Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om religionsfriheten
| ← Idéer till en populär-philosophi öfver Gud och Odödlighet |
|
Om förnuftets frihet, eller Svar på frågan: har man skäl att för Religion och Samhälle frukta något af philosophiens undersökningar? → |
OM
RELIGIONS-FRIHETEN.
Friheten i tro, innebär nu mera än fordom. Den betyder oftast i våra dar: friheten att tro intet, och att utsprida gudlösheten. Man trätte forr, om fördragligheten af sekter i samma religion. Det är ej derom fråga, nu för tiden. Vi hafva i Stockholm, katolsk och reformert Gudstjenst. Jag tror, att en mahometansk skulle kunna utan all fara tillåtas.
Frågorna rörande religionsfriheten blifva således, enligt beskaffenheten af vårt tidehvarf, icke mera de samma som fordom. Det uppkommer icke mera, förmodar jag, i någon dödliga sinne, en enda tveksam tanke, huruvida de som tro på förvandlingen, och de som tro på betydelsen, kunna lefva broderligen tillhopa i samma land, och under en gemensam spira. Men då man nu inser detta med hela erfarenhetens visshet, och dervid besinnar, huru många olyckor och blodtömningar den theologiska otålsamheten kostat nationerna, så må man väl fråga, med på en gång löje och tårar i ögonen: hvartill så många seklers raseri och eländen? Hvartill det Parisiska Brölloppet? Hvartill den Sicilianska Aftonsången? Hvartill Inqvisitionstyranniet? Hvartill återkallandet af det Nanteska Ediktet? Hvartill millioner menniskomord, eller menniskoförföljelser, under olika namn, men för alldeles samma orsaker?
O Theologi! Du svarar intet, men verlden har sett verkningen af din stolta herrskningslystnad! — Theologi! Du var en menniskolära, och du har velat passera för sjelfva Gudaläran! Se der i ett enda ord, hälften af den yngre verldens olyckor.
Hvarföre åstadkommer fördragligheten i religionen, icke den minsta skakning i det menskliga samhället, då deremot otålsamheten under flera seklers tid uppfyllt verlden med tigrar, som ömsevis sönderslitit hvarandra? Derföre, att otålsamheten, genom sina orättvisor, sätter alla menskliga passioner i verksamhet. Hvarföre har fortplantningsnitet, i alla sekter afstannat, och hvarföre söker ingen af dem mer att göra proselyter? Till en stor del derföre, att detta nit, denna ifver att utbreda sig, röja sig vanligen häftigast, vid sekternas första uppkomst. Det är öfversjudandet under kokningen. Men framför allt härleder sig denna lyckliga följd från den orsaken, att en sekt vanligen icke utgör, nu mera, som fordom, ett parti i staten, förtryckt eller förtryckande, som vill segra eller hämna sig.
Och hvarifrån denna förändring? Derifrån att man icke fäster nu mera någon stor politisk betydenhet, vid liten skiljaktighet i religions meningar. Man har slagits och sönderslitits för dessa olika meningar, såsom för himmelsk rätt och sanning. Man blåser icke mera på elden, och den har utslocknat. Det rätta sättet, att göra en skoldisput vådlig, det är att anse den för sådan, och att straffa eller beskydda någon af meningarna.
Men om, i anseende till sekterna i religionen, tålsamheten således haft de, för verldens lugn, sallaste verkningar, så kunde frågas: vore det ej visligen handladt, att gå fort på den väg man börjat, och att lemna religionsfriheten utan gränsor af något slags föreskrift?
Jag vet, att berömda tänkare haft denna mening; men som denna mening, det oaktadt, likväl icke är min, skull jag tillåta mig, att anföra mina skäl deremot. Icke derfore, att jag tror min röst i detta ämne vara af något slags politisk betydenhet; men derföre att skäl, ehuru långsamt, ändå slutligen verka på den allmänna öfvertygelsen, och att borgerliga författningar aldrig hvila på någon grund tryggare än på denna.
Se här hvilka frågor, i anseende till religionsfriheten, egentligen höra till vårt närvarande tidehvarf:
|
1:o |
Kunna de tålas i ett land, som utsprida nya religions-läror, nya uppenbarelser, mer eller mindre förenliga med den rådande? |
|
2:o |
Kunna de tålas, som under erkännande af Skriftens högsta myndighet, och med fullkomlig vördnad för dess läror, likväl fordra vissa förbättringar, åtminstone vissa nödvändiga förklaringar, vid den så kallade symboliska bekännelsen? |
|
3:o |
Kunna de tålas, som förneka all uppenbarad Gudalära, erkänna endast den naturliga religionen, och vilja se den allena allmänt gällande? |
|
4:o |
Kunna de tålas, som icke ens erkänna denna sistnämda, utan förneka äfven en Gud och ett tillkommande tillstånd? |
Jag förstår med tålas, friheten att icke allenast för egen del hysa, utan äfven bland andra utsprida något af dessa förenämda tänkesätt.
Man tillåte mig att besvara dessa frågor i annan ordning, än de blifvit här framställda. Låtom oss begynna med den sista och vigtigaste; den om friheten att erkänna intet slags religions-lära, icke ens den naturliga. Man påminne sig, i förbigående sagdt, att jag här betraktar mitt ämne under en helt och hållit politisk synpunkt, och utan afseende till religions-sanningarnas värde i och för sig sjelfva. Bevisningen för detta värde behöfver ej min åtgärd, och hör ej till närvarande af handling.
De som yrka den sistnämda meningen, säga: är det ena tanketvånget rättvisare än det andra? Hvad har det andeliga att göra med det verldsliga? — tron med gerningarne? det tillkommande med det närvarande? Äger den borgerliga makten, att föreskrifva eller bestraffa annat, än blotta gerningar? Om religions-bekännelsen ej hindrar dagliga brott, ej gör lagarnas stränghet umbärlig, hvartill tjenar den i borgerligt afseende? Och om lagarna vaka tillbörligen, hvartill behöfves den? Hvartill ett samhällstvång, utan samhällsändamål? Har man ej sett de svartaste laster, de grufligaste nidingsdåd förenas med religionsnitet? Har man ej deremot sett till och med Atheister, som varit de dygdigaste menniskor och de stillaste medborgare?
Jag svarar dertill: Ni talar, min vän, för friheten af er enskilta öfvertygelse, och såsom blott ansvarig för dess verkan på ert eget väl, och edra gerningar. Men sätt er i ansvarighet äfven för andras, för ett helt samhälles, och säg mig uppriktigt, skall ni också då tänka på samma sätt? Om ni är en förståndig och välgörande man, skall ni aldrig tillåta, att er son uppfostras i denna theoretiska gudlöshet. Ni skall alltid och med skäl befara, att begreppen kunna verka på lefnaden. Om ni är klok, skall ni ej ens älska dessa tänkesätt hos dem, af hvilka, i anseende till samhällslefnadena angelägenheter, en större eller mindre del af ert väl kunde komma att bero. Ni skall, t. ex. af två domare, två förvaltare, två förmyndare för edra barn, alltid helst välja den, som tror på Gud. Gudlösheten hos den spekulerande tänkaren, är dessutom helt annat, än hos verldsmannen, eller hos den gröfre otänkande samhällsklassen. Allt är blott spekulation hos den förra, allt är verkställighet och utöfning hos den sednare. Att vara utan Gud, betyder för dessa sistnämda nästan aldrig annat, än att vara utan fruktan för alla följder af hemliga brott.
Och nu, — sätt er, säger jag, i ansvarighet för ett helt samhälles väl, vare sig såsom lagstiftare, genom edra lagars verkan, eller såsom philosoph, genom edra lärors; jag frågar er då: tror ni er kunna bygga ett lugnt och tryggt samhälle, utan allt slags religion, det vill säga, der ingen tanke funnes, hvarken på Gud eller ett tillkommande; åtminstone ingen rådande öfvertygelse derom? Man har ej bevisat omöjligheten deraf, svarar ni. Nej; men icke heller möjligheten. Tvertom talar all enskilt och allmän erfarenhet deremot. När ni då inrättar ett samhälle, måste ni af tvenne stridiga val göra ett, och nödvändigtvis det säkraste, i fall ni annars är klok och välgörande. Ert samhälle måste då hafva en Gud, och ett lif efter detta.
Här behöfs ej, att visa nyttan af denna tro, hos hvar enskilt man, följaktligen äfven hos allmänheten. Man har den förutan, intet annat hopp än det närvarande, och ingen annan fullkomligt klar förnuftsregel för gerningarne, än blott sig sjelf, och sina njutningar. Men all rätt i allmänhet, är ej annat an en fordran på enskilt uppoffring. Den skall ske, tro mig, och ske ofta, när den understödes af ett ändamål öfver menniskolefnaden. Tag bort detta, och den skall ej mera ske utan tvång, eller blifva sällsynt. Man skall vänja sig, att anse sjelfva den sinnesdaning, som hemligt yrkar detta tänkesätt, såsom en fördom, härledd från uppfostran. Strafflagarne med all deras stränghet, blifva här otillräckliga. Låt dem förmå att hindra brott: men gifva de dygder? Deras hämnande arm krossar den lägre värnlösa brottslingen; men huru ofta når den makten, slugheten och deras större hemliga orättvisor? Religionens band äro ej, som man inbillar sig, nödvändigast för folket. Straffet följer tätare, vissare, de lägre klassernas handgripligare brott. Lagarne hafva för dem ögon och gislar. Det är tvertom just för dem som icke äro pöbeln, just för dem hvilka icke höra till hvad man litet höfligare kallar folket, som religionen och samvetslagen blifva af vida större oumbärlighet. Det är icke tjufnad, slagsmål, postrån, förfalskningsbrott o. s. v., som i alla tider gjort verldens stora olyckor: det är passionen och samvetslösheten, med ett ord, irreligionen i de högre klasserna. Man eftersinne allt detta, och dömme.
Ingen religionsfrihet kan således, utan samhällets olycka, sträckas ända till gudlöshet. En sådan religionsfrihet förbjudes af sjelfva samhällets natur.
Mod religionsfrihet kan och bör då visserligen icke förstås, friheten att vara utan all religion, och att utsprida satser, som föra till förnekande af en Gud och ett tillkommande. All borgerlig frihets första villkor är, att vara förenlig med borgerligt bestånd.
Men hvari består då religionsfriheten, och hvilka rättigheter medgifver den ändteligen, tagen i sitt rätta politiska begrepp? Månne åtminstone den, att, om man ville, offentligen förneka och förkasta all annan religion än den naturliga? Se här deras skäl, som försvara denna mening. Låtom oss höra dem sjelfva talande. Ännu en gång påmindt; det äro de som här tala, icke jag.
”Att religionen hör till staters bestånd, det är något som hvar religionsstiftare velat bevisa, och det tro vi äfven, säga de, men ej att just den Läran, som här eller der påstår sin oumbärlighet, är för staten lika nödvändig. Annars skulle ingen stat bestå, mer än den som hade ett visst trosformulär; alla de andra skulle nödvändigt gå under. Mahometanska staterne, t. ex., skulle ej kunna vara till, efter den mening vi böra hafva om nödvändigheten af vår tro. En religion behöfs då val, detta medgifves; men säg oss, är det någon viss troslära som behöfves? någon viss af de hittills kända bekännelser? Nej. Hvad för en religion då? Den, hvarpå alla samhällen och alla religioner grundas: begreppen om en hämnande eller belönande Gud; förmodan om ett tillkommande tillstånd, hvarest hemliga brott skola upptäckas, och lasten slutligen skörda sina gerningars frukt.”
”Hvad säga förnuftet och historien härom med någon sannolikhet? Jo, att när presterne af alla falska religioner, velat inbilla regenterne, att efter en religion behöfdes till samhällets bestånd, så var det just deras lärosystem, som blef högst nödvändigt; — och när regenterne deremot, hvar i sitt land, lånat åt den rådande sekten den verldsliga armens styrka, i anseende, välförståendes, till religionens oumbärlighet för samhället, så har sådant varit på endera sidan eller på begge, antingen ett politiskt spel, eller en grof förnuftsvilla. I begge fallen, hafva derifrån härledt sig de för menskligheten svåraste olyckor: krigsmord, lagmord, förföljelser, uppresningar, allt med ett ord sagdt, hvad historien har att uppvisa våldsammast och mest afskyvärdt.”
”Vill ni nu för evigt hindra alla dessa olyckor, som ej äro gjorda omöjliga derföre att de på vissa tider upphöra? Inskränk, då all gudadyrkan till den rena, enkla, naturliga religionen, och farorna af alla religions stridigheter skola derigenom förekommas. Ty hvad har det varit, som gjort dessa stridigheter så olyckliga för verlden? en enda sak: det begrepp hvar och en stat haft eller yrkat om sin läras nödvändighet, till hvar enskilt menniskas frälsning, och till det allmännas bestånd.”
”Skilj således (fortfara de) från hvar uppenbarelse, från hvar sekt, denna föreburna nödvändighet, åtminstone till samhällsväl; inskränk religionens oumbärlighet endast till den naturliga religionens allmänt erkända föreskrifter; intryck i allas begrepp genom lagstiftning och uppfostran, öfvertygelsen om denna enkla gudadyrkans tillräcklighet; är det ej klart, att alla troskrig skola derigenom försvinna? alla deraf uppkomna olyckor vika ur det menskliga samhället? och lag stiftningen bespara sig det på en gång orättvisaste och vådligaste af alla tvång: samvetstvånget?”
Icke så klart, som mången torde tilläfventyrs föreställa sig. Undersökom.
Är er tanke den, att den naturliga religionen borde vara den enda tillåtna i ett samhälle, den enda som skyddades genom lagarna, och af dem tåltes, så frågar jag: hvar blefve då den påstådda samvetsfriheten? Med hvad rättvisa skulle man beröfva uppenbarelsens bekännare, samma rättighet att följa deras öfvertygelse, samma offentliga frihet, samma beskydd, som den naturliga religionens anhängare hittills med så stor ifver fordra? Hvad vore vid allt detta förändradt, utom otålsamhetens föremål?
Men tilläfventyrs är det meningen af ert påstående, att lemna hvars och ens frihet i detta mål otvungen, och att blott genom uppfostran, tiden, undervisningen, föra menigheten ifrån hvad J kallen vidskepelse, munktro, bigotteri, till de enkla philosophiska begreppen, om en allmän Gud och Hans dyrkan. Ännu en gång påmindt: låtom oss ej tala om sanningen af den uppenbarade läran; hvarken behöfver den försvaras, eller är det stallet att här göra det. Talom blott om möjlig heten, om den politiska klokheten af ert förslag.
Jag tror då att detta förslag, vore det än genom lagarne tillåtit, skulle först och främst finna rätt stora svårigheter, som motsäga dess möjlighet, Det gifves en i synnerhet, som ligger i sjelfva sakens natur. Det är den renare urskillning, de mera sammanbundna begrepp, den högre styrka af förnuft, som till en så kallad philosophisk religion, borde kunna förutsättas hos menigheten. Ty det är fördelen af all uppenbarad religion, framför den blott naturliga, och utgör dess åtskillnad derifrån, att den talar mera kraftigt, mera lifligen till den sinnliga menniskan, som har ett stort behof af uppenbarelsens omedelbara försäkringar. Hvad som är hos tänkaren en öfvervägande förmodan, grundad på en mängd väl öfverlagda skäl, hvad skall det blifva hos den otänkande menigheten annat, än ett slags mörkt kanske, en svag skymt af blotta möjligheter, som skall i lugnets ögonblick, det är sant, alltid återkomma i sinnet, men under begärens stormar, och passionernas hänförelser, alltid utplånas? Verkan af den positiva religionen och den naturliga, kan hos philosophen blifva, i afseende på de utvertes följderna, ungefärligen densamma. En öfvertygelse grundad på eget eftersinnande, uppväger i det närmaste allt annat slags visshet. Men en sådan öfvertygelse, är den möjlig hos menigheten? Ett factum, en dogm kan tros; denna väg till visshet är lätt och gin; en slutledning måste begripas, behållas, upprepas, eftertänkas; och se der skillnaden. Det är derföre ej nog till religion hos menigheten, att en viss naturlig princip dertill finnes i hvart hjerta, och kan derur aldrig utplånas. Frågan är här, om den naturliga religionens verksamhet på sinnet, i jemförelse med en positif läras; och graden deraf, måste i detta, som i alla andra förståndsämnen, nödvändigt bero af förståndets större och mindre klarhet.
Men låtom oss förutsätta möjligheten, och i stället lemna en blick åt nyttan och rådligheten. Gif då äfven åt ett helt samhälle, bestående af till större delen föga tänkande menniskor, gif deråt, säger jag, både nog urskillning och nog läraktighet, att fatta och antaga den naturliga religionens sunda läror, utan någon af dessa sinnliga tillsatser, hvarmed nästan alla religionsstiftare uppblandat moralen, och likasom omklädt den med en för menighetens ögon synbar och påtaglig kropp. Allt detta är godt: men denna gudalärans rena enfald, huru länge skall den bibehållas? Jag vill säga er det. Till dess att någon bedragare uppkommer med en brinnande inbillning, stora afsigter och lycklig talegåfva, som predikar uppenbarelser, mysterier, och gör under verk. Från den stunden, var viss att er philosophiska religion skall försvinna, som en lätt dunst för stormvinden. Det gör en helt annan effekt på den sinnliga menigheten, att höra huru den stora Lama talat ur skyn, än huru förnuftet och billigheten fordra att vi böra lefva. Vidskepelsen 8r tanklöshetens poesi; den ger känslor och bilder åt själar, tomma på begrepp och sanningar. Vi födas med ett frö till vidskepelse, liksom till alla passioner. Den kan som de andre hvila, så länge föremålet hålles undan; men den vaknar vid dess åsyn mod dubbel häftighet; och då fordras ett stort förnuft att segra deröfver, hvilket är det som icke många äga. Hvad skall då följa? ty ofelbart skulle vidskepelsen finna, med tiden, en port öppen, äfven till ert samhälle. Verlden är fullströdd med uppenbarelser, som icke önska bättre, än att utbreda sig. Svedenborgs lära, är ett nytt bevis derpå. Men ert val, i det fallet? — Att lemna hvar och en sin trosfrihet okränkt? Det blifve således den första religionsdiktare, med stor äregirighet, stora gåfvor och stort förtroende hos menigheten, som skulle bli dess ledsagare, och föra den efter sina afigter. Detta synes mig klart Ni skulle således tvertemot er grundsats, nödgas använda deremot lagarnas makt; nödgas förbjuda och straffa. Men hvad vändning finge då er philosophiska religionsfrihet? — skulle den ej nödgas sluta, just med det, hvarmed de uppenbarade religionerna vanligen begynt sitt herravälde, med otålsamhet och förföljelser? Jag ber er öfverväga detta, hvilket man kan bända icke gjort tillräckligt hittintills.
Man har ännu ej sett något samhälle, äldre eller nyare, hvarest ingen annan religion herrskat, än blott den naturliga. Det så ofta åberopade China, visar ej detta exempel, när man undanta ger en enda viss klass af dess inbyggare, nemligen dess så kallade lärde. I Frankrike är det tillåtit, jag medger det, att blott bekänna sig till den naturliga religionen[1]. Men denna religion är visserligen hvarken der eller på andra stallen menighetens. Erfarenheten har således ännu ej visat, om den ens kan vara det. Om den förut herrskande uppenbarade läran, på en gång beröfvad sitt öfvervälde, icke medfört i Frankrike, några synbart vådliga verkningar, torde sådant komma deraf, att följderna deraf förlorat sig i skakningarna af så många andra volkaniska utbrott.
Hvad mig synes kunna med visshet antagas, i afseende på den naturliga religionen, det är således två saker i synnerhet : först, att den svårligen skulle kunna blifva en allmän religion; och sedan, att den kanske ändå mera svårligen skulle kunna bibehållas i sin enkla förnuftsrenhet. Det fordrades till begge delarna, att det osinnliga förnuftet vore på menniskor i allmänhet mera verkande än känslor, inbillning, underverk och hemligheter; eller att den naturliga religionen kunde åtminstone med lika påtaglig visshet, som en omedelbar uppenbarelse, framställa för menniskosinnet de två föremålen för all religion: Gud och Odödlighet. Så länge det ej kan ske, så länge slutsatser och förmodningar här måste sättas i stället för dogmer och facta, skall den naturliga religionen föga kunna blifva mer än några abstrakta tänkares, och hos menigheten föga röja sig i annat, än endast i det ständiga behofvet af någon säkrare lära. Deraf skall hända, att man antingen som i Frankrike, skall snart återkomma till den man öfvergifvit, eller ock fältet öpnas för nya religionsstiftelser, och för alla de oredor som åtfölja sådana. I detta sednare fall äro två olägenheter, sägom rättare två olyckor, nästan oundvikliga; först, sjelfva påfundens möjliga orimlighet och derigenom skadliga verkan på menniskoförståndet; för det andra, sjelfva nyhetens vådliga inflytande, och det starkare upplågande af religionsnit och fortplantningsifver, hvilka just varit de, som gjort nästan alla religioner i deras början förfärliga för samhällslugnet. Man hindrar ej detta utan våld och straff. Och af detta uteslutande, denna saknad af all uppenbarad lära, skulle följa, eller åtminstone kunna följa, just hvad man derigenom ville förekomma:'partisplitet, förföljelsevåldet. Sådant är också verkligen kretsloppet af alla obetänksamt framtvingade förbättringar.
Det har derföre alltid varit min tanke, att man borde lyckönska den stat, som äger en med förnuftets fordringar öfverensstämmande, vis och välgörande uppenbarelse, sedan seklers tid antagen, utspridd och grundfästad i den allmänna öfvertygelsen. En sådan religion har icke allenast den stora fördelen, att, utan stridighet med förnuftet, uppfylla både hjertats och den sinnliga föreställningens nödvändiga fordringar; den har ännu en annan, ringare än den förra, i anseende till sjelfva sanningarnas vigt, men större i anseende till samhället och timligheten, den, att ej vara ny; hvilket genom blandningen med de menskliga passionerna, alltid varit den vådliga sidan af all religionsstiftelse. Denna allmänna fördel innebär vanligen tre särskilta: 1:o lärornas genom tiden vundna större renhet från mensklig öfverdrift och vanställande tillägg; 2:o ett svalkadt fortplantningsnit, som ej mera urartar till förföljelser och våldsamheter; 3:o dess lärares mycket förminska le välde på folkskarorna, mycket ringare inflytande i allmänna ärenden, och följaktligen samhällets mycket mindre beroende af deras möjliga ärelystnad; hvaraf alla tiders och länders historier uppvisa bedröfliga minnesmärken. Lägg till den fjerde fördelen, visst ej den minsta af alla, den, att mängdens sinnen redan intagna och uppfyllda af en läras förträfflighet, som äger hela deras tillgifvenhet, icke mer äro lika öppna och tillgängliga för nyheter af detta öfvernaturliga slag.
Man ser häraf, att jag således, lärans sanning och helighet oberäknade, äfven i politiskt afseende erkänner fördelarne af en så kallad positif religion, framför den blott naturliga, och rättvisan af den skyddande vårdnad som deråt lemnas. Men jag kan ej förneka den ena sanningen mera än den andra, och se här en, som jag tror vara lika så vigtig att erkänna, som den föregående.
Jag tillstår mig vara långt skild från deras mening, som tro, att den en gång antagna läran måste till punkt och pricka, oeftergifligen och, om så behöfves, genom alla stränghetens medel, bibehållas vid dess urgamla skick. Man har ofta sagt att förnuftets väg är en medelstråt emellan ytterligheter, och sanningen deraf bekräftas äfven i detta ämne. Ingen ting är mera välgörande, än en sådan religions verkningar, när dess välde är lindrigt, mildt, och i allt lämpadt efter det tillväxande förnuftets fordringar. Ingenting tvertom mindre förmånligt för ett samhälles lugn, än samma välde, när det utöfvas med en orthodoxisk halsstarrighet, hvilken likasom trotsar det allmänna tankeljuset; och i stället för att böja och mildra hjertat, sätter ett slags despotiskt högmod i, att kufva förnuftet i dess billigaste fordringar. Det är här en medelväg, att hålla emellan religion på modet, böjlig efter den första vink af en allt omskapande nyhetslystnad, och en religion, som för att vara högre än förnuftet, underlåter ej derföre att undvika stridigheter dermed, och att med vishet afskilja menskliga förvillelser, så snart de äro tydliga, ifrån de sublima grundläror som utgöra dess innersta väsende. Vattnet tar smak af den jord hvarigenom det rinner; och sjelfva gudaläran fluten, att jag så må tala, genom organerne af menniskoförstånd, menniskokänsla, menniskospråk, har ej kunnat undvika att smittas deraf. Hela den stora Luthers bemödande är ej annat, än ett bevis på denna sanning. De villfarelser, emot hvilka han så manligt stridde, hvad voro de annat än menskliga förvillelser, blandade med religionens i sig sjelfva enkla och rena grundläror? Och hvem djerfs påstå, att äfven efter hans tid inga sådana kunna möjligen återstå? Man kan mena väl med religionen och samhället, jag nekar det ej; men man skall aldrig med en förnuftig mans nit tjena begge, utan att dervid iaklttaga följande två grundreglor, hvilka böra och skola evigt utgöra det säkra kännetecknet, så väl af en rättskaffens religionslärares, som en vis styrelses omsorger: den första, att sätta religionens läror i förenlighet med det upplysta förnuftets grundsatser, så mycket de förras högre ordning möjligen tillåter; hvilket vill säga, med andra ord uttryckt: att undanrödja alla de stridigheter, som hafva deras enda grund i menskliga tillägg och förklaringar: — den andra, att vända religions-undervisningen så mycket möjligt är, ifrån dogmens theologala spetsfundigheter, inpå hjertats och lefnadens moraliska förbättring; hvarförutan den löper lära att blifva en tom minneskunskap, onyttig både till sitt enskilta och allmänna ändamål.
Om man således frågar: böra de tålas, som med nit och klokhet offentligen verka till detta ändamål? så svarar jag: de böra ej blott tålas; de böra hedras och uppmuntras. Man gjorde aldrig något, hvarken värdigare en upplyst kärlek till Gud och menniskor, eller nyttigare för sjelfva religionslugnet i det samhälle hvari man lefver.
En enda fråga återstår; den om utspridandet af nya religionsläror, nya uppenbarelser. Denna fråga besvaras af det föregående. Det är klart, att om en antagen sund och välgörande gudalära är nyttig, äfven i borgerligt afseende, så är det nyttigt, äfven i borgerligt afseende, att den bibehålles i sin tillbörliga helgd. Tvenne skäl tala för öfrigt ganska tydligen emot alla dessa nya drömverk, hvarmed man tid efter annan gjort försök, att kufva det lätt missledda menniskosinnet: 1:o deras ofelbara osanning, som tydligen ådagalägges både af förnuftet och erfarenheten. 2:o fortplantningsnitet, som alltid åtföljer dessa nyheter, och som aldrig felar, att på ett eller annat sätt förorsaka borgerliga oordningar; hvilka, huru långt de kunna ohämmade sträcka sig, det gemenligen är svårt att af deras första svaga början med visshet förutsäga. Det är dervid icke mera om en tillbörlig samvetsfrihet, som fråga uppkommer; det är om pligten att skydda det allmänna menniskoförnuftet från skamliga hänförelser, och mer än skamliga, efter de möjligen kunna blifva en grund till större eller mindre oordningar i den borgerliga sammanlefnaden.
- ↑ Så var det, då detta skrefs.