Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om ledsnaden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Skribenten Durencran berättar sitt poetiska och kritiska lefnadslopp
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Om Ledsnaden
Om en stor Kroppsväxt  →


[ 399 ]

Om Ledsnaden.

Ledsnaden, säger man, är vår farligaste fiende. Det tror jag nog, hon är värre än döden och förgängelsen. Hon beröfvar oss känslan af lifvets behag, utan att som dessa betaga oss saknaden deraf. Man har kallat henne en förminskning af vår varelse. Denna metafysiska jargon vill säga, i förnuftigt språk, att hon består i saknaden af de angenäma känslor, som utgöra en lycklig tillvarelse. Man saknar hvad man vill eller kunde njuta. En bokvurm leds efter sina böcker, en älskare efter sin skönas umgänge. En resande främling efter slutet på farorna, mödorna, och efter stillheten af sin lugnare hembygd.

Helvetius påstår, att det är ledsnaden, som vi hafva att tacka för en stor del af vår varelses fullkomlighet. Det vill säga: (ty man måste ofta förklara hvad en filosof vill säga) det vill då säga, till deras upplysning som äro det mindre än jag, att ledsnaden, som satt oss i behof af nya sysslor och nöjen, fört oss till uppfinning af dessa konster och vettenskaper, som förädla och förljufva sammanlefnaden. I det fallet är hon en plågoande som födt englar.

Man skulle kunna säga, om man ville vara fin, att Helvetius har orätt. Det är icke [ 400 ]ledsnaden, det är snarare behaget af arbete, som alstrat dessa vettenskaper och dessa konster. Ledsnaden har aldrig frambragt något annat, än oduglighet och afsmak. Det är hennes motsatta goda ande, arbetsnöjet, som föder nytta och sällhet. Ledsnaden var alltid ofruktsam. De gamla hafva haft rätt att föreställa henne lam, med hängande hufvud, blekt ansigte och ryckningar af vämjelse vid alla ämnen.

Kanske måste man dock göra en åtskillnad. Det gifves en fullkomlig ledsnad, och en ledsnad för ögonblicket. Denna sednare är ej annat än tomhet på känslor, en saknad af nöjet, som drifver att söka det: den förra är en afsmak för alla, och en sjukdom. Dessa begge slag skiljas åt som hunger och äckel.

Menniskan, en sammansättning af moraliska och fysiska känslor och begär att hafva sådana, tillbringar sitt lif i omvexlingen af tre olika tillstånd: hon har dem behagliga, hon har dem smärtande, eller hon saknar dem alldeles. I det förra fallet är hon säll, i det andra olycklig, i det tredje leds hon: se der, under denna synpunkt, hela människovarelsen. Sinnet har sina begär och sina nöjen; kroppen sina. Hvardera af dessa har sina försvarare, som i alla tider gäckat och [ 401 ]fördömt hvarannans smak. De förra predika mot köttsligheten; de sednare mot grillfängeriet. En lärd man, på sin trästol i sin vindskammare, skådar med ömksamhet tvers öfver gatan på den välmående köpmannen, som bor i ett fyra våningars hus, hvarest ingen bok finnes utom kassa-böcker; och denne i sin damastsoffa, genomögnande herr författarens debet, betalar honom med hög ränta tillbaka hans lärda medömkan. Den ena skall säga er, att själen är det förnämsta af er varelse; den andra svarar der till, att kroppen är det redbaraste.

Man synes ännu icke hafva påmint sig,att man har både själ och kropp; med tiden torde det väl falla någon stor filosof in. Men de stora upptäckter göras långsamt.

Denna stora man torde väl lära oss konsten att förena kroppens och sinnets känslor, så att de till en gemensam sällhet understödja hvarandra. Man skall då utan tvifvel äfven få veta, att man aldrig är lycklig med bara sinnet, utan en smula galenskap, eller med bara kroppen, utan en smula bestaktighet; och att det aldrig står fullkomligt rätt till, hvarken när kroppen dödar sinnet, eller sinnet kroppen.

[ 402 ]På denna tiden skall man icke mera finna dessa stora metafysici, dessa stora orientaliska ljus, dessa lärda mångskrifvare, som af öfverflöd på sinne tänka bort år och lifstider öfver ord, läsarter, systemer; och dö utan att hafva nyttjat sin kropp till annat, än att läsa, skrifva och sitta med.

Icke heller skall man på den tiden finna dessa blott utantill uppodlade hufvuden, som af öfverflöd på kropp och kroppsnjutningar, ännu vid 5o, 60 års ålder icke funnit tid, att häfva i de vigtigaste ämnen sundt menniskoförstånd.

Sjelfva könet hos oss skall på den tiden leds mindre; ty det skall tillägga till sina öfriga nöjen känslan af sinnets, hvilket det skall efter hand uppodla. Det skall derigenom icke vara utan tillflykt, när det ej dansar, ej åker, ej ser spektakler, ej gör amur, eller ej superar. Det är sant, att dessa vigtiga förrättningar uppfylla förträffligt en viss ålder. Men en viss ålder varar ej länge. Det kommer en annan, som det är godt att kunna uppfylla med annat, än blotta minnen och saknader.