Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om Smaken och dess allmänna Lagar. 1. St.
OM SMAKEN OCH DESS ALLMÄNNA
LAGAR.
FÖRSTA STYCKET.
Allmän Smak, och om den gifves. Öfversigt
af Smakens skiljaktigheter.
Smaken är Geniets fullkomlighet, men den är ej geniet sjelf. Man kan skrifva, nästan förträffligt, utan att äga den; man kan iakttaga alla dess reglor, och göra en uselhet. Konsten att ej fela gör ej nog, att intaga, att förtjusa. Men just denna konst, att ej fela, är smaken. Det är blott i förening med snillet, som den blir nyttig för författare. Hos läsare tjenar den att välja nöjen, och att njuta de fullkomligaste.
Som ordens bemärkelser icke alltid äro afgjordt fixerade, tänker man sig under ordet smak, ej sällan gåfvan af en viss lyckligare natur, hvarigenom en författare ledes, att i sak eller uttryck hitta det skönaste. Men detta är egentligen talang, ingifvelse, hvartill ingen kan genom regel undervisas. Smaken, sådan den här betraktas, består deremot i omdömets val, efter gifna grunder, och i rättheten af dessa grunder. Det är här blott fråga om smaken i denna bemärkelse, och så långt den kan genom urskillning vinnas eller förbättras.
Den första och största frågan i detta ämne är visserligen den, huruvida det gifves någon så kallad allmän smak, några allmänt gilltiga reglor för det sköna i vitterheten? Meningarne hafva nästan i intet ämne varit mera delade, än i detta. Somliga hafva sökt visa, efter hvilka grundsatser allas omdömen kunde och borde förenas; andra åter, huru nästan hvar och en i dessa omdömen åtskiljer sig ifrån de öfriga.
Först och främst, hvad förstår man med allmän smak? Månne allas verkliga öfverensstämmelse i allt? Denna låter ej en minut tänka sig. Månne då det större antalets öfverensstämmelser? Men huru skola dessa inhämtas? och när kan man veta att de utgöra det större antalets? Fordras då ej till reglorne af en allmän smak, nödvändigt äfven det slags förnufts-gilltighet, som, en gång rätt insedd, medför hos hvar och en öfvertygelsen om deras osviklighet?
Skulle måhända den allmänna smaken således bestå i vissa abstrakta begrepp om det rättaste i all skönhet, grundade i den allmänna sinnesnaturen? Begrepp, grundsatser, hvarefter man skulle kunna tvingas, genom bevisning, att erkänna det rättare i skönhet, likasom i sanning?
Vanligen anser man detta begrepp om allmän smak såsom egenteligen de konstlärdas chimär. Men denna så kallade chimär förtjenar ej det namnet i allt. Den saknar ej all grund af sanning, som vi snart skola finna. Blott måste den ej sträckas för långt. Blott måste man ej vilja söka förnuftsgrunder till alla smakens likgilltiga tycken. Jag bekänner, att det begrepp jag kunnat göra mig om en allmän smak, är till det hufvudsakligaste detta nyssnämda. Emellertid se här hvad man invänder deremot.
Det förhåller sig ej på samma sätt med skönheten, säger man, som med sanningen. Alla menniskor med sundt förstånd kunna föras att gilla samma sanningar; och en gång tydligt förklarade, måste de inses af alla med en fullkomlig likhet af begrepp. Men alla menniskor, fastän med sunda känslor, kunna ej på lika sätt förmås att röras af samma föreställningar; emedan deras verkan på sinnet beror af en viss egen känslodaning, oändligt mera skiljaktig hos menniskor, än omdömesgrunderna. Jag begriper en sanning, eller jag begriper den ej; se der allt. Men jag befinner mig ofta i tillstånd att göra val emellan känslans föremål: och kan företrädet vid alla tillfällen afgöras genom förnuftsgrunder? Den som t. ex. skattar Juvenals Satirer högre än Virgilii Ekloger, har han bättre eller sämre smak, än den som gör tvertom? Den hos hvilken imaginationen herrskar framför eftersinnandet, läser hellre Miltons Förlorade Paradis, än Popes Försök om Menniskan. En annan finner tvertom dubbelt större nöje i det sednare. Hvilken af begge har rätt eller orätt?
Man kunde svara härtill, att detta ej är frågan: att smaken, i sitt rätta begrepp tagen, dömmer ej emellan olika slag, utan ger blott lagar för fullkomligheten i hvart. Välan, svarar någon åter tillbaka, säg oss då efter dessa allmänna lagar, på hvad sätt skrifver man fullkomligast ett filosofiskt skaldestycke; som Popes nyssnämda Försök om Menniskan? eller som Voltaires Desastre de Lisbonne? ty man kan ej undgå att i begge dessa arbeten, med den största förtjenst hos begge, likväl tydligen finna sjelfva sättets åtskillighet. Med hvilken stil skrifver man bäst historien; med Taciti korta, nervstarka, tankdjupa; eller med Livii enkelt berättande utförliga och majestätiska? Hvilket af begge sätten ni ger företrädet, och hvilka skäl ni må dertill anföra, var säker att andra skola känna annorlunda, och gifva till deras smak lika så goda skäl som edra.
Man kan ej neka dem som så tala, att de ju hafva rätt allt hitintills. Deras grunder gälla fullkomligen i vissa nästan likgilltiga fall; ty utan tvifvel gifvas flera slags förträffligheter, emellan hvilka intet annat företräde kan bestämmas, än det som härleder sig från hvars och ens särskilta sinnesart. Men sträck påståendet ett steg längre, och det faller i orimlighet. Huru skulle ej i vitterheten, som i konsterna och i allt annat, gifvas ett väl och illa, ett bättre och sämre? Ställ fram Messenii historiska arbeten bredvid Livii; våra vanliga högtidstal bredvid Ciceros orationer; Gustaviaden bredvid Eneiden; Brynilda bredvid Iphigenie: och hvar läsare skall, med aldrig så liten sinnesodling, studsa vid åtskillnaden. Man må disputera så länge man vill om naturen af de grunder, på hvilka detta hvars och ens omdöme bygges: det är nog, att öfverensstämmelsen är oförneklig, och att den ej skulle finnas, utan vissa allmänna lagar för förträffligheten. Utan att kunna räkna på menniskors allmänna och beständiga bifall till dessa lagar, huru skulle någon konst nå sin höjd? Huru skulle den hafva kunnat, ifrån råheten af sina första försök, tid efter tid lyfta sig, genom fortsatt bemödande, ända opp till fullkomligheten?
Efter allt detta, hvad blir då slutligen allmän smak? Man måste, så långt jag kan finna, förstå dermed, väl icke allt det som för någon abstrakt tänkare kunde, vid djupare eftersinnande, synas böra vara det; men visserligen det, som antingen redan blifvit, eller slutligen måste blifva allmänt gilladt, genom känslans och omdömets närmare och närmare öfverensstämmelser hos alla odlade folkslag.
Det är sant, att smakens åtskilligheter äro ännu stora, och falla starkt i ögat; men tilläfventyrs händer just deraf, att man icke så lätt märker öfverensstämmelserna. Nödvändigt måste likväl hos alla menniskor finnas en viss allmän likhet i sinnesdaning. Det låga, det vämjeliga måste först och främst ofelbart finnas vidrigt och motbjudande för alla, så snart de genom den ringaste bildning blifvit i stånd att urskilja det. Det orimliga, det osammanhöriga måste på lika sätt, vid närmare eftersinnande, nödvändigt misshaga alla; och denna urskillningens förening hos menniskor inträffar alltid gradvis med odlingens framsteg. Förutsätt således blott en viss allmän sinnesodling, till huru ringa grad den ock må antagas, och man skall redan deri finna de första grunderna till en allmän smak.
På samma sätt, som med det orimliga och afskyvärda, förhåller det sig i motsatt afseende med det rätta och skönheten. Alla menniskor öfverensstämma naturligen i ett allmänt behag till begge delarne, så snart de blott hinna att riktigt inse och urskilja dem. Vissa slag deraf, som bero af finare förhållanden, kunna till en tid misskännas; men i hundrade fall kännas de strax och älskas af menniskosinnet, hvilket bevisar likställigheten af dess allmänna daning. Medlens motsvarighet till ändamålet har t. ex. aldrig stött någons begrepp. På samma sätt har ingen dödlig nånsin funnit riktigheten af proportioner ful. Man har blott stundom uppoffrat den för de, efter ämne och sinnesart, större behagen af storhet och frihet. Också dessas behag erkännas af alla. Man har blott tvistat om deras rum och användning.
Men allt detta är ännu ej rätt mycket. Det gifves ifrån dessa menniskokänslans eller menniskotankens ursprungliga öfverensstämmelser, ett ganska stort afstånd till fullkomligheten i alla slag. Se der således ett stort fält att irra på, efter olika känslor och omdömen. Låtom oss till en början anmärka dessa olikheter, och derefter se till, om något blir öfrigt, som kan sammanföras under namn af allmän smak, allmänna reglor för det sköna i vitterheten.
Det är af sig sjelf klart, att då menniskor lefva fördelade i nationer och samhällen, måste nödvändigt uppkomma flera skiljaktigheter i omdömen och känslor, emellan de från hvarandra till tider och rum afsöndrade samfund, än emellan menniskor som tillhopa utgöra ett enda. Olikheten af jordläge, lefnadssätt, yrken, med deraf följande olika föremål, seder och lynnen, kunna, först och främst, ej fela att medföra en sådan omdömets och känslans tillfälliga åtskillighet, mellan folkslag och tider. En prinsessa, som går till stranden och sjelf tvättar sina kläder; en hjelte och anförare, som sjelf sköter sina hästar och spänner dem för stridsvagnen, eller sjelf tillagar sin måltid, skola ofelbart synas oss nuvarande Européer något lågt och groft i sederna. De voro det ej i Greklands äldre tider och i Homers Sånger.
Vid en sådan skiljaktighet emellan länder och tidehvarf, kan ej heller sjelfva sinnesodlingen lätteligen vara densamma. Den starka sinnliga inbillningen herrskar hos Asiaten; hos Européen deremot den finare känslan, det klyftigare eftersinnandet. Det har gifvits tider af naturens högsta enfald, och tider af samhällslifvets högsta förfining. Det har gifvits andra af barbarisk råhet, af halfhunnen odling eller förderfvad; se der äfven så många källor till smakens åtskillighet[1].
Men äfven med sinnesodlingens allmännare
likhet uppkomma skiljaktigheter, genom en mängd
tillfälliga omständigheter. En nation har ett
allvarligare, friare, dristigare lynne; en annan ett
lifligare, känsligare, men genom sin bildning
mindre otåligt för allt slags regeltvång. Frankrike
hade drifvit urskillningen i seder, uttryck,
konstyrken, till en höjd af läckerhet, som
Engelsmannen fann tvertom både öfverdrifven, och menlig
för den starkare effekten. En Fransos af smak
skall vämjas vid Syndens och Dödens rysliga
samlag hos Milton, och skall le åt orimligheten af en
batalj med kanoner i himmelen. Engelsmannen
tål dem för inbillningens liflighet, för stilens och
beskrifningarnes poetiska färgor. Denna sednare
skall troligen, just af samma orsaker, högre skatta
sin Shakespeares oregelbundna, vilda, ojemna
storhet, än Racines och Voltaires alltid ädla,
harmoniska, men i hans tycke något enstämmiga språk;
alltid sanna, fint skillrade, men för hans öga
något snarlika karakterer; alltid regelbundna, men i hans känsla något tvungna, trångt kringstängda,
och likasom sammanklämda planer.
Den ena af dessa åtnöjer sig med effektens styrka och mångfaldighet: den andra vill i allt hafva den finare urskillningens bifall, som han vant sig att rådfråga. Hvad åtskiljer dem? Graden af förfining. Men om denna sistnämda kan vara både för stor och för liten, finnes då ej, att jag så må kalla det, ett medelval, som förenar effektens nödvändiga kraft med omdömets nödvändiga bifall? Består ej till en stor del smaken deri?
Detta om ursprunget till smakens skiljaktigheter. Bland de olika slagen deraf gifvas, som vi kunnat märka af det redan anförda, två sådana, hvilka icke tyckas hafva i sakens egen natur någon grund till företräde eller förkastelse. Dessa äro nemligen de, som antingen bero af olika tiders och länders bruk, lefnads- och tänkesätt, eller härröra från enskilt sinnesart. Mycket t. ex. som Homerus berättar om sina gudar eller hjeltar och deras händelser, kunde vara godt för hans tid och efter de tänkesätt som då rådde, men skulle ej tålas i våra dagar. Så kan man ej fördömma denna åldrige skaldefader, då han efter sin tids föreställningssätt liknar en konung och härförare vid en hornbeväpnad, reslig tjur, som går framför hjorden, eller en tropp af stridsmän vid en flugsvärm, som hundrade gånger bortjagad kommer lika så ofta tillbaka. Vi kunna ej neka det träffande i jemförelsen; vi kunna blott ej tillåta oss samma liknelser, efter de seder och tänkesätt som råda i våra närvarande samhällen, hvilka jemte natursanningen af en målning, fordra äfven iakttagandet af en viss värdighet, efter våra begrepp derom. Det rätta eller orätta ligger här ej så mycket i sjelfva saken, som i dess förhållande till tid och ort.
På lika sätt kunna vi ej gifva hvarken rätt eller orätt åt dem, som föredraga det ena slaget eller sättet framför det andra; i synnerhet när dessa slag och sätt icke åtskiljas genom en viss lägre eller ädlare art Man kan ej ogilla deras smak, som t. ex. gifva företrädet åt komedien framför satiren; åt tragedien framför hjeltedikten; åt ett filosofiskt skaldestycke af Voltaire framför ett af Pope, åt Rousseaus stil i prosan framför Voltaires, eller tvertom. Man kan blott säga derom, att sådan är deras olika smak.
För dessa två slags olikheter af smak gifves då näppeligen någon annan förnuftsregel, än hvar och en tids egna förhållande, hvar och en persons särskilta sinnesart; och om någon söktes, skulle den tvifvelsutan blifva föga allmänt gällande. Men i alla andra smakens skiljaktigheter disputerar man ur sjelfva sakens natur, och söker, med ömsesidigt bemödande, skäl, hvilka visserligen kunna blifva gällande, efter erfarenheten visar, att rätt många deribland redan blifvit det.
Det är nemligen klart, att om smaken är till sin yttersta grund blott känsla, och tyckes bero, i ganska många små ämnen, nästan blott deraf, så gör den det likväl icke i allt; den grundas till en stor del äfven på omdöme. Det skulle annars aldrig gifvas någon falsk smak; man skulle aldrig kunna rätta den genom öfverläggning; och smakens förbättring, smakens fullkomlighet, skulle vara ord utan betydelse. För den stora del som smaken beror af omdömet, kan då omdömet också visserligen verka derpå. All tvist om god eller elak smak har sitt ursprung från den hemliga öfvertygelsen härom, och är ett slags bevis på förnuftets domsrätt i dessa ämnen.
I tider af smakens redan större odling, angå dessa tvister vanligen vissa finare förhållanden, det vill säga, någon förtjenst, hörande till en påstådd högre fullkomlighet, men hvars värde likväl ej af alla erkännes [2]. Det var ej så vid utgången ur de mörkare århundraden, då ljuset i vitterheten och konsterna först begynte att tändas å nyo. Tvistigheterna angingo då, till en början, merendels vissa gröfre fel, hvilka mängden ännu ej lärt att urskilja, och som genom något dem åtföljande behag, ehuru ofullkomligt det än varit, likväl gjort sig antagna och älskade. Så var t. ex. den i medeltiden allmänna böjelsen för concetti, ett onekligt fel emot den goda smaken, omöjligt att förena med stilens högre skönhet och tankarnas redbarhet; men hvartill man fördes genom det lilla öfverrumplande behaget af dessa täta motsvarigheter. Så verkade, i den götiska byggningskonsten, vildhetens rå storhet utan tvifvel med ett visst kraftigt behag på det rå sinnet: emellertid var denna byggningsart visserligen barbarisk emot den grekiska. De som skatta Ossian framför Voltaire, befinna sig ännu ungefärligen i samma förhållande. De äldsta sedernas enfald, sammanlagd med det bergstora, det kämpestarka, felar ej att behaga eller förvåna, och de hafva ej orätt att röna ett slags nöje deraf. Hvad de ej sakna, derföre att det ej af dem sökes, det är hela den rikedom af begrepp, hela det tillägg af nya verldstaflor och sinnesintressen, som kulturen medfört; och hvad de ej tyckas märka, det är omöjligheten, att förena dessa högre förtjenster med det rå halfbildade Ossianska skaldeslaget. En omöjlighet lika så stor i sitt slag, som den, att förena skönheten af Racines stil eller Virgils, med det alltid stickande behaget af antiteser.
Det förhåller sig på samma sätt med den asiatiska poesien. Den har mycken värma af sinnlighet och stark bildning, hvilket är ett slags behag, nekom ej dertill. Men en odlad Europé igenfinner icke deri, hvarken sina begrepp eller sina känslor, åtminstone på intet sätt deras sanna uttryck. Han känner att detta slags poesi icke uppfyller hans sinnes-fordringar, och att det väl tillhör menniskoslaget, men icke honom. Och det är icke blott de yttre sedernas olikhet som utgör skillnaden: det är sjelfva sinnesodlingen. Den asiatiska poesien, likasom den Ossianska, är i jemförelse med Horatii, Popes och Voltaires, ännu blott halfmenniskans.
Dessa exempel visa, huru fel och brister kunna skyddas af behag, som starkt röra menniskosinnet, och som göra derigenom både sjelfva felen och saknaden af det okända bättre länge obemärkta. Dessa behag hafva till en början nästan alltid varit af det gröfsta, enklaste, sinnligaste slaget, och derigenom verkat desto starkare på den rå oförädlade menniskan, eller hellre sagdt desto lättare uppfyllt hennes fordringar. På sådant sätt har ofelbart all falsk eller ofullkomlig smak uppkommit och bibehållit sig. På sådant sätt har man sett smaken, efter lysande tidehvarf i vitterheten, på nytt falla tillbaka i barbari, vare sig genom staters politiska omstörtningar; eller genom förlusten af utmärkta talanger, som upphört att finnas och verka; eller genom uppkomna nyhetsyror som förvillat begreppen, och vunnit beundrare åt förvända tycken och meningar: ty ingen älskar rakt fram falskheten, ofullkomligheten. Det är alltid då hos dem något behag, någon viss förtjenst, som man ej har orätt att tycka om; blott har man ej lika rätt att åtnöja sig dermed, att icke sträcka sin fordran derutöfver, att icke se, eller att bestrida, så väl felaktigheterna, hvilka dermed äro förknippade, som saknaden af de större skönheter, hvilka derigenom uteslutas.
Ville man nu gå öfver på andra sidan, och deremot bemärka, huru förtjensten, fullkomligheterne af en förbättrad smak, nästan alltid medföra saknaden af vissa andra kraftigare intryck, andra mera sinnliga behag, hvadan åter uppkommer ny anledning till skiljaktigheter; så kunde man finna exempel deraf i nästan all sträng regelbundenhet. Den har sanning och mått och ordning och riktighet. Men friheten, kraften, lifvet, rörelsen, rikedomen, huru sällan äro också dessa i lika mått förenade dermed, som med geniets vildare utgjutelser? Visserligen har man rätt, att älska ordning, mått, riktighet: visserligen har oförviteligheten i alla ämnen sina stora behag för menniskosinnet; men dessa behag, göra de tillfyllest? Eller utesluta de ej någon gång vissa större och lifligare? Se der disputen emellan smakens strängaste laglärda, och de så kallade friare snillen.
Man ser här, åtminstone i hastig öfversigt, ursprunget och förhållandet af alla de smakens skiljaktigheter, som delat eller ännu dela nationer och enskilta. När de ej uppkomma af folkslagens eller sinnesartens olikheter, angå de nästan allesammans, antingen fel, som bortgömmas af något visst åtföljande behag, eller förtjenster, fullkomligheter, förknippade med saknaden af vissa kraftigare intryck och sinnesnöjen, som man vant sig att älska och söka: dessa saknade behag må vara sådana, som af förtjensten nödvändigt uteslutas, eller sådana som med den kunde och borde förenas.
- ↑ Den berömde Marmontel har i sin Essai sur le gout förträffligen tecknat dessa smakens olika tillstånd efter odlingsgraderne.
- ↑ T. ex. versartens enformiga regularitet, eller arbiträra omvexling i tragedien. Fransyska smaken yrkar den förra, Engelsmän och Tyskar tillåta sig den sednare. På lika sätt förhåller sig med blandningen af lägre och högre språk.