; stora öens längd ifrån Sombrough Head til Rona Hill på Nort Maven, som är en stor halfö, är 54 mil eller 18 leags, har många uddar och vikar samt är fördelad uti 17 socknar. På vestra sidan ligger Fula 20 milar ifrån landet, som om sommaren är allenast et fiskeläge: den innefattar i omkretsen emot 5 milar, jordarten på henne säges fördrifva råttor. House, Burra, Vestra, Waley och Papa äro tämmeligen stora öar och ligga närmare landet nord om Fula på Hitlands vestra sida. Veskeris äro klippor, ligga 10 milar ut ifrån landet mit för en stor vik kallad Magnus Bay. Yell är så stor, at hon har två socknar, denna gör med stora öen et sund kalladt Blome Sund. Unst är den nordligaste, under henne ligger Fetlar. Outscheries äro tre små klippor, belägne 15 milar ifrån landet på östra sidan. Noss har en emot öster lutande klippa, kallad Hanglip. Whalsey ligger der ofvanföre. Brassey gör med stora öen en skön hamn, tilräckelig för en flotta af hundrade segel; Holländarne kalla henne Buysbay, samt Musay; desse äro de större öarne, men holmar och skär äro nästan intet tal uppå, hvilka alla utgöra tilsammans 4 Socknar.
Larwik, den enda Staden på hela öen, belägen uti Gulberviks sockn vid Brasse hamnen, har få invånare; här bor Gouverneuren, som har titul af Amiral, vice Gouverneuren och deras skrifvare. Uti denna hamnens inlopp strandade Skeppet Drottningen af Sverige 1745 den 1223 Januarii. Midt emot denna på öens vestra sida ligger i Tingvalls sockn Scallovay, en stor by; vid dessa bägge, så väl som på flera ställen på öen, finnas lemningar efter fästningar, som de föregifva vara bygde af Picterne.
Åtskillige Scotska familier och andra herskaper hafva här sina landtgods, hvars underhafvande utgöra sina utlagor, merendels igenom fiskande. Landet är mycket bergigt och högt, de emellan liggande dälderne äro öfverväxte med hög liung, som är boskapens bete, och de lägre dälder utgöra torf tilräckeligen til invånarnes bränsle, de beqvämare ställen äro upgräfne til åker, emedan ingen annan redskap finnes, och består jorden af sandblandad mylla efter den förrutnade hafstången samt någon lera, hvilken är ganska bördig til hafra och kornsäde, som dock är knapp föda för dem, som likväl dermed umgås mycket sparsamt. De hafva sina hus uplagde af flata hällar, som här gifvas i öfverflöd, fogningarne tilstrukne med lera, men takverket måste de hafva ifrån Norrige eller strandade skeppsvrak, emedan intet träd eller buske finnes på hela öen, de förmögnare hafva sina hus i flera afdelningar och våningar, med bräder panelade; stora fenster och spisar, dock utan spiäll, men de sämre åtnöja sig med et enda hus, hvarest eldstaden är midt för den låga dören, och et hol på taket at utsläppa röken, på ena sidan om spiseln är tilhåll för folket, på den andra sidan för boskapen, ty hästar och får måste både sommar och vinter söka sin föda ute på marken. Logar och andra uthus nyttia de intet, den afskurna säden stackas, och hvar gång de behöfva, tröskas, samt på en slät häll öfver någon bäck med en annan påliggande sten, lik en så kallad fotviska, söndermalas; hvar gång de äta, knåda de miölet med vatn i en skål, baka deraf små runda kakor, dem de, för den brinnande tårfven upreste, grädda, och kalla Banex. Maltet malit slå de uti en uprest tunna, giuta deruppå hett vatn, efter et par dagar aftappa och dricka, och, när detta fått ända, giuta å nyo hett vatn på til des ingen must mera kännes: det grumliga på bottn liggande, sedan det blifvit skiljt från sädorne, koka de til gröt med tort hafremiöl under, äta det med smält fårefett, och kalla denna rätt Suun. Blåkål, fisk, fårkött, ägg, siähl och fogel är i öfrigit deras allmänna föda.
Hitländske hästarne äro af et serdeles slag, små, låga, och hafva utom manen liksom skägg ifrån käften ned til bringan; de nyttias endast at uti halmkorgar bära på åkrarne den af siön upkastade tången til gödande, och at hembära de afskurna sädes-kärfvar. Til resor uti deras bergiga vägar äro de serdeles beqväme; och är det hiskeligit se dem rida på två högst tre fots breda vägar belägna omkring bergen, hvarest en brant högd hänger öfver hufvudet och en brådstupa sluttar i hafvet. Hästarne vissfotade och folket dervid vande, göra som oftast en sådan ridt utan at man hördt någon förolyckas.
Deras får tycktes äfven vara af en serskild art emot dem jag sedt både i Scotland och England, smärre, men rike af fin ull; desse, så väl som hästarne, tyckas passa sig bäst för detta climat och orten; hvar och en bonde har et tilräckeligit förråd af dem; de utgöra största delen af hans föda och hela klädnaden. Landet, som utom örnar är fritt för odiur, bidrager at de utan besvär skötas, alla hafva på dem sina serskilta märken; när de beta gå flera hundrade i en hiord, och när de klippas, klipper hvar ägare sit. De kunna ock utstå mycken hunger. För urväder skul äro på flera ställen af sten uplagde murar, som inesluta små gårdar: uti dem samla fåren sig och ligga tätt tilsammns at niuta skygd; de blifva der nedsnögade, och kunna så fördraga tre til fyra dagars svält, til dess at snön bortsmälter, som i anseende til de omskiftande vindarne icke varar länge, dock händer, at de hungrige ibland förtära ullen af de nästliggande, som valkas i magen til bollar och förorsakar dem döden. Qvinfolken spinna denna ull på sländor och tilverka deraf kläder för sig och männerne ända til underklädnaden, de sticka äfven deraf strumpor, som i finhet täfla med silkesstrumpor.
Hafvet gifver dem åtskillig slags fisk, äfven ostron, hummer och räkor, och de många holmar och skär äro säkra tilhåll för flera sorter fogel, hvaraf de hafva både ägg och fiäder. Uti de branta klipporne hafva oräkneliga skaror af vilda dufvor sina nästen, som utan möda fångas: at förtiga en myckenhet snäppor, spolar och starar, som ständigt följa stranderne åt. Om vårarne göra svanor och vildgäss här besök och få altid lemna några af sit sälskap i sticket. Hvarest vågorne hafva uti bergen giordt långa holigheter, der hafva uttrar inrättat sina boningar: de til denna jagt inrättade hundar fela icke at gripa och leda dem ut at fångas eller skiutas. Ingen brist är på siählar, af dem göra Hitländarne sig mycket gagn til föda och tran, samt af skinnen til kläder. Et serdeles sätt hafva de at af hudarne tilreda sig skor: et rått skinn utbredes och derutur skäres en rund flik, tre gånger så stor som fotens längd, hål stickes rundt omkring, igenom hvilka trädes en rem af samma hud, foten sättes mitt på skinnet och remen tildrages om smala benet: således hafva det fattigare folket skor utan någon söm; det är svårt at af deras spår i snön dömma hvad slags diur som gådt förut. På åtskillige ställen, i synnerhet uti Dunrossnes Sockn, den sydligaste delen af Öen, hvarest marken är sandig, hafva caniner fästat sig, som til myckenhet med nät fångas. För en stor del af dessa producter, som de med några egna Fartyg utföra til Hamburg, tilbyta de sig salt och andra nödvändigheter. Fartygen besöka i återresan Norrige och föra derifrån båtar, som blifvit söndertagne, för utrymme skul, jemte tienligit virke för byggnader, samt bräder. Således har jag korteligen berättat hvad jag på denna öen funnit märkvärdigt hos et folk, som äro enfaldige, godsinte, och hvilka naturen lärdt at vara nöjde med litet.
Jag vil nu begynna med resan igen. Sedan vi, som sades, den 6 kommit uti Nordsiön, i den öpningen som är emellan Norrige och Hitland, af Holländarne kallad Trechter eller Tratten, var vinden ostadig emellan N. och VNV. och som han den 9:de syntes å nyo draga sig til vest och VSV. höllo vi Siöråd at uti Norrige söka hamn, för at bota skeppets skador, fylla vårt redan afgångne förråd af färskt vatn, samt förse oss med fartyg och annan förnödenhet. Bergen var väl närmast, men des inlopp mindre bekant, och des hamnar osäkra at söka med en vind som låg på landet. Efter vinden drog sig åt Sydvest, söktes lodning på Jutska Refvet, för at derifrån finna Norrska näset; men ju närmare vi kommo til landet, ju mera betog en tiock dimba utsigten, hvilken til slut så tilsatte, at vi ej kunde skönja något inom et par mousquet-skotts håll. Här fordrades en vågsam försigtighet, efter hamn nödvändigt skulle sökas. Vi höllo fördenskul, med små och de öfra seglen samt noga efterseende, åt landet; en liten landfogel gaf des annalkande tilkänna, och straxt derefter syntes vatnet sqvalpa på de utanför näset liggande Biskops-stenarne. Vi höllo genast ut åt siön, sköto några skott, och inom en half tima utlockade fyra stycken lotsbåtar, af hvilka, en förde oss in uti hamnen Remans Fiorden, belägen fyra milar nordost ifrån bemälte näs, hvarest vi bragte skeppet i säkerhet, efter en 46 dagars strapage, uti hvilken vi ej hunnit mer på vår resa, än hvad vi beqvämligen kunnat göra på 18 timar, men räknat under den tiden 24 stormande dagar.
Sedan skeppet var uti full säkerhet, anstaltades straxt om des skyndesamma i stånd sättande både med reparerande och förfriskande: et tienligit stycke eketrä til et focke-röste anskaffades, jemte en jolle, samt timmer och bräder at under resan bygga en echalouppe. Men huru blefvo icke vi bestörte då rorets krage skulle påsättas, och vi funno, at vågorne uti stormarne afbrutit et jern som det hängde uppå, och bräckt et annat; vi funno då uti hvad förlägenhet vi kunnat råka at aldeles mista det, hvarföre vi, med eget jern och egna smeder, måtte i en på land inrättad smedia förbättra et så högstnödigt stycke.
Efter fiorton dagar voro vi nu aldeles färdige at å nyo anträda resan, til fullo reparerade förfriskade och provianterade. Och ehuruväl detta skeppets i stånd sättande efter den ledna förlust och afgång var nog betydelig, likväl skedde den med så mycken besparing, at en okunnig kunde taga sig af de ringa omkostningarne skäl at dömma, det vår förlägenhet varit så liten at den icke fordrat någon hamnsökning.
De envisa vestliga blåsvädren, som under vår varelse i denna hamnen hållit träget uti, voro som oftast så skarpa, at fastän hamnen var så til sägandes rundt omkring med höga berg betäckt, måste vi likväl stundom låta tredie ankaret falla, och vågornes häftiga svallande emot stranderne inom skären bortförde fiskares bragder ut på diupet, fastän de voro på 15 famnar utsatte; denna vind hindrade til vår stora förtret ännu några dagar oss, som med nog bekymmer räknade tiden til resans vinnande.
Jag borde berätta något om denna orten, om det lönade mödan. Den som sedt Götheborgske och Bohuslänske skären med deras af skog blottade klippor, kan göra sig fullkommeligt begrep om denna; de få behagligheter, som en annan årstid torde kunna framvisa, voro nu af snö och is aldeles bortgömde, några hus lågo ibland klipporne spridde, hvarest bergen lemnat utrymme at uptaga åker och ängsbitar: belägenheten liknade i detta fallet den Hitländska. Fodret och äfven betet för creaturen förekom mig, lika som uti alla omkring salta hafven liggande länder, mycket gödande, förmodeligen af hafsångorne, som i något mått gifver vegetabilierne denna födande egenskapen, hvarföre här ock var ingen brist på miölk och smör, fastän boskaps slaget icke hade anseende til at vara serdeles lönande. Fisk vankades dageligen, och utgör förnämsta näringen, tillika med den vinst de hafva af fremmandes besök uti de tätt vid hvarandra belägne hamnarne. Afsättningen, af det ymnigt up i landet växande skogsverke, åt utlänningen, är en serdeles handtering, som icke hörer detta skärfolket til. Men nu liknade sig luften til en annan vind och väderlek.
Det var den 6:te Martii, som nord-ostliga vinden började fägna oss med et gladt besök och hade med sig solsken, en sak, som hela denna tiden varit för oss rätt sälsynt; vi nyttiade denna så efterlängtade lägenheten, så at vi uti god tid voro utur hamnen, och lemnade samma afton den vestra kusten af Norrige utur sigte, ställandes vårt lopp åt Sundet emellan Hitland och Orcades öarne. Den 7:de och 8:de voro vindarne ännu med lindrigt snöfall och liten blåst ostadige, dock hunno vi den 9:de up til Hitlands södra udda, som ännu blänkte hel hvit af den der nog fallne snön, passerade samma afton emellan öen Fair Jsle ock Sombroughead; samma afton togo vi ock afsked af öen Fula, då den var N. O. ifrån oss; med jemn dragande blåst intogs vårt gamla krytsnings ställe, och åtankan af en och annan tilfällighet upväckte rysning dervid. Den 11:te uti dagningen blefvo vi klippan Rocoll varse, för hvilken vi nyligen haft så mycken respect, hon är lik en trubbig åt nord lutande pyramid, efter ögnemåttet ej högre än 30 alnar, des basis är vid pass et stenkast; ehuruväl intet farligit synes omkring henne, mera än et uti Holländska chartorne på södra sidan utmärkt grund af 80 famnars diup, är dock icke rådeligit gå henne närmare än på tre siömilar. Efter hon ligger så ensam och til 150 milar skild ifrån närmaste land, är ej underligit at hafvet har tilräckeligit utrymme at emot henne kasta sina vågor, så at yran stundom tyckes öfvertäcka henne. En myckenhet hvita måsar hafva här en ostörd ro, som igenom sin afkastning och spilning hafva hvitmenat största delen af henne. Jag fann hennes läge vara uti latitud 57 gr. 42 m. och 3 gr. 0 m. öster om Teneriffa, samt skilnaden emellan hennes och Fula meridianer 373 milar
Den 14 hade vi nått til latitud 53 gr. 43 m. och voro 0 gr. 52 m. vester om Teneriffa, vi höllo noga utsigt för en uti alla Chartor här utsatt klippa kallad Brazil, om hvars beskaffenhet jag aldrig kunnat hämta någon kunskap; en ovanlig hop foglar sågo vi likväl.
At förekomma vestliga vindarnes vidare intrång och hinder, som stundom voro hågade för den sidan, böjde vi kosan mera vestlig när andra vindar det tilstadde. Nu fingo vi erfara påfölgderne af de hårdheter vi utstodo uti svåra vädret förän vi sökte Norrige. En slags fläckfeber hade smygt sig in ibland siöfolket som bragt redan 20 til sängs, sedan vi i Norrige begrafvit en af dem. Denna siukdom tycktes hota oss med bedröfvelig utsigt, efter han den 22, då vi voro vid Madeira, bortryckte en, och den 26 uti Sundet emellan Gomera och Fer två andra. Fastän at de öfriga voro nog afmattade, började de likväl med värmans tiltagande efterhand vederfås, och denna smittsamma siuka uphöra.
Vi seglade öen Fer så nära, at vi tydeligen kunde skönja åtskilliga byggnader och plantager på de afsluttande högderne, som gofvo et behageligt utseende, och vinden, som blåste ifrån landet, nedförde en angenäm lukt. At en Franskt auctor uti en charta utmärkt henne för steril och obebodd, syntes för ingen del äga rum, utan var hennes anseende vida behageligare än Palmas och Gomeras, hvilka vi på lika nära håll passerade, äfven Teneriffas, som jag en gång, då jag 1747 var der i land, hade tilfälle at betrakta. Här syntes höga trän, som växte up emot den högsta spetsen, hvilken til en del var betäckt med moln eller dimba. Om dessa äro de uti berättelser utgifne pluvialia, som utur dimban och molnen om nätterne emottaga vatn och släppa det uti dagningen uti de derunder gräfde Sisterner, at ersätta bristen af källor och vatnspring, som en Engelsk siöfarande, Levis Jackson, berättar, kunde vi icke förnimma, men bakom den åt söder sträckande låga uddan syntes en vik tienlig til hamn; hon ligger uti 27 grader 44 minuters latitud, och 1 gr. 10 m. vest om Teneriffa.
Den behageliga nordöstra passade-vinden plägar vanligen i granskap af dessa öar gynna de utgående skeppens resa, men vestliga och äfven sydvestliga vindarne tycktes denna gången vilja förfölja oss, och giorde vår kosa nog knapp, at vi voro så nära Africaniske kusten och de bankar som omgifva Arguin, at den bleknade vatnfärgan och et serdeles slags fiskemåsar utmärkte det vi icke voro långt derifrån. Denna räckte intil 20:de latituds graden.
Nu hade jag mera tid och beqvämlighet at fortsätta observationerne med Herr Professor Wilckes artiga Inclinations-Compass, än förut uti den stormande och oroliga perioden; våra sköna lopp emellan 180 och 200 milar dageligen, giorde vackra latituds skilnader och tillika ansenliga förändringar uti nålens lutning.
Den 29 gingo vi igenom Sundet, som Salt-öarne göra med Gröna Udden, och slutade Martii månad uti 11 gr. 38 m. latitud, 3 gr. 29 m. vest om Teneriffa; Magnet-nålen stupade här allenast 46 gr. 15 m. emot det hon vid öen Fer inclinerade 62 gr. 30 m. och missvisade 9 gr. 0 m. åt vester: värman som dageligen tiltagit var ej starkare än at thermometren höll 23 gr.
Ju mera vi nalkades Æquatorn, ju mera aftog blåsten och minskades våra lopp. Vi voro den 5 April uti 2 gr. 32 m. nord, men hunno likväl intet at passera honom förän den 11:te. Vindarne voro efter vanligheten ombytelige blåsten, blandad med regnskurar, ostadig: och värman, i anseende til solens granskap, drägelig; thermometren stod jemt på 30:de graden. Compassens missvisning var här 6 gr. nordvest, och Inclination 30 gr. 0 m. longitud vester om Teneriffa 3 gr. 33 m.
En sådan vindarnes ostadighet, som rättar sig efter årstiden eller solens olika afstånd, och räcker på olika rymd ifrån Æquatorn, hindrade nu vår resa, til den 14 April, då vi allenast hunnit 1 gr. 49 m. söder om honom. Uti hela resan ifrån Norrige hade vi allenast blifvit 6 seglare varse, nu fingo vi i dagningen se et tvåmastat skepp. De åtskillige courser han giorde, vändningar och seglens besynnerliga ställningar och förande, kunde ej annat än göra honom misstänkt, på et ställe, hvarest ofta öfverlupne slaf-förare ifrån Guineeska kusten och dylikt röfvare-sällskap vankats. Sedan han igenom en canon-kula blifvit påmint at visa sin flagga, och vi nalkats hvarandra närmare, berättade han sig vara ärnad åt öen Ferdinand Noronho. Jag, som på denna ö fått erfara, at ingen handel tilstaddes, och inga producter gafs på detta stället, tog honom för en, som af hemgående Engelska skeppen var utsänd at smugla och vidare handla på Brasilien, efter han var kommen ifrån London. Bättre lägenhet at kunna gifva Directionen vårt tilstånd tilkänna kunde vi icke få, hvarföre Capitainen eftersändes och förmåddes at skaffa brefven hem til Europa, hvarefter vi skildes, och hade ännu två dagar måttelig framgång innan vi nådde vår så mycket efterlängtade sydost passade-vind.
Den 22 voro vi hundne til 13 gr 19 m. syd latit. och 9 gr. 54 m. vest om öen Tenneriffa; här var det stället som magnet-nålen låg horizontelt, och hade nästan ingen missvisning.
Den 26 visade sig öen Trinidad. Denna är den vestligaste af några klippor eller holmar, som blifvit kallade Martin Vaz, af hvilka Nils Mattson Köpings Maria d’Agosta är en; hon är den största. Capitaine Halley, som varit här i land och giordt observationer, har lagt grunden til deras läge uti de nyare chartorne. En säker charta af Bellin, Ingenieur de la marine, lägger henne 8 gr. 25 m. vest om Tenneriffa; jag passerade henne 24 mil nära, och när den distencen godtgöres finner jag litet eller intet fel ifrån Fer. I anseende til skeppens skilnader uti räkningen vid infallande af denna ö, antingen ifrån Canarie öarne eller Africaniske kusterne, hafver händt, at vid deras jemförande man funnit skäl at nedlägga en ö med alla de österom liggande holmar, hela fem grader åt vester, som de kallat Assemçaon: men som denna med sina medföljande holmar uti en och samma parallel belägne, aldeles liknat hvarandra, har man utaf de förra så lösa skäl funnit anledning hålla denna för aldeles oviss. Jag har tilförene gådt henne ganska nära, men intet kunnat på henne märka något som skulle upmuntra förvetet at gå i land på henne; hon är vid pass 5 mil lång af medelmåttig högd, på nordra ändan har hon en brant kulle ej olik en kägla, och en sådan något längre på södra ändan; emellan några gröna buskar framlyste en rödaktig jord. Många slags fiske-måsar och tärnor hafva tagit dessa öar i besitning, och svärma i detta farvatnet. Magnet-nålen har här i negden 0. gr. 12 m. nord à ost i missvisning, och stupade med syd-polen 1512 grad under horizonten: värman var nästan lika, efter thermometren stod mäst jemt på 28 graden.
Vår syd-ostliga vind begynte nu gynna oss med en genväg igenom det at han småningom vred sig öfver öster åt nordost, i det stället at han i denna negden dock sednare på året plägar tränga skeppen in på Brasiliska Kusten, och åt grundet Abrolhos, så at vi fingo rätta vår kosa åt Africas södra udda. Vi hade til den första af Maji haft så god framgång, at vi uti 26 gr. 37 m. latitud räknade oss 1 gr. 8 m. vester om Teneriffa, men blefvo sedan intil den 8:de uppehålne af syd-ostliga blåsande vindar, til den 33:die gr. 38 m. syd. latitud, 3 gr. 30 m. öster om Teneriffa.
Den 14:de hade vi 14 gr. 43 m. öster om Teneriffas meridian och latituden af Cap Godt Hopp, dit vi ärnade oss at förfriska vår af skörbiugg anstuckne besättning, sedan vi i dessa dagar begrafvit en som igenom feber aflidit. Här var missvisningen nord a vest 10 gr. och Inclinationen 37 gr., värman med sydlig blåst var 17 gr. och med nordlig 21; här mötte oss åter sydost motvindar, så at vi först den 28 fingo se Tafelberget 34 gr. öster om Tenneriffa; en nord-ostlig storm uppehölt oss utanför landet et par dagar; och som Tafel-Bayen denna årstiden är blottad och utstäld för de här herrskande stränga nord-vestliga vindar, beslöts derföre söka den södra, eller den på östra sidan om Capet liggande viken, kallad Bay Falzo, uti hvilken tilförene intet Svenskt skepp varit. Den 30:de om morgonen böjde vi inom denna uddan, tilbragte hela dagen med loverande emot N. V. vind, och ankrade samma afton derstädes. Följande morgonen anlände vi lyckeligen uti Simons Bayen efter 86 dagars resa ifrån Norrige. Om de märkvärdigheter jag funnit här, samt om resans vidare förlop til China, skal jag ifrån Canton hafva äran at berätta. emedlertid framlefver med högaktning
Min Herres
d. 1 Junii 1770.
Carl Gustav Ekeberg.