Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om Smaken och dess allmänna Lagar. 4. St.

←  3. St. Om en princip för Smaken gifves, hvilken är och hvarifrån uppkommer den?

Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet av Carl Gustaf af Leopold 4. St. Försök att ur Smakens princip härleda dess allmännaste Lagar

1. St. Om Dikten i allmänhet och dess åtskilligheter  →

FJERDE STYCKET.
Försök att ur Smakens Princip härleda dess allmännaste Lagar.

Jag tror att man kan innefatta de vigtigaste af den allmänna smakens fordringar, efter dess här ofvanföre uppgifna princip Sinnesvärde och Konsteffekt, under följande tre hänseenden, nemligen Förnufts-odlingen, Sede-odlingen och den egentliga Konst-odlingen. Jag skall tillåta mig att säga öfver hvardera blott så mycket, som nödvändigast fordras till förklaring häraf, och skall dervid, med samma omsorg som hittills, undvika alla förvirrande klyftigheter.

Förnufts-odlingen.

Huru långt denna nödvändigt ingår i smakens fullkomlighet, det är något hvarom man nu mindre än förut synes vilja komma öfverens. Förnuftet, kunde man säga, har under de sista seklerna gjort i alla ämnen stora framsteg, men de största mönstren i vitterheten äro två till tre tusen år gamla, och hafva ej behöft dessa framsteg för att vara och förblifva de största mönstren. Synes man alltså ej böra sluta deraf, att förnuftet och dess högre kultur hafva föga eller intet att göra med geniets skapelser.

Anmärkom härvid till en början, att utan ett i flere afseenden ganska odladt förnuft, hade väl dessa mönster svårligen blifvit det. Denna odling visar sig redan hos dem, både i stilens skönhet och i hela konsten af sammansättningen. Hvad den egentliga upplysningen angår, så dömma vi dem, i det afseendet, efter graden deraf på deras tider, icke efter den till hvilken vi hunnit. Men hvad i våra dagar skrifves, det dömmes och måste dömmas efter vår egen tids allmänna ljus. Det är under denna grad, som smaken på ingen tid medgifver, att vitterheten, åtminstone i sina allvarsamma produktioner, någonsin nedsänker sig.

Så långt förnuftsodlingen ingår i smakens fordringar, torde afvikelserna der i från kunna lämpligen innefattas i följande trenne klasser. Låtom oss lemna åt hvardera en kort uppmärksamhet.

Till den första deribland räknar jag, allt hvad som till större eller mindre del motsäger, antingen den allmänna logiska riktigheten, eller tidehvarfvets vundna och rådande upplysning. Ingen förebrår t. ex. Homerus och Virgilius deras gudasagor, ehuru med vår tids förnuft oförenliga. Thetis och Venus, som utrusta hvardera sin älskade son med präktiga vapen, voro hos dem inga fantastiska skapelser, jäfvade af den ringaste eftertanke. De voro tvertom efter dessa tiders begrepp både möjliga och troliga, och långt ifrån att förlöjliga deras sånger, prydde de och upphöjde dem. Det gifves deremot ingen, som icke skall finna, att t. ex. hos Milton, kanoner brukade i himmelen och emot andliga varelser; svärd hvarmed de klyfva hvarandra i två delar, utan att deraf följer hvarken smärta eller död; och Messias, som åker på en förfärlig stridsvagn genom himlen, och öfverändakastar i farten hela bataljoner af fiendtliga englar, — det gifves ingen, säger jag, åtminstone ingen oväldig läsare, som ej skall finna, att alla dessa saker utgöra stora osmakligheter, just genom omöjligheten att förena en sådan dikt med ett sundt och allvarligt tänkesätt. Och som i ett, förhåller sig äfven i det öfriga. Hvarföre lyckas man i allmänhet ej i Epiken, till samma grad som de gamla, äfven med likhet i snille? Derföre att det underbara, som anses utgöra en omistlig del deraf, icke lätteligen kan vara nu mera af samma redbara slag som på deras tider, utan befinner sig i de flesta nyare försök förvandladt, genom förnuftsodlingen, till tomma skuggbilder, nyttjade såsom blott inbillningslek, och derföre illa inblandade i hvart och ett ämne af stort och allvarligt interesse. Milton och Klopstock må, genom den egna naturen af deras ämnen, göra undantag härifrån; men sjelfva Tasso, kan man läsa hans féerier och förtrollningsscener annorlunda, än som angenäma barnsagor, åt hvilka man ej kan en minut förledas, att tillägga sanning och redbarhet? Om i Henriaden S:t Ludvigs apparition för den sofvande hjelten, och drömsynen af himlar och afgrund, icke göra på hvar och en den verkan som deraf kunde väntas, äro de åtminstone förenliga med systemet af våra begrepp, och hvar är omöjligheten att så kunnat verkligen ske, som af poeten skillras? Men Tvedrägten som åker i molnen på en strålande vagn, och nu stannar öfver Vatikanens gyllne dôm, nu åter ställer farten till sin broder Kärleken på Cypern, för att anhålla om hans biträde, — alla dessa drömsyner, på hvilken allvarlig läsare skola de väl göra den ringaste illusion? Förgäfves invänder man, att allegorien alltid varit loflig att bruka i poesien; — loflig att bruka, ja! blott icke i sann berättelse, icke i samma rad med verkliga händelser, och för att gälla såsom en deribland. Så gerna måtte man räkna tapetfigurerna i ett rum till sjelfva det verkliga sällskapet. Allvar i allvarsamt ämne: sådan är då en af förnuftsodlingens oförnekliga fordringar.

Ibland afvikelser från dessa sistnämda, utgöres den andra klassen af ett ännu mera klandervärdt slag, nemligen af all sådan diktskapelse, som ej blott motsäger förnuftsodlingen, men till begrepp och tänkesätt rent af nedsätter och förringar den menskliga sinnesvarelsen. Hit höra i synnerhet detta rysliga grafskrock, dessa spökscener och gastballader, hvaraf den engelska och tyska vitterheten öfverflöda, och hvaraf härmningen trängt sig äfven till den danska och svenska. Låtom oss alltid komma ihåg, att vitterheten har, som allt konstyrke, ett ändamål, hvarförutan den skulle hafva ingen lag, inga reglor, och att detta ändamål är ett förädlande sinnesnöje. Men nu fordra lagarna för allt förädlande sinnesnöje, att menniskan ej behagas eller röres som ett blott lågt och sinnligt inbillningsdjur, och att hon, om ej upphöjes till större förståndsvärde genom talangens mästerstycken, åtminstone i sina tankenöjen ej flyttas ner under den förnuftsvärdighet till hvilken hon redan hunnit. Då man beropar sig häremot på allmän folktro, folksägner, borde man äfven komma ihåg, att det gifves ibland dessa sistnämda sådana, som blifvit genom deras grofva förståndsbrister föremål för alla upplystas förakt, och att det icke är på sådana ämnen, som det tillhör talangen att visa sin tjusningskonst. Då jag på ett annat ställe ägt tillfälle, att i detta ämne utförligt yttra mig, skall jag ej här vara vidlyftigare derom.

Men ännu gifves i vitterheten flera fel emot förnuftsodlingen, än blott de, som bestå i omöjlig dikt eller förringande vidskepelse. Mångfaldiga små misstag om rätthet och lämplighet, härledda från antingen saknadt eller missledt omdöme, låta derutöfver i allmänhet märka sig. Af dessa utgöres den tredje och största klassen.

Påminnom ännu en gång, att den slags relativa kultur oberäknad, som beror af tidehvarfvets framsteg i upplysning, förutsätter smaken alltid en viss positiv grad af tankeodling, redan långt upphöjd öfver råhetens och vildhetens tillstånd. Smak kan nemligen ej finnas, utan i och genom en ren och öfvad urskillning, som med hastig och säker blick inser det rätta och behöriga. Utan att således, till hvad man kallar god smak, den egentliga upplysningen alltid behöfver vara den högsta, behöfver åtminstone förnuftskulturen vara högt drifven till den del deraf, som utgöres af omdömets färdighet. I intet arbete som skall vinna smakens bifall kan omdömesgåfvans biträde någon minut umbäras. Är frågan om fantasiens skapelser, (hvilka nu för tiden så ensamt upphöjas) då, hvars kall är det, om ej omdömets, att styra inbillningskraften, och att, likasom machinisten bakom teaterscenen, regera synerna till afsigt och sammanhang? Åtskild från denna ledare, alstrar blotta inbillningen sällan annat, än vild mörja och missfoster. Fästes åter uppmärksamheten på de öfriga fordringarne till en god produktion i vitterheten, då blir det ännu alltid omdömesgåfvan, som vaksam och närvarande måste pröfva allt, vare sig efter de villkor som tillhöra sjelfva slaget, eller andra särskilta, men ej mindre gilltiga. Korteligen: utom det stora ohjelpliga felet, som består i brist på geni och talang, det vill säga, på skapande och bildande förmåga, härleda sig alla öfriga brister i vitterheten alltid och ensamt från den rikådriga källan: omdömesfel. Denna klass kunde således sägas innefatta alla slags afvikelser från förnuftsodlingen, och om jag ofvanföre antagit trenne klasser deraf, har det blott skett för att åtskilja de större och huvudsakliga förnuftsfelen, som uppkomma från ett orätt begrepp om sjelfva diktens natur och gränsor, ifrån de hvarjehanda mindre och tillfälliga, som under hundrade former öfverallt visa sig.

Tjugu exempel häraf skulle blifva lättare att anföra, än ett enda. Jag skall dock inskränka mig till blott ett sådant. Det har gifvits ett gammalt obetänksamt bruk, att genom föreställning på offentliga teatrar profanera religionens helgade föremål, att sätta Gud sjelf och skapelsen, Frälsaren och hans lidande m. m. på samma skådebana, der Hans Wurst eller Arlekin dessemellan förlustade menigheten. Men om redan den medelmåttigaste urskillning varit tillräcklig, att visa oss otillbörligheten deraf, hvad skall man då säga om en viss berömd teaterskribent, som ännu i våra dagar icke dragit i betänkande, att framställa på teatern administrationen af sjelfva det heliga sakramentet, i hela dess riktiga kyrkoform af skriftermål, aflösning, brödets och vinets njutande o. s. v.? Om en lifsfånges öde, som beredes af religionens tjenare att emottaga dödshugget, icke underlåter att hafva någonting rysligt rörande för åskådaren; månne likväl det är på effekten af detta för hvar fuskare lätta och tillgängliga slag, som teaterskribenten bör i sin konst räkna? Eller skulle ej i det fallet de vida allvarligare scener, som i hvarje dödsfängelse förefalla, kunna tillegna sig företrädet framför skådeplatsens? Men utan afseende på sådana skäl, borde ej blotta respekten för ett af religionens heligaste ämnen förbjuda teater-skalden, att deraf göra en skådelek för hopar af lättsinniga, som blott söka tidsfördrif? Jag hyser för den verkligt stora författare, som jag här tadlar, visserligen all skyldig högaktning och beundran; men förnuft och riktigt omdöme synas ej böra därigenom förlora sina fordringar. Jag skall ej tillägga flera exempel. Huru långt förnuftsodlingens, det vill säga upplysningens och omdömesgåfvans fordringar, efter min tanke, sträcka sig i vitterheten, och till hvad grad de utgöra samma lagar med smaken, torde af det redan anförda någorlunda visa sig.

Sede-odlingen.

Man bör ej inskränka betydelsen häraf till blotta anständighetens lagar, om hvilka man ej ens borde behöfva påminna. Emellertid blir äfven denna påminnelse icke öfverflödig. Eller skulle den ej behöfvas, då i tragedien Maria Stuart, pagen Mortimer i sjelfva fängelset anfaller denna olyckliga drottning, med utbrotten af sin ostyriga kärlek? Skulle den ej behöfvas, då i tragedien Fiesko, denne sistnämda, (på lika sätt inför sjelfva åskådarens ögon) söker öfvertala Dorias syster till belönande af hans kärleksplågor, men i ögonblicket af hennes yttrade svaghet, då hon med flammande kinder och upptända begär nedsjunker på soffan, och tillstår sig öfvervunnen, besvarar hennes ömhet med ett gapskratt: en scen hvaraf han gjort till vittne sin gemål Leonora och hennes förtrogna, gömda bakom en tapet? Kan man säga, att anständighetens fordran blifvit iakttagen, då i den bekanta Götz von Berlichingen, en af bussarne säger sig behöfva afvika åt sidan, för att aflasta sin besvärade mage? eller, då hos en annan tragisk författare, en af personerne berättar sig hafva sitt vanliga sofrum i svinhuset? Sådana scener och yttranden, kunna de under något villkor tillhöra kothurnen? och skulle de väl ägt rum utan den hos nya tyska skolan synbart rådande principen, att i allt visa sitt förakt för den såkallade fransyska grannlagenheten. Äfven hos oss har man sett några vissa styrkans söner tala om i sina skrifter, att nära lössen på hufvudet; att asa sig på ändan; att kläda en so i rosenrödt; hvilket allt, hos en del af vår läsande allmänhet, icke felat att gälla såsom prof af stor snillekraft. Men exempel äro förhatliga, säger man. Hållom oss då endast vid satserna.

Till sedeodlingens lag hör, att undfly först och främst det vämjeliga, det i fysisk och moralisk bemärkelse ohyggliga, och afskyvärda. Det gifves vissa föremål och befattningar i den lägre samfundslenaden, vissa syner af fysiskt lidande, vissa fasor af grof brottslighet, från hvilka en författares penna, om han äger en gnista smak, måste studsa tillbaka, lika som i verkligheten hvars och ens öga eller inbillning. Skulle nödvändigheten ålägga, att vidröra ämnen af denna natur, måste sådant ske på ett sätt och med termer, som mera hölja än aftäcka dem. De böra vid sådana tillfällen mera gifvas åt blotta tanken, än åt inbillningen; böra blott nämnas, icke målas, åtminstone då endast flyktigt halftecknas, utan färgor och fulländning. Med ett ord: inbillningen bör ej tillåtas, att finna ett slags njutning deri. Orsaken är klar: allt nöje funnet, äfven i blotta naturhärmningen af det fysiskt eller moraliskt vederstyggliga, närmar sig intill en förminskad afsky derföre.

Till sede-odlingens fordran hör, för lika orsaker, också att undvika, det fast ej vämjeliga och afsky värda, dock rå, grofva, låga, plumpa i språk, uttryck, liknelser, vare sig i scener ur sammanlefnaden, eller i sjelfva den sinnesförfattning, som vanligen bestämmer hvad man kallar skribentens ton. De skäl hvarmed man trott sig ursäkta dessa fel emot smaken, hafva varit tre: större påstådd styrka och sinneskraft, större natursanning, och någon gång en viss rolighet. Men hvar och en finner, att kraften, styrkan, förutsätta lika så litet en grof tamp, i moralisk bemärkelse, som en grof klump, eller rå massa i fysisk; att natursanningen kan vara af två slag, nemligen både låg och ädel, och är föröfrigt icke författarens hufvudändamål, som den är målarns. Hon är hos den förre blott medlet till det större förnuftsändamålet: ett förädlande sinnesnöje. Man frågar aldrig vid målarns taflor, men deremot alltid vid författarns: hvartill denna? Ett bevis, att den förra uppfyllt sitt ändamål genom naturhärmningen, icke den sednare. Föreställningen af hvad naturen eller samhällslefnaden har skönt, ädelt, rörande, uppfyller således omedelbarligen skribentens ändamål, men icke så den af lägre oädlare föremål. En sådan teckning kan aldrig tillhöra vitterheten, utan genom det förnuftsvärdiga i åsyftningen; och till en viss grad oädel, är det rart, att den kan hafva ett värdigt ändamål.

Hvad löjet, roligheten beträffar, så hafva de, likasom allt annat, sina grader af ädelt värde och af låg osmaklighet. Mellangraderna kunna vara många: ifrån det som roar ett förfinadt hof-sällskap, intill det som ger dumskratt åt ett båtsmansgille. Men för hvem är då vitterheten? För hvilka skrifver en god författare? Hans publikum må vara hvilket som helst: det är alltid, antingen personer af odling, eller sådana som skola föras dertill. Ett kroglag t. ex. af halfdruckna dobblare, en djurgårdsbal, en påkbatalj äro visserligen ej ämnen, som en läsare af smak älskar att finna skillrade. Han kan skratta, men han föraktar; han kan gilla talangen, i fall någon röjes deri, men han ogillar helt säkert användningen. Målningen af lägre seder eller gröfre språk kan behaga någon gång, erkännom det, genom sitt satiriska ändamål; aldrig som blott naturhärmning. Och ändå måste detta slag af satir vara kort, sparsamt användt, och tydligen visa författaren högt uppställd öfver sitt ämne. En författare deremot, som oftast och helst uppehåller sig vid sådana föremål, eller gör dem till ämnen för större konstarbeten, visar derigenom, att han verkligen finner ett visst nöje i sjelfva saken, i sjelfva det låga och oädla: ett nöje oförenligt med sedeodlingen, och följakteligen med den allmänna goda smaken.

Till klassen af låg rolighet hör burlesken, hvarunder jag förstår allt slags pusserlighet, den må ligga i ämnet, i uttrycket, eller i kontrasten som uppkommer af en hög ton, brukad i ett lägre ämne. Sådan är hos sjelfva Boileau perukmakarns episod i le Lutrin; sådan vår bekanta Boråsiad (annars full af sannt geni), emedan satiren är i dem blott och endast grining, utan något slags förnuftsvärdig åsyftning. Men sådana äro ej, man akte sig att förstå mig så illa, Byxorna (af Kellgren), Käring-Sagan, Den snåla Presten, Äreporten, Biographien, Min Salig Hustru m. fl. Det är här åter den verkliga satiren som håller penslarna; som målar, det är sant, groteska figurer; men under filosofiens ögon och till odlingens tydliga ändamål.

Till denna klass må räknas slutligen ett slags jollerton, som begynt vinna insteg i några af våra berättande skaldestycken. Jollret är grace när det är kort, och har någon fin liflig åsyftning. Det är osmaklighet, när det ligger blott i ordvalet, när det öfversvämmar stilen, vänder tanken på intet ämne som utvidgar eller upplifvar den, och säger ingen ting annat, än att författaren söker skämtet. Jag för denna anmärkning under rubriken af sedeodling, emedan äfven skämtet fordrar sin värdighet, och emedan det hör dertill, att åtskilja den ton deraf, som passar för läsare af redan mognadt förnuft eller finare odling, ifrån den som blott duger att kittla barnåldern eller den tanklösa råheten.

Men en sak, som kan sägas höra till sedeodlingen ännu mera egentligen, och som derföre utgör en af den allmänna smakens vigtigaste fordringar, det är vishetens måtta i allt slag af snillefart eller känslorörelse, hvars motsats är: i tanken, den sjelfstolta paradoxen; i effekten, öfverdriften; i ton och sätt, det uppjagade, sällsamma eller stötande.

Det tål ej tvifvel, att ju allt har sitt vissa förhållande, sin vissa gräns, utom och öfver hvilken det blir i sin natur falskt, orimligt, och förlorar sin förnuftsriktighet. Denna artikel kunde således föras med lika skäl under förnuftsodlingens fordringar; och den hör dit för allt hvad som ej stöter sedekänslan. Men äfven då sakens egentliga förnuftsrätthet ej kommer i fråga, finnes i all stor auktorlig ytterlighet, eller oblyg sällsamhet, antingen en stötande missaktning för det allmänna omdömet, eller en publik scen af löjlighet; begge lika oförenliga med den verkliga sedeodlingens, och derföre med den allmänna smakens lagar. I smärre ämnen eller grader äro öfverdriften, affektationen, blott estetiska osmakligheter; höra i så måtto under konstodlingens dom, och hafva föga eller intet förhållande till sedeodlingen. På det sättet blir skarpsinnigheten gräl, styrkan krystning, förtjusningen blind fart, prydligheten blomsterprål, vänskapligheten romanspråk, ömheten platt sötma o. s. v. Låtom oss nu komma till detta tredje föremål för smakens lagar, nemligen:

Konst-odlingen.

Att förnufts- och sede-odlingen utgöra en oumbärlig grundval till denna, har redan blifvit visadt, likväl äro de ej det samma med den. Det gifves nemligen i all vitterhet vissa lagar, som föreskrifvas af förnufts- och sedevärde i allmänhet, och vissa andra, som höra ensamt till sjelfva konsten och de särskilta slagen deraf. När Horatius t. ex. säger:

”Inlåt aldrig en Gud, om ej knutens lösning är värdig
Gudarnas hand” —

så är detta en regel för skådespelet, hämtad från ett vettigt omdöme i allmänhet, och således hörande till allmänna förnuftsodlingen; men då han nyss förut sagt:

”I fem akter, ej fler, ej heller färre, må fabeln
Träda på skådningens ban, om den vill förblifva der framgent”

Och då han tillägger:

”Och stäng den fjerde personen från samtal”^[1];

då utgöra dessa lagar deremot helt och hållet blotta konstläror, utan omedelbart sammanhang med den allmänna förnufts-odlingen. Man kan betrakta särskilt och för sig sjelfva, både dennas fordringar och äfven sedeodlingens, men ej konstodlingens på lika sätt; emedan i denna sistnämda ingå alltid de begge förra, och kunna ej deri saknas, utan en vidrig verkan, stridande mot sjelfva ändamålet.

Konst-odlingen utgör ett vigtigt ämne; men det myckna som derom är skrifvit, tillåter mig att vara desto kortare. Med undantag af några förberedande läror, torde dess föremål kunna bestämmas till egentligen följande, neml.: 1:o slagen af vitterhet med deras särskilta lagar, samt 2:o i hvad slag det må vara, Stilen och Planen. Således i tre ord: slag, stil och plan.

Slaget.

Föga gifves ett sådant i vitterheten, hvarom man ej har goda af handlingar att rådföra. Idyllen, Odet, Elegien, Lärodikten m. fl. äga alla sina temligen allmänt erkända lagar. Så långt man på detta sätt öfverensstämmer om konstreglorna, så långt kunna smakens lagar anses till denna del stadgade, och såsom öfverflödigt att derom tillägga något. Men bland de särskilta slagen i vitterheten saknas ej heller sådana, hvarom meningarne i afseende på konstens fordringar befinna sig mycket skiljaktiga. Af sådan art är t. ex. Epopén, särdeles genom frågan om det underbara, dess behof, natur och rätta bruk. Det gifves i synnerhet ett vitterhetsslag, hvarom processen varit långvarig, och anses ligga ännu oafgjord. Detta slag är skådespelet, särdeles det tragiska. Angående det underbara i episk dikt, har jag i stycket om Förnufts-odlingen redan till någon del yttrat mina tankar. Både om detta ämne, och om lagarne för det tragiska skådespelet, skulle blifva för vidlyftigt att här ingå i någon fullständig undersökning. Bland tvistemål af sednare slaget, hvilka konstodlingen har att afgöra, må dock några såsom exempel anföras. Sådana äro frågorna: huruvida i tragedien konstens högsta effekt må böra snarare väntas af ett mångfaldigt och föränderligt händelselopp, af scenens rika omvexlingar för ögat och s. m., än genom målningen af det menskliga sinnet, och svallningen af dess inre känslor i stora och sorgliga belägenheter? Huruvida de tre bekanta uniteterna böra anses nödvändiga eller ej? Huruvida sorgespelet måste böra inskränkas endast till höga och ryktbara personer, eller må sträckas till den allmänna sammanlefnaden och dess olycksöden? Huruvida lägre språk och seder, halflöjliga personer, karakterer, scener, må höra finna rum i tragedien, och omblandas med de verkligen tragiska? Huruvida tragedien må göras på prosa, eller fordrar nödvändigt skaldespråket; eller huruvida begge må efter behag omblandas, ja till och med flera versarter i dialogen afvexla med hvarandra? Jag företar mig visserligen ej, att här afgöra alla dessa ämnen. Jag skall blott hastigt vidröra ett och annat der ibland, för sammanhangets skull med den redan omtalta företrädesfrågan, emellan det engelska och fransyska sättet att måla naturen och händelseloppet. Emellan dessa tvenne sätt visar sig nemligen den åtskillnad, att det ena af dem framställer föremålen nästan på samma vis, som en spegel uppfattar dem, i stort och smått, rakt och skeft, bjert och sudladt; det andra såsom en öfvad målare för sin duk väljer, ordnar och idealiserar naturscenerna: det ena sättet befinner sig alltså bördigt af surprisens nöje öfver den träffande härmningen, den afstickande mångfaldigheten; det andra åter af det högre välbehaget till en ej mindre sann, men derjämte förädlad natur.

Hvad härvid till en början förekommer att anmärka, det är, att af dessa begge olika sätt, det ena alltid varit mera gynnadt af hofven och de förfinade klasserna, det andra mera af större menigheter och hos sådana nationer, der skådespelet bildat sig, icke efter den högre samhälls-kulturen, utan efter folkmängdens tycken och njutnings-förmåga. Orsaken till begge delarne ligger utan tvifvel i sakens egen beskaffenhet; ty det kan ej fela, att ju en råare natur förnöjes vida härligare af den gröfre naturhärmningen och ett skiftande händelselopp, som lifligt sysselsätter nyfikenheten, än af dessa högre rörelser, dessa finare målningsdrag, dessa förtjenster af ordentligare plan, ädlare känslor och värdigare språk, hvartill dess fattning ännu ej hunnit upplyfta sig. Också ser man att öfverallt hvarest kulturen gjort ännu ringa framsteg, försöken i denna konst varit af ett gröfre, sinnligare slag, mer eller mindre beslägtadt med det första af de begge ofvannämda, under det att det varit deremot vid det mest lysande hof i Europa, som teaterkonsten antagit den form och stämpel hvaraf det andra slaget utmärker sig. Ett slag som af de fleste och bästa kännare hållits för konstens höjd och fullkomlighet, intill dess man i sednare tider begynt att yttra och förfäkta den alldeles motsatta meningen.

Lemnom oafgjordt med hvad rättvisa detta skett; anmärkom blott såsom oförnekligt, att i den mån man aflägsnat sig från råheten, man alltid i och med detsamma gjort ett steg närmare det sistnämda slaget, förmedelst omdömets och sedekänslans flere och flere fordringar, ja, att äfven de som ifrigast deklamera deremot, och satt den högsta förtjenst i bibehållandet af de valda Shakespeariska formerna, hvari de tro sig finna naturens sannaste uttryck, likväl tvungits att oförmärkt afputsa grofheten och jemka oordentligheten deraf.

Således hör man ej mera i tragedien någorstädes sägas åt en rådsherre, att hans dotter låtit betäcka sig af en hingst ifrån barbariet, och att han skall få barnbarn som gnägga emot honom; ehuru liflig natur någon må vilja finna deri. Ej heller ser man någon prins sticka ihjel sin fars hofmarskalk igenom tapeten, under förevändning att han trodde sticka en råtta som prasslade der bakom; ehuru liknande drag det ock må anses vara af en rubbad hjernas yttringar.

Likaså litet låter man tvenne tragiska hjeltar tumla sig tillhopa ner i en öppen graf på kyrkogården, och der hårluggas med hvarandra; eller en tyrann utrifva på sjelfva scenen ögonen på sin ertappade fiende, och trampa dem under fötterna. Icke ens bland dramer finner man nu mera någon, hvari ett kontrakt afslutes under utsatt vite af en mark kött, som den ena kontrahenten äger att utskära ur den andras kropp, i händelse af bristande verkställighet. Man åtnöjer sig att beundra sådana drag af äldre snillekraft, utan att kunna i vårt klemiga tidehvarf begagna sig deraf hvarken såsom lån eller eftersyn.

Det är ej nog, att sedeodlingen medfört af egen makt dessa förändringar. Äfven konstodlingen bar låtit känna sina fordringar, om hon också ej kunnat göra dem uttryckligt erkända och gällande. Således ehuru man för ingen del kunnat förmås, att medgifva behofvet af de tre uniteterna i skådespelet, finner man dock af goda skäl rådligt, att i den delen icke alltför troget härma det Shakespeariska jettemönstret. Man flyttar alltså ej mera scenen i samma ögonblick ifrån London ända till Florens. Man inlägger ej mera i samma pies två eller tre särskilta händelseplaner, som korsa eller efterträda hvarandra. Man låter ej mera ett skådespel räcka åtta eller tolf samfälta år: ett enda år eller några månader derutöfver äro vanligen det högsta; ty beklagligen begynna sjelfva menigheterna att stötas af absurditetens högsta snillekraft. Det gifves i synnerhet en betydlig mellanklass af åskådare, som ehuru ej högeligen undfägnad af den fransyska regelbundenheten, likväl ej heller rätt gunstigt upptager förutsättningen af ett alldeles saknadt omdöme. Detta har tvungit till valet af en medelväg; så att fastän, i frågan om uniteterna, mången ännu fortfar att i sjelfva teorien betrakta orimligheten såsom loflig, till och med nödig till konstens högre verkningar, och oviljan derför såsom fransysk dålighet, undviker man likväl, vare sig af en viss hemlig blygsel, eller af undseende för tidehvarfvets svagare komplexion, den högsta graden af denna slags förtjenst: man är nöjd med och stolt af, att så långt man kan trotsa den hatade fransyska regeln, och att åtminstone ej låta tvinga sig till fullkomligt förnuft. När en gång tvisten härom ej mera utgör en partisak, underhållen af nationalagget, eller af andra löjligare orsaker, är det troligt, att man skall komma hvarannan ännu närmare. Kanhända skall man då icke ens låta någon af personerne i piesen resa ifrån Köpenhamn till England eller Frankrike, och komma tillbaka medan skådespelet ännu varar, ehuru blott några veckor dertill behöfves. Ännu mindre torde man då finna tjenligt, att hvar minut afbryta och förvirra handlingen genom scenens oupphörliga omflyttningar. Man skall troligtvis inse och erkänna, att om man derigenom sysselsätter ögat och varierar den yttre händelsesynen, förminskar man deremot illusionen och förstör skådespelets verkliga intresse, som tvertom fordrar en oafbruten sammanlänkning i förloppet, och ej lätteligen uppkommer af sådana strödda händelsebitar, hvaraf den ena förefaller i staden, den andra på landet, den nyss förutgående i konungasalen, den straxpåföljande i tiggarkojan. Korteligen: eftertanken torde då ändteligen öfvertyga våra konstlärde, att likasom de förut omtalta grofheterna förbjudas af en förädlad sedekänsla, så strida de sistnämda orimligheterna emot den högre konstodlingens tydliga fordringar.

Sådana äro mina tankar i detta ämne. Jag är nemligen för min del öfvertygad, att man vid ett riktigt rådfördt omdöme, kommer alltid småningom till den ena efter den andra af det fransyska skådespelets erkända lagar, likasom att en högre kultur måste, ehvar den vunnit insteg, nödvändigt medföra denna strängare urskillning, och derigenom segra på den lägre. Om och när den likväl skall någonsin sträcka sig äfven till större menigheter, vill jag ej åtaga mig att afgöra. Andra sätt och slag af teaternöjen må intilldess verkligen vara för dem lämpligare, och kunna genom geniets förtjenst upphöjas till en viss berömlighet; endast upphöre man, att ideligen utropa dessa sätt och slag för konstens verkliga höjd och fullkomlighet. Man kan i kraft af mycken talang förbättra eller godtgöra det i sig sjelf felaktiga, men ovedersägligt förblir dock alltid, jag upprepar det, att ingenting kan möjligen komma att utgöra en allmän och varaktig lag för smaken, som vid högre odling och bättre omdöme måste böra anses såsom förkastligt.

Stilen.

Dennas lagar äro: 1:o Valet af stil, efter ändamålets fordran af en upphöjdare eller en mera nedlåten. Retorikskrifvarne säga, att starkare schematiska rörelser, högre bilder och liknelser, höra till högre ämnen, och motsatsen deraf till lägre, ringare. Det är ungefär som om någon sade, att kokard, epåletter, sabel och sporrar utgöra en hjelte; kappa och krage deremot en prest. En sådan regel är ganska tjenlig att tillskapa härmande skolpedanter, som kläda sina tanklösa chrior i mer eller mindre grann stil, allt efter titelns beskaffenhet, likasom barnen deras dockstommar i mer eller mindre granna klutar, allt efter som de skola föreställa fröken eller pigan. Man kan skrifva ganska enkelt, äfven öfver de högsta ämnen, och likväl ganska sant och ädelt. Det är således icke ämnets natur som afgör stilen: det är den effekt man söker. Den som vill blott upplysa tanken, behöfver ingenting annat, än en redig tankegåfva och ett enkelt uttryck. Den som åter vill bemästra sig hela själen, vill intaga, besegra, underkufva, han behöfver hela geniets kraft och alla stilens färgor. Sättet att bruka dem beror oändligt mer af ingifvelse än af konstregel. Till den högre stilen fordras en högre anda: det är allt hvad man kan säga. Den som har den, föresätter sig ej att gifva sin stil dessa starkare schematiska lyftningar, dessa högre bilder och liknelser: de komma i det fallet af sig sjelfva. Derföre är den allmänna goda smakens regel mindre att bruka dem till det eller det ämnet, än att, när de brukas, icke använda dem oskickligt, det vill säga, blott som tom prydnad, blott som högre stil. Konstens höjd är att här alldeles glömma konsten.

2:o Enheten af stil, hvarigenom förbjudes flera stilars sammanblandning: en löjlighet hvaraf man kan se några utsökta exempel hos Voltaire i hans Dictionnaire Philosophique, artikeln Style, i fall man eljest behöfver andra och flera än våra inhemska.

3:o Stilens renhet, hvartill hör, först språkets rättskrifning till ordval, ordställning och uttryckens tjenlighet. Dernäst tankarnas värde, klarhet, samband och rörliga fortgång. Vidare bildernas sanning, inbördes förenlighet, prunklösa uttryck och måttade bruk. — Ändteligen vändningarnes naturlighet och lediga rörelser, utan tvungna motsvarigheter och pinande konst-ställningar; de må föröfrigt röja mera sammandragningens kraft, eller ymnighetens friare utgjutelser, mera eftersinnandets skridande steg, eller qvickhetens hastighet.

En fjerde lag för stilen kunde ännu tilläggas, hvilken lika som sammanfattar och innesluter i sig alla de öfriga. Det är hväd man kunde kalla stilens aga eller hellre dess tukt. Denna egenskap utgöres af en viss måtta i allt, en viss aflägsenhet från alla utsväfningar. Man utsväfvar i ordrikhet, i periodisk vidd, i rolighet, i prydnader, i känsla, i allt. All ordrikhet, all periodisk vidd som förvirrar eller slappar; all prydnad som blott gör grann; allt skämt som blott jollrar; all ton eller art af stil, som röjer uppblåsning eller onödig kraftspänning; all sinnesrörelse som uppdrifves, icke blott öfver det hos menniskor vanliga känslomåttet, men äfven öfver den gräns som föreskrifves af en viss sedlig återhållsamhet, en viss umgängs- och lefnads-vishet: allt sådant är fel, likasom stundom emot förnuftets värdighet; så äfven emot den lag för stilen, som jag kallar dess tukt. Begär man ett lifligt exempel härpå, höre man blott huru Leonora, Fieskos gemål, angriper sig, under de första utbrotten af revolutionslarmet i Genua: gråta (ropar hon) borde dessa gatstenar, att de ej hafva ben för att springa till min Fiesko! Dessa palatser borde harmas öfver byggmästarn, som tvungit dem så fast ner i jorden, att de ej kunna springa till min Fiesko! Dessa hamnar och stränder, vore det dem möjligt, skulle de visst förlåta deras rum, lemna Genua till ett rof åt hafvet, och dansande följa min Fieskos trummor! Hvilka vidsträckta gränsor man ock må gifva åt en gemåls oro och stolthet under ett sådant ögonblick, låt dem gå ända till svärmeri; men är det med denna löjliga öfverdrift som de höra skillras? Man älskar att hos en auktor igenkänna den fria, lifliga, starkt kännande eller bildande naturmenniskan, men äfven konstnären och samhällsmannen. Man läse Virgilius, Horatius, Pope, Racine, Voltaire, Boileau, och sedan jemföre med deras skrifart den frisväfvande, prunkande, eller högt uppspända känslostilen af några nyare Tyskar eller deras härmare; och man skall troligen deraf kunna göra sig ett begrepp om den slags förtjenst af stil, hvarom jag här talar.

Planen.

Med planens lagar (man iakttage denna påminnelse) bör ej förstås det samma, som reglorna för hvarje särskilt slag. Planens allmänna lagar, likasom stilens, höra till alla slagen gemensamt, och till hvart och ett arbete, af hvilken natur det må vara, så snart fråga om egentlig plan dervid kan äga rum, hvilket ej alltid inträffar. En del produktioner befinna sig nemligen af den enkla och korta beskaffenhet, att de föga bestå af mer än några få idéer, som nästan på en gång födas af hvarandra, eller hellre sagdt, ur en enda tanke, hvilken likasom knpppen af en blomma utvecklar sig till en liten egen enkel skapelse. All plan deremot förutsätter val ibland en viss större mångfaldighet af delar, som måste disponeras att utgöra ett helt. Vid lagarne för en sådan komposition, är det naturligtvis mindre fråga om den positiva förträfflighet, som beror ensamt af geniets förmåga, än om den negativa förtjenst, som består i frånvarelsen af stötande fel. En oredig mörja af begrepp, bildverk, känslor, händelser, som uppfyller afståndet emellan början och slutet af ett stycke, utan att hvarken genom någon klar ledning förena begge med hvarandra, eller vid hvarje station, genom lätt åsigt af det tillbakalagda, och intresse för det påföljande, gifva läsarn håg att fortfara; en sådan oredig mörja, (hvaraf väl kan uppkomma en slags tankemassa, men ingen tankeskapelse) se der hvad man i allmänhet kallar ett planlöst arbete. Men en plan kan finnas, och dock vara felaktig genom åtskilliga delars oriktighet eller orätta rum; genom deras osammanstämmelse med hvarandra, eller någras med de öfriga; genom vissa delars saknad eller öfverflödighet, men vanligast genom deras allmänna kraftlöshet, likgilltighet, lösliga eller oklara sammanhang, som gör all stor effekt omöjlig. Delarnas mångfaldighet deremot, deras värde, liflighet, nödvändighet, rätta rum, framför allt deras klara och starka sammanstämmelse till enheten af ett verkligt interesse, se der hvad man kallar plan. Huru en sådan plan skall göras, är svårt att närmare föreskrifva, utan att inlåta sig i vidlyftiga exempel. Men hvart och ett arbete har utan tvifvel, eller bör hafva sitt ändamål, vare sig af tankeljus, känslonöje, händelse-intresse, särskilta eller förenade. Upptag hvad dertill lifligast verkar; sammanställ det med klarhet och till bästa effekt; undvik allt hvad som strider emot ändamålet, eller ej står väl tillhopa med det öfriga, eller antingen icke, eller icke nog bidrager till effekten: annat råd gifves icke. På denna enda grund äro reglorna byggda för planen i alla särskilta slag af vitterhet. Som den ligger i förnuftets natur, så är den också den goda smakens allmänna fordran. Allt hvad som i en plan ej strider deremot, är ej fel emot den allmänna smaken. Allt hvad som ej låter förena sig dermed, måste vara det. Efter den ensam gör man ej en tragedi, ett episkt poem, en lärodikt: det fordras dertill utan tvifvel mera; men efter den ensam dömmer verldsmannen, hvarje läsare af odling, sjelfva allmänheten, om all konsteffekt till den del som rör planen, ofta utan att känna en rad af alla poetikor, och dömma med riktighet. Den gör nog, att i en vitter sammansättning strax märka det stridiga mot ändamålet, eller hvad ej nog uppfyller det; och detta är i anseende till all plan, den allmänna goda smakens kall och föremål.

Den som lyckades, att med klarhet och fullständighet afhandla dessa tre, här i korthet framstälda hufvudämnen (Förnufts-odlingen, Sede-odlingen, Konst-odlingen), skulle hafva gjort en god bok om den allmänna goda smaken. För mitt ändamål torde detta redan anförda göra tillfyllest.

Si quid novisti rectius istis
Candidus imperti: si non, his utere mecum.

---

______________

1. Ars Poetica. Adlerbeths öfversättning.