Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Recension av Våldet på Belindas lock

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sveriges Statshvälfningar och Hushållsanstalter, ifrån år 1720 till år 1792
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Våldet på Belindas lock
Silfvertonen, eller Tasso i phosphorisk öfversättning  →


[ 286 ]

Våldet på Belindas lock. Komisk Hjeltedikt af Alexander Pope. Öfvers. Stockholm. Ekmanson. 1797. 12:o, 80 sid.

De, som ej af originalet känna detta berömda poem, skola finna sig något förundrade vid den bekantskap dermed, som de här komma att göra. Vördnaden för Skaldens minne, och rättvisan som man är skyldig deråt, befaller recensenten säga, att detta icke är Pope. Hvar och en, aldrig så litet bekant med skaldekonstens mästerstycken, vet att det i dessa smärre ämnen mindre är saken, än sättet att uttrycka den, som utgör den stora poeten. Den lifliga qvickhet, de ohärmeligt leende gracer, hvilka efter sjelfva Voltaires vidgående göra detta poem ojemförligt, man söker dem förgäfves i den svenska prosan; de synas der likasom med en hand bortstrukne: och denna hand är öfversättarens. Det är en hård, men för sanningen och smaken oundviklig bekännelse, att öfversättningen genom nästan ingen förtjenst synes svara emot dessa originalets lätta, skiftande, sylfidiska behag, så framt man ej skulle få nämna trycket, formatet och det yttre omslaget; hvilka i sanning hafva för ögat förtjensten af en viss lockande täckhet. Också väntar man sig med någon sannolikhet, att i denna lilla angenäma bokunge, [ 287 ]inom dessa små vackra röda eller brokiga permar, finna en penna skuren af gracerna. Popes namn ger dessutom skäl till en sådan förmodan. Emellertid torde det vara omöjligt att lägga en tyngre, krumsnare hand, på ett finare arbete, än här skett. Jag vill ej tala om öfversättarens beständiga misstag om meningen. Men äfven der denna träffats, saknas nästan alltid sanningen af det medfödda uttrycket. Det är ej här geniet, som leker, det är den tunga arbetsmödan, som gör efter med besvär, och gör på ett ledsamt sätt, roligheter. Icke en enda Popisk qvickhet, som ej kryper, uttänd och förlamad; icke en blomma af poetens rika skapelser, som ej framräckes vissnad eller söndertummad. Man skulle säga, att öfversättarn redan från sjelfva titeln velat begynna förskapningen. Poemet heter på Engelska: The Rape of the Lock; eller på rätt god och begriplig Svenska: Den bortröfvade hårlocken. Öfversättaren, icke nöjd med det naturliga namnet, har funnit bättre att kalla det: Våldet på Belindas lock; likasom Belinda vore en förut ganska bekant person, och likasom våldet på en annans hårlockar ej kunde vara af mycket åtskillig beskaffenhet. Men efter öfversättaren ville nödvändigt skilja sig från originalet, hvarföre har han ej så gerna kallat sitt arbete: Våldet på den bortröfvade hårlocken; eller [ 288 ]ännu tydligare: Våldet på Popes Rape of the Lock? En sådan titel hade åtminstone ägt förtjensten af sanning och uppriktighet. Huruvida den verkligen ej varit den mest passande, torde med någorlunda visshet kunna dömmas af följande anmärkningar.

Första Sången.

"Jag sjunger om det förskräckliga brott m. m." — Pope talar ej om brott; han säger dire offence. Det är: den grymma förtörnelse m. m.

"Den förfärliga vrede, som en ovanlig händelse uppretade." — Trivial things, betydde ännu aldrig ovanliga händelser. Det är just tvertom. Pope säger: hvilka häftiga tvister stundom härleda sig från de vanligaste, de ringaste ämnen.

"Kan väl hos ringa män uppstiga en så djerf föresats?" — Pope talar ej om ringhet, utan om kroppens litenhet. Huru dristar smått folk inlåta sig i så väldiga företag? säger han. Lord Petre, om hvilken han här talar, var ganska liten till växten, men han var ej en ringa man.

"Inskränk icke din utsigt inom låga föremål." — Pope talar ej om höga eller låga föremål: han säger things below, saker som här nedre förefalla, till skillnad ifrån dem, som tilldraga sig i den högre rymden, den osynliga verlden.

[ 289 ]"Oroliga älskare vaknade kl. 12." — Pope säger med fin ironi: sömnlösa älskare vaknade kl. 12.

"Fast hon ej mer spelar kort, ser hon likväl med nöje när de handteras." — Hos poeten heter det: fast hon ej mer spelar, tittar hon likväl med nöje i korten. Han talar om hänskilda fruntimmer, som ännu efter döden behålla deras böjelser.

"De trumpna och tvära få namn af Gnomer." — Pope säger: sjunka ner till Gnomer, i motsats af dem, som uppstiga i ethern och blifva Silfer. Gnomerne vistades under jorden.

"Vistas och sväfva omkring i luften." — Pope säger: skalkas och fladdra i luftrymderne.

"När tillfället eldar begärelserna, musiken upprör sinnena, och dansen upphettar blodet." — Det är ej så Pope uttrycker sig: han talar hvarken som predikant eller läkare. Han säger som poet: När det blida tillfället framlockar begären, när musiken förvekar sinnena, och dansen uppeldar dem.

"Somliga, som i lifstiden sätta alltför högt värde på sin skönhet, öfverlemnas till Gnomerna; höja sina afsigter och öka sitt högmod, förakta alla ringare anbud och afslå deras kärlek." — Det är ej möjligt att mindre veta hvad poeten sagt, eller åtminstone att mer förvirradt uttrycka det. Man skulle tro häraf, att de som i lifstiden sätta [ 290 ]för högt värde på deras skönhet, efter döden öfverleranas till Gnomerna; höja derigenom sina afsigter, öka sitt högmod, och förakta alla mindre anbud än Gnomernas. Pope säger deremot, att sådana skönheter äro för sjelfva lifstiden öfverlemnade åt Gnomerna, och att det är Gnomerna, som ingifva dem denna fåfänglighet, som föraktar alla lägre anbud än Pärers och Hertigars.

"Hvilken ömsint flicka skulle icke bli ett offer för mankönets höfligheter och tillställda baler?" — Sådan är ej Popes mening. Den är något finare. Hvilken öm lättrörd flicka, säger han, skulle ej bli ett offer för den enas artigheter, om ej den andras bal hindrade det?

"Och när ombytlig fåfänglighet af alla slag, unga, oförfarna hjertans lockmat, ofta omvexlas, när välfägnad täflar med välfägnad ...... det ena ekipaget drifver bort det andra." — Man skulle tro, att det i dessa sista orden vore frågan om en kusk-träta; om trängsel af ekipager utanför porten, och om rum att komma fram. Sådan är likväl ej Popes tanke. Han talar föröfrigt hvarken om lockmat eller om välfägnad. Se här hans uttryck: Genom ombytliga fåfängligheter från alla håll, göra de (Silferna) könets hjertan till evigt omvexlande granlåts-magasiner, der peruker täfla med peruker, värj-band med värj-band, [ 291 ]eleganter uttränga eleganter, och ekipager gifva vika för ekipager. Scenen är således i fruntimmershjertat, och icke på gatan, som öfversättaren tyckes föreställa sig den.

"Shock (knähunden) hoppade upp, och väckte henne med sin tunga." — Det är sant, att ordet tunga finnes hos Pope; men öfversättaren borde veta, att tongue i Engelskan betyder allt slags språk, ljud, tungomål; och att tunga i Svenskan har ej samma betydelse.

"Tillbad Belinda genast Sminkets Gud." — The cosmetic powr's; Prydnadens (icke Sminkets) Gudamakter; sådant är Popes uttryck.

"Darrande börjar den unga prestinnan vid altarets sida praktens heliga sedvanor." — Det är här frågan om nattduksbordet. Man vet ej hvem den unga prestinnan skall vara, så framt ej Belinda sjelf. Pope säger: den lägre prestinnan; hvarmed förstås tydligen kammartärnan, som kläder fröken, eller efter poetens ord: förrättar fåfängans helgade gudstjenst. Öfversättaren skiljer ej emellan helig och helgad; men han skiljer ej heller, som vi sett, emellan fröken sjelf och kammarjungfrun.

"Här stråla Indiens glindrande stjernor, och Arabiens välluster andas." — Öfversättaren har ändteligen en gång velat vara mer poetisk, än poeten [ 292 ]sjelf. Pope nämner inga stjernor; han säger rätt och slätt: denna ask upptäcker för ögat Indiens glödande ädelstenar, och ur denna andra andas hela Arabien.

"Tusentals skimrande knappnålar, i rad uppställda, ligga om hvarandra" m. m. — Uppställda knappnålar, som ligga om hvarandra, är ett uttryck, hvaraf all äran tillkommer öfversättaren. Poeten säger: långa rader af knappnålar utsträcka här deras skinande ordningar.

Andra Sången.

"Ett intagande sinneslugn." — En sådan beskrifning af Belinda låter ej väl förena sig med hennes nyss förut omtalta "lifliga själ, qvick som hennes ögon och ostadig som de." Sanningen är, att Pope säger hvarken det ena eller det andra. Han säger, att hennes själ var qvick som hennes ögon, and as unfix'd as those, — lika så litet hvilande som de. Man kan flytta sinnets och ögats uppmärksamhet med mycken hastighet emellan flera ämnen, utan att vara ostadig, som är ett karaktersfel. Pope tillägger, att en graceful ease, en intagande frihet, och en godhet skild från allt högmod, skulle hafva bortgömt hennes fel, om de sköna ha några att undangömma. Pope uttrycker sig som poet och belefvad man i sitt omdöme [ 293 ]öfver en då lefvande skönhet. Öfversättaren är något mindre artig, och något mindre sammanhängande: han säger, att "hennes sinneslugn skylde hennes fel," det vill säga, hennes ostadiga sinne, som likväl visade sig i hennes spelande ögonkast.

"Föll sedan ned på ansigtet och bad med eldiga ögon" m. m. — Det är litet svårt att hafva eldiga ögon när man ligger på ansigtet. Pope säger rätt och slätt, att lorden prosternerade sig, eller som det i vårt språk heter, föll på knä. Förmodligen har öfversättaren velat tillägga i ödmjukhet, hvad som kunde synas fela hans öfversättning i behag och artighet.

"De smältande tonerna försvunno långsamt på vattenytan." — Pope säger: de bortdogo längs efter vattnet. Detta uttryck målar. Det förra säger ej ens någonting. Det är ett sällsamt begrepp om öfversättningar, att man i dem måste säga allting annorlunda än författaren.

"De lysande härarne infunno sig i alla master." — Pope säger: rundt omkring seglen. Hvarföre ombyta hans uttryck?

"Huru somlige, mindre förtrodde, i månens bleka sken förfölja de stjernor, som nattetiden nedfalla, eller upplysa dimmorna i den tyngre luften." — Det är här fråga om Silfernas olika förrättningar. Pope säger ej, att somliga äro mindre [ 294 ]förtrodde, utan mindre förfinade, hvarföre de också hålla sig i den lägre luften. Icke heller säger han, att de upplysa dimmorna, utan att de suga dem, eller draga näring derifrån.

"Att stjäla dem ett lysande smink från regnbågen, innan han nedfaller i dagg." — Åter förekommer sminket hos öfversättaren. Men ej heller på detta ställe nämnes det af poeten. Han säger: a brighter wash; skönhetsvatten, badvatten för hyn, att göra den mera len och lysande.

"Att lifva ansigtets munterhet." — Också en af Silfernas förrättningar hos de sköna. Poeten säger: att inspirera deras airer. Hvarföre säger då aldrig öfversättaren detsamma som poeten?

"Eller för långa tidehvarf släpas genom trånga nålsögon." — Ett straff för Silferna, Men poeten talar hvarken om trånga nålsögon, eller att släpas derigenom. Han säger, att en sådan Silf skulle för hela åldrar sitta inträngd och inspärrad i ett nålsöga.

"Eller skall den skurken" etc. — Poeten talar höfligare; han säger blott: den olycklige. Öfversättaren har trott att gifva mera grace åt uttrycket.

"Darra vid åsynen af den under honom fräsande vätskan." — Ett af straffen var, att fästa den brottsliga Silfen öfver ångan af en kopp chokolad, Poeten säger, att han skulle darra vid åsynen af den under honom kokande sjön. Öfversättaren har [ 295 ]förändrat ordet sjö till vätska. Som han troligen ej just är någon Silf, så har han också sett saken med helt andra ögon, och har i en liten kopp chokolad ej kunnat igenfinna bilden af en hel kokande sjö.

"Bäfvande för ödets beslut." — Pope säger: for the birth of fate; efter orden: bäfvande för hvad ödet skulle framföda. Ännu en gång, i skaldestycken sådana som detta är bilden allt, och saken intet.

Tredje Sången.

"Vid hvart och ett ord såras någons heder." — När man vill ombyta smaklösheten af detta hvardagliga talesätt, till ett uttryck af snille, säger man som poeten: för hvart enda ord dör en reputation.

"Emellertid började dagen lida. De brännande solstrålarne föllo mera snedt." — Pope säger: emellertid, nedstigande från middagshöjden, började solen att skjuta mera snedt sina brännande strålar. I det uttrycket, att dagen började lida, ligger en gäspning, hvarmed öfversättaren riktat poemet.

"Uslingar hängas, på det att jurymän måtte få äta." — Originalet har: tjufvarna måste hänga, på det att rätten måtte få spisa middag. Ordet uslingar medför ett slags klagande medlidande, [ 296 ]som hör till menskligheten och ej till poemet. Det är vackert att hafva medlidande med olycklige; men haf det då också litet med poeten. Lät det ej bli sagdt, att Pope måste misshandlas, på det att öfversättaren skulle få göra en liten röd bok.

"Såsom en slagen här öfversvämmar Asiens fält och Afrikas sandöknar." — Pope säger: förskingrad såsom en flyende här af Asiens troppar eller Afrikas svarta söner. Hvarifrån komma fälten och sandöknarna? I originalet finnas de ej.

"Eller när de skönaste porsliner kastas ner, förvandlas till smulor, och några skimrande stycken endast äro qvar" — Meningen är här densamma, uttrycket är blott ej Popes. Originalet har hvarken: kastas ner, eller äro qvar. Der heter det: när rika kinesiska vaser, fallna från höjden, ligga förvandlade till glittrande stoft och några målade skärfvor.

"Hvad tiden skonar, förkrossar stålet." — Förkrossa, är ej Popes ord, och ej det som uttrycker stålets verkningar. Receives its date, säger poeten, eller, att det får af stålet sin bane, gränsen för sin varaktighet.

"Det underkastar ödets beslut så väl alla minnesmärken som menniskan." — Popes uttryck är, att det underlägger förgängelsens makt, likasom menniskorna sjelfva, äfven deras minnesmärken.

[ 297 ]
Fjerde Sången.

"En sorgsen, tungsint ande, som alltid qväljes af ljusets klarhet." — Orginalet har sully'd. Det är icke qväljas af dagen, det är smutsa, orena den. Pope säger: the fair face of light; dagens vackra ansigte. Detta vackra ansigte visar sig alldeles ej i öfversättningen.

"Ingen glädje är känd i denna hiskliga nejd; den hotande Östan är den enda vind här blåser." — När man talar om glädje, talar man icke om hvad vind som blåser. Man vet väl att östanvinden gör melankolisk, men det är här fråga om stil och sammanhang. Så snart den sednare delen af en mening innehåller en slags exception från den förra, så måste samma sak i begge omtalas. Den första måste då ej handla om sällhet, och den andra om blåsväder. Popes uttryck är detta följande: ingen upplifvande fläkt låter känna sig i dessa ohyggliga trakter, den fruktade Östan är den enda vind här blåser.

"Att blekna med anständighet och att svimna af högfärd." — Blekna med anständighet, är ej poetens uttryck. Det är svårt att begripa huru man bleknar oanständigt. Pope säger: faints into airs; svimmar för airs skull. I Guds namn, säg då en gång hvad Pope säger.

[ 298 ]"Än försöker hon, insvept i sin kappa, att digna ned på det rika sängtäcket, såsom hon hastigt blefve sjuk, eller behöfde uppassning." — Hvem skulle väl här igenkänna originalet, som lyder på följande sätt: på det rika sängtäcket nedsjunker hon med ett förut beslutadt illamående, svept i sin morgondrägt, för sjuklighets skull och för täckare utseende.

"Här visa sig lefvande thekannor, med den ena armen utsträckt och den andra krökt. Den ena är handtag och den andra sprutar." — Thekannor som spruta, torde ingen ännu hört omtalas. Den andra armen som sprutar, gör uttrycket ännu oskickligare. Pope säger: den ena armen är grepe och den andra pip.

"Flickor rulla omkring marken som buteljer." — Näst det språk hvarpå öfversättaren skrifver, tyckes han förstå intet språk så illa, som det hvarur han öfversätter. Hvar i all verlden talar då Pope om flickor, som rulla sig omkring marken som huteljer? Pope säger: förvandlade till buteljer; turn'd bottels. Hvad skulle man säga om en öfversättare, som försvenskade det fransyska ordet metamorphoser, med rulla sig omkring marken? till exempel: les compagnons d'Ulysse furent metamorphosés en cochons. Ulyssis följeslagare rullade sig omkring marken, såsom svin?

[ 299 ]"Lycka till mäktiga Drottning." — Originalet har: mulna, förtretliga Drottning. — "Du, som befaller öfver qvinno-vapörer och beslut m. m." — Originalet har: moder till vapörer och fruntimmerssnille! och poeten tillägger: som ger ömsevis ansatser af hysteri eller af poesi; och bringar den ena att taga medicin, den andra att skrifva teaterpieser. Öfversättaren säger hopskrifva: han gjorde ej illa att bortlägga hade ordet och saken. Det man hopskrifver är nästan aldrig bra skrifvet.

"Om nånsin din Gnom kunnat förderfva den behagsjukas tillgjorda retelser, eller sätta en finne på den skönas ansigte." — Pope nämner ej ett ord om de behagsjukas tillgjorda retelser. Han säger enkelt: om nånsin din Gnom kunnat undanstjäla en grace, eller uppresa (raise) en finne på något skönt ansigte. Läsaren jemföre de tvenne uttrycken: sätta en finne, uppresa en finne; det ena poetens, det andra öfversättarens.

"En flaska fylldes med förställd räddhåga." — Öfversättaren har illa förstått poeten. Denna säger: bleknande fruktan. Han har ej ett ord om förställning på detta ställe.

"Och alla Furierna rullade ut som en stormvind," — Pope säger: all the Furies issu'd at the vent. Öfversättaren har tagit vent för väder, stormvind. Ordet betyder öppning, och meningen är, [ 300 ]att allt det i påsen inneslutna onda rusade ut genom öppningen.

"O! du stackars flicka, sade hon, och echo i Hamptons skogsparker svarade: stackars flicka! stackars flicka!" — Det är redan ej bra att säga en osmaklighet; men det är oförlåtligt att låta echo upprepa den. Pope säger som han borde, och som stilens värdighet fordrade: olyckliga flicka!

"Hvarföre har du gjort dig så oupphörlig omsorg" etc. — Originalet har: var det derföre som du gjort dig etc.

— — — "uppvisa dina hår till afund för narrar och förundran för fruntimmer." — Originalet har: till narrars afund och damernas bestörtning.

"Med allvarsamma ögon och ett stilla tanklöst ansigte." — Originalet har: ett rundt otänkande ansigte.

"Öppnade han först sin dosa, tänkte sedan på saken och sade" etc. — Originalet har: Öppnade han först snusdosan, sedan ämnet, och sade etc.

"På hennes himmelska bröst låg hennes matta hufvud nedsänkt." — Originalet har: på hennes böljande barm. Öfversättaren har tagit heav'd för heav'nly. Det är icke hans största misstag.

"Tre gånger föll uret ur min darrande hand." — Patch-box är ej ur, utan musch-dosa. Ett ur, [ 301 ]som fallit två gånger ur handen, är ett godt ur, om det ännu kan falla den tredje.

Femte Sången.

"Säg, hvarföre äro de sköna så berömda och hedrade? kloke mäns hugnad och fåfängligas lekverk?" — Pope säger: hvarföre utgöra de ämnet för förnuftiga karlars ömhet och för de flygtigas bordskålar? Hvilken öfversättning!

"Hvad blir för oss då annat att göra, än att väl använda vårt förnuft?" — Pope säger: att väl använda den makt, som våra behagligheter gifva oss.

"Den ena dör genom en metafor, den andra genom en visa." — Man dör icke hvarken genom metaforer eller visor; men man kan dö i en metafor, i en visa. Detta är också poetens både mening och uttryck.

"Just i det hans näsborrar ville draga till sig sin lifsande, insmög den listiga flickan en stor hop snus." — Ingen dödlig skulle vid läsningen af detta ställe falla på någon annan tanke, än att hon proppade snuset i näsan på honom. Också synes öfversättaren ej annorlunda förstå saken. Poeten säger likväl blott, att hon kastade en pris snus emot honom. Man gjorde väl, att antingen rätt förstå en auktor, eller att ej öfversätta.

[ 302 ]"Gnomerna kringförde i hast de stickande kornen till de mest kittliga ställen." — Men, hvar talar Pope om några kittliga ställen? To ev'ry atom just, har ej denna betydelse; det vill säga: hvartenda korn, icke ett undantaget.

"Hofmäns löften och ledsna männers förböner" — Man vet ej hvad detta sista vill säga. Frågan är om alla de på jorden förlorade saker, som återfunnos i månen. Pope säger, att man der fann ibland annat sjukt folks böner. Det utgör åtminstone en klar mening, att man förgäfves ber och läser på sotsängen, när man lefvat illa. Men hvad vill ledsna männers förböner säga? Öfversättaren har haft sig bekant, att ordet sick också betyder ledsen; och strax har han ej felat att välja af begge förklaringarne den som hade ingen, eller åtminstone den minsta meningen. Men om ej alla ledsna mäns förböner förloras på jorden, så fäller jag en för Pope och hans framdeles trygghet. Hvad ledsnad angår, så har jag deraf all nödig anledning.

Prosaiska öfversättningar utgöra den lägsta, den lättaste, men icke derföre den minst nyttiga delen af språkodlingen. Det är godt och nödvändigt, att vänja och böja språket till uttryck af alla slags begrepp och föreställningar. Det [ 303 ]lyckligaste snille skall stadna långt nerom fullkomligheten, om detta skapelseämne saknar nödvändig tjenlighet; om det är rått, oböjligt, otillräckligt. Emellertid har granskningen hos oss föga uppehållit sig vid försök af detta slag; antingen för deras större talrikhets skull, eller för ledsnaden vid en alldeles sak-tom ordkritik. Deraf har händt, att hvem som kunnat sammanbinda ord och fraser, ansett sig duglig till öfversättare, och att de största osmakligheter, de största orimligheter flugit omkring, eller om man så vill, krupit omkring i allmänheten, utan all slags påminnelse. Det är ej mycket längesedan man såg utkomma en öfversättning af en italiensk roman, hvarest något berättas hafva skett en dag, om natten; — hvarest hjeltinnan i pjesen säger till sin älskare: "vet du intet huru ljufligt det nöjet är, att utgjuta sitt blod för den man innerligen älskar, det må vara så litet, och på hvad sätt som helst?" — Och hvarest en far gör sin son följande beskrifning af hans mors fordna behagligheter: "flera af de förnämsta i landet, som förgäfves frestat henne genom stora löften, afundade mig hennes säng; hvilken ej heller kan hafva varit mindre behaglig för dig, min kära son."[1] — Om Journalen för Svensk [ 304 ]Litteratur fortfar, som den begynt, att lemna någon närmare uppmärksamhet åt detta slags arbeten, blir sådant tvifvelsutan en verklig vinning för smaken och språket, och tilläfventyrs ej den minsta bland detta arbetes flera förtjenster.



  1. Se Storhertiginnan af Toscana, Bianca Capellos lefverne och död, pag. 37 och 43.