Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om Smaken och dess allmänna Lagar. 2. St.
ANDRA STYCKET.
Smakens allmänna Lagar förutsätta
möjligheten af en förening emellan dess
skiljaktigheter. Vidare om dessa sistnämda.
Den hittills gifna öfversigten af smakens skiljaktigheter skall, ehuru enkel den må synas, likväl som jag förmodar finnas vidsträckt nog, att omfatta åtminstone de flesta och hufvudsakligaste. Jag vågar tillägga, att den innehåller enda grunden till en möjlig förening dem emellan.
All fråga om några allmänna lagar för smaken skulle, utan denna möjlighet, förfalla såsom orimlig; ty det är klart, att om mellan smakens skiljaktigheter ingen förening låter tänka sig såsom möjlig att åstadkomma, så gifvas ej heller för smaken, eller kunna ens gifvas andra lagar, än hvars och ens tycke, hvars och ens enskilta sätt att känna och njuta.
Men nu lär man strax bifalla, tänker jag, att möjligheten af en sådan förening beror helt och hållit på naturen af sjelfva stridigheterna. En skiljaktighet i omdömen, härfluten, på någondera sidan, från föremålets mindre fullkomliga pröfning, äger naturligtvis ett lätt föreningsmedel i dess närmare undersökning; då deremot samma skiljaktighet, grundad på olikheten af sjelfva fattnings-organerna, det vill säga, på en helt stridig sinnes- och känslodaning, icke kan genom något medel undanrödjas.
Således t. ex. gifves ingen förening emellan två personers omdömen om färgorna, af hvilka den ena alltid såge rödt, hvad den andra alltid såge blått, eller så vidare. Man kan här ingenting vänta af föremålets närmare undersökning: stridigheten härleder sig från sjelfva synorganens åtskillighet, och de olika omdömen, som deraf uppkomma hos de tvistande, kunna genom ingenting annat tvingas till öfverensstämmelse, än genom syngåfvans omskapelse hos någondera.
Det blir således nyttigt att riktigt veta, huruvida smakens skiljaktigheter leda sitt ursprung från den ena eller andra af dessa orsaker: ifrån stridig känslodaning, eller blott ifrån skiljaktiga begrepp och föreställningar.
Så ofta frågan blifvit väckt om orsaken till dessa skiljaktigheter, har man vanligen åtnöjt sig med beropandet på menniskors olika känslodaning. Man har tyckts helt enkelt antaga, att menniskor vore till sjelfva sinnesnaturen så olikt beskaffade, som de kände och dömde olika. Ty den så ofta och så allmänt upprepade satsen, att man ej kan disputera om smaken, såsom nemligen oberoende af förståndets grunder, bevisar tillräckligt, att man vanligen anser alla dess skiljaktigheter för ohjelpliga följder af sjelfva sinnesartens olikheter. Ingen förklaring är i sanning lättare, beqvämligare; men ingen heller, som jag tror, falskare. All möjlighet af en förening skulle derigenom upphäfvas.
Men förblandar man ej skiljaktigheten af känslor och af känslodaning? De förra äro till deras natur ombytliga, och bero af tusen tillfälligheter: den sednare, en gång bestämd, måste äga en viss beständighet, och synes knapt kunna förändras genom ett så lätt medel, som en annan synpunkt af ämnet, någon ny upplysning, eller litet närmare besinnande. Dessa två saker böra således åtskiljas. Det följer ej att de, som hysa för samma person eller samma sak helt skiljaktiga känslor, hafva derföre en lika så skiljaktig känslodaning. Den som t. ex. af en poet, en fältherre, en minister, aldrig sett eller hört omtalas mer, än ett eller två misslyckade poemer, en eller två ganska förfelade krigsplaner, ett eller två ganska despotiska drag, hyser visserligen för samma poet, samma general, samma minister, helt andra känslor än den, som med okunnighet derom, vet af dem tjugu bevis på sublimt snille, militärisk förtjenst, patriotisk dygd. Berätta för en yngling, som begynner studera historien, ingenting annat om Augustus, än hans triumviraliska tyranni; om Titus ingenting annat, än hans ungdoms utsväfningar; om Henrik IV ingenting annat, än hans löjliga kärleks-äfventyr: afskillra deremot för hans kamrat den förstnämdes fyratio års visa och fredliga regering; den andras rörande dygder; den tredjes tapperhet, ädelmod, faderliga omsorger för sitt folk; och ni skall snart bli vittne till en meningsstrid dem emellan, grundad på de mest motsatta känslor för dessa tre ryktbara män. Den ena skall hånle af förakt eller förtrytelse; den andra knäböja af beundran och tillbedjande vördnad. Skall man då säga, att denna stridighet af känslor härleder sig ifrån de tvistandes skiljaktiga känslodaning? Eller hvarifrån kommer den? månne ej helt och hållet från olikheten af de föreställningar de göra sig om samma personer? en olikhet säkert grundad, hos en af de tvistande, eller kanske hos begge, på en mindre fullkomlig kännedom, således på ett blott ensidigt betraktande af dessa mäns egenskaper och gerningar. Ingen bestrider detta, så snart frågan rör personer; men skulle ej samma fall inträffa, äfven då frågan angår saker, ämnen, med ett ord, alla slags tankars föremål? Kan man ej känna dem lika så illa? ej betrakta dem lika så ensidigt? ej göra sig om dem ett lika så halft och ofullständigt begrepp? Misstänkom då, att känslans olikheter alltid bero af föreställningarnes, och att lika tvister uppkomma af lika orsaker.
Man har sett mer än en gång personer af alldeles stridiga omdömen öfver vissa snillealster, genom öfverläggning, meddelta förnuftsgrunder, och sakens närmare skärskådande, förena sig slutligen i fullkomligt samma mening derom: det vill säga med andra ord, i samma känslor derföre. Kan det tros, att någon af dem så hastigt förändrat sjelfva sin känslodaning? Ett påföljande tidehvarf har en helt stridig smak emot det föregående. Ifrån medeltidens råhet och den götiska vildheten, hafva vi kommit tillbaka till den grekiska och romerska smaken. Skall man säga, att medeltiden hade en helt annan känslodaning, än Grekland, Rom, och det närvarande Europa? Nej. Men att odlingen utvidgat begreppen, och derigenom förändrat föreställningarne om det rätta, det fullkomliga i konster och vitterhet. Andra föreställningar, andra känslor; ingenting följer naturligare. Bifallet till det ringare, lägre, vildare behaget utplånas och försvinner, vid upptäckten af de ofullkomligheter som åtfölja det, och ännu mer genom tankesynen af nya, högre skönheter, hvarom man förut ej haft begrepp. Af allt detta följer ovedersägligen tvenne saker: 1:0 att den menskliga känslodaningen (hvad helst man må säga deremot) är i grunden densamma öfverallt; 2:0, att det måste gifvas någon viss princip af omdöme, som, ehuru långsamt och omärkbart, likväl verkar till förening af smakens skiljaktigheter.
Någon torde emellertid fråga, huru man kunnat, utan en verklig stridighet af känslodaning, så långt åtskilja sig i känslor, att den ena ofta förkastat som ett groft fel, hvad den andra tvärtom skattat som en förträfflighet; och att på lika sätt de största förtjenster blifvit hållna för uselheter? Det är sant, att detta fall ej är sällsynt. Ställ fram på teatern, för en alldeles rå menighet, huru djefvulen skenbarligen bortför Doktor Faust lifslefvande. Låt spelas derefter för samma åskådare någon af Racines gudomliga scener. Var viss att bifallet skall ej länge väga dem emellan, och att priset skall, med ett stort öfverljud av röster, tillhöra orimligheten.
Men finner man ej utan svårighet, att det är här underbarlighetens, ryslighetens grofva behag, som hos den större mängden af råa, tanklösa åskådare, skaffa företrädet åt munkskrocket? Finner man ej, med lika lätthet, att det är tvertom just saknaden af denna, eller någon dylik pöbeltjusning, som gör, att sjelfva den Racinska förtjensten bemötes, af samma åskådare, med förakt eller likgilltighet. Men den som ser af en teaterscen ingenting, utan blott öfverensstämmelsen med sina fördomar, blott behaget af en underbarlighet på hvilken han tror, och som ger honom nöjet af en stark sinnesskakning; har han samma föreställning derom med den, som deraf fullkomligt urskiljer vidskepelsen, lågheten, vanvettet m. m.? Och tvertom: den som ser i någon af Racines förträffliga scener nästan ingenting annat, än saknaden af det ena eller andra gröfre inbillningsnöjet (svagt ersatt i hans tycke genom Gud vet hvilka hemligare förtjenster, dem hans begrepp oredigt fattar), har han verkligen samma föreställning derom med den, som ser deri den sannaste naturmålning, den mästerligaste teckning af menniskohjertats rörelser, och urskiljer med fullkomligt begrepp hela förtjensten deraf? Måste då, från dessa stridiga föreställningar, icke nödvändigt härleda sig lika så stridiga känslor af bifall och förkastelse, utan att man dertill behöfver förutsätta någon stridighet af känslodaning?
Försökom, att ännu fullkomligare öfvertygas om detta känslornas beroende af föreställningarnas skiljaktighet, och huru denna skiljaktighet alltid uppkommer af någon hemlig dubbelhet i sjelfva tankens föremål. Anmärkom härvid till en början, att man åtminstone allmänt öfverensstämmer i känslan för alla slags fel och förtjenster, så snart man, utan fråga huruvida de finnas eller ej finnas, hos den eller den författaren, i den eller de skrifterne, på det eller det stället, endast betraktar dem i deras allmänna begrepp. Det är här som Humes anmärkning äger grund, att sjelfva det ord, hvarmed ett sådant fel eller en sådan förtjenst nämnes, innebär redan domen af bifall eller förkastelse, grundad på förutsättningen af menniskokänslans ofelbara öfverensstämmelser. Sådan är t. ex. den förtjenst, som man kallar skrifartens ljus, tydlighet; sådant det fel, som man kallar dess mörker, oreda. Ingen fins, som ej värderar den förra, ingen, som ej misshagas af det sednare. Och hvarifrån detta? Jo derifrån, att de allmänna begreppen: tydlighet, ordning, mörker, oreda, eller hvilka andra af samma natur, måste just derigenom, att de äro allmänna begrepp, vara fullkomligt enkla, det vill säga, kunna lika så litet innehålla hvart för sig någon stridighet eller flersidighet; af egenskaper, som det allmänna begreppet om godhet kan innehålla ondska, eller det allmänna begreppet om rättvisa kan innehålla orättrådighet. Föreställningen deraf måste således nödvändigt blifva, som nyss sades, fullkomligt enkel, derigenom fullkomligen densamma hos alla människor, och derigenom äfven känslans motsvarighet blifva hos alla likartad. Också vittnar erfarenheten att så förhåller sig.
Hvad förtjenst af skrifart man således må nämna, hvilket fel man må helst tänka sig, så står fast, att allt hvad som är ensamt och tydligen denna förtjenst, allt hvad som är ensamt och tydligen detta fel, behagar eller misshagar alla (efter naturen deraf), så snart de genom odlingens tillväxt sättas deraf i klar erfarenhet. Det är blott när man ifrån det allmänna begreppet kommer till dess användning i verkligheten; blott när förtjensten eller felaktigheten (hvilket nödvändigt måste i all skrift oftare inträffa) icke är helt och hållen sådan, icke allt igenom nog likartad, utan blandad, förtjensten med någon brist, felet med något behag; – det är blott då, säger jag, som genom tvåsidigheten af sjelfva föremålet känslorna derföre åtskilja sig, och som man dömmer olika, till bifall eller förkastelse.
Således förenar man sig visserligen öfverallt, att förkasta det låga: blott ej då, när det visar sig såsom enkel oprydd natur, eller vissa seders och föremåls likare afskillring; – det i sin natur vidriga, ohyggliga: blott ej då, när det, som någon gång skett, öfverskimras och bortgömmes af stilens skönheter; – det för eftertanken orimliga: blott ej då, när det genom en viss upplyftande storhet, eller sina glänsande färgor förblindar och mutar inbillningen; – det mörka, svårfattliga: blott ej då, när derur framblixtra strålar af djup tanke och öfverraskande sanning. Exempel på allt detta skulle medföra vidlyftighet. Hvar och en som läst, vet eller finner dem.
Likaså förenar man sig oemotsägligen hos alla odlade folkslag, att tvertom gilla och älska det ädla: när det från skrifarten ej utesluter alltför stor del af språkets uttryck, och lefnadens sinnliga föremål, eller i målning af personer, seder, tänkesätt, upphäfver nästan alla skillnader för inbillningen, och ljuger samma ansigte på allt; – det riktigt afpassade och behöriga: när det ej medför obehaget af en ängslig noggrannhet, ej inom cirkelmått inskränker inbillningens utflygter och skapelser; – det rena och klara: när det ej är tomt på kraft och innehåll; – det regelbundna: när det ej röjer banden och tvången, ej förminskar effekterne, ej hämmar lifvet, rörelsen, omvexlingen, och förvandlar konstens ändamål, ifrån det att gifva sinnet lifliga väckelser, till det ringa och ovigtiga, att befinnas klanderfri. Men man skall i alla dessa fall tvista om den åberopade förtjenstens värde, eller det ogillade felets förkastlighet. Orsaken är klar. Begge delarne hafva vid alla dessa tillfällen ett slags tvåsidighet, som måste gifva anledning till stridiga föreställningar, det vill säga, till stridiga känslor och meningar.
Man välje hvilket exempel man behagar: man skall alltid finna denna princip bestyrkt. En naivetet, en qvickhet, ett lekande satiriskt drag, anses med rätta såsom fel i en tragedi. Konstkännaren fördömmer det med misshag. Hvarföre? Ty hans uppmärksamhet är riktad på sammansättningens villkor och ändamål. Den rå, okunnige läsaren behagas åter tilläfventyrs på det högsta deraf. Hvarföre? Ty han betraktar det blott i och för sig sjelf, såsom en naivetet, en qvickhet, ett godt satiriskt infall, utan allt vidare förhållande. Desse två, se de i saken alldeles detsamma? Visserligen ej. Hvarderas föreställning har hemligen ett helt olika föremål, och derifrån stridigheten. Emellertid tro de vanligen, att de disputera om samma sak.
Man tvistar om de tre uniteternas nödvändighet i skådespelet. Var viss, att den ena ser nästan blott förmånerne, den andra nästan blott olägenheterna deraf. Den ena alla behagen, uppkommande från en större vidd af händelser, och dervid förefallande rikare omskiften för inbillningen; den andra allt det stötande mot sannolikheten, som merendels är derifrån oskiljaktigt. Hvarderas föreställning har åter här ett helt särskilt tankeämne. Ingendera lemnar kanhända nog uppmärksamhet till vederpartens; och derifrån tvistigheten.
Nestors tal till de tvistande prinsarne i första boken af Iliaden, har varit ömsevis ett ämne för kritik och beundran. En ogillar det på det högsta, en annan ända till förtjusning bifaller det. Den förre stötes af detta sjelfberöm hos Nestor, denna missaktning för dem till hvilka han talar. En vis man, påstår han, säger ej till den andra: ”det tillhör Eder att vörda mina ord och undervisningar; ty jag är äldre än J; jag har lefvat med långt tapprare hjeltar än J ären; och de åtlydde mig.” Den sednare finner tvertom i allt detta den lifligaste målning, så väl af ålderdomens myndigare sätt att uttrycka sig, som af de äldsta tidernas enfald och okonstlade seder. Han intages således af blotta natursanningen i dess ursprungliga råhet, och stannar dervid; då den andra deremot jemför samma målning med den finare klokhetens och sedeförädlingens fordringar. Frågan är ej här att veta hvilken af dem har rätt, utan blott huruvida olikheten af deras känsla icke grundar sig på en ganska klar skiljaktighet af föreställningar, och uppkommer således af tankens helt olika föremål?
Så t. ex., den som i tragedien Serairamis ser Nini skugga med förakt och åtlöje, säger helt kallt: sådan är min känsla dervid; men helt annan är min känsla dervid, säger åter den, som i ögonblicket af detta förfärliga framträde ryser och darrar vid åsynen deraf. Begge se utan tvifvel samma tragedi, samma scen, samma skugga; de tro derföre, att de verkligen tala om samma sak, verkligen hafva för tanken samma föreställning, och att det är blott känslosättets olikhet som åtskiljer dem.
Men i sjelfva verket, hvad ser den förre i Nini hamn, annat än orimligheten af en vanlig gastsaga? således ett förolämpadt förnuft, förvirrade moraliska begrepp, med ett ord, ett slags förnedrande af det menskliga sinnesvärdet? Se der innehållet af hans föreställning. Man tillåte mig nu, att på lika sätt anföra grunddragen af den andras. Är det otroligt (säger han sig sjelf), att något af oss lefver qvar efter döden? Om förnuftet aldrig kunnat jäfva troligheten af en andeverld, eller möjligheten, af någon gemenskap emellan den och oss; när blir en sådan undersyn sannolikare, än då frågan vore, att till jordens varning förekomma en blodskam, och på sjelfva thronens höjd straffa nidingsmordet. Hvilken dödlig kan veta, om underbarligheten vore här en motsägelse i naturen, eller blott en ovanlighet? Hvilken dödlig kan veta, om det ej ligger i Försynens styrelseplan, att, fastän sällan, dock tid från tid, genom dessa af brott i naturens vanliga ordning, upptäcka synbarligen en vakande hämdemakt; slå brottet med en förskräckelse, hvaraf hågkomsten bland menniskor länge fortplantar sig, och likasom sinnligen förvissa dem om sammanhanget emellan ett närvarande tillstånd och ett tillkommande? Uppriktigt frågadt: är det någon jemförelse emellan en sådan scen, och våra vanliga gastsagor, hopfuskade att skrämma narrar eller barn?
Dubbelheten af tankens föremål i all tvist om smak, synes mig härigenom tillräckligt ådagalagd, och på samma gång äfven verkligheten af dess ursprung, icke från skiljaktig känslodaning, utan ifrån skiljaktiga föreställningar. Men om så vore, invänder man tilläfventyrs vidare, skulle man ej då kunna, på en timme, en dag, flyttas i ett ämne af smak, ifrån den största råhet till den största odling? Skulle ej blotta bevisningen af ett styckes fullkomlighet, eller ett annat styckes fel, göra nog att på en gång väcka hos en annan, ja äfven den råaste menniska, samma behag till det förra, söm ni sjelf känner, och samma afsmak för de sednare? Man ser likväl icke att sådant sker. Den rå hopen skall till ex. alltid sätta farsen framför den högre komedien, och skall, oaktadt alla edra skäl, finna sig oändligt mera fröjdad af den förra. Hvarföre? Af det enkla skäl, att huru tydligt ni än må beskrifva fullkomligheten af den högre komiken, äger den stora hopen likväl ingen deremot svarande känslofinhet?
Det behöfs blott få ord till vederläggning af detta inkast. Att beskrifva något för en annan, ehuru omständligt och med hvad omsorg det än må ske, är ej derföre att strax gifva honom fullkomligt samma begrepp, samma föreställning som man sjelf har. Hvart och ett hufvud är ej, på detta sätt, ett hvitt blad i pressen, hvarpå kopparplåten lemnar sin ritning vid första sammantryckningen. Man har dessutom en viss egenkärlek, hvaraf man fästes vid sin egen föreställning; en viss vana dervid, som återkallar den på ett likasom mekaniskt sätt. På detta sätt skjutes den gamla föreställningen af inbillningen alla ögonblick framför den nya som skulle undersökas. Den utgör, om så må sägas, hennes barn, hennes egen skapelse, och det fordras ett slags våld att skilja henne dervid. Allt detta möter nästan beständigt vid alla främmande föreställningar, som skola förvandlas till egen tankesyn, äfven då frågan är om personer af jemlik odling. Den fullkomligt rå menniskan åter, hör er antingen ej, eller om han hör er och ger akt på hvad ni säger, förstår er blott halft; gissar kanske till något, låter det mesta undfalla sig; föreställer sig ingenting fullständigt; och en mer eller mindre tjock dimma vill alltid qvarstanna emellan det ämne ni skillrar och hans fattningsgåfva. Mycken tid och mycket bemödande måste således föregå, innan hans eget begrepp hunnit uppfatta edra skäl i hela deras sammanhang, och innan hans inbillning tar fullkomligt emot intrycket af den föreställning ni sjelf har, och vill meddela honom. Men så snart detta en gång skett, då var viss, att samma känslor dervid skola sjelfmant infinna sig; likasom att de, utan detta medel, aldrig skola kunna meddelas honom.
Och nu, — samlom våra slutsatser:
Att fullkomligt samma föreställningar åtföljas hos alla menniskor af alldeles samma känslor, (om ej till graden dock till slaget); — att smakens skiljaktigheter således härleda sig, icke från skiljaktigheten af känslodaning, utan från en hemlig olikhet af föreställningar; — och att denna olikhet af föreställningar grundar sig alltid på en viss dubbelhet eller tvåsidighet af sjelfva det föremålet hvarom man tvistar: detta är hvad jag haft för ändamål att här utreda, och hvad jag tror att man lär medgifva mig. Man måste alltid förutsätta, att man tilläfventyrs ej sett sitt ämne nog fullkomligt; att något möjligt förhållande, det vill säga någon sida deraf, kunnat undfly uppmärksamheten; att med ett ord, den motsägande, må hända, ser saken bättre och fullständigare. Man måste således, för några stunder, likasom gå ut ur sin egen föreställning; gå in i motsägarens; söka att göra den till sin; och derefter, antingen rätta den förra, eller fullkomligt öfvergifva den; eller om den har tydligen företrädet, förblifva dervid. Få menniskor gifva sig så mycken möda. Men all odling af förstånd och smak sker ej på annat sätt, än genom dessa jemförelser och successiva ombyten af föreställningar. Också har den fordrat hela tidehvarf.
Men för att på detta sätt dömma emellan olika föreställningar, dertill fordras tydligen någon regel, något ideal af det rättaste, med ett ord, någon princip hvarefter företrädet afgöres. Det är ej nog, att hafva öfverflyttat domsrätten ifrån blotta känslan till förnuftet. Sjelfva förnuftet dömmer ej utan grundsatser, och för den stora del det ingår i smaken, måste således denna hafva sina grundsatser, sin högsta princip, hvarefter de olika eller stridande föreställningarnes rätthet kan bestämmas: en princip, utom hvilken all jemförelse dem emellan vore utan hållning, och förgäfves. Det är således denna princip, som återstår att söka, och om möjligt är att finna.