Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om diktens bruk i poesien
OM DIKTENS BRUK I POESIEN.
FÖRSTA STYCKET.
Om Dikten i allmänhet och dess
åtskilligheter.
Att poesiens rätta väsende egentligen och endast utgöres af dikten, äfvensom diktens natur af alla inbillningens upptänkliga drömbilder och luftskapelser, synes mig tvenne lika falska begrepp om skaldekonsten, som begynt att i våra dagar visa sig mer och mer allmänt rådande. Jag har trott af denna anledning, att frågan om diktens rätta bruk i poesien kunde förtjena någon uppmärksamhet.
Hvad först angår att poesien, enligt sitt brukliga svenska namn diktkonsten, också rätteligen blott består deri, erkänner jag att jag, oaktadt vanligheten af denna mening, icke kunnat inse riktigheten deraf. Jag kan ej tro, att allt hvad som ej är fantasi och diktsaga, skulle vara blott prosa, rimmad eller orimmad. En episk skald skulle i det fallet egentligen icke vara poet genom annat, än det underbara i hans poem, eller så långt händelseloppet vore hans egen uppfinning; en tragisk författare på lika sätt endast genom fabelns uppställning. Essay on man skulle alldeles intet vara skaldekonst. Jag är tvertom öfvertygad, att äfven i blotta målningen af den verkliga naturen, vare sig till dess yttre skådesyner och händelsespel, eller till sinneskänslans inre rörelser, ja till och med i det lifliga harmoniska uttrycket af ett upphöjdt förnufts läror, ligger nödvändigt mycken sann skaldekonst. Boileau, Racine, Pope, Voltaire skulle annars näppeligen vara stora poeter, och det lära de väl dock förblifva hädanefter, som intill våra dagar, oaktadt alla nyare motsägelser.
På lika sätt måste jag äfven tillstå, att min tanke om sjelfva diktens natur föga instämmer med den nu för tiden gångbara meningen derom. Poetisk dikt (särdeles den högre och allvarsamma) var fordom det samma som trodd, åtminstone trolig sak eller händelse, åtskild ifrån verklig sak eller händelse genom en föga väsendtlig gräns. Deremot synes man nu mera anse dikten i allmänhet, af hvilket slag den må vara, för ingenting annat, än hvad den i ordet lyder, fiktion, tom luftskapelse, det vill säga, hvad hvar och en väl vet att det ej fins; och om det ej heller kan finnas, blir fiktionen derigenom i mångas tanke så mycket mera poetisk. På detta sätt, likasom redan i förhand öfverens med läsaren om den poetiska diktens afgjorda tomhet på sanning, och nästan lika ringa behof af möjlighet, öfverlemnar man sig utan hinder åt alla fantasiens utsväfningar, och begynner att sätta poesien i deras större och större ytterlighet, likasom man begynt att sätta den poetiska stilen i ett mer och mer tillkonstladt bildspråk, hvarest ingenting mera uttryckes enkelt och naturligen, utan allt förblommeradt och liknelsevis. Hvad som ej utgör ett kaos af allegoriska bilder, utan all fråga om förenlighet dem emellan, och hvarunder man likasom i gåtor måste länge söka meningen, kallas af några ej för poetiskt språk, utan rimmad prosa. På lika sätt vill man ej heller hålla för verklig poesi, hvad som ej i diktskapelse öfverspringer sunda begrepp och möjlig naturordning. Man betraktar sig i poesien såsom stadd uti inbillningens rike, der hon ensam råder, och har rätt att bjuda oinskränkt. Det är ej der fråga, påstås det, om förnuftslagar, sanning, möjlighet, utan om nya syner och verldar för fantasien. Det vore annars ej fiktion, diktkonst, med ett ord sagdt, icke poesi, tänker man.
Nej, svaras mig: icke romantisk åtmistone, sådan hon måste vara nu för tiden om hon vill tagas emot. Jag skall ej begära en sträng räkning för meningen af detta ord, som blifvit (man förlåte mig) ett af den nya litteraturens munväder, och som vid hvarje minsta fråga om skaldekonst ligger färdigt på allas lappar. Det är klart nog, redan genom blotta motsatsen, eller den så kallade reflexions-poesien, och oviljan deremot, att man med romantisk poesi icke vill förstå annat, än en skaldekonst, helt och hållit bestående af inbillningens drömsyner, utan hinder af den reflektiva förmågans mellankomst; således oberoende af upplysning, tidskultur, konstlagar, språklagar, till och med af naturlagarna. Att man åter med sådan ifver nu på en gång gripit till vapen för inbillningens absoluta öfvermakt, kommer visserligen ej deraf, att man i vår tid födes med en lifligare och mera häftigt påträngande inbillningskraft, än i våra äldre dagar, utan derföre, att äfven med den torftigaste lott af denna sinnesgåfva, det likväl alltid blir en god sak, att finna sig befriad från alla omdömesband, man må kalla dem förnuftets eller smakens. För att nu afskudda sig dessa fjettrar, nödgades man väl alltså slutligen gripa sig an med en så kallad revolution i vitterheten, som skulle proklamera förlossningen från den påstådda fransyska träldomen, tillika med fantasiens eller den unga student-inbillningens ensamma upphöjelse på thronen. Nu händer, som väl oftare låter förmärka sig, att det unga snillet alldeles ingen inbillning har. Nå väl: låne man då i sådant fall någon annans, munks eller kärings. Källan är outöslig, och i äkta modern bemärkelse ingenting mera romantiskt, än just dessa spinnrocks-historier. Det gifves sådana deribland, sade mig nyligen en ung kandidat ifrån Upsala, hvari man finner tio gånger mera sant snille, än i alla våra belönta oder och skaldebref. Visserligen svarade jag; och såsom ett prof derpå, proponerade jag honom en liten legend, som just då rann mig i hågen; men hvarmed han icke syntes mig särdeles tillfreds. Sagan röjde, sade han, icke nog medvetslöst geni, utan var full af syndafall, som han i det lärda språket uttryckte sig, och hvarmed han förstod reflexionens yttringar. Som andra likväl torde dömma bevågnare derom, vill jag här anföra den.
”Ungefär vid medlet af förra århundradet lefde i det södra Frankrike en skräddare af mycket godt namn, och som hade den äran att arbeta för den heliga kyrkan. En dag då han var sysselsatt med att skära till en ny högtidsdrägt åt Guds moder, kände han i armen en syndig rörelse, som förde honom att afsnedda åt sig med saxen temligt stora delar af det gyllne fransverket och det rika perlstickeriet. Han dömdes att hänga, och hela staden kom i rörelse. Man lopp ifrån bodar och verkstäder, ifrån kök och vagga, för att se hvilken min han höll, och huru han skulle blåna i synen. Men hvad man ej visste, det var, att den Onde sjelf hade förskapat sig i hängmannens person, och utförde hans kall. Uppkommen på stegen med delinquenten, och i det han fäster repet på kroken, sade han till honom: ”Du går nu rakt in i paradiset, ty man har läst bra öfver dig; men om du vill höra mig till, lofvar jag dig ännu femton års lifstid, full af nöjen och härlighet. Vill du räddas och lefva? Ja, för tusan! svarade skräddarn” Ingen af åskådarne hörde hvad som sades, men sågo deremot, med största förvåning, hängmannen på en gång utsträcka från skullrorna ett par ofantliga vingar, och förvandlad till en stor becksvart hafsörn, taga skräddarn på sin rygg med rännsnaran om halsen, och bortföra honom luftvägen, undan allas åsyn. Farten bar öfver berg och floder långt bort i främmande land, tills den omsider stannade midtöfver ett konungaslott. Här sänkte sig hafsörnen och lemnade skräddarn, sedan han oskadd nedsatt honom i trägården, hvarest sjelfva Konungadottren på den timman spatserade. Prinsessan var gudfruktig och något till åren. Hon såg skräddarn, ömkade honom, omvände honom, och såsom botöfning gifte sig hemligen med honom. Emellertid bestod alltid förbundet med själafienden, och man vände sig i det ämnet till den Heliga Jungfrun, hvars hjelp man åkallade. En dag såg man engeln Gabriel komma släpandes in i trägården med en ansenlig träklump. Det var ett stycke af den hel. Petri kors, som han nedsatte upprätt i jorden. Deromkring drog han, med sitt englafinger, en ring på jorden af temlig synbarlighet, och befallte, i det han med någon osmak afputsade fingret, att ringen skulle ordentligen invigas af tvenne kyrkans män, tillika med rännsnaran, hvarmed skräddarn anländt på stället. Då nu hafsörnen, efter vissa år, infant sig i trägården, smög man honom den vigda rännsnaran behändigt om halsen, släpade honom dermed inom den vigda omkretsen, och fastgjorde honom vid den heliga pålen. Här trakterade man honom morgon och afton med ett embar vigvatten, hvarmed han öfversköljdes, och hvaraf han så grufligen plågades, att han inom tvenne dagar uppgaf kontraktet och afstod från skräddarn. Nu slapp han vigvattnet, men icke fångenskapen. Ännu i tjugu år stod han här fastbunden, och verlden visste under all denna tid icke hvar djefvulen tagit vägen. Man började tro att han ej mera fanns. Det är Voltaires skuld, ropades allmänt; men det var skräddarns.
Ännu några år lefde denne, och dog helgon. Han fick sin graf i det Kongl. kapellet, som snart beryktades för mirakel af helt egen märkvärdighet. Såsom relik efter den helige skräddarn förvarades nemligen länge hans så kallade syring, som till alla frommas uppbyggelse befann sig försedd med underkraften, att genom blotta påsättningen på fingrarna hota de svåraste kartnaglar.” — Se der sagan, gören, något stort Snille, nu ett romantiskt poem deraf.
Men lemnom skämtets udd, säger Kellgren; och det är sant, att allvaret är bättre. Jag återkommer dertill, och vill förklara mig med uppriktighet. Man förgudar inbillningsgåfvan; det är ej underligt: hon har i sanning någonting gudomligt. Man kan henne förutan hvarken tänka eller verka, och det är genom henne ensamt, som vi äge hela vår tillvarelse. Tänk er t. ex., på ett af våra lysande skådespel, hvarest dekorationernas om vexling, kostymernas rikedom, handlingens intresse, aktörernas talang och en liten brokig verld omkring er af sorlande åskådare, upptaga och sysselsätta edra sinnen. Tänk er derefter, i ett enda ögonblick, alla ljusen utsläckta och hvartenda ljud tystnande. Sådan vore utan inbillningsgåfvan, den djupa tomhet hvari vi skulle försänkas, så ofta de yttre föremålen undanrycktes oss. Det är hon som i sin spegel uppfattar, förvarar och återger oss dem. I nattens famn, inom de trångaste fängelsemurar, skänker hon oss ej allenast tillbaka dessa mångfaldiga uppträden af natur och samhällslif; hon gör ofta mera: skapar nya och skönare. Med ett ord, inbillningsgåfvan är förnuftets yngre, vackrare och rikare syster, som bekostar allt, upplifvar allt; men som, ty värr, synes hafva fått det felet, att icke vara alldeles klok. Om förnuftet lefver af hennes rikedom, bör det vara deremot hennes förmynderska, och icke tillåta att hon löper sin ledarinna ur handen, för att som ett ostyrigt barn vända upp och ner på allt omkring sig, naturting och naturordning. Jag tillstår att jag gör denna anmärkning, icke utan med afseende på vissa delar af vår nya tids vitterhet, egen eller främmande; sådana t. ex., som våra Blåfåglar, Blåskägg, Christophorer, Rosalfer, Lunkentussar, Lycksalighetsöar m. fl. Med skyldig respekt för herr Hofmarskalken Phantasus, och för qvickheten af denna benämning, tror jag likväl ej, att det är af sådana fantasiens gudabarn, som herr Hofmarskalken har att vänta sig mycken ära i framtiden.
Icke är mitt påstående, att inbillningens flygt måste för alltid fängslas inom skrankorna af den hvardagliga naturen, eller tvingas att mäta och passa sina skapelser efter hittills vanliga alstringsformer. Lika litet fordrar jag, att hon i poesien aldrig skulle vara annat, än en blott tjenarinna åt förnuftets ändamål. Det gifves äfven, jag bestrider det ej, en dikt blott för nöje. Men nöjet är olika. Det kan vara af ett ädelt och förnuftsvärdigt slag; det kan ock vara sådant, som endast tillhör barnåldren eller pöbelsinnet. Till det sista fordras ofta ej mer, än blott underliga varelser och uppträden, med ett ord, något äfventyr af nog magstark orimlighet, för att hålla munnen vidöppen på nyfikenheten och den stirrande förvåningen. Men man borde lemna snillealster af detta slag åt barnkammarn och spinnstugorna. Man borde ej göra lärda teorier, för att upphöja dem till en rang i vitterheten. Att fantasien äger någonting gudomligt, har jag redan medgifvit; man medgifve blott mig tillbaka, att det gifves en fantasi som gör dåligheter. Förgäfves åberopar man de oskyldiga, sälla rörelser, den heliga känsla, hvarmed man i de första barnåren läst Carsus och Moderus, Melusina, Fågel Blå, med alla dylika. Man borde hafva växt ifrån sådana känslor, eller veta förtiga sin hemlighet. Icke heller upphjelper man ämnets gröfre eller barnsligare natur, derigenom att man uppblandar det med en nyare tids svärmande spekulation, med ett öfverfint känslopjåk, eller med tjock påläggning af bildverk och blomsterprål, i stället för poetisk talang. Ännu långt mindre förbättrar man saken genom öfverflödig användning af guld och silfver, juveler och perlor, sammet, siden, fransverk och mycken öfrig granlåt, som allt kostar diktarn ingenting att bestå, icke ens en smula snille. Man skall med alltsammans, vare man derom försäkrad, ändå aldrig lyckas att göra den platta käringsagan till god vitterhet.
Nej, svaras mig, medelmåttan, halftalangen skola ej kunna det; men hvem kan utstaka gränsorna för geniets makt fullkomligen rätt? Det gifves snillen, jag tillstår det, med förmåga att vända till guld allt hvad de vidröra, och för ett sådant bör ej vara omöjligt, att omkläda sjelfva slagdängan med en glans af odödlig skönhet. Hvad ett sådant arbete likväl alltid skall sakna, det är ämnets värde, och förnuftiga läsares bifall till valet deraf. Ty såsom grundsats måste väl erkännas, att hvarje talang, ehuru stor, som för råhetens starkare intrycks skull, väljer att nedflytta läsarn till ståndpunkten af en viss lägre kultur, förringar honom derigenom under sin egen tids verkliga bildning, och förtjenar att i det afseendet ogillas. Jag vet väl att den menskliga naturen förblir sig i grunden alltid lik, och att saglystnaden häftar likasom arfsynden vid menniskosinnet. Bakom den allvarligaste panna sitter ofta barnet ännu hemligen qvar, och förlustar sig härligen åt undertingen i den lumpnaste diktsaga. Men man missräkne sig ej härpå. Förnuftet och den bättre tidsandan låta ej för lång tid insöfva sig. De uppvakna snart igen, och hvad sker då? Man beundrar talangen om den finnes, och föraktar orimligheten.
Detta i allmänhet och till företal. Jag vill nu försöka, att under något bestämdare synpunkter uppfatta mitt ämne: den poetiska dikten i sin brukliga underbarlighet, med dertill hörande apparat af ovanliga varelser och äfventyr.
I alla tider har detta skaldeslag varit med stor benägenhet omfattadt af menniskosinnet, och af liflig verkan derpå. Derifrån sjelfva fabeldiktens, sjelfva leksagans behag och begärlighet, oaktadt dess litet barnsliga natur, och ehuru vi fullkomligt väl inse hela flärden och overkligheten deraf. Emellertid kan man dock ej tvifla, att ju den underbara dikten både ägt friare utrymme, och kunnat frambringa större effekter i okunnighetens fordna dagar, då ingenting hölls för otroligt, än sedan upplysningen nu mera skämt bort barnfröjden, och gjort all verklig illusion nästan omöjlig. Deraf synes följa, att den underbara diktens framträde i våra dagar måste medföra svårigheter, som fordra en viss större skicklighet att öfvervinna. Deraf följer åter, att den måste kunna bättre eller sämre användas, och befinner sig således underkastad omdömesvillkor, som det icke kan vara likgilltigt att närmare känna och öfverväga.
Oaktadt hvad man säger oss om poesien, såsom inbillningens alldeles egna rike, hvaröfver hon påstås herrska efter suveränt välbehag, måste väl dock af hvarje klok man erkännas, förmodar jag, att äfven detta independenta rike lyder verkligen under förnuftets allmänna spira, ehuru efter ämnen och tillfällen, mer eller mindre omedelbart. Förgäfves invänder man, att tanken sväfvar här, likasom i en särskilt verld af gränslösa möjligheter, hvarest ingenting lyder tvånget af vanlig naturordning; att solen är här icke mera ett ofantligt eldsklot, utan en gudomligt skön yngling med strålar kring hufvudet, som gör hvar dag sin förd öfver himlahvalfvet; att den ena gudavarelsen klyfves här fram ur den andras hufvud, med tillhjelp af smedsverktyg; att man här färdas på böljan med hjuldon, eller i luften med drakar och dufvospann, eller gör resan till månan på vackra vingade hästar m. m.; utan att förnuftet äger rätt att deröfver beskärma sig. Jag vill ej heller göra det. Emellertid skulle man ej förlåta i diktsagan, hvarken sjelfva diktsynernas tomhet på mening och ändamål, eller deras oädla låghet, eller passionernas orimliga och naturstridiga målning, eller händelsernas förvirrade och oskickliga förlopp; hvilket väl dock synes bevisa någon förnuftets befattning dermed. Men icke nog. Om det gifves en pöbeldikt och en förnuftsvärdigare; en blott lekdikt och en allvarlig; en dikt som till sitt ändamål icke behöfver troligheten, och en annan, som i den egenskapen måste kunna sättas i bredd med sjelfva sanningen, och med den sammanlänkas; då, i det fallet, hvarefter skall man i användningen af dessa olika slag bedöma det rätta eller orätta, det passande eller obehöriga, om icke efter omdömesgrunder som det tillhör förnuftet att fastställa? Äfven här förlorar förnuftet således icke hela sin myndighet, fastän icke alltid regerande efter den egentliga upplysningens fordringar. Låtom oss alltså nu tillse hvad det i dessa ämnen, antingen såsom lofligt medgifver, eller tyckes såsom lag föreskrifva.
Utan tvifvel äger och erkänner poesien (vår moderna isynnerhet) produktioner, som hafva helt och hållet blotta diktnöjet till föremål: ämnen hvari man ensamt räknar på inbillning och sinnlighet. Häribland må såsom exempel nämnas det slag af skaldekonst, som under namn af Opera utgör en bland vår sednare tids kostsamma lustbarheter. Också finner man deri varelser, äfventyr och skapelsesyner, långt utom den verkliga naturverlden, utan klander brukade, ja, utan att åskådarn eller ens läsarn på minsta sätt stötes deraf. Det är nemligen i sådana arbeten, medgifvom det, icke fråga om diktens trolighet eller ens möjlighet vid allvarsam pröfning, utan om dess behag och verkan på blotta inbillningen. Troligtvis skulle detta diktslag likväl i och för sig sjelf skattas nu mera till ett ringa värde, om det ej nästan ensamt medförde möjligheten, att ihopsmälta till samfält åtnjutning poesien, musiken, sången, dansen, målningen, teaterspelet, med ett ord, så många af de vackra konsterna, hvilkas förenade verkan svårligen på annat sätt skulle låta erfara sig.
Ett annat slags underbar dikt, som på lika sätt synes äga blotta inbiliningsnöjet till föremål, utgöres af fornsagor, berättelser och romantiska äfventyr ur de förflutna seklerna; särdeles ur dem som gjort sig mest ryktbara för stridsmod, qvinnohyllning och tron på vissa mäktigare väsendens tillvarelse och medverkningar. Sådana diktskapelser äro t. ex., fästän af olika värde, poemerna Orlando Furioso, The Faerie Queene af Spenser, Wielands Oberon, äfven Helge af Oehlenschläger, m. fl. Visserligen fordras här ingalunda, hvarken de naturliga händelsernas sanning, eller det underbaras trolighet. Inbillningen äger här, medgifvom det, all sin frihet och sitt rymliga spelrum. Likväl skulle man ej med bifall se henne alldeles frikalla sig från förnuftets ledning och råd. Af sådana råd är det till ex. ett, att i val af ämne och tidehvarf, undvika dem som bära den frånstötande karakteren af allt för rå seder, eller allt för grof vidskepelse; emedan ingenting i sig sjelf lågt och förnedrande måste böra göras till ämne, hvarken för konstens försköning, eller för ädlare sinnens bifall och njutningar. Det är sant, att hvad den nyssnämda danska skalden angår, synes han vara härom af en helt olika öfvertygelse.
Jag kommer nu till ett tredje slag, som väl lika med de förenämda synes hafva inbillningsnöjet till föremål, och verkligen genom sin yttre form tillhör den underbara dikten, men som dock har ingen allvarlig mening dermed. I grunden utgör här den yttre sagformen ingenting annat, än ett blott tjenstmedel till allvarligare syftemål; en leende omklädnad åt den hemligt agande sanningen. Poemer af sådan art äro t. ex. Le Lutrin, The rape of the lock, Dunciaden, med ett ord, alla sagor, syner och påfund af satiriskt och skämtsamt slag. Förnuftet som här gömmer sig under dikten, vill ej synas tydligen, och lemnar inbillningen derföre åt hela sitt sjelfsvåld. Mars och Venus, Thor och Frigga, Silfer och Gnomer, Ljusalfer och Mörkalfer, Tvedrägten, Lättjan, Dumheten på sin thron eller Visheten i sitt tempel, allt gör här lika tjenst. Hvarje läsare finner nemligen, att det är här icke den yttre dikthändelsen, icke det tillskapade äfventyret, som begär hans tillit och bifall, utan den inre hemliga verlds- och mennisko-målningen; och att diktslöjan utgör vid sådana tillfällen blott ett slags maskeradklädning, hvarunder sanningen finner sig likasom mera fritalig. Slaget är diktlek, men meningen allvar och undervisning.
Se der alltså flera slag af skaldekonst hvari den underbara dikten herrskar med all frihet, ja till och med, utan att behöfva ett sken af trolighet, och likväl utan stridighet mot förnuft och sundt omdöme. Men se här tillika den fråga, som i följd deraf uppkommer att besvara: denna diktens egenskap af synbar flärd och overklighet, som i vissa ämnen låter utan allt klander fördraga sig, måste den hos dikten på lika sitt alltid tålas och godkännas, såsom ifrån dess natur absolut oskiljaktig? Eller gifves måhända något allvarligare, förnuftsvärdigare slag af underbar dikt, som blir i vissa ämnen, genom deras högre beskaffenhet, en ojäfvig förnuftsfordran?
Utan tvifvel är ej all poetisk dikt till sin mening blott flärd och lustspel. Oförnekligen gifves också ett slags allvarsam dikt, med fordran på större aktning och trovärdighet, eller som åtminstone borde vara sådan, efter man lemnar rum deråt, äfven i de högsta och allvarligaste ämnen. Frågas alltså: hvad är allvarsam dikt? och månne det t. ex. gör nog dertill, att diktsagan varit fordom i kredit här eller hos andra folk? Kärleken, som under skapnad af ett barn, men utan koger och pilar, besöker Gabrielle ännu i sextonde århundradet; hafsguden Äger, som med sin treudd stöter sönder isen på Belt för Carl den X; Valkyriorna, som flänga på sina hästar under en batalj i Finland för några år sedan, äro de allvarsam dikt? I det fallet frågar jag blott: hvad är det då som man kallar skuggbilder och tomt inbillningsspel?