Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Den Sofvande och Vakande Sköna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ett Tillkommande
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Andra Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Den Sofvande och Vakande Sköna
Mjeltsjukan  →


[ 44 ]

EROTISKA ODER.

Och när din Sångmö blir för tung
Att skämta i ett flygtigt gille,
Om visheten och dygden sjung,
Ett ämne, mera värdt ditt Snille.
Der hämta trösten, som du, ung,
Från Sinnligheten hämta ville.

 sjöberg.




I.
DEN SOFVANDE OCH VAKANDE SKÖNA.


Jag såg Semir af sömn betagen
I gräset vid kaskadens brädd;
Skön, som den yngsta af Behagen,
I Vestas offerdrägt förklädd.
Som månan går i molnets bädd,
Så sönk dess öga till, för dagen.
Än sträckte hon en rundad arm,
Som liljans hvithet tycktes jäfva,
Än sågs de mörka håren sväfva
Kring hennes alabasterbarm,

[ 45 ]

Och hennes runda bröst med harm,
De glest förbredda lockar häfva.
Jag såg Sephiren flyktigt sträfva,
Att blotta, der, en cyprisk fot,
Der, någon yppig ledamot,
Och hennes tunna mantel bäfva,
För de förmätna fläktars hot.



Men om, förföriskt sköna qvinna,
Du dig i sömnens armar ter
Förtjusande som en Gudinna,
Hur mycket är du det ej mer,
När dina mörka ögon brinna
Med samma glans, som dagen ger?
Ja, när, i det du ljufligt ler,
Jag ser dig mig till mötes träda,
Så tycks mig, att jag Våren ser;
Som kommer att naturen gläda.
Vid skymten af din lätta drägt,
Vid fladdrandet utaf din slöja,
Jag tror mig känna vingens fläkt
Af dufvorna, som draga Fröja.
Och skulle då mitt ödes skick
Ett qval uti min barm fördölja,
Så sjunker det, likt hafvets bölja,
För lugnet och för solens blick.


[ 46 ]

När dagens vagn har sänkt sig neder,
Och väktarns rop, och nattens bloss,
I vänners lag församlat oss
Omkring det bord, du oss bereder;
Och när, vid klangen af de glas
Som jag förtroligt räcker Eder,
Det visa löjet sjelf bedras
Att från Olympen stiga neder;
När värman af ditt sälla bröst,
Sig öfver dina kinder breder.
Och när du stämt din sköna röst
Till kärlekens och vinets heder;
När dina fingrar smyga sig
Att mina händer sakta trycka,
Till underpant utaf den lycka,
Som denna afton väntar mig:
Då skall, Semir, mig ej förtryta
Att mina svaga likar se
I stjernbeströdda mantlar flyta;
Då kan jag af en lycka skryta,
Som konungar ej mäkta ge,
Och som jag icke ville byta
Mot den metall Spanjorerne
Ur Mexikanska bergen bryta.