Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Ett Tillkommande

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Försynen
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Andra Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Ett Tillkommande
Den Sofvande och Vakande Sköna  →


[ 36 ]

ETT TILLKOMMANDE.

Bedragne, slaf i Lyckans boja,
Med sinnesstyrkans länta ton,
För hvilken låghet — är en koja;
För hvilken höghet — är en thron;
I lasters hägn, som laster dölja,
Med klokhet bygg din timmas lott,
Och gläds, att Glömskans djupa bölja
Med samma natt en gång skall hölja
Din varelse och dina brott.

På dessa torg, der Samhälls-lagen
Rest hämdens bild i allt sitt hot,
Med bilan blixtrande mot dagen,
Och blodet stänkt för hennes fot,
Der sörj för tryggad gång allena!
Men der, — i dessa skumma vrår,
Der brott och mörker sig förena,
Der njut; — ty straffen äro sena,
Och natten höljer dina spår.

Hvad hemlig känsla dig förskräcker?
Du darrar vid en Herres röst,
Hvars öga till din gömma räcker,
Hvars åska räcker till ditt bröst!

[ 37 ]

Förgäfves i ett smickradt öra,
Begäret ljuger ditt försvar:
Dess dikter ej ditt vett förföra,
Dess nöjen ej din sällhet göra,
Dess följder fräta dina dar!

Hvem gaf, mot dessa lustars hopar,
Den tysta känslans högre lag?
Ur djupet af din själ, hvem ropar:
”Räds hämden, frukta Rättens dag?”
Hvem skickar vämjelsen att tränga
De lockande begärens spår?
Hvem bjuder ålderns hand, att stänga
De sinnens vägar, som förlänga
Din yrsla med din styrkas år?

Hvad? kunde du ej nöjet smaka
Af allt det läckra för din gom,
Af allt det ljufva hos en maka,
Af storhet, vällust, rikedom,
Om ej din själ en syftning närde,
Högt öfver djurlighetens bygd?
Om du med blygd ej slutligt lärde,
Att skatta hela lifvets värde
Långt under värdet af en dygd?

Hvart syfta dessa djupa, lagar
För blott ett uselt jordiskt hopp?

[ 38 ]

Ett sinnligt djur, i styrkans dagar,
Du blir en Vis, när allt hör opp!
Står intet syfte då att finna
Af Himlen bortom grafven satt?
Är det blott dit som du skall hinna?
Och din begynta dygd försvinna,
Med dina fel, i mullens natt?

Vid Flärdens famn som du förlåter,
Hvad fäste dig? Förblindelsen.
Om blott att dö dig stode åter,
Hvi öppnades dig ögonen?
Hvad plan af Skaparn vore denna?
Han dig för verkningsåren gaf
Ett hjerta, som begären bränna;
Men ljus att deras villor känna,
När det? På brädden af din graf!

När allt hvad menskor vörda böra,
Du till begärens offer gör,
Och när begären dig förstöra,
Då är du hvad du skaptes för?
Men när mot retelsen du sluter
Ett bröst, der hon så mäktig var,
Och allt med dygdens harm förskjuter,
Hvad utan brott du icke njuter,
Då står blott dödens offer qvar?

[ 39 ]

Nej, lär en Styrelse att vörda,
Hvars högre plan du skall förstå,
När döden ger dig vink att skörda,
Hvad lifvet gett dig fält att så:
Då säg: när allt för dig försvunnit,
Hvad har du öfrigt? Minnet blott,
Af lustar, som du öfvervunnit,
Af sanningar, hvars vigt du funnit,
Och af det ringa du gjort godt.

Glöm, om du kan, hvad jag ej glömmer,
Att bortom grafvens slutna port,
En domstol väntar dig, som dömmer
Den väg du följt, mot den du bort;
Men när en lefnad du förlåter,
Som varit dina sinnens lust,
Säg, hvi dess tomhet du begråter,
Och köpte ej dess nöjen åter,
För blott en enda dygds förlust?

Och du, hvars hand med löje skördar
Den lön, som Dygdens fordran var,
Om hon, med lika trohet, vördar
Ditt lugn, din sällhet, dina dar,
Säg, — tror du Skaparn henne ämnar
Att Lastens skyddarinna bli?
Och är det hopp han henne lemnar,

[ 40 ]

Att Tiden hennes orätt hämnar,
Ett Himmelens bedrägeri?

J Dygder, Tålamod i nöden!
Förtröstan till en högre Makt!
Behag till rätt! Förakt för döden!
Och jordens himmelska förakt!
Nej, Han som stiftat hjertats lagar,
Och hvilkens hand, ur Nattens port,
Den gyllne Solens vagn ledsagar,
Ej fästet blott för mulna dagar,
Ej ögat blott för tårar gjort,

Tillfreds, att högst ur molnen dundra,
Och stjernans guld på asurn strö,
Han väckte Er ej blott, att undra,
Att gissa till en Gud, — och dö!
Han Er ej offer födas låter
Af tankens ljus, af hjertats röst,
Att qvida, och att söfvas åter
Till hvila, — likt det barn som gråter, —
Vid jordens moderliga bröst!

Nej! — I den höga rymdens tempel,
Der verldar gnistra kring hvarann,
Der bor ej grymhetens exempel,
Der herrskar ej en låg tyrann,

[ 41 ]

Som pligtens tunga boja gömmer
Åt dem Hans välde kufvat har;
Men sjelf rättvisans fordran glömmer,
Och verlden efter lagar dömmer,
Från hvilka han sig undantar.

Hvad folk för Honom nederfalla,
Af tusen skilda dyrknings-sätt;
Ur rymdens helgedom till alla,
Han ropar: Menniska, gör rätt!
Räds, brottslige, den blixt jag sänder!
Gläds, Dygd, åt en belönings-dag!

Från jordens kryddbevuxna stränder,
Till punkterna der hon sig vänder,
Går skallet ut af samma lag.

Det ljuder i Fakirens öra,
Med kedjan smidd kring hand och bröst:
Druiden tror dess uttryck höra
I åskans dån och vädrens röst:
För tanken, allmänt fruktad, sväfvar
En domstol, öfver molnets höjd,
Hvars röst passionen fåfängt, jäfvar;
Förbrytarn nalkas den, och bäfvar,
Och Dygden nalkas den med fröjd.

Hvad utsigt, öfver lifvets öden,
Hvar tids, hvart folks förhoppning gjort?

[ 42 ]

Se, vid dess gränsor, alltid Döden,
Som öppnar Evighetens port:
Der mötas de, som J förbannen,
Och som J dyrken, dödlige!
Förtryckarn, slafven, medborgsmannen,
Den goda Försten och tyrannen,
Der straffas, der belönas de.

Se der en afgrund full af lågor,
Bebodd af plågoandars här,
Och kringhvärfd af den flodens vågor,
Hvars återfart förnekad är;
Der ryta, kring de heta stränder,
De villdjur utan undanflykt,
Som genomblodat jordens länder,
Och de som kysst de bödlars händer,
Som mensklighetens rätt förtryckt.

Men der, — hvad sälla regioner
För dygden, hvad lycksalighet!
Hon som befallt från verldens throner,
Och hon, som lydt med värdighet.
Der hvila dessa stora männer,
Som lyst i tidehvarfvens natt;
Der Vishetens och Snillets vänner,
Hvars namn det gamla Minnet känner,
I deras verk förevigadt.

[ 43 ]

Åt alla bröst hvad fördom lemnad,
Om än en verld för ögat gömd,
Der Dygden ler belönt och hämnad,
Och Lasten suckar känd och dömd!
Naturen, gränslöst rik att bilda
Så många folk, så många land,
Till art, begrepp och seder skilda,
Har lagt på hyfsade och vilda
Af hopp och fruktan samma band.

J Vise! svaren: är en lära
För hopen blott, och ej för Er,
Med hvilken frid, och rätt, och ära
Bland menniskorna stiga ner?
Och lägger hon på menigheten
En tygel af dess raseri,
På det att J, som bättre veten,
Må hemligt njuta rättigheten,
Att Folkslagens tyranner bli?