Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om Smaken och dess allmänna Lagar. 3. St.
TREDJE STYCKET.
Om en Princip för Smaken gifves, hvilken
är och hvarifrån uppkommer den?
Emellan grundstridiga känslor (man lär nu medgifva detta) vore ingen förening möjlig, och ingen princip dertill kunde rimligen sökas. Den kan först hafva rum då, när man allmänt överensstämmer i känslan af de intryck, som verkas af de enkla föreställningarne[1], och så derefter pröfvar i användningen hvarje sådan föreställnings lämplighet eller olämplighet, efter ämne, tillfälle, eller slag af komposition; och just detta är äfven det som skett och alltid måste ske vid odlingens framsteg. Under ständig fråga om ändamål som sökas, och villkor som deraf uppkomma, föres man, på detta sätt, småningom till alla smakens tvistämnen och deras upplösning.
Det yttersta ändamålet är väl i all vitterhet utan tvifvel alltid det största nöjet. Men man skall finna, om man ger akt dertill, att det större nöjet, till natur och föremål, förändrar sig mycket efter odlingsgraderne. Vilda och hyfsade folkslag, det är sant, öfverensstämma gemensamt i behaget till sinnliga föreställningar, så snart de blott hafva en viss träffande liflighet, och ej äro till deras natur motbjudande. Men för odlade sinnen gifvas ännu tvenne hufvudgrunder till ett nöje, som dubbelt öka det förra, och blifva snart villkor för all vitterhet. Dessa äro: 1:o Bifallet till sig sjelf, hvilket uppkommer genom behaget till det ädlare och odlingshögre, som finnes i vissa tankeskapelser framför i andra; 2:o Bifallet till den bättre utförda saken, hvilket uppkommer genom den lyckligare konsteffekten.
Hvad nu angår detta nyssnämda ädlare och odlingshögre, så tror jag mig kunna såsom grundsats antaga, att man måste vid all produktion af vittert slag ihågkomma hos menniskan ett visst sinnesvärde, under hvilket hon ej vill, åtminstone ej bör förringas i sina tankenöjen; och det är derföre lika så mycket i omdömet om detta värdigare i tankens föreställningar, som i omdömet om det skickligaste sättet af deras sammanbindning, som smaken och dess kall egentligen innefattas. Således jemväl med afdrag af denna sistnämnda skicklighet (konstens enda tillägg och föremål), återstår ännu alltid såsom föremål för smakens dom, sjelfva föreställningarnes natur efter enligheten med sinnesvärdets fordringar.
Men hvilka äro då dessa fordringar, frågar någon, och hvari består sjelfva sinnesvärdet? Man behöfver för att veta detta blott vända tanken på de tvenne grundkällor, hvarifrån det uppkommer: Förnuft och Sedekänsla. Se der äfven sinnesvärdet. Endast måste man ej inskränka begreppet derom till en blott moralisk mening, och förstå med sinnesvärde blotta förtjensten af hvad man kallar dygdiga eller upphöjda tänkesätt, utan här egentligen förtjensten af goda, sunda, förädlade sinnesgåfvor, sådana som de anstå den odlade menniskonaturen, att vid alla tillfällen hysa och värdera. Räkna der ibland, i afseende förnuftsgåfvan, upplysta begrepp, riktig och färdig omdömeskraft; i afseende på sedekänslan, behag till det ädla och värdiga i föremål och uttryck, äfven der skämtet och glädtigheten råda; afsmak för det låga och vilda, måtta i sinnesrörelser och känslofart; aflägsenhet ifrån det tillgjorda och affekterade, o. s. v. Sinnesvärdet i fråga om smak, och med inbegripande af både förnuft och sedekänsla, utesluter således endast hvad som i dessa nyssnämda afseenden förringar sinnet eller stöter det; vare sig genom klar förnuftsbrist, rå låghet, åsidosatt blygsel, vild känsloyra, eller affekterad öfverdrift. Allt sådant är fel emot smaken; det må finnas i vissa särskilta delar af en vitter produktion, eller må till sjelfva slaget af sinnesnöje nerflytta läsaren under den redan uppnådda graden af förnufts- och sedebildning.
Jag innefattar dessa smakens första grundfordringar under det enda begreppet Sinnesvärde, efter de härleda sig derifrån, och efter en man af sann odling aldrig utan missaktning läser en författare, der han antingen visar brist på allmän upplysning, eller på förnuftig eftertanke, eller förlorar sig i ett öfverspändt vurmeri, eller behagar sig i pöbelsmakens föremål, eller glömmer anständighetens fordringar der de af alla skäl åläggas, eller utsväfvar i vild kraft, eller röjer en löjlig affektation i hvad det må vara. Läsaren måste vid sådana tillfällen, icke allenast till en viss grad missakta författaren, utan skulle äfven böra missakta sig sjelf, ifall han kunde lemna sitt bifall till sådana ställen och med välbehag anse dem.
Sinnesvärdet i förening med konsteffektens fullkomlighet, se der således den allmänna goda smaken tagen i sitt högsta begrepp.
Den högsta lag för vitterheten är, som redan blifvit sagdt, visserligen den att behaga; men hvem? månne barbaren, rå menigheter, halfdanade menniskor? eller personer af högre odling? Det är klart, att intet af allt sådant kan blifva en allmän och varaktig lag för smaken, som vid högre upplysning, större sedeförädling, eller bättre urskillning i sjelfva konsten, måste förkastas. Man måste då betrakta menniskan i dess fullkomligare tillstånd af förnuft, sedeodling och konstförmåga. Det vill säga, med ett ord uttryckt, att smakens lagar måste gifvas och fastställas efter det högsta begrepp om sinnesvärde och konsteffekt.
Så långt menniskor nu öfverensstämma i begreppen härom, nemligen: i begreppen om det ädlare, värdigare i tankens föreställningar och sättet att uttrycka dem; i begreppen om den lyckligare konsteffekten och rätta medlen dertill; ändteligen i snillegåfvans användning derefter, och i troheten vid de lagar som deraf uppkomma; så långt gifves en allmän smak. Men äfven då ingen öfverensstämmelse derom funnes mellan menniskor, gåfves ickedessmindre samma allmänna lagar för smaken, fastän oantagna eller oupptäckta.
Om jag ej felar, hafva vi således funnit en föreningspunkt för alla de smakens åtskilligheter, som icke bero, antingen af vissa tiders och folkslags tillfälliga bruk och seder, eller af individuell böjelse för vissa slag af skönhet framför andra; en föreningspunkt, emot hvilken den allmänna smaken kan tänkas framskridande och verkligen framskridit. Troligtvis skall den likväl aldrig fullkomligen uppnås.
Således disputerar man alltid ännu, hvar och en efter sina antagna känslotycken, och äfven stundom ur förnuftsgrunder, som kunna å ömse sidor förtjena uppmärksamhet.
I anseende till sinnesvärdet frågar man till exempel, huruvida aflägsnandet af allt det råare, lägre, besynnerliga, allt det mindre ädla i begrepp, seder, ton, som i vissa ämnen, hos vissa klasser och sinnesarter, kan stöta den mera förfinade samhällsmenniskan, likväl ej skall medföra för vitterheten en mera skadlig än förmånlig verkan? Skall deraf ej uppkomma, frågar man, en viss enformighet i målningssätt, en viss likställig yta hvarmed allt öfverdrages, en viss tomhet på afstickande föremål, som hemligen trötta sinnet, och borttaga det upplifvande, som finnes i den verkligt sanna, starkt afvexlande naturen? Man medger, att alla slags skiljaktigheter af ålder, stånd, folkslag, odling, sinnesart, eller hvilka andra det må vara, kunna antaga ett visst ädlare uttryck, kunna skillras, utan att i målningen deraf upptaga deras gröfre och sinnligare åtskillnader; men det är frågan: om de likväl ej förlora på det sättet i liflighet, natursanning, egentlighet, hvad de vinna i ett visst ädlare behag, som man sålunda lånar deråt? Det gifves vissa sinnesrörelser, motsagda af ett upplystare förnuft, eller af ett mera förfinadt tänkesätt, men som i allmänhet verka på sinnet med en oemotståndlig styrka och liflighet. Sådan är till exempel den, som uppväckes af undersyner och föreställningar ur andeverlden; sådan den medlidande fasa man känner vid afrättningar och föreställningar deraf; att förtiga andra af lika slag. Man frågar huruvida det är fullkomligt rätt, att låta förnuftsodlingen eller sedeförfiningen beröfva sig dessa och dylika källor till starka och lifliga väckelser, då de kunna användas med fördel af talangen, och med nöje för det större antalet. På samma sätt med vissa föreställningar, omöjliga efter en sundare upplysnings begrepp, men som hafva den högsta glans för inbillningen. Milton och Tasso äro uppfyllda deraf.
Det är ej nog, fortfar man: likasom den förfinade samhällsmenniskan tål ingenting under sin grad af förädling, så tål hon också nästan ingenting deröfver. Hon äcklar vid det ena såsom lågt, och ler åt det andra såsom öfverdrifning och känsloförvillelse. Den höga mystiska religionskänslan, som råder hos Klopstock; den landtliga, arkadiska sällhet af oskuld och enfald, som tecknas af Gessner; det romantiskt uppdrifna i kärleken; allt sådant förekommer henne löjligt, eller åtminstone ytterligt, efter hon, äfven då hon ej kan vägra sig att deri finna ett visst behag, likväl icke fullkomligen igenkänner deri sitt mått af känsla för dessa ämnen, eller sitt uttryck deraf. Man frågar om denna känslans måttstock är ojäfvig, och dessa omdömets lagar för smaken osvikliga. Dessa och flera äro frågorna i anseende till sinnesvärdet, en term, hvars mening jag hoppas att man redan temligen förstår af det föregående.
På lika sätt, som i anseende till sinnesvärdet, kommer man väl äfven i allmänhet öfverens om nödvändigheten att söka den största konsteffekten; men man åtskiljer sig om hvari den består. Somliga sätta den i den strängt afmätta konstformen, och, om jag så får säga, i medverkandet af alla dess finare sammanstämmelser. Andra åter, i den starkare omedelbara verkningen af föreställningarnas liflighet, och friare mångfald. Man erkänner till och med äfven det konsträtta i hela sin regelmessighet, såsom en förtjenst; man påstår blott, att förtjensten deraf sällan ersätter genom riktigheten, hvad man förlorar i effekten, genom det tvång den pålägger.
Man frågar således, i anseende till konsteffekten: till hvad grad äfven ett verkligt fel bör undvikas, som likväl ger fält åt flera nöjen och lifligare väckelser, än sjelfva konstens fullkomlighet? eller till hvad grad en förtjenst bör sökas, som ofta utesluter dem? Engelsmannen t ex., underlåter ej att skatta språkets upphöjning och planernas ordentlighet i den fransyska tragedien. Han påstår blott, att den sanna, verkliga naturen är till sina lifliga färgor och rika omvexlingar bättre skillrad i Shakespeares oregelbundna dramer; och han tror, må hända ej utan grund, att friheten från det större konsttvånget hufvudsakligen bidragit dertill. Deraf slutar han ej, att regelbundenheten icke är någon förtjenst, eller saknaden deraf icke något fel; han slutar blott, att förtjensten är tilläfventyrs mindre värderlig och felet mindre fördömligt, än den fransyska smaken finner dem.
Det gifves emellertid i dessa ämnen, jag är derom öfvertygad, inga skiljaktiga eller stridiga föreställningar (åtminstone inga af större betylighet), emellan hvilka företrädet ej skulle kunna afgöras, efter principen af sinnesvärde och konsteffekt. Endast måste man, hvad begge delarne angår, lemna den allmänna odlingen tid, att märka sina fordringar och att göra dem gällande.
Smakens grund blir i följd af allt detta, odlingen. Men sjelfva odlingen och dess höjd torde någon fråga, huru bestämmes den? och består dess fordran, på det hela tagen, i kraft och träffande natursanning, eller i förfining och sträng riktighet? Utan allt tvifvel i begge delarna, så långt de kunna möjligen förenas; men visserligen hvarken i rå kraft och vild natur, eller i en förfining drifven ända till småhet och tomhet. Intryckens styrka och liflighet, i förening med den högre sedekänslans och det riktigt skärpta omdömets bifall: se der om jag får så uttrycka mig, den innersta grundpunkt hvarifrån alla odlingens fordringar, i fråga om smak, utgå och härleda sig. Närmandet åt denna hemliga föreningspunkt skall nödvändigt gifva en större och större enlighet med hvarandra åt alla rätt ypperliga författare, likasom den allmänna samhällskulturen förenar, äfven till yttre skick, utseende och umgängslagar, så många särskilta nationer, oaktadt menniskoslagens synbara olikheter. Det är blott den vilda enstaka skogsmannen, som äfven till utvärtes daning starkt skiljer sig från de öfriga. Han må hafva i öfrigt flera stora företräden: dubbelt mäktiga senor, dubbelt skarpa sinnen, dubbelt lifliga rörelser; men till all genom samhällsbildningen påtryckt kulturform, framstår han som en lefvande motsats. Allt hos honom, anletsdrag, kroppsbildning, röst, åtbörder, allt uttrycker blott rå naturkraft, ömsom vidrig och beundransvärd. Liknelsen kan synas hård; den är visserligen icke i allt lämplig; men Shakespeare är litteraturens skogsmenniska. Derifrån riktigheten af Popes uttryck, att han skrifvit på en gång bäst och sämst af alla författare. Geniet öfverglänser råheten, se der hemligheten af hans beröm.
Man jemföre deremot Virgilius, Horatius, Tasso, Boileau, Corneille, Bacine, Moliere, Voltaire, Pope, Wieland, korteligen alla sådana skribenter, som allmänt skattas ibland nationerne, och man skall finna öfverensstämmelsen dem emellan, oaktadt tidernas afstånd och olikhet, jag är viss derpå, långt större än skiljaktigheten. Denna enlighet måste då nödvändigt grunda sig på vissa det odlade sinnets fordringar, gemensamma med alla rätt ypperliga författare.
Men skola ej dessa fordringar genom odlingens framsteg blifva en dag sjelfva allmänheternas? Efter odlingen består i de två egenskapernas förädling, förståndets och känslans: efter de äro till grunden i allmänhet lika hos menniskan: efter en jemnare odling måste nödvändigt förena hvad en ojemnare åtskiljer både till känsla och omdöme: skall man då ej, lika nödvändigt, mer och mer förena sig om regeln för de nöjen, som bero af dessa egenskaper? Skall man ej på denna väg alltid komma närmare de tvenne villkoren för allt sant och stort vitterhetsnöje: sinnesvärde och konsteffekt? De som ännu missvårda regeln, skola de ej nödgas slutligen erkänna den, förda dertill genom den mera odlade känslans eller det skarpare omdömets fordringar? Der åter regeln gått till öfverdrifven stränghet, skall den ej nödgas gifva efter, för behof af effektens större styrka och liflighet? Se der åtminstone mina tankar i detta ämne, och den synpunkt hvarunder jag föreställt mig den allmänna smaken. Jag vill ej förespå härigenom en allmän och fullkomlig likhet af smak. Tusende tillfälligheter kunna hindra den att någonsin inträffa, och skola troligen göra det. Jag vill blott säga, att man skall, med fortsatt odling, nödvändigt framskrida emot denna föreningspunkt, der sjelfsvåldet och strängheten skola mötas, den ena i sitt uppstigande från råheten, och den andra i sitt nedstigande från en tilläfventyrs öfverdrifven förfining. Och jag har velat derigenom bevisa, att det således verkligen gifves vissa bestämda lagar för smaken, — lagar, grundade i menskliga sinnesnaturen, oaktadt de känslans skiljaktigheter, hvilka man deremot så ofta åberopar, och oaktadt omöjligheten att derefter förändra alla inrotade sinnesvanor, eller afdömma alla smärre stridigheter.
Men att med fullkomlighet uttrycka dessa lagars omständliga innehåll och deras särskilta fordringar, det har alltid befunnits vara en ganska svår sak.
Man har skrifvit tjugu afhandlingar om den allmänna goda smaken, utan att säga hvad den egentligen är. Den berömde Blair slutar en temligt lång undersökning med den satsen, till hvilken han ändteligen hinner, att allmänt god smak finnes i sådana arbeten, om hvilkas värde alla tider och folkslag öfverensstämma. Detta kännetecken må fullkomligen afgöra Homers och Virgilii värde. Men det arbete, som i dag lemnar pressen, huru kan det dömmas derefter? Man vill veta hvad allmän god smak i sig sjelf är, i dag likasom för två tusen år tillbaka; hos Blair sjelf, som hos Virgilius och Cicero.
Hvad man söker, kan blott finnas på två sätt, antingen genom ett allmänt begrepp, som innefattar allt, eller genom uppräknande af alla den allmänna smakens särskilta grunder och fordringar. Det förra, ehuru redan framstäldt ofvanföre, synes dock föga tillräckligt för korthetens; det sednare föga möjligt för vidlyftighetens skull. Ett blott abstrakt begrepp lemnar inbillningen tom; ett långt register fullproppar och förvirrar den. Jag skall försöka en medelväg, och skall ej låta vissheten om ofullkomlighet hålla tillbaka bemödandet, att vara åtminstone så nyttig jag förmår.
______________
- ↑ Detta ord, enkla föreställningar, brukadt här såsom konst-term, torde behöfva någon förklaring. Man kan utan svårighet åtskilja med tanken, i hvart och ett vittert arbete, tvenne saker: 1:0 dess sammansättande delar, vare sig naturmålningar eller tankesatser; 2:0 ändamålet och villkoren för sjelfva sammansättningen, ty hvart slag af vitterhet har sina särskilta syften och lagar. Nu kan jag betrakta en sådan sammansättande del, naturmålning eller tankesats, helt ensam för sig sjelf; och utan förhållande till sammansättningens ändamål eller villkor. I sådant fall kallar jag den enkel föreställning. T. ex., en hög eller djupsinnig tanke, såsom förträfflig i och för sig sjelf, hvar han må stå. Föreställningen upphör att vara enkel, så snart jag åter betraktar tanken eller naturmålningen, i förhållande till hela sammansättningens villkor och ändamål: det vill säga i afseende till dess öfverensstämmelse dermed. Till exempel, samma höga eller djupsinniga tanke i en herdedikt. Ty det är klart, att detta sista är en sammanhållning af två föreställningar, som till deras öfverenskommelse jemföras med hvarannan. Med öfverensstämmelse i känslan af de enkla föreställningarna förstås då här intet annat, än att hvar och en naturmålning eller tanke, för sig sjelf betraktad, behagar eller misshagar hvar och en begripande menniska, efter naturen och riktigheten deraf. Man åtskiljer sig blott i frågan om dess förhållande till arbetets villkor och ändamål, det vill säga, så snart föreställningen upphör att vara enkel, och innefattar en sådan jemförelse, hvarom nyss taltes. Till enkla föreställningar räknas äfven hvart och ett särskilt sätt eller slag af skrifart, till exempel det upphöjda, det naiva, det målande, med ett ord hvar och en sådan egenskap, så snart den betraktas i och för sig sjelf, utan förhållande till ändamålet eller villkoren, för den sammansättning hvari den användes.