Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Idéer till en populär-philosophi öfver Gud och Odödlighet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Tredje Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Idéer till en populär-philosophi öfver Gud och Odödlighet
Om Religionsfriheten  →


[ 1 ]

IDÉER
TILL EN POPULÄR-PHILOSOPHI
ÖFVER
GUD och ODÖDLIGHET.

I St.


Jag lägger ifrån mig en bok i detta ämne, öfversatt från ett af våra nordiska språk, och som jag läst med all uppmärksamhet. Den har en rätt stor förtjenst, och hvarför har den likväl icke på minsta sätt öfvertygat mig? Derföre att förtjensten är blott spekulationens, hvilken i dessa ämnen har nästan alldeles intet vitsord. Boken är full af idel metaphysiska bevis, eller sådana, som man hittills kallat metaphysiska. Man bör känna metaphysikens vapen emot tviflare, men för ingen annan orsak, än att en gång för alla begripa deras opålitlighet. Hon har ej ett enda som är afgörande, och huru skulle hon hafva det? Hon är slut-gåfvan, sträckt utom verlden och sinnena, det vill säga, utan grund att stödja sig på. Hon är inbillningen, som från abstraktionens litet högre synpunkt, tror sig omgripa all möjlighet; men som enligt sin natur alltid skapar likheter, och kan, just i kraft af denna natur, icke råka, ens gissningsvis, det alldeles okända.

[ 2 ]Förgäfves uppställer man de skarpsinnigaste tankebyggnader. En enda kunskap mer, som händelsevis erhålles, slår dem omkull utan upprättelse. Hvem har spekulerat starkare ur hufvudet än Cartesius? Hvilket system var mer oförnekligt än hans, ända till ögonblicket af Newtons upptäckter? Men hvilket har fallit plattare ner?

Intill Newton var himmelsrymden full af hvirflar, och intill Locke hade själen medfödda begrepp. Ingenting var på den tiden grundligare, ingenting ofelbarare. Nu ges inga hvirflar, inga medfödda begrepp. Ingenting synes oss löjiigare, än just dessa fordom bevista sanningar.

När Leibnitz talade, lyssnade Europa. Han var på sin tid philosophiens orakel, och Wolf hans öfversteprest, som uttydde guda-gåtorna; För hvar skimrande inbillning af Leibnitz hade Wolf en demonstration färdig. Denne Leibnitz, stor man annars, försäkrade utan all tvekan, att kroppens rörelser ingalunda uppkomma af själens tankar och viljor, utan gå som ett särskilt stäldt urverk, dem förutan, fast i likställighet dermed. Således gör er kropp af sig sjelf allt hvad er själ tänker: lyfter opp armen, för fram foten, böjer sig ner, höjer sig opp, plöjer, timrar, fiskar, omfamnar er vän, fortplantar er familj, och uppfyller, med ett ord, alla er själs beslut, utan att [ 3 ]föras af er vilja, utan att hafva med ert inre sinne den ringaste gemenskap. Så att om ni, till ex., uti inbillningen skiljer för en dag eller flera, själen ifrån kroppen, så skulle den sednare ändå verkställa alla dessa utvertes rörelser henne förutan. Virgils hand skulle hafva skrifvit Eneiden, fast hans själ varit flyttad trettiotusen mil ifrån hans kropp; ty hans hand var ställd, att på vissa timmar rita dessa bokstäfver.

Mången torde anse detta för skämt, och ej lätteligen inbilla sig, att någon stor djupsinnig man kunnat falla på en så litet rimlig tanke. Det är likväl alltför sant, att denna sällsamma dröm varit på sin tid ansedd såsom höjden af philosophisk grundlighet; varit antagen såsom den enda sanna förklaring af själens och kroppens sammanverkningar; varit mathematiskt bevist af Wolf, och lärd och trodd, nästan i alla Skolor i Europa.

Förnuftet, gifvit menniskan att leda henne under lefnaden; att upplysa henne om sina närvarande pligter, och att stödja (men blott stödja) hennes hopp om en högre bestämmelse; har öfver detta behof en ganska ringa utsträckning, och har, öfver sinnenas erfarenhet, alldeles ingen visshet, genom sina egna blotta tanke-lagar. Alla sanna philosopher, som på ett redbart sätt upplyst menskligheten, hafva byggt på gifven [ 4 ]erfarenhet, hafva framlagt facta, och der de felat, stannat i sina slutsatser.

Att nå kännedom af det som torde finnas utom den synliga verlden, och den ordning af saker hvari menniskan blifvit satt, dertill har blotta snillet eller djupsinnigheten inga medel. De kunna finna sannolikheter, kunna göra gissningar, men dessa äro icke bevis. Andra sannolikheter, andra gissningar kunna ställas deremot.

Man kan i kraft af slutsatser, ledda af slutsatser, i kraft af finheter, lagda till finheter, i kraft af systematisk skrifart, och en myndig ton, fånga svaghetens förtroende. Men den rena oförblindade urskillningen skall alltid återkomma till sina gamla svårigheter. Det äro dessa samma svårigheter, som efter någon tids enthusiasm för hvart nytt system i philosophien, åter framställt sig för eftertanken och gjort den nya lärans undergång. Det har gått med systemerna i philosophien, ungefär som med systemer i finanserna. Ord på papperet hafva representerat, för någon tid, både guld och sanningar; och man har några ögonblick gladt sig åt dessa lättvundna skatter. Men den gamla och stora svårigheten har alltid kommit tillbaka, att ord på papperet äro dock ej annat än ord. Då man begynt att småningom efterfråga sjelfva verkligheten, har man ej funnit sig i någotdera [ 5 ]afseendet rikare genom dessa ofantliga pappershögar.

Det är derföre en sund princip, både i finans och metaphysik, både i frågan om sanning och förmögenhet, att man ej har mer än man har, och att allt ankommer på en förnuftig användning deraf.

Jag har för min del alltid trott, att tillgången på de för menniskan vigtiga sanningar, varit ungefär lika på alla tider; och att den subtilaste metaphysik föga ökat förrådet deraf. Den kan tjäna att bättre utreda begreppen, men den torde svårligen kunna tillägga nya kunskaper.

Ju vigtigare ämne för menskligheten, ju mer bör philosophens gång vara trygg och uppriktig. Den korta seger han vinner genom ett svagt bevis, som han gör antagligt, eller genom det falska ljuset af en skimrande spetsfundighet, störtar sanningen tillbaka i långt större mörker. Man ser slutligen, att han med hela sin grundlighet kunnat vara bedragen, eller kunnat vilja bedraga.

Tanke-rymden är ett omätligt haf, der hvar grubblare irrar efter kompassen af sin urskillning, och hvars missvisningar äro långt beständigare och betydligare än den naturliga kompassens.

[ 6 ]Ingenting påminner tank-mennlskan oftare och bättre om att känna sin inskränkning, än denna slutsatsernas eviga föränderlighet, ifrån man till man, och hos hvar enskilt, ifrån stund till stund. Bevisaren vill dö på sin boks grundlighet, och läsaren är långt ifrån öfvertygelse. Men ännu blott en dag, och bevisaren sjelf får en tanke, som tvingar honom att förändra sitt system.

Man antager en sats, emot hvilken man finner alldeles ingen invändning. Om några månader, några år har man icke mer denna sats. Man ler åt dem som ännu hafva den. Är ej detta historien om alla hypotheser, på deras tid trodda, och bevista såsom sanningar?

Sätt äfven, att all begärd öfversinnig kunskap möjligen kunde ledas ifrån de allmänna förnufts-grunderna. Men så snart vissheten måste bero på deras beständigt ofelbara användning; på en vidsträckt följd af sina slutsatser, och på hågkomsten i upptagandet, af alla möjliga motstridiga skäl, huru kan fullkomlig visshet någonsin ägas i sådana ämnen? När kan en dödlig veta, om han i denna tankarnas tillfällighet, som utgör naturen af mennisko-snillet, verkligen haft alla tankar som fordrades till att fastställa en mening, hvars grund eller ogrund af ingen erfarenhet någon tid kan upplysas?

[ 7 ]Det är ej nog att gå ifrån grundsatser, och att göra derifrån den oförnekligaste slutledning. Det är just sjelfva grundsatserna på hvilka allt ankommer, och hvilkas visshet hitintills alltid varit bestridd af sednare tänkare.

Cartesius, Gassendi, Leibnitz, Locke, Clarke, Mallebranche, hvilken mängd af stora metaphysiska hufvuden, som likväl demonstrerat emot hvarandra! Bayle och Hume kullkastar dem alla.

Man kan ej för mycket misstro klyftigheten. Der hon ej behöfs, hvartill tjenar hon? Der hon behöfs, räcker hon ej till.

Men man har kallat klyftigheten grundlighet, likasom man kallat pedanteriet lärdom, och bigotteriet gudsfruktan.

Men kunna då Gud och Odödlighet icke bevisas af philosophien? Nej: om ni förstår med bevisa, att göra något genom logiska skäl oemotsägligt. Man kan resonera öfver allt, och bevisa nästan intet, icke ens att er egen kropp är till. Sådan är naturen af all blott spekulation, grundad på ingenting annat än sig sjelf; det vill säga, på blotta tankens, blotta slutkonstens lagar. Men på hvad annat kan den då grundas? Det är detta som torde någon dag upplysas. Man skall finna någon misstanka dertill i det efterföljande.




[ 8 ]

II St.


Bestrider jag nu härmed läran om ett tillstånd efter detta? Nej; det är just denna vigtiga lära, som jag ville med alla krafter rädda, om jag hade några. En Gud och ett tillkommande! Detta sublima system är nödvändigt för menniskan. Det är grunden för all samhälls-lära, all rättvisa, all dygd, och i synnerhet all tröst, Menniskan är blott djur det förutan. Denna stora tanke omskapar henne till en ädlare, en verkligt moralisk varelse, upphöjd öfver sinnligheten och dess förförelser.

Men hvad! ropar man: beror då moraliteten af gerningarnas följder till straff eller belöning, i ett tillkommande tillstånd? Nej icke moraliteten i och för sig sjelf. Den ligger af naturen inplantad i mennisko-hjertat, och skulle finnas der, om det ock ej gåfvs något öfverjordiskt föremål för hvarken fruktan eller hopp. Men se här hvad som skulle följa. Man skulle öfva dygden som man öfvar musiken, af blott smak derföre. Den som ej hade denna smak, eller hade en annan mindre ädel, men mera retande för begären, skulle näppligen äga någon tillräcklig förnufts-orsak, att för den högre uppoffra den lägre. Ty han kunde säga: hvartill en högre fullkomlighet, hvars enda [ 9 ]och yttersta följd är blott uppoffring och försakelse? Hvartill ett utsäde, röfvadt från min närvarande sällhets-hunger, och med hela lefnadens möda nedlagdt i jorden, som likväl aldrig skall bära någon frukt åt mig, och på ingen tid ersätta mig hvad jag här försakat? All fullkomlighet som naturen gjort för menniskan verkligt ovilkorlig, måste då vara lika ovilkorligt sammanbunden med hennes yttersta natur-ändamål, Sällheten; nu eller framdeles. Och man säge hvad man vill: det är systemet af den menskliga lycksaligheten, förbundit med moraliteten, som ger förnufts-rätthet åt utöfningen deraf.

Om då tanken på en Gud och ett tillkommande, är af denna angelägenhet för menniskan, vore det väl en otjenst gjord åt dessa mensklighetens vigtiga läror, att undanrycka dem de falska stöd af spekulationen, med hvilka de tid efter annan löpa fara att omstjelpas, och att i stället anförtro deras försvar åt blotta känslan af deras förträfflighet?

Man skall finna detta uttryck tomt och obestämdt, och likväl är det ingenting annat, än just denna djupa känsla af deras sublima förträfflighet, som, oaktadt alla svårigheter, alla motsägelser, alla omstörtade bevisningar, med ett ord, oaktadt [ 10 ]alla förnuftets irringar, och all mennisko-sinnets lättsinnighet, qvarhåller dervid, ännu i dag, den allmänna öfvertygelsen. Månne då ej denna grund förtjenar att undersökas?

Tanken om ett ändamål för allt; om en fullkomlig Öfvervarelse, som nödvändigt haft detta ändamål; som satt, i följd deraf, förnuft och godhet i natur-planen; och om en bestämmelse för oss, svarande på en gång emot vårt högsta naturbehof och våra oförnekliga moraliska fordringar: se der förträffligheten! se der den stora tanken, som ensam ger höghet och hvila åt mennisko-sinnet! Äger förnufts-naturen en sublimare? Man jemföre med denna föreställning, den af en ofantlig verlds-mörja, utan orsak och ändamål, utan lagar och styrelse.

Denna jämförelse, svarar någon, må utfalla som den vill, och den förstnämda af dessa föreställningar må vara ännu så skön, så hög, så förträfflig; men är då förträffligheten något philosophiskt bevis för sanningen deraf? — Att någonting utom oss i natur-planen och natur-styrelsen verkligen svarar emot en sådan föreställning; att det gifves, med ett ord sagdt, en natur-plan, en natur-styrelse: detta är hufvud-frågan hvarpå allt ankommer, och hvad försäkrar oss derom? Om förnuftet ej äger någon bevisning i detta [ 11 ]ämne; hvarifrån skall vissheten komma? Eller skulle det gifvas någon visshet utom bevisningens? Jag tror att en gifves; det är öfvertygelsens.

Undvikom finheter. Det är nog, att denna åtskillnad mellan bevisningens visshet och öfvertygelsens, är af hvar och en känd och antagen. Man har i mennisko-lefnaden hundrade öfvertygelser att sätta mot en enda bevisning, i fall någon sådan verkligen funnes. Ni är öfvertygad, att en far vill sin sons väl, att en girig icke skall skinka bort sin egendom: och ni kan icke bevisa att det gifs i verkligheten någon far, någon son, någon girig, någon egendom. Om ni, oaktadt denna omöjlighet, likväl icke finner orimligt att förlita er på edra utvertes sinnens vittnesbörd, hvarföre skulle det vara orimligt, att lemna samma slags förtroende till det vittnesbörd, som edra invertes sinnen, förnuftet och moral-känslan gifva eder?

När jag här säger förnuft, menar jag därmed egentligen, det allmänna sunda omdömet, detta sinne för det rimliga eller orimliga, och blott mindre egentligen, spekulationen. Det första bedrar nästan aldrig, åtminstone ej i sina verkligt allmänna öfverensstämmelser. Den sednare har inga allmänna öfverensstämmelser, då man undantager några blott logiska slut-former: den är ny [ 12 ]hos hvar särskilt begrundare, och är, man må säga hvad man vill, nästan aldrig att lita på. Låtom oss lemna åt hvardera ett hastigt ögonkast.

Frågan är här om naturen, såsom verkan eller ej verkan af en förnuftig orsak. Min afsigt är visserligen ej att i form strida mot försvararne af en sjelfdanad verld, vare sig genom blind physisk nödvändighet, mekaniska lagar, organiska lagar, eller genom hvilka andra magiska maktord, som de tro innebära denna underkraft. Jag begynner med att tala till det allmänna sunda omdömet, och frågar, om man kan betrakta hela detta omätliga sammanhang af verldar och varelser, i sin omfattning och sina physiskt motsvariga förhållanden, annorlunda än som ett stort, sublimt, mekaniskt konststycke, fullt af inrättning, ifrån maskens minsta fiber, upp till planeternas banor, och ifrån dem till solhafven hvaraf de kringströmmas? Jag frågar, om denna ofantliga stoft-byggnad låter, utan orimlighet, tänka sig oberoende i sin inrättning, af den enda inrättande förmåga som kan möjligtvis gifvas: förnuft? Man talar om sjelf-nödvändighet: och den måste visserligen finnas någonstädes. Men detta sublima slut-begrepp af allt ändeligt förnuft, jag frågar hvarvid det fästes rimligare: vid det som i sitt yttre förhållande röjer ordning; eller vid det som [ 13 ]är till sin egen natur förordnande? vid det som behöfver, åtminstone tål förutsättning af något annat såsom ursprung, eller vid den ytterst högsta ursprunglighet som kan förutsättas? med ett ord, vid kropp och kropps-daning, eller vid tanke och vilja? Men se här hvad som sker. Man förfäras vid föreställningen af rymdens oändlighet och materiens. Man häpnar för utsträckningen, och häpnaden knäböjer. Förnuftet utan sinnlig storhet nedsättes under stoft-massan, som förvånar och får tillbedning. Denna endast existerar för inbillningen, som uppfyller dermed allt; rymd och tid. Tanken nedslås af stoft-verldens ofantlighet, och glömmer sitt eget högre värde, likasom en dygdig man, oförrättad af lyckan, stannar förödmjukad inför hennes tomma storheter. Och likväl är den minsta dygd större än en riksförstlighet! och likväl är en enda tanke tusen gånger sublimare än ett jordklot! Hvilket är då förr eller sednare; hvilket det frambragta eller det frambringande: antingen det högsta af allt, eller det ringare? Tanke, eller kroppsdaning?

Men detta är ej philosophi, lär man säga. Jag tror att man bedrar sig, och att man borde blott säga: detta är ej metaphysik. Men äfven efter dennas fordringar, huru låter naturen rimligen tänka sig annorlunda, än som en förnufts-inrätt[ 14 ]ning? Det är ej här frågan, man påminne sig det, om sjelfva sakernas verklighet, som kan genom ingen erfarenhet af oss upptäckas eller göras för oss bevislig. Frågan angår blott våra egna förnufts-begrepp, och hvad efter dem måste tänkas eller ej, så snart vi lemna oss åt dessa tomma undersökningar, som vi kalla metaphysiska. Den sjelf-nödvändighet man vill tillägga naturen, bestyrkes den derigenom, eller motsäges den vida tydligare? Huru långt vi uppstiga i natur-verkningarna, möta vi alltid omvexling, alltid förändringar, och ännu ingen beständighet, det vill säga, ingen sjelf-nödvändighet. Vi kunna, det är sant, föreställa oss sjelfva massan af materien och dess elementer beständiga, oföränderliga. Fästom då vid dem idén om ursprunglighet och sjelf-nödvändighet. Men deras otaliga modifikationer och förändrade former, måste hafva orsaker bortom orsaker, och en slutligen ytterst. Denna yttersta ombytlighets grund, kan den sökas i sjelfva natur-ämnets beständighet och oföränderlighet? Jag frågar: hvar finnes den då?

En varelse försedd med tanke och vilja, kan vara sjelf-nödvändig, och likväl innehålla en princip till förändringar utom sig, genom viljans aktiva frihet, som utgör den enda tänkbara sjelf-rörlighet. Men en nödvändig materia kan ej hysa nå[ 15 ]gon sådan förändrings grund. Så snart ett blott stoftämne är sjelf-nödvändigt, innehåller denna sjelf-nödvändighet ingenting annat, än blott det nödvändiga varandet af det som är, och alldeles ingen princip till form-skiften. Att göra det physiskt tillfälliga ursprungligt ifrån det physiskt nödvändiga, är en grof motsägelse i ord och sak. Att åter tillägga till det sjelfnödvändiga stoftämnet en lika ursprunglig, lika evig princip till förändringar, vill ej lyckas bättre. Denna princip till ett tanklöst materielt lif kan ej vara någon annan, än den physiska rörelsen. Men en rörelse inom materien, utan ursprung, det vill säga utan början, är fullkomligt otänklig. All materiel rörelse är flyttning, och all flyttning måste gå från något ställe, det vill säga, begynna. Rörelsen, det vill säga natur-daningen, har då haft en början; hvem har begynt den? Förnuftet är då nödsakadt att söka en ursprunglig orsak inom eller utom materien, blott åtskild derifrån, – icke till sjelfva materien, som kan tänkas sjelf-nödvändig, och som många trott vara det; men till allt hvad som beror af rörelse och förändring; till alla formskiften, all daning, med ett ord, till hvad vi kalla, i egentlig mening, naturen. Korteligen, förnuftet, sådant vi äga det, kan ej stanna förr än vid tanke och vilja.

[ 16 ]Man må likväl ej tro, att jag ger någon stor vigt åt denna argumentation. Den är kanske så god som de flesta andra af detta slag, och tjenar icke dess mindre till rätt litet, eller till alldeles intet. Låtom oss en gång vakna ur dessa tomma tank-drömmar, som man hedrar vanligen med namn af philosophisk djupsinnighet, och som i grunden ej äro annat än ett slags logiskt inbillnings-spel; det vill säga, våra sinnliga eller halfsinnliga föreställningar, sammanbundna efter slutkonstens allmänna tanke-lagar. Men alla dessa, med hvilken skarpsinnighet de må sammanlänkas, hvad visshet kunna de i grunden gifva oss? Dels är man aldrig rätt säker på sjelfva riktigheten af dessa hårfina sammanbindningar, dels äfven (kunde man också vara det) följer deraf ingen saks motsvarande verklighet. Har Kant rätt, så utgöra sjelfva våra allmänna förstånds-begrepp, icke annat än former för våra egna föreställningar, icke lagar för tingen i sig sjelfva, och svara på intet sätt emot deras verkliga natur. Man måste erkänna, att emellan våra föreställningar, ehuru logiskt de än må sammanfogas, och sjelfva sakerna utom oss hvarom vi dömma, finnes intet för oss bevisligt sammanhang. Förnuftet gör då här, igenom detta medgifvande, ett inkast emot sina egna slutsatser, som det omöjligen kan vederlägga, och hvarige[ 17 ]nom det sjelf jäfvar deras pålitlighet. Och ehuru det kan likaså litet bevisa motsatsen deraf, tvingas det likväl derigenom att antaga dess möjlighet.

Men om motsatsens möjlighet således har rum i de mest djupsinniga spekulationer öfver dessa ämnen, har den då, torde någon fråga, mindre rum i anseende till detta så prisade sunda förnuftets omdömen, och kunna ej de, af alldeles samma orsak, missleda oss? Jag nödgas medgifva detta. Dervid förekommer likväl den åtskillnad, att dessa omdömen, som de äro oändligt mera enkla och omedelbara, äro de också mindre underkastade en mängd logiska misstag. De lägga ej till ämnets svårigheter, subtilitetens; och man kan säga, att det är i spekulationen merendels alltid vi sjelfva som bedraga oss, då deremot, i fall det allmänna sunda omdömet verkligen sviker, det skulle vara, i riktig mening sagdt, sjelfva naturen som bedrager oss.

Men om emedlertid, hvarken spekulationen eller det sunda förnuftet medför någon ojäfvig visshet, och om motsatsens möjlighet alltid måste medgifvas, huru har då kunnat påstås, att naturen ej låter tänka sig annorlunda, än som verkningen af ett inrättande förnuft? och om än så vore, hvad båtnad kunna vi hämta deraf?

[ 18 ]Den båtnad, svarar jag, att då begreppet om naturen såsom en förnuftsinrättning, utgör verkligen det enda som har för oss en möjlig tänkbarhet, är det ock nödvändigt just detta begrepp som vi blifvit danade att hysa, och som derföre äfven befinner sig troligtvis det rätta. Denna beskaffenhet af vår sinnesdaning är således för oss ingalunda utan vigt; ej heller kan den motsägas. Ty redan af erfarenheten äga vi begreppet om ett förordnande förnuft, hvaremot all stridig tanke om naturen utgör ej annat, än en negation af denna, fullkomligen tom på föreställning. Men till att tänka öfver en sak, är ej nog att jäfva hvar och en uppgifven tanke derom. Dertill fordras äfven, att göra sig öfver den saken någon verklig föreställning. Men all föreställning om naturen, som ej inskränkes till ett blott sinnligt bemärkande af dess existens, utan upphöjer sig deröfver, till möjligheten af dess icke-existens, grundas nödvändigt på vilkoret af de tvenne frågorna: hvarifrån allt detta? och: till hvad ändamål? Tag dem alldeles bort, och vi kunna ej mera tänka det ringaste; eller vi tänka på det högsta, blotta ord, toma på mening. Ty de som säga oss: Naturen är sjelf Gud, och existerar, sådan hon är, af evig nödvändighet, — gifva de oss derigenom något minsta verkligt begrepp? Göra de annat än blott upphäfva all fråga om [ 19 ]ursprung och ändamål, för att sätta i stället, den sjelfstridiga, otänkliga tanken, om det tillfälligas nödvändighet, det danades sjelf-ursprunglighet, och om en förnuftslös Gud, en Gud, stoft-massa, som, sig sjelf ovetande, från evighet styckat och rullar sig i en tallös mängd af Solklot och Jordbollar?

På denna grund är det likaså sant, som märkvärdigt, att vi ej kunna, när vi verkligen tänka öfver naturen, det vill säga, när vi göra oss någon fattelig föreställning derom, tänka oss henne annorlunda än som en förnufts-inrättning; oaktadt de inkast som deremot kunna dragas från våra föreställningars möjliga inskränkning, och den ovisshet som deraf uppkommer. Vi måste, med ett ord sagdt, tänka så, eller tänka alldeles intet. Vore ej detta begrepp det enda verkligen tänkbara, i den bemärkelsen nemligen, att det är det enda som besvarar förnuftets tvenne ovillkorliga grundfrågor; det enda som ej är en blott negation, ej lemnar begreppet alldeles tomt på innehåll, och har derigenom för oss en positif föreställbarhet, så skulle det aldrig hafva blifvit gemensamt med alla tider och folkslag. Redan denna inrättning af vår tanke-natur båtar alltså i den mån den ger en ökad styrka åt öfvertygelsen. Men denna allmännelighet, denna förnuftsenlighet, denna egenskap att vara det enda föreställbara begrepp om naturen, är ännu, [ 20 ]medgifvom det, långt ifrån att utgöra en bevisning. Och om denna måste erkännas omöjlig, hvarifrån skall då vissheten komma? Eller, ännu en gång frågadt: gifs något annat slags visshet som ersätter bevisningens, och hvarifrån sjelfva förnuftet lånar ett stöd, som det i sig sjelf saknar? Det är här som ämnet, att så må sägas, likasom vänder sig, och bjuder åt eftersinnandet en helt annan sida, hvarifrån det vill betraktas.

Vore föremålet för vår undersökning en blott vettgirighets-kunskap, så hade vi ej större rätt att beklaga oss öfver det mörker hvari vi här lemnas af blotta slutgåfvan, än öfver okummigheten om hundrade sakers förhållande, inom sjelfva den sinnliga naturen. Men det är här helt annat. Det är ej blotta behaget af en naturupptäckt som vi söka; ej en liten tillfällig nytta till hvilken vi syfta. Frågan angår hela vår varelses väl eller osällhet; den angår att veta, huruvida vi äro eller ej äro förlorade stoft i den ofantliga verldsmörjan, utan att vara upptagna i något förstånds afsigter, utan någon till våra begrepp eller våra billigaste fordringar motsvarig bestämmelse. Förnuftet i sin första naturriktning, vändt på ämnen utom sig, litande på sig sjelf, dömmande allting efter sina medburna tankelagar, försäkrar oss att allt är ändamål och bestämmelse, följaktligen att äfven vi [ 21 ]hafva en, svarande mot våra naturfordringar. Men förnuftet vändt tillbaka på sig sjelf, undersökande sina tankegrunder, misstänkande deras inskränkning, förnuftet, kort sagdt, förvandladt till philosophi, häpnar, tvekar, och törs ej tro sig sjelf mera. Deri har det äfven rätt. Man kan ej anklaga philosophien derför att hon uppfyller sitt kall. Äfven den förtviflande sanningen har värde framför sjelfbedrägeriet. Man kan ej neka henne en viss storhet, af sjelfva den omätliga rymd af mörker som hon upptäcker utom vår fattningskrets. Men hvad blir hon likväl under denna synpunkt annat, än en verklig plågoande, sublim men ryslig, som upplyfter täckelset för en omätlig afgrund, och säger med ett slags bittert löje: sök der din hvila, plågade stoft! Emedlertid om för tänkande känsliga varelser intet tillstånd kan upptänkas grymmare än detta, huru skulle det vara vårt sanna och naturliga? Huru skulle förnuftet hos menniskan bedraga henne i det enda tröstande svar det kan lemma på hennes vigtigaste frågor? Kunna vi antaga möjligheten häraf, utan att förutsätta såsom grunden till allt, antingen en blind physisk slump, eller positif elakhet? Men hvad är blind slump? absolut frånvarelse af förnuft. Hvad är elakhet? motsatsen af godhet. Förnuft och godhet skulle då finnas blott hos oss, hos dessa tillfälliga stoft, utan värde och bestäm[ 22 ]melse, och för öfrigt ingenstädes i hela omätligheten! Grunden, ursprunget till allt, skulle vara frånvarelsen eller motsatsen af de två absolut högsta fullkomligheter, hvilka den yttersta nödvändighet tvingar oss att söka i naturinrättningen! fullkomligheter hvaraf föreställningen, och för hvilka vördnaden skulle vara hos oss så djupt intryckt, endast för att låta oss i hela den gränslösa naturen med förtviflan finna overkligheten deraf! Låter detta antaga sig?

Föregående teckning innehåller, som jag förmodar, en sann föreställning af vår belägenhet, våra begrepp, våra känslor i detta hänseende. Den utgöres af tre omständigheter, hvilka förtjena att man dervid fäster någon uppmärksamhet, Man skall deri finna, om jag ej bedrager mig, likaså många sammanstämmande grunder för en förnuftig öfvertygelse.

Den första omständigheten utgöres af vårt naturbehof, hvarigenom vi föras oemotståndligen att söka en förnuftsordning i naturen, som försäkrar oss att vi äro upptagne i dess afsigter, att vi hafva en bestämmelse, svarande mot våra naturfordringar. Vi kunna omöjligen utan förtviflan betrakta oss såsom bortkastade stoft i mörjan af ett omätligt kaos, utan lagar och styrelse.

[ 23 ]Den andra omständigheten består i beskaffenheten af sjelfva vår tankedaning, hvarvid förekommer den dubbla märkvärdigheten, af omöjligheten å ena sidan, att någonsin framtränga till fullkomlig förnuftsvisshet i detta ämne, och omöjligheten, å den andra, att likväl tänka oss naturen annorlunda än som en förnuftsordning; det vill säga, såsom ett sammanhang af medel och ändamål, bestämmelse och uppfyllelse.

Till dessa tvenne omständigheter, kommer slutligen den tredje, ej minst märkvärdiga. Den består i vår moraliska känsla, vår moraliska sinnesnatur, hvilken ger, genom sina fordringar, likasom sista styrkan åt de begge förstnämda, och ersätter slutgåfvans otillräcklighet. Och hvilka äro dessa fordringar? Hvar och en fråge sitt eget hjerta; det skall svara honom: välvilja, rättvisa i vår bestämmelse! Tag bort moralkänslan; och vårt högsta behof som ej uppfylles, ett förnuft som i sina enda möjliga föreställningar, i sina vigtigaste löften bedrar menniskoslägtet, blifva, om det uttrycket må tillåtas, blott en mekanisk oriktighet, en emellan sakerna illa träffad motsvarighet, och ingenting vidare. Men lägg till moralkänslans fordringar; och detta förvända sammanhang blir en verklig grufsamhet, antingen man betraktar det såsom en med afsigt begången afvi[ 24 ]kelse från alla rättvisans lagar, eller såsom ett bevis på deras totala saknad i det helas förhållande. Då vi ej sjelfva gifvit oss varelsen, finna vi hårdt och våldsamt att se oss likasom påtrugas en olycklig; och den vi äga skulle vara det, genom blotta föreställningen att ingå uti ingen försyns afsigter, att vara intet slags föremål för någon styrande godhet. Vi rysa och bäfva vid blotta tanken om en blind physisk nödvändighet, hvilken kunnat vara likaså väl fullkomligt stridig mot hvad den nu är, och kunnat, i stället för det ringa goda som tröstar lefnadsqvalen, störta alla varelser i en oafbruten kedja af plågor. Änskönt vi under denna förutsättning, skulle finna ingen att anklaga derföre, då nemligen ingen styrande tanke eller vilja existerade någonstädes, känna vi ej derföre mindre, rysligheten af en sådan belägenhet, och någonting högst orättvist i sjelfva saken, hvaremot hela vår moraliska sinnesnatur uppreser sig. Ty så stor, så allmän, så ovilkorlig är vår fordran på rättvisa, att vi påstå den i kraft af dess egen sublima natur, utan att ens fråga om någon finnes, som kan eller vill lemma oss den. Man säger oss förgäfves, att naturen är en blind verkande kraft, som ej följer dessa lagar. Det hindrar ej känslan hos oss, att det borde vara annorlunda. Vid detta borde, förblifva vi oryggligen, och kunna ej begripa, huru i fråga om det högsta, ytter[ 25 ]sta, ursprungligaste af allt, det som borde vara, icke är. Jag frågar nu: finnes ej denna känsla i hvart enda sinne? och om denna finnes, hvarifrån är den? Hvarpå grundar sig dess fordran? Hvarföre är den så trygg, och, om det uttrycket tillåtes mig, så pockande? Hvarföre kommer den så förundransvärdt till stöd, icke blott för vårt högsta vigtigaste naturbehof, men äfven för sjelfva de begrepp, hvilka vi efter våra inskränkta förnuftsgrunder måste göra oss om naturen? Är det möjligt att betrakta hela denna underbara sammanställelse i vår naturdaning, detta inträffande i samma slutföljd emellan dess tre egenskaper, naturbehofvet, slutgåfvan, moralkänslan, utan att tro dem riktade åt samma mål, inrättade att föra oss dit? Och likväl skulle allt detta vara sådant, utan afsigt och inrättning! Likväl skulle allt, på detta sätt, af blott slump och blind physisk nödvändighet, sammanstämma till det synbaraste moraliska ändamål! Det skulle ej vara så stäldt, så skickadt, derföre att naturbehofvet hos menniskan skulle tröstas genom tankens föreställningar, och deras inskränkning ersättas genom moralsinnets försäkringar! Må de hysa denna mening, som påstå ögat icke vara ämnadt att se, fötterna icke att gå, händerna icke att taga med. För min del är det [ 26 ]mig omöjligt, att upphöja mig till denna djupsinniga otänklighet.

Jag kunde här stanna, och anse mitt ändamål för temmeligen uppfyldt. Emedlertid då moralkänslan hos menniskan, tydligen utgör likasom den djupaste grundläggningen för allt detta, och lånar det sista, starkaste stödet åt öfvertygelsen, torde det ej bli hvarken onyttigt, eller utan ett slags nyhet, att något undersöka naturen deraf. Bjudom till, att åtminstone gissa ursprunget till den egna visshet, det besynnerliga slag af nödvändighet, hvaraf den är beledsagad.

Att moralkänslan, (det vill här säga, fordran på rättvisa) grundar sig på idealet af en allmän förnufts- och godhetsordning, och på det osvikliga medvetandet hos hvar och en af dess högsta förträfflighet: detta behöfver ej bevisas. Hvem som tänker, finner det utan djupt eftersinnande. Men att denna ordning af oss omedelbarligen antages såsom verklig, endast emedan vi känna att den bör vara det; att vi efter dess lagar alltid dömma om naturinrättningen, i dess förhållande till oss, detta är i sanning märkvärdigt, och kunde näppligen ske så allmänt och så beständigt, utan den hemliga vissheten om ett verkligen ursprungligt förnuft, en verkligt ursprunglig godhet, och [ 27 ]deras effektiva styrelse. Det eller det vore oförnuftigt, det eller det vore orättvist; derföre låter det ej tänka sig om naturen: se der känslans korta logik. I hvart hjerta ligger då hemligt och outplånligen denna förutsättning af en allstyrelse, grundad på tankens högsta ljus och viljans högsta godhet. Och detta är så visst, att förklaringen af vissa skenbara afvikelser derifrån, varit i alla tider föremålet för menniskoförnuftets ifrigaste bemödande. Scepticismen må säga hvad hon vill: vi kunna lyssna ett ögonblick till hennes finheter; men sedan hon sagt ut, glömma vi bort hvad hon sagt, och förutsätta i hvarenda föreställning om naturen, en allstyrelse, på samma sätt som vi uti den dagliga lefnaden, alltid förutsätta de yttre tingens verklighet, oaktadt alla idealistiska spetsfundigheter.

Detta är ett factum, som jag tror vara obestridligt. Men frågan är: huru komma vi till denna förutsättning? Hvem har sagt oss, att förnuft och godhet gifvas, utom hos oss; gifvas i det hela; kunna ej annat än gifvas, och att våra moralfordringar således måste nödvändigt uppfyllas? Hvad förnuftet sjelf blott försäkrar villkorligt, och så vida dess tankegrunder icke äro inskränkta till blotta sinnligheten, huru kan känslan säga oss det med en så fullkomlig ovillkorlighet? Med ett [ 28 ]ord, hvarföre antaga vi af denna förunderliga känslonödvändighet, alltings sammanstämmelse i naturen, till förnuft och rättvisa? Ty det är detta som vi verkligen göra, ända till dess ett konstigare tankebruk, ett klyftigare eftersinnande begynt inveckla oss i svårigheter, och derigenom försvaga vår öfvertygelse.

Man vänte sig ej en djupsinnig undersökning. Jag skall bjuda till att vara kort och klar. Men allt resonement fordrar sin princip, och se här min.

Längre tid fortsatta betraktelser öfver dessa ämnen, hafva öfvertygat mig, att menniskors allmänna öfverensstämmelse i vissa satser och omdömen, moraliska eller blott esthetiska, bero alltid vida mindre af undersökning och slutkonst, än af vissa enkla omedelbara föreställningar, med dem åtföljande känslointryck, nödvändiga genom den menskliga sinnesnaturen. Sanningspligten, hedern, egendomshelgden, hundrade saker af denna natur, äro visserligen inga resultat af djupa undersökningar. De kännas och yrkas med fullkomlig öfvertygelse, äfven af sådana, som ej skulle vara i stånd att gifva om rätta grunderna dertill, det minsta sammanhängande besked. Skulle de måhända vara fördomar, inplantade genom [ 29 ]uppfostran, och på god tro antagna? Man lär ej påstå detta. Hafva de då en så stor sjelftydlighet? Ja; om dermed förstås deras omedelbara fordran på sinnets bifall, icke lättheten att utreda principerna dertill. Man skall finna tvertom, att dessa allmänna öfverensstämmelser emellan menniskor, grunda sig allesammans, oaktadt den öfvertyglighet de hemligen medföra, på vissa i sig sjelfva ganska mörka notioner, ja så mörka, att när lärda och djupsinniga män velat i förnuftet uppsöka ursprunget och grunderna dertill, de merendels alltid mött dervid de största svårigheter, och ofta långt mer förvirrat hvad de företagit sig att utreda. Deraf har händt, att det hvarom hela verlden eljest öfverensstämmer, blifvit, genom sjelfva förklaringen, ett ämne för en stor mängd olika meningar.

Det synes föga troligt att så skulle ske, om dessa omdömen och tänkesätt grundade sig verkligen på blotta förnuftsslut, som vi vanligen föreställa oss, i anledning af deras öfverensstämmelse med förnuftet. De slutsatser hvar och en i det fallet måste göra, för att komma dertill, skulle tvifvelsutan också kunna, af hvar och en lätteligen återkallas. Och ju färre förnuftssluten vore som behöfdes, ju kortare vägen vore till dessa resultat, ju lättare och klarare skulle den äfven låta igenfinna sig af undersökaren.

[ 30 ]Det är otvifvelaktigt, att all rätthet i sakernas förhållande, måste hafva i menniskosinnet sina motsvariga förnuftsgrunder. Det behöfs, till ex., för sammanlefnadens möjliga väl och förädling, att föräldrar njuta af sina barn lydnad och vördnad, att löften hållas heliga, förbindelser uppfyllas, hjelpsamhet visas, sanning talas, o. s. v. Men när vi tillspörjas eller spörja oss sjelfva om den hos oss verkliga och omedelbara grunddriften till dessa invertes fordringar, och dertill svara, som vanligen sker, genom skäl, hämtade från detta sakernas yttre nödvändiga förnuftsförhållande till hvarandra, då känner hvar och en uppmärksam undersökare af den menskliga sinnesnaturen, att vi blott borga dessa grunder från urskillningens yttre anmärkningar, yngre hos oss än dessa invertes driffjädrar, denna djupa ursprungliga sinnesdaning, och att vi alldeles ej träffa de sanna och yttersta verkningsgrunderna.

Detta är så visst, att så snart vi blott lärt gifva akt till hvad inom oss föregår, äro vi sjelfve aldrig fullkomligt nöjda med dessa blotta tankeskäl, ehuru vi ej kunna gifva andra, af brist på klara begrepp om vår egen invertes erfarenhet, och följaktligen på uttryck derföre. Och det händer tvifvelsutan mången, att sedan han i hela sin lefnad hyst, följt, yrkat dessa liksom allmänt med[ 31 ]burna tänkesätt, är ögonblicket af den redogörelse derföre, som tillfälligtvis affordras honom, kanhända det första som han nånsin frågat sig sjelf, om de orsaker han dertill uppletar.

Det synes oförnekligt, att vi genom alla begrundningar öfver dessa ämnen blott söke, att, så långt vi förmå, upptäcka i sakernas förnuftsordning och deras inbördes rättaste förhållande, en motsvarighet till våra känslor, hvarigenom dessa kunna, att så må sägas, inför förnuftets domstol rättvisas. Men låter detta också alltid göra sig? Gifvas ej vissa gerningar, hvaröfver menniskor verkligt sammanstämma i ett allmänt loford, utan att någon egentlig förnuftsrätthet kan i dem upptäckas? Och bevisas ej derigenom på ett ganska ögonskenligt sätt, att öfvertygelsen om deras förträfflighet, äger en annan och mycket mera omedelbar grund än förnuftspröfningen? En vän som vågar för den andra, mer än han kan utan sitt största lidande förlora, som uppoffrar för honom lycka, helsa, välfärd; en man, fallen i orättvisa förföljares händer, hotad med plågor, död, vanära, som funne en lätt utväg ur sitt fängelse, och likväl hade den ädla stoltheten att icke betjena sig deraf; Zamti[1] som i stället för sin afledna kejsares son, frambär sin egen till bödelssvärdet: [ 32 ]alla dessa gerningar, tyckas de ej hafva en verklig förnuftsstridighet, man må betrakta dem i hänseende till blotta klokheten, eller till sträng rätt? Om de likväl, ifrån den ena verldens ända till den andra, ej fela att mötas med allmän beundran och högaktning; om äfven de som ifrigast bestrida rättheten deraf, icke kunna neka dem sin hemliga vördnad, hvarifrån härleda sig då denna vördnad, denna beundran, denna allmänna högaktning; efter dessa känslor likväl icke, åtminstone ej med lätthet, låta förklara sig genom motsvarande förnuftsgrunder?

Man torde föreställa sig att svårigheten, ovanligheten, genom den beundran de alltid medföra, gifva åt sådana gerningar detta stora värde i menniskosinnet. Men detta värde, hvar och en ser det strax, är ej ensamt svårighetens, ovanlighetens. Det skulle annars tillhöra med lika rätt, äfven luftspringaren, som förvånar genom sin färdighet. Är det då uppoffringen, sjelfförsakelsen som man prisar och beundrar? Men det gifves tusende fall, i hvilka förgätenheten af sig sjelf skulle vara den största af galenskaper. En menniska som antingen utan alla skäl, eller äfven för vissa lägre skäl af beqvämlighet, egensinnighet, o. s. v. uppoffrar vigtiga, nödvändiga fördelar, ogillas [ 33 ]allmänt; och den Engelsmannen som, enligt berättelse, hängde sig sjelf för att bevisa lättheten af detta dödssätt, kunde ej gifva ett större bevis af, på en gång, sjelf-uppoffring och föraktlig vansinnighet. Uppoffringen, sjelfförsakelsen, hafva då visserligen i sig sjelfva ingenting vördnadsvärdt. De måste för att vinna vördnad, hafva en orsak, ett föremål som förtjenar den. Men om förnuftsrättheten af denna orsak, detta föremål, antingen icke, eller åtminstone icke strax och allmänt låter igenfinna sig, hvad hafva då vissa sådana gerningar, som likväl, hos hvar menniska, och utan allt eftersinnande, uppväcker bifall och högaktning? Jag svarar: omedelbar skönhet. Huru och hvarigenom denna uppkommer, lemnom denna fråga till ett annat tillfälle. Men huru vill man ej se, att det måste finnas hos menniskor en grundläggning till en viss moralisk esthetik, likasom till en esthetik i konsterna, hvarigenom vissa föreställningar alltid beledsagas af ett omedelbart känslo-bifall, och blifva derigenom, i förening med förnuftsgåfvan, den yttersta grunden i menniskosinnet till hvad vi kalla moralisk natur, och till dennas allmänna enligheter? Föreställningarne af det sköna i vänskapens uppoffringar; i fastheten vid den stränga redlighetens fordringar; i troheten mot en olycklig öfverhet, äro [ 34 ]de ej af denna beskaffenhet? medföra de ej hos hvar och en detta omedelbara känslobifall, detta lifliga medvetande af förträfflighet, som fåfängt skulle bestridas af ett klyftigare eftersinnande? Jag kallar dessa föreställningar ursprungliga, efter de grunda sig på en viss ursprunglig sinnesdaning, finnas hos alla, bero af ingen öfverläggning, och medföra hos hvar och en, till större eller mindre grad, samma känsloverkningar. Sjelfva den högsta värdighet, som vi finna i utöfningen af det förnuftsrätta, och som binder oss dervid, är den ej en sådan enkel, omedelbar, ursprunglig esthetisk föreställning i menniskosinnet? Det är ej här stället att inlåta mig i närmare undersökning häraf. Till mitt ändamål gör nog, att deruppå hafva vändt läsarens uppmärksamhet.

Men nu frågar jag: röjer ej allt detta, att slutgåfvan, tankepröfningen visserligen icke är den enda, eller ens hufvudgrunden till dessa allmänna öfverensstämmelser emellan menniskor; och att vi hafva dertill, ännu en annan princip i vissa invertes erfarenheter, vissa ursprungliga föreställningar och dem åtföljande känslor, bestående, likasom den utvertes erfarenheten, af omedelbara dunkla intryck, och medförande, likasom den, öfvertyglighet, utan att låta ytterst upplösa sig i förnuftsbegrepp? Och ligger ej häri orsaken, hvar[ 35 ]före dessa allmänna moraliska eller esthetiska notioner, äro på en gång så mörka och så allmänt antagna, så otvifvelaktiga för den enfaldigaste, och så oförklarliga för den djupsinnigaste? Jag frågar: ligger ej i dessa notioners på en gång helt egna ursprunglighet och likväl vanliga motsvarighet till våra förnuftsomdömen, orsaken, hvarföre vi alltid känna oss så starkt frestade, att förklara dem genom förnuftsgrunder, och likväl aldrig kunna fullkomligen lyckas deri, ej en gång öfverensstämma i våra förklaringar?

Icke nog. Jag tror att denna moral-esthetiska sinnesdaning hos menniskor, sträcker sig ännu längre, än till deras inbördes moraliska förhållande; innefattar mer än blotta lagarna för deras gerningar; ligger i allmänhet till grund för alla begrepp, som stå på något sätt i sammanhang med menniskans högre bestämmelse; och kunde, riktigt undersökt, blifva af större vigt i philosophien än man vanligen föreställer sig. På denna grund tror jag äfven, att hvad en philosoph, i ämnen af närvarande slag, först och förnämligast bör göra, det är att från alla blotta slutgrunder, afskilja dessa känslointryck, dessa omedelbara invertes erfarenheter, och endast söka bestämma, så långt möjligt är, de allmänna föreställningar, troligen ganska få till antalet, som ursprungligen tjena dem [ 36 ]till grund och föremål. Det är också hvad jag skall bjuda till att här göra, så långt det kan ske, utan att inveckla mig i förvillande finheter. Om i undersökningar, långt utom vår möjliga utvertes erfarenhet, någon motsvarig verklighet dock icke bevisas derigenom, alt vi af egen sinnesnödvändighet så eller så känna och föreställa oss, följer likväl deraf en annan, ganska stor och betydande nytta. Den bestar deri, att då dessa känslor och ursprungliga föreställningssätt, tillbörligt afsöndras ifrån vara förnuftsslut, halva vi åtminstone dem gifna, såsom verklig erfarenhet, verklig sak, oberoende af huru våra slutsatser utfalla. De kunna ej mer anses såsom illusioner, tillfälligt uppkomna af falska omdömen. De förfalla ej med våra resonementer, vackla ej med dem, vederläggas ej med dem. De bevisa alltid den stora saken, att vi efter vår verkliga sinnesnatur måste tänka och dömma på det sättet; och att om vi ej dessmindre fara vilse om sanningen, sker det åtminstone efter en för oss oemotståndlig naturinrättning, icke efter de tillfälliga misstagen af våra egna ombytliga tankeslut.

Efter detta företal, något längre än jag önskade, låtom oss nu komma till sjelfva saken, till detta invertes moraliska sinne hos oss, som genom sin ovillkorliga fordran på rättvisa i vår bestäm[ 37 ]melse, antager och förutsätter en verklig naturstyrelse, grundad på vishet och godhet, i trots af all förnuftets villrådighet, och alla spekulationens inkast. Frågas: huru sker detta? och huru låter det förklara sig?

Det första som kan med fullkomlig visshet sägas derom, det är, att sådan är, en gång för alla, vår oföränderliga sinnesdaning, till hvars innersta sammansättning och känslogrunder, det skall troligen blifva oss lika omöjligt att fullkomligen framtränga, som till de första principerna i alla andra naturämnen.

Allt hvad som deraf synes låta med någon klarhet vidare utreda sig, det är:

1:o Att vi ej kunna fästa vid föreställningen af det stora gränslösa Allt hvaraf vi omgifvas, och under beroende af hvars eviga, oryggliga lagar, vi sjelfve tillika med all tänkelig existens befinna oss, — att vi ej kunna fästa, säger jag, vid den stora förvånande föreställningen deraf, något slags begrepp af ringhet, saknad, ofullkomlighet. Det är sant, att denna föreställning innehåller, utom stoftmassan, egentligen ingenting annat än först-ursprunglighet, omätlighet, allverkande kraft. Men från detta högsta tänkeliga, försöke man, om det är möjligt, att, utan förrin[ 38 ]gande deraf, utan känslans uppenbara motsägelse dertill, afsöndra medvetande, förstånd, bjudande vilja, kort sagdt, någonting sådant, hvarförutan detta högsta af allt, icke skulle, i sjelfva verket, vara det! Antagom en enda stor brist på förordnande förstånd, eller förmåga; ett enda feladt förhållande i verldsbyggnaden, som gjorde det allmänna sammanhanget deraf rent omöjligt. Antagom till ex., blott en oriktig fördelning af tryckningskrafter, hvarigenom all jordytan i naturen för evigt höljdes af hafsvattnen, eller att solarne uppsväljde i deras omätliga sköten de utan motstånd kringlöpande verldarne; och man eftersinne om ett sådant Allt, af hälften daning, hälften förvirring och förstörelse, skulle låta rimmeligen tänka sig, såsom det enda möjligt existerande, genom tingens allmänna, ytterst högsta, evigt ovillkorliga nödvändighet? Men på hvad grund då, någon enda oriktighet, någon enda mindre fullkomlighet? Förgäfves söker måhända den finaste, skarpast urskiljande metaphysik, att här framtränga till orsakerna; men sådan är menniskosinnets vördnad för alltings eviga ursprunglighet, och för den omätlighet af varelser och verkande krafter som derifrån härflutit, att den utesluter all föreställning om ofullständighet, oordning, felaktighet, bristande värde. Det motstrider, man vet ej hur, hela vår sinnesnatur, att det mindre förträffliga [ 39 ]skulle existera, antingen nödvändigt till sitt ursprung, eller gränslöst till sin omfattning, framför det rättare, bättre, förträffligare; och att allt som är, allt som kan vara, med ett ord, summan af all tänkelig existens, skulle kunna vara, möjligtvis, blott en ofantlig medelmåtta, eller en ofantlig orimlighet.

2:o Att vi föreställa oss, af en lika sinnesnödvändighet, förnuftet, godheten, såsom de högsta af alla möjliga fullkomligheter. Känslan af deras yppersta förträfflighet är i sanning så djupt intryckt i menniskosinnet, motsatsen, frånvarelsen deraf, en så djup förnekelse af allt värde, att det synes oss otänkeligt, huru naturen, huru hela den gränslösa omfattningen af allt hvad som är och kan vara, icke skulle vara i sin sammansättning ett uttryck af deras lagar, icke utgöra en motsvarighet till dessa sublima begrepp.

Men denna motsvarighet, torde någon invända, finnes den icke äfven verkeligen? Saknar naturen någon riktighet, någon ordning, någon sammanstämmelse till förträfflighet? Röjas icke dessa fullkomligheter, hvart ögat vändes och tanken sträcker sig? Upptäckas de icke dagligen mera genom nya rön, så långt våra väpnade blickar kunna tränga ner i stoftet, eller opp i himlarne? Verk[ 40 ]ligheten deraf, således gifven, hvad hafva vi att fordra derutöfver? Tillhör det oss att föreskrifva på hvad sätt allt detta bort ske, och genom hvilka egenskaper det bort verkas? Jag frågar tillbaka, är det nog med blotta yttre förhållandet? och vore det, till detta värde af högsta förträfflighet hos naturen, likgiltigt på hvad sätt och af hvilken grund hon vore sådan hon är? Kan hon betraktas såsom ett resultat af blott physiska tvångslagar, och såsom uppkommen af ingen vilja, ingen afsigt, intet förordnande, utan att förlora just det, som ensamt kan göra naturmakten till ett föremål för den djupa vördnad, som vi känne att den af oss fordrar? Har något slags konstbyggnad ett värde för oss, utan därigenom att den är konst, det vill säga förstånd? Sjelfva ofantligheten har den ett, utan genom begreppet om dess ursprung från en mäktig vilja? Förgäfves upptäcker man då, och visar oss den största, den beundransvärdaste riktighet i alla naturens mekaniska förhållanden; ifrån verldarnes inbördes omlopp och rörelser, till alla lefvande, kännande varelsers daningslagar, behof, njutningar; med ett ord, i allt hvad ögat kan upptäcka, eller tanken omfatta. Om denna stora mekaniska fullkomlighet är blott mekanisk, och ingenting vidare: om den ej är en följd af tanke och vilja; om den saknar förnuftets ändamål och godhetens uppsåt, så är den [ 41 ]ingen fullkomlighet, utan en blott död och naken beskaffenhet; den är blott förunderlig, och ej beundransvärd. Den har det lägsta af alla möjliga värden, den blinda nödvändighetens. Och en spade förfärdigad till jordens odling, en krycka gjord att uppbära en krympling, eller en maktlös ålderstigen, är, i sant värde, högt öfver trettitusende sol-systemer.

Jag betraktar här, man påminne sig det, blott och endast vår egen sinnesnatur, med de föreställningar och fordringar som deraf nödvändigt uppkomma. Sanningen af hvad jag derom sagt, är lätt att visa. Vi behöfva, till den ändan, blott tänka oss bort all bestämd ordning, allt ändamål, allt värde af förstånd och vilja från naturen, och vi skola snart finna vid tanken på den öfverblifna rå massan af materien, omgifven, som då visar sig, af idel död nödvändighet, afklädd all förtjenst af vis och god inrättning, vi skola snart röja, säger jag, genom en oöfvervinnelig motsägelse dertill inom oss sjelfva, att en så låg, så oädel, så öde och tom föreställning om det Stora Allt, i dess högsta ursprunglighet och hela dess omätliga omfattning, icke är för oss möjlig.

Men omöjligheten af detta begrepp om naturen, blir större, orimligare, så snart vi betrakta [ 42 ]oss sjelfva i förhållande till detta förvånande Hela, hvaraf vi utgöra en så liten omärklig del, och stå i ett så djupt undergifvit beroende. Låt någon försöka att saga sig sjelf: Jag ensam, och djuren af mitt slägte, äga förträffligheten af förnuft och godhet. I och utom hela den gränslösa verldsbyggnaden, gifves intet begrepp, intet förstånd, ingen förnuftig tanke, utom i menniskohjernan; i och utom hela den gränslösa verldsbyggnaden, gifves ej någonstädes den sublima egenskap som vi kalla rättvisa, utom i menniskohjertat; och han skall tillstå, om han är uppriktig, att han hemligen darrar för att hafva sagt en orimlighet. Det inskränkta tillfälliga menniskosinnet, (så känna vi) kan ej hafva en föreställning, mindre en verklig egenskap, högre, sublimare än allt hvad som finnes i hela oändligheten. En liten del af det hela, kan ej dömma derom efter oändligt högre lagar, än det är, i sig sjelf, verkligen sammansatt. Förnuftet, godheten, kunna icke vara en verkning af vissa blinda physiska förhållanden; en verkning, inskränkt genom slumpen till en liten viss portion af stoftmassan, och den ensamt tillhörig. Redan blott dessa egenskapers sublima, allt öfverträffande höghet för menniskosinnet, fordrar att de måste af oss sättas högst på listan af allmänt och ursprungligt verkande orsaker.

[ 43 ]För att nu återkomma till moralkänslans fordringar i anseende till vår bestämmelse, synes, i följd af allt detta, som dessa fordringar grundade sig på en viss hos oss ursprunglig, omedelbar föreställning af det högst förträffliga i förnuftet och godheten; — och som, i frågan om det absoluta Allt, (betraktadt i hela sin gränslöshet, såsom verkadt och verkande, frambragt och frambringande,) en omotståndlig naturlag, tvingade oss att antaga detta högst förträffliga, för nödvändigt sant. Derifrån, tvifvelsutan, i alla sinnen denna säkra förutsättning af förnuft och rättvisa i det helas inrättning, som liknar mer en känslo-nödvändighet, än en slutledning; utgörande hos sjelfva sophisten, en outplånlig grundfordran, från hvilken han söker förgäfves undflykter, och som hela hans philosophi blott är en mödosam konst att motsäga. Man bestrider ej med denna svåra, utsökta klyftighet, hvad som ej är förutsatt, genom en viss allmän sinnesnödvändighet.

Man må härleda, så mycket man vill, denna sinnesvändning hos oss, ifrån tankans mera öfvade urskillning, och förståndets långvariga undersökningar. Man må göra känslan till metaphysik, och våra ursprungliga föreställningar, till blotta slutsatser. Jag ärnar här icke strida om finheter, för hvilka jag har, af alla dödliga, det största [ 44 ]misstroende. Men det synes mig oförnekligt, att allt hvilar här blott och endast på den enkla omedelbara känslofordringen af ett värde, hos det högsta, ytterst ursprungliga, hos den förfärande omätligheten af makt och verkningskrafter, i hvars sköte allt uppkommit och inneslutes; och på oantagligheten af ett lägre framför det högsta af alla. Man kan ej bestrida ofelbarheten af detta värde; men man kunde invända, att vi ej förmå bestämma naturen deraf, då, enligt hvad flera stora philosopher sökt visa, sjelfva förnuftet, sjelfva godheten, utgöra tilläfventyrs endast menskliga egenskaper, hvilka vi skulle, i sådant fall, tillägga alltings högsta ursprunglighet, lika orimligen som smaken, lukten, eller talet. Det behöfs till besvarande häraf icke annat, än att blott föreställa sig denna alltings högsta yttersta ursprunglighet, utan ringaste medvetande af sig sjelf, eller sina verkningar. Det behöfs blott föreställa sig den, antingen med helt och hållit ingen vilja, ingen afsigt, eller med en rent af elak och förderfvande. Skulle den, under en sådan förutsättning, hafva för oss någonting vördnadsvärdt? Förnuftets och moralkänslans blotta erfarenhet af sig sjelfva, kan den annat än medföra hos oss detta djupa, lifliga medvetande om förträffligheten af en förnuftig och moralisk natur i allmänhet? En förträfflighet för hvilken allt annat visserligen måste [ 45 ]vika, och utom hvars danande och styrande inflytelser, hela naturen omöjligen kan synas oss annat än en kall och död ofantlighet, utan värde och höghet, uppfyllde den ock med sin physiska utsträckning, alla rymdens omätliga öcknar. Måste vi då ej upphöja oss till denna förutsättning, hvarförutan vi stanna i våra begrepp om alltings ursprunglighet, långt ner under dess egen oförnekliga effekt, vårt eget sinnesvärde?

I sanning, hvilken åtskillnad af primitif föreställning, emellan en ändlös stoftmörja, verkande utan medvetande, och föreställningen af den lefvande, allt omfattande, allt inrättande tanken? Emellan föreställningen af blinda mekaniska tvångslagar, och lagarna af en fri välgörande vilja? Känslan stöter bort ifrån sig med afsky och rysning den ena af dessa föreställningar. Hon omfattar den andra med glädje, och vördnad. Hon gör mera. Hon säger, utan minsta hemliga tvekan: detta är sanning, och måste vara det! Ju mindre det är i blotta slutgåfvans förmåga att säga detta med fullkomlig visshet, och ju högre känslan likväl här låter höra sin röst, ju mera kunna vi öfvertygas, att det ligger till grund för våra begrepp om alltings ursprunglighet, en outplånlig föreställning af det absolut förträffliga, såsom omöjligt att ej vara grundkällan till all tän[ 46 ]kelig existens. Derifrån, ännu en gång sagdt, denna ovillkorliga sinnesfordran på förnuft och rättvisa, hvaraf vi äro så lifligt medvetande; och som står fast vid sitt påstående, i trots af all förnuftets villrådighet. Det är omöjligt att utrota denna fordran, hos den menskliga sinnesvarelsen. Förgäfves invecklar ni eftersinnandet i spetsfundiga tvifvelsmål; förgäfves sätter ni, öfver allt omkring menniskotanken, idel natt, mörja, och blind physisk nödvändighet. Hon återkommer af sig sjelf till den första grundföreställningen af förnuft och godhet, likasom en af andedrägten dimlupen spegel, klarnar strax å nyo, och ger er tillbaka den bild, som ni beundrade.

Ännu innehåller allt detta foregående ingenting annat, än blotta undersökningen af vår egen sinnesnatur. Men jag frågar, hvad annat är till för oss? Och hvart längre kunna vi någonsin komma, än till denna erfarenhet, af oss sjelfva? Utom gränsorna af denna erfarenhet, utvertes eller invertes, hvad är verkligt? Veta vi det? Kunna vi veta det på annat sätt, än genom vårt förtroende till naturen, som ej kan hafva gjort hela vår varelse till ett oupphörligt bedrägeri? Men hvarifrån detta förtroende? Ännu en gång sagdt, från hvad annat än föreställningen af det absolut förträffliga, såsom omöjligt att icke finnas [ 47 ]alltings upphof, och den outplånliga sinnesfordran derpå, som vi hvarken sjelfve gifvit oss, eller kunna hos oss utrota. Se der, om ej allt bedrar mig, den ytterst möjliga visshetsgrunden för hela den menskliga sinnesvarelsen.

Sådan är då, en gång för alla, naturdaningen deraf. Oförmögne att ådagalägga motsvarigheten till våra begrepp, våra känslor, kunna vi på denna grund lättligen förneka deras försäkringar såsom obevisliga; men vi kunna aldrig gifva åt våra föreställningar ett annat verkligt innehåll, aldrig utrota våra hemliga känslofordringar. Vi måste tanka så, känna så, eller inskränka oss till det toma förnekandet deraf. Och hvad annat än denna nödvändighet, har fört menniskoslägtet i alla tider på samma föreställningar? Hvad annat än denna nödvändighet, bibehåller än i dag dervid, nästan hos alla folk, den allmänna öfvertygelsen, oaktadt alla scepticismens finheter, och den klara omöjligheten att komma till bevislig kunskap om sakernas verkliga förhållande?

Om då naturen, genom vår egen sinnesdaning satt oss i nödvändighet att tänka oss ett sammanhang i natursystemet, grundadt på förnuft och rättvisa; om hon genom samma sinnesdaning, satt oss i omöjlighet att tänka oss dessa två egenska[ 48 ]per annorlunda, än som absoluta fullkomligheter, det vill säga, såsom de eviga högsta grundvillkoren för allt, i sin ytterst stora sammanfattning; om hon ändteligen med vår varelse införlifvat ett outplånligt behof, att igenfinna dem i det Helas förhållande till oss; hvad är hela denna förunderliga sammanstämmelse, om ej en anvisning af naturen, att vi, i våra begrepp om henne, måste söka enligheten med detta vårt behof, denna vår egen sinnesnatur. och sedan hvila med förtroende dervid? Hvad är det, om ej en anvisning, att allt hvad som bestyrker denna sammanstämmelse bör vara för oss sanning; och att allt hvad som bestrider den, allt hvad som kastar oss och våra begrepp om det hela, tillbaka i mörker och osam- manhaug, bör vara för oss osanning? Denna tanke tränger den sig ej på oss med all klarhetens oemotståndlighet?

Tydligen äro vi då, genom hela beskaffenheten af vår natur, tvungne att stanna härvid, eller att, under en beständig strid med vår egen sinnesnatur, ett beständigt förnekande deraf, vara, att jag må så tala, en lögn för oss sjelfva, och tillbringa vårt plågade lif i mörkret och tomheten af intet hopp, ingen utsigt, ingen bestämmelse, ingen rimmelig föreställning om oss sjelfva och om Allt. [ 49 ]Men som vi äro gjorde att tänka, så är det äfven vår förnuftspligt, att tänka i ämnen som hafva för oss den högsta angelägenhet; huru helst allting utom vårt begrepp också må förhålla sig. Tankegåfvan blir på allt annat sätt ett oting, en galenskap.

Philosophi är kärlek till vishet, eller hellre sagdt, dess utöfning. Visheten består ej i att famla i mörker efter oåtkomliga kunskaper om sakernas natur, utom vår föreställning. Likaså litet består den i, att genom negationen af våra nödvändiga begrepp, så inskränkt vårt förnuft ock må vara, tillintetgöra all möjlig tanke i ämnen af den högsta angelägenhet för oss. Den består i, att med förtroende till naturen, dömma om sakernas förhållande, efter vårt absoluta behof, efter det gifna i vår egen sinnesnatur, och efter alltings fullkomligaste sammanstämmelse dermed.



III St.



Att nödgas antaga en naturstyrelse, grundad på förnuft och rättvisa, det är att nödgas erkänna en Gud. Vår undersökning om ett tillstånd efter [ 50 ]detta, behöfver från det ögonblicket icke låna någon hjelp från en djupare tankepröfning. Den får ett enda enkelt föremål: den högsta godhetens rättvisa, och en enda enkel kunskapsgrund: moralkänslan.

Väl torde man svara: antagom förnuft och rättvisa i naturstyrelsen, det vill säga, antagom en Gud. Låt allt i denna regering svara emot moralkänslans verkliga fordringar. Men säg oss först med visshet, hvilka äro dessa verkliga fordringar, i hänseende till varelsens fortsättning öfver det närvarande? och huru skiljas de ifrån blotta naturbegäret, som åtrår, äfven utan möjlighet, allt hvad som behagar och smickrar det? Om det så kallade moraliska sinnet består, på detta sätt, i en blott outredd känsla, icke i några bestämda tanksatser och reglor i hvart ämne, huru vet man att det verkligt innebär allt hvad man låter det säga?

Svar: Moralkänslan är ej annat i denna bemärkelse, än naturbegäret, rättfärdigadt genom billigheten. Naturbegärets röst är aldrig tvetydig. Billigheten af dess uppfyllande kan vara det i smärre tillfälliga ämnen, genom hundrade högre orsaker. Men den kan aldrig vara det i det som angår hela bestämmelsen af en lefvande, kännande [ 51 ]varelse, som kan hoppas och frukta. Moralkänslan har ej att göra med möjligheten. Det är ej vår sak, det är Skaparens, att förena denna med hennes fordringar.

Det är för öfrigt sant, att rättvisan, det vill säga förnuftslagarne för godhetens utöfning, ofta svåra att riktigt bestämma inom vår egen menskliga verkningskrets, böra vara det ännu mer i frågan om hela naturstyrelsen. Sant, att hvad den moraliska känslan jakar såsom möjligt, eller äfven troligt om den högsta Varelsen och Dess regering, har ej samma vigt som det, hvilket hon nekar såsom omöjligt. Men det gör här nog att inse detta omöjliga. Ty motsatsen deraf är otvifvelaktigt den sökta sanningen.

Det kommer således an på, att finna detta moraliskt omöjliga, hvars raka motsats är ett till kommande tillstånd. Mig tyckes att det möter, vid hvart steg man gör i denna undersökning. Se här, som jag tror, i detta afseende, moralkänslans oförnekliga innehåll.

Kan Skaparen vara grym? Kan Han för någon orsaks skull, gifva det klaraste begrepp om total förstörelse, och den största fasa derföre åt lefvande, njutande varelser, som Han ärnar totalt förstora efter några ögonblick?

[ 52 ]Kan Skaparen lägga bedrägeriet till grymheten? Kan Han ifrån den ena andan af verlden till den andra, utan all grund af sanning, och af en blott styrelseklokhet, inplanta i alla dödliga bröst detta hopp och denna fruktan, som hotar eller tröstar med en slutlig rättvisa, och som utsträcker öfver grafven, följderna af deras moraliska förhållande? Kan Han genom ett svek, så klokt och nyttigt det än må vara för det hela, göra menniskosinnet känsligt för en skönhet, en fullkomlighet af dygd, så ofta rakt stridande mot den jordiska varelsens fördelar; och likväl utan all verklig syftning på ett tillkommande högre tillstånd, ett tillstånd af belönande sällhet?

Kan Skaparen, till grymheten och bedrägeriet; lägga ännu vidare litenheten och tomheten på ändamål? — Ty hvilket barnspel, och grymt barnspel vore ej mcnniskolifvet, ja hela den synliga skapelsen, om för oss, for varelser som tänka och lida, ingenting följde på detta tillstånd a£ tanke och lidande? Hvad vore åsyftningen med alltsammans? Ty hvad äro millioner solar, millioner jordar, hvad är hela den physiska omätligheten, utan en dertill svarande moralisk storhet af ändamål? Och hvilket ändamål finnes väl värdigt Skaparen, i dessa ständigt omvexlande generationer af ögonblicks-varelser, som nästan icke [ 53 ]hinna mera än att framalstra och begrafva hvarandra; och som på den korta tid de lefva tillhopa, göra hvarandra så ofta eländiga, utan att kunna göra sig sjelfva lyckligare? Kan det vara ett syftemål förenligt med den högsta fullkomligheten, att skåda från sin höjd dessa oräkneliga menniskoskaror, som på denna jordklumpen uppkomma och jordas; och som knappt få tid att se sig om och gissa sig till litet begrepp, (ofta derigenom olyckligare) innan de åter med invertes och utvertes smärtor måste lemna skådebanan? Jag talar ej om hela den öfriga djuriska skapelsen, ett oupphörligt rof antingen för menniskan, eller för hvarandra inbördes. Hvartill tjenade då allt detta? Hvarpå syftar det? Fins en dödlig som ej känner, i fall han är vis, att lifvet är en uselhet? och som, i fall ej förr, åtminstone i dödsplågorna, (under förutsättning af total förgängelse) hellre önskade att ej hafva varit född? Hvad vill det säga, denna lefnad af ungdoms-förvillelser, mannaålders-bekymmer, och en lång ålderdoms-trånad? denna lefnad som upptages med att sofva, äta, qvälja sig för framtiden; kämpa mot bekymmer, behof, orättvisor; insamla åt sig, antingen försakelser eller förebråelser; och efter allt, slutligen ryckas ner i afgrunden af det eviga intet? Är ej detta målningen af de flesta menniskors lefnad? Hvad är reelt deraf, utom sinnenas nöjen och illusionens hänförelser, så ofta ogillade af [ 54 ]förnuftet och samvetet: så att i den mån vi bli visa och dygdige, bli vi ej sällan olyckliga och trånande! Hvilken inrättning! Ja, säger ni, allt lider, men det räcker kort: allt förgås, men allt födes på nytt igen. Nej, min herre, icke ni, icke jag, om er mening är den rätta, och om efter detta ingenting mera följer. Väl andra varelser, som åter lida som vi, förtvifla som vi, förgås som vi. Klumpen blir qvar af materien, och den kläder sig i otaliga skiften; men de kännande medvetande varelser förgås i otalig myckenhet efter hvarandra: så att skapelsen från så många tusen år tillbaka, nästan, ej kan anses för annat, än ett långt fortsatt mord på sjelfkänslan. Men sjelfkänslan, svarar ni, födes lika så oupphörligt tillbaka. Nej, min herre, det är alltid sjelfkänslan som förgås, och alltid en ny känsla, främmande för sig sjelf, som åter födes, för att immerfort mördas. Emedlertid, och till underhållande af denna sublima inrättning, pryder sig den känslolösa naturen, alltid med en ny och glädtig drägt; upplifvar sina scener alltid med nya leende former; hvilka strax åter krossas och försvinna. Allt kommer opp och går till intet, utan annat ' ändamål än att så sker. Är det troligt om Skaparen, att Han med denna omätliga physiska storhet, skulle förena en så obeskriflig moralisk litenhet? troligt att Han skulle göra så mycket för en plan, [ 55 ]ett ändamål af så lågt värde? Behöfver Han tidsfördrif? Liknar Han barnen, som bygga hus af kort, och blåsa dem strax omkull, för att åter hafva det nöjet att bygga dem opp igen?

Jag ser i sanning ej hvad man kunde svara härtill, utan att antaga ett begrepp om Skaparen, rakt stridande emot den moraliska känsla, som finnes inplantad i menniskosjälen, och som innebär, i sin egen natur, vittnesbördet om sin pålitlighet.

Vi hafva förutsatt moralitetens nödvändighet utom till sinnets tröst, äfven till samhällslefnadens bestånd. Men om den, betraktad under denna synpunkt, icke kan vara annat än en beständig vändning hos menniskan från eget väl till andras, det vill säga, en beständig uppoffring af sig sjelf för andra; och om dertill hör, ioke allenast föreskrifter för rättvisans utöfning, icke allenast det ovillkorliga medgifvandet af deras allmänna rätthet, utan äfven en motsvarig storhet af egna motiver; är det då vishet eller orimlighet, att åtskilja dessa begge saker, att fastställa föreskrifterna, men förkasta motiverna; och att, om jag finge så uttrycka mig, tysta munnen på det moraliska sinnet, när det sagt sina fordringar, och vill säga sina löften?

[ 56 ]Om då den moraliska känslan är sann och ojäfvig, när hon bjuder dygder, skulle hon väl vara blott yrsla och förvillelse, när hon lofvar deras, så ofta, enda möjliga belöning! Ty hvad på jorden kan belöna den som, till exempel, går döden till mötes för fäderneslandet, sanningen, rättvisan? Ett ögonblicks tillfredsställelse med sig sjelf, innan han för evigt förlorar sig, är det ett motsvarande skadestånd? Vore detta gudomlig rättvisa?

Hafva då ej dessa saker med hvarandra det naturliga sammanhang som, i förnuftets lagar, medel och ändamål; som, i rättvisans lagar, uppoffring och ersättning? Den känsla som i menniskosinnet förenar dem, är hon ej enkel, och tydligen densamma? Är hon i hälften grundad, men i den andra hälften diktad och tillflickad? Går det an, att om jag så får säga, afklippa henne? Tröstens hopp i lidandet för rättvisan, är det ej samma röst af Gud, som pligten att uppoffra sig?

Sedan trettio sekler tillbaka, talar philosophien nästan ej till annat än förnuftet och slutgåfvan. Men dessa utgöra ej hela menniskosinnet. Menniskan skulle fått af slutgåfvan begrepp om nytta, klokhet, rätthet, aldrig om verklig rättvisa, aldrig om dygdens sublima natur, aldrig om sin högre bestämmelse. Denna princip felade, och [ 57 ]hon fick den i ett invertes moraliskt sinne, som väl icke består i någon viss lära, eller i någon uttrycklig tankesats, men i en osviklig känsla af det moraliskt sköna, och af det omöjliga i den högsta rättvisans lagar. Detta moraliskt sköna, utgör dygdens föreskrift: detta moraliskt omöjliga hennes hopp, hennes tröst och styrka i alla uppoffringar. Den moraliska känslan är Guds uppenbarelse till verlden, Guds omedelbara röst till menniskosinnet: gör godt, lid och hoppas! — Hon är ej mer en fin och hastig slutkonst, än harmoniens behag, är en hemlig och hastig uträkning af tonernas förhållande. Hon är ett sinne till, jemte de utvertes; ett öfverjordiskt sinne, som har nödvändigt sitt existerande motsvariga föremål.

Förnuftet kan pröfva moralkänslan till dess utöfning i sammanlefnaden, kan gilla och rikta den, kan äga i sina grunder en fullkomlig motsvarighet dertill; men blotta förnuftet har ej mer gjort moralen, än det gjort musiken. Tvertom, när spekulationen vill uppsöka dess grunder, och framställa dem i bevisningsordning, försvinner kraften deraf, likasom behaget och skönheten vid all esthetisk upplösning af deras beståndsdelar.

Nej Skaparen skall ej forstöra, ej i evigt intet bortkasta en varelse, som Han gifvit ljus [ 58 ]och känsla att anropa sig. — Denna tanke är stor och rörande. Den lifliga känslovissheten deraf, är moralvarelsens triumf, och blotta förnuftvarelsens förödmjukelse. Den är den styrande Godhetens outplånligt lefvande insegel och försvar i menniskohjertat. Den bör vara philosophens dödstanke. Men begynn att utleta förnuftsgrunderna och bevisligheten deraf. Sök att sätta känslans visshet i demonstratif form. Läs Själens odödlighet, afhandlad af Plato och Mendelsohn, — och denna säkra visshet som ert hjerta hade omfattat, skall, som en flyende skugga, undanvika för er efterjagande slutkonst.

Men om denna känslans visshet likväl ej finnes hos alla? Det är med moralkänslan som med tankegåfvan: alla hafva ej ett lika mått deraf; hos några hvilar den ouppväckt. Hvar enda af menniskans egenskaper kan odlas och uppöfvas. Men alla menniskor hafva en grund till moralisk känsla, liksom en grund till förstånd; de kunna röras, liksom de kunna föras till begrepp, genom föreställningar lämpade efter måttet af deras odling.

Låtom klyftigheten fordra bevis der de ej kunna gifvas: låtom det kalla hjertat neka till hvad det ej nog klart känner. Men om det ej fins en förtryckt oskuld, en misshandlad sublim dygd, [ 59 ]som ej upplågar vid den stora tanken: Tillkommande Rättvisa! ej ett af tårar skymdt öga, som icke kastar en öm och tröstad blick åt grafvens andra sida, — så har ni denna sanning, bättre förvissad, än Newtons upptäckter.

Men hvarföre är då öfvertygelsen om denna sanning hos hvar dödlig, så ofta vacklande och omskiftelig? Hvarföre lefver den en minut i våra hjertan med all känslans kraft, och lemnar oss åter, nästa timme, åt dödande tvifvelsmål? Hvarföre ar denna visshet ett ljus, som ibland slår oss med det starkaste sken, och ibland nästan utslocknadt, sökes förgäfves, äfven med all behofvets uppriktighet? Jag frågar tillbaka, kan detta, enligt sakens natur och vår egen, förhålla sig annorlunda? Skapade sinnliga, har sinnligheten nödvändigt på oss det starkaste intryck. Hvad vi se, höra, känna, smaka, det endast är till för oss med fullkomligt lifliga kännetecken af sin existens. Hvad vi blott tänka, tro, hoppas, ehuru grundad öfvertygelse det må heldst medföra, lemnar ej i sinnet samma lefvande intryck af motsvarande verklighet. Icke allenast den svagare verkningen af alla dessa blotta tanke- eller känslogrunder, men äfven svårigheten att alltid med lika klarhet återkalla dem, bidrager till förringande eller utplånande af deras intryck på sinnet [ 60 ]Se der hvarföre öfvertygelsen om ett tillkommande tillstånd, på hvilken moralisk nödvändighet den ock må grundas, aldrig kan medföra i vår känsla samma beständiga klarhet, som en saks verkliga närvarelse. — Lägg till att vi hafva för ögonen hela den vidsträckta naturen, der allt talar om enskilta varelsers förgänglighet, utan att vår inbillning kan gifva oss vid handen något medel till fortsättning af vår egen. Man skall vid öfvervägande af allt detta, ej förundra sig om tvekan och osäkerhet i detta ämne så ofta bemästra sig af menniskosinnet. Vi hafva, medgifvom det, att sätta emot allt detta, blott ett enda ord: moralisk nödvändighet. Men hvem som tänker, skall likväl nödgas medgifva, att denna enda osinnliga tanke, riktigt undersökt, väger mer än alla den kroppsliga naturens motsägelser tillhopalagda.

Då resultatet af den djupaste pröfning icke blifvit, efter seklers undersökningar, annat än den tröstlösa omöjligheten af all sträng förnuftsbevisning i detta ämne, hvad återstår för philosophien, om hon vill verkligen förtjena namnet af mensklighetens välgörerska? Helt visst intet annat, än att med större omsorg än hittills, undersöka grunderna för känslans visshet, och att utreda så långt hennes förmåga tillåter, den förunderliga sinnes[ 61 ]nödvändigheten, af hvad vi, med ett ord som omfattar föreningen af både förnuft och känsla, kalla — moralisk öfvertygelse.

Jag har sagt for min del hvad jag trott mig se i detta ämne. En dag skall snart visa mig om jag sett rätt. Jag slutar, i väntan derpå, med dessa sublima rader, hvari man skall igenkänna Geniets blick, likasom dess lefvande uttryck, och hvilka jag följaktligen icke gjort:

Förunderliga dag på Hoppets vingar buren,
Af Tankan dunkelt sedd, af Känslan säkrare:
Kom, upplys menniskan om gåtan af naturen,
Och skingra molnet kring den Högstes varelse!




  1. Se Tragedien L’orphelin de la Chine.