Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Svar till Zibet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tal af Svenska Akademiens Direktör, i anledning af Fredsslutet år 1790
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Svar på Herr Zibets Inträdes-Tal
Svar af Svenska Akademiens Direktör på Herr Stenhammars Inträdes-Tal  →


[ 46 ]

Svar

Herr Zibets Inträdes-Tal.

Då Akademien, efter återstäldt lugn, med förnyad ifver öfverlemnat sig åt sina vanliga yrken, har Er förtjenst varit, bland enskilta ämnen, det första som kallat hennes uppmärksamhet, och Er förening med henne den första skänk hon emottagit af sin Skyddares hand. Om Ni vid hennes stiftning, genom jemlika förtjensters lycka, eller sedan genom ett enda vals orättvisa, saknat den äran att vara af hennes tidigare Ledamöter, äger Ni åtminstone den, att hon, ännu så nära sin upprinnelse, icke bort längre sakna Ert biträde. Den enhällighet, hvarmed hon, att jag så må tala, eröfrat Er, tillåter mig att stanna vid detta enda bevis. Fostrad af Sånggudinnorna, och under deras skydd emottagen af Lyckan, återfordra de i dag af henne deras verk; och Ni tillhör dem för alltid ifrån detta ögonblick. Vid åsynen af vår vinst glömma vi likväl icke vår förlust, och Ni har gjort att den icke kan glömmas. En man af stort värde inom detta Samfund har beklädt det rum Ni ibland oss intagit. Ni har tecknat honom, sådan som han varit: svår att ersätta; och Akademien har kallat Er att efterträda honom. [ 47 ]Denna kallelse, min Herre, är på en gång det vackraste offer åt hans minne, och det enda värdiga loford öfver Edra egenskaper.

Om ett namn efter döden kunde äga för filosofens tanke något redbart, eller för hans hjerta något som förlåtligen retade dess begär, vore det ej äran att nämnas i aflägsna århundraden; det vore billigare den, att på en gång slå, med hela skenet af sin odödlighet, detsamma tanklösa slägtets ögon, ibland hvilket han nyss vandrade bortblandad och obemärkt. Jag säger dristigt bortblandad, ty det är ej i ringbetens kretsar, som han endast kan vara det. Den bär ej sällan det afundade tecknet af en belönad förtjenst, hos hvilken detta utvärtes värde är i hopens ögon det enda, som utmärker honom. Den rätta glansen af ypperliga egenskaper, lärda eller medborgerliga, upprinner ibland oss, likasom annorstädes, vanligen först öfver deras mull. Men denna minnets ära begynner tidigare genom vårdar, sådane som den Ni upprest öfver Eder företrädare. Det är ej efterverlden, som deraf skall behöfva undervisas om hvem Botin varit. Hans arbeten skola tala till henne derom. Det är samtiden, som alltid har behof, att man säger henne hvad hon förlorat. Er hand, min Herre, synes gjord för denna teckning. Ni har skillrat en förtjent man, [ 48 ]följd af lyckan, oaktadt den smickerlösa stolthet, den allvarsamma rättsinnighet, som så sällan fäster hennes välvilja; Ni har lyckats deri (om mig tillåtes att låna jemförelsen ifrån ett yrke, som varit Edert): Ni har lyckats deri, af samma grund, som Cinnas författare öfverträffade att måla den romerska sinneshöjden, och Phèdres skald, ömhetens mildare rörelser: begge hafva blott följt ingifvelserna af deras egen sinnesart.

När denna själens visa styrka, som Ni hos Eder företrädare upphöjt, inträffar hos en vanlig man, gör hon deraf åtminstone alltid en värdig medborgare; när hon under en lyckligare stjerna förenas med en lika styrka i snillet, alstrar hon sådana författare, som den Ni hedrat med Ert lof: författare, hvilka tidigt försaka den svaga artighetens tomma lekar, tidigt vända sig ifrån ord till saker, tidigt flytta inbillningens krafter till förståndets yrken. Derifrån hos filosofen och häfdatecknaren dessa vidsträckta forskningar, dessa djupa, långsamma undersökningar, som ej förtjusa, men undervisa, ej belöna med handklappningar, men med sinnets tillfredsställelse. Derifrån hos skalden och vältalaren denna mogna, vigtiga stil, som aldrig flödar i uttryck; som förminskar prydnaderna och fördubblar sakerna: derifrån [ 49 ]ändtligen, min Herre, sådana skrifter, som Botins arbeten och Edert loftal.

En stor författare har sagt i våra dagar: ordens tidehvarf är till ända och sakernas har kommit. Denne författare har rätt: men gifves det ej i allt en afväg till det ytterliga? En upplystare tid fordrar tvifvelsutan, att i en skrift, som skall löna mödan af hennes läsning, finna annat än leende bilder, sinnrika ordspel, eller prunkande talesätt. Hon begär med rättvisa, att stilen tar sin höjd af ämnet, och att snillet näres af sakerna. Deraf följde likväl aldrig, hvad man hos oss tyckes allmännare förmena, att skrifsättets skönhet, denna ingifvelsens stundeliga förtrollning, som kläder begreppen i färgor och skepnader, som ger dem lif och rörelse, vore blott en snillets fåfänglighet, tillåtlig endast ynglingen, men hvarifrån den mogne skribenten med en värdig sträfhet åtskiljer sig. Låtom oss bekänna det: man är ej nyttigare derföre att man är utan behag, eller grundligare derföre att man har en förtorkad bildningskraft. Hvart slag har utomdess sin enskilta förtjenst: men man vill ej åtskilja dem. Deraf händer, att man blott gillar ett enda skrifsätt, och att den, som gjort en god bok i historien, ofta dömmer löjligt öfver en skrift i vältaligheten. [ 50 ]Denna förvillelse i så lika yrken har ej något ovanligt. Mången, säger Boileau, har gjort sig ett stort namn i skaldekonsten, som aldrig lärt att åtskilja Lucani värde ifrån Virgilii. Lycklig den, hvars snille alstrar redbara sanningar, utan att förakta de behag, hvilka de antingen ej fordra, eller han ej kan gifva dem. Lyckligare den, i hvars skrifter nyttan och behaget otvunget förenas.

Att hafva ställt denna anmärkning till Eder, min Herre, det är att redan hafva gjort dess tillämpning. Om Akademien, för att i allmänhetens ögon rättvisa det val hon i Eder gjort, behöfde andra grunder än Ert rykte, andra bevis än det Tal Ni lemnar i dag åt hennes handlingar, skulle hon finna dem öfverallt i Er lefnad. Hon skulle säga, att en man, född med icke mindre snillets behag, än en ren urskillning; som fullkomnat begge genom en fortsatt läsning, och mer ännu genom eget eftersinnande; som hos främmande folkslag med en tänkares öga betraktat deras konster, deras seder, och deraf dragit en ny fullkomlighet för sin smak, en ny rikedom för sitt omdöme; som funnit sättet att göra sig angenäm för den finare verlden, oaktadt den själsmognad hon så ofta fruktar, och hämtat ur det högre umgänget alla dess ädlare behag, utan att antaga dessa omdömets förhastelser, denna tyckets enväld, [ 51 ]hvarföre det vanligen anklagas; en man ändteligen, under hvars inseende vår lyriska skådeplats gjort sina första framsteg, och som sjelf hedrat den med sin sång; hon skulle säga, min Herre, och allmänhetens röst skulle der till gensvara, att en man af dessa egenskaper icke länge kunde blifva för hennes yrken umbärlig.

Då jag ibland Edra förtjenster, min Herre, icke bort lemna oberördt, hvad hos Eder det högre umgänget kunde med någon rätt, såsom sitt verk, tillegna sig; har jag dermed hvarken vågat sätta denna ton af den så kallade stora verlden i jemlikt värde med Edra öfriga egenskaper, eller vågat stödja det anspråk hon så ofta förnyar, att nämnas för språkets och smakens lagstiftare, åtminstone deras yppersta skola. Låtom oss tillstå, att om en menings allmänhet afgjorde dess sanning, vore denna oemotsäglig. Men kanhända har man gjort samhällets lysande värden, häri som i annat, något mer än rättvisa. Det är sant, att den högre verlden talar i våra dagar merendels öfver allt Corneilles, Racines, La Bruyères rena, ädla, lifliga språk: men talade hon ej förut mindre rent, mindre ädelt med Balzac och Voiture? Detta nya språk, är det då hon som skapat det? eller var det Racine, La Bruyère, [ 52 ]Corneille, desse män, uppstigne ur hopen, för att blifva hofvens och nationernas läromästare, för att gifva åt tidehvarfven, att jag så må säga, förädlade sinnen, och åt lyckans högre värdigheter ett uttryck, dem anständigt? Äfven Voltaire fann ej samqvämsspråket på långt när sådant han lemnade det. Det är då visst, min Herre, att det högre umgänget icke alltid erkänner sina förbindelser emot snillets söner, hvilka det påstår sig skapa, smickrande sig att hafva gifvit dem, hvad det tvertom af dem emottagit. Det sanna snillet, tilläggom det, vill samla sig i lugnet och hvilan. Dessa odödliga arbeten, som upplyst, förbättrat, förtjusat tidehvarfven, dessa ljungeldar af snille, de enda kanske, som förtjena att bära detta namn, hafva ej alstrats bland sammanlefnadens lysande förströelser: de hafva nästan alla utgått ifrån den aflägsna hyddans stilla mörker. När en man, hvars egenskaper skulle hafva gifvit ryktbarhet åt hvad enslighet som gömt honom, vägrar sig åt författarens kallelse, lemnar behaget af snillets yrken, för att dela sig åt verlden och sammanlefnaden, är det en vinst som de göra, mera än en ära som han tillegnar sig. När språket och konsterna i saknad af hans biträde, som i dag, återfordra honom, är det en förening emellan det upphöjdare umgänget och vitterheten, för dem begge [ 53 ]åtminstone lika nyttig, lika hedrande. Men det gifves ett yrke, låtom oss ej förgäta det, lika ämnadt att förädla samhället, och att bevara det ifrån att öfverdrifva sjelfva förädlingen: som på en gång upphöjer den lägre hopens begrepp och känslor, och emotstår hos de högre, så långt det kan emotstås, förderfvet af yppigare seders lättsinnighet: ett yrke som, utan den vådliga tonen af en bestraffning, ofta hållit taflan af den ädlaste moral strax invid utbrotten af de mäktigares laster, och utan att fela i skyldig aktning, drabbat med åtlöjets pilar alla stånds dårskaper. Detta yrke är skådeplatsens: uppfunnet af jordens välgörande snillen, skyddadt af dess visare regenter. Det är här, min Herre, som den belefvade verlden segrar genom en viss oumbärlighet. Man kan säga, att utan att vara dess lagstiftare, är hon till större delen ämnet för dess taflor. Behöfver jag nämna huru stor del denna konst utgör af tidehvarfvets odling? Flera af de öfriga vitterhetsslagen försvinna småningom ur sammanlefnaden; dettas behag tillväxer tillika med behofvet deraf. Hvadan sker likväl, att dess framgång hos oss föga kan jemföras med vår öfriga vitterhet? Den svenska dramaturgen finner uppmuntran, beskydd, smickrande belöning; men huru sällan finner han en sann granskares stadgade rättvisa, en upplyst [ 54 ]rådgifvares nödvändiga tålamod? Verldskännaren ser ej nog djupt i konstens lagar; konstens son äger ej nog verldskännedom. Hvem förenar begges förtjenster?

I fall en älskare af Sophoklers konst, min Herre, vore nog lycklig att med sitt första försök falla i Edra händer, skulle han hedras af Edert bifall, eller vinna af Eder granskning. Han skulle finna i Eder en sträng domare, men en nyttig vän. Ni skulle föra honom tillbaka till ställen af hans plan, der den antingen afvek ifrån sannolikheten, eller scenens hemligare fördelar. Ni skulle hämma hans utflygt i de utbrott af passionen der den förvillades: Ni skulle, genom Edra smickerlösa råd, gifva (så långt förmågan tilläte honom att följa dem) hans språk renheten, ädelheten, höjden af Corneilles eller Konungars. Om jag ej säger Eder, min Herre, att detta verkligen skett, är det för att bespara Er brydsamheten, att emottaga en offentlig erkänsla.