Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Virginia/Tredje akten
| ← Andra akten |
|
Fjerde akten → |
TREDJE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
VIRGINIA. APPIUS.
VIRGINIA.
Vid denna tidning, Drott, min häpnad saknar ord.
Sicinius fälld! — hans död af Er med visshet spord!
APPIUS.
Ett utfall, denna natt, mot fiendernas läger,
Har kostat Rom hans lif, som budskapet mig säger.
VIRGINIA.
Rom gråte, om der fins en romersk känsla qvar!
Dess här en hjelte mist, och friheten en far.
APPIUS.
Virginia, tvifla ej att dessa känslor finnas.
Sicinius ägde dygd; men denna dygd kan hinnas.
Rom en förlust har gjort, men det har söner än,
Som ej blott veta se, men kunna trösta den.
Ni gråter. — Lofva blott min graf en tår som denna,
Och Rom skall mindre djupt Sicinii mistning känna.
VIRGINIA.
Den var af honom ej till dygdens lön begärd;
Han får den på sin mull, och är den dubbelt värd.
Jag döljer ej hur djupt hans död mitt hjerta sårar,
Men det är rättvis pligt, som offrar dessa tårar.
De fällas ej för mig och för ett upplöst band;
De fällas för den arm, som skyddade sitt land.
Jag har ej trott på dem att Appii afund vända;
Han, som de egnas åt, var afundsvärd kanhända.
APPIUS.
Allt, allt min afund gör. Hans dygder, deras lön,
Hans lefnad fäst vid Er, hans död som lifvet skön:
Till allt hans högre rätt jag hatar och bestrider.
Virginia, hör mig: känn din älskare, omsider!
Ja, jag har önskat förr Sicinii död, kanske;
Han föll, af Latiens barn, min största fiende.
Hans stolthet var med min, omöjlig att förena.
Än mer: Hans hat mot mig, var långt ifrån allena
Den fria Romarns; nej, det var rivalens ock,
Till folkets gunst, till namn, till dig, till allt! — och dock,
Stod han med mensklig arm att slitas nu från döden,
Vid alla Gudars makt, som hvälfva Latiens öden,
Och trots det hat som dock, var viss, ej underlät
Att glöda i hans barm, jag svär, jag gjorde det!
Jag svär, jag flög att ge, åt fosterland och maka,
Min lyckliga rival, min fiende tillbaka.
Jag skulle dö, att se det pris han återvann;
Men dö, med dygders rätt, mer stor dertill, än han.
Jag skulle eftersyn af högre täflan gifva,
Än någon skönhets hand ännu förmått att lifva.
Man skulle se hvem din, med rättvisa, bort ges;
Och på hans mull ännu, jag svär, att det skall ses.
Se der min föresats, mitt mål från denna dagen!
Än ligger, tro mitt hopp, Roms första Son ej slagen.
Den timmen stunda kan; och, liksom Rom, skall du
Kanhända gråta den, som du förtviflar nu.
VIRGINIA.
Ack! vore detta, Drott, den föresats ni bure!
Om friheten och Rom ni dessa löften svure!
Om en förtörnad far af dem försonte sig!
(Med utbrott.)
Om, åt så lyckligt hopp... ha, jag förgäter mig!
APPIUS.
Far fort, i Gudars namn, och räds att återkalla
Det ord af himmelsk tröst, som ville undanfalla!
Betänk, att pligtens band är löst af dödens makt.
Din mun förneke ej hvad ren ditt öga sagt!
Var ädel, var dig lik. Glöm brottet. Gif mig åter
Ett hjerta som var mitt, ett hjerta som förlåter!
Försona mig med Rom, och med mig sjelf igen.
Väck lågan af en dygd, hvars gnista lefver än;
Och vet, den skall så högt, den skall så vida sträckas,
Att, äfven hos din far, skall ändtlig hatet släckas.
Ah! dölj ej denna blick, som innebär mitt lif.
Blott, blott ett saknadt ord, ett uttryck deråt gif!
Säg, att du afskyr ej de fordna dagars minnen,
Då oskuld och natur förente våra sinnen.
Säg, att ett möjligt hopp ännu för den är qvar,
Som då ett lyckligt mål för dina känslor var!
Ha! — jag får lif. Den tår, som i ditt öga stiger,
Har redan sagt mig allt; har talt, fast munnen tiger.
Ett oförsonligt hat ej detta uttryck har;
Det är förlåtelsens, och ömhetens....
VIRGINIA.
Barbar!
Har du förtjent dem?
APPIUS.
Nej. — Det är hvad jag skall göra.
Må afgrunden min ed, må himlarne den höra!
Men, hvad åt min förtjenst jag rättvist nekadt ser,
Låt mig, o låt mig tro, att du åt ångern ger!
VIRGINIA.
Far fort, bemästra dig ett öfverrumpladt sinne!
Slit sönder detta bröst, och se din bild derinne!
Jag strider, utan kraft, mot känslans öfvervigt;
Du segrar, var tillfreds, på högmod — och på pligt!
APPIUS.
O stund af sällhet! stund, som oförmodadt lyser!
Stund, ej för dyrt betalt med allt det blod jag hyser!
Virginia hatar ej, hon älskar Appius än!
Ha! en till döden dömd, får lifvets rätt igen!
Ett enda ögonblick min lefnads lott förbyter!
VIRGINIA.
Nej, Appius! Ingenting förbyts. Den pligt jag bryter,
Förändrar ej sin lag, och tystar ej sin röst.
Tills du förlikt med den, ditt välde i mitt bröst,
Jag är för dig, — hvad hopp min svaghet ock må skänka —
Virginii dotter blott, och blott Sicinii enka.
Förtryckarn af min far, och af mitt fosterland,
Skall aldrig, hör mig, Rom! bli herre af min hand.
APPIUS.
Välan! hvad fordrar du?
VIRGINIA.
En röfvad makt försaka.
Slit fjettrarna. Stig ned i medborgsstånd tillbaka.
Blif åter son af Rom, hvars kufvare du var.
Förmå, med dygders höjd, en förolämpad far
Att glömma dina brott, och sina oförrätter.
Då, om du än ett pris på detta hjerta sätter....
APPIUS.
Med hopp om sådan lön, — Virginia tänka bör,
Att ej ett offer fins, så stort, som jag ej gör;
Ej någon dygd så hög, som jag ej nu skall hinna.
Ja, jag förtjena skall det pris jag har att vinna.
Tro Appius.
VIRGINIA.
Gå. Din ed, ditt löfte trogen blif!
Det är Virginia nu, som ber dig om sitt lif.
Barbar, sen tre års tid, du mig förtvifla låter;
Jag har betalt min rätt att våga hoppas åter.
APPIUS.
Glöm ädelt, hvad jag sjelf mig evigt förebrår.
Mitt brott skall plånas ut, om kärleken förmår.
ANDRA SCENEN.
VIRGINIA, JULIA.
VIRGINIA.
J Gudar! öfver mig, hvad lott är då besluten?
Ack! törs mitt hjerta tro det hopp J deri gjuten?
Är sällheten för mig då ej förlorad än?
Ej än för evigt flydd? Och skall jag njuta den?
JULIA.
Sicinius är ej mer; ett hatadt band försvinner;
Er far en ädel vän i Appius återfinner;
Och snart hans återkomst....
VIRGINIA.
Den all min önskan gör!
Likväl, — i detta slott — jag nekar ej derför, —
Hvad tröst åt mina qval, hans åsyn alltid skänker.
Jag på hans möte här, ej utan bäfvan tänker.
JULIA.
Virginius väntad ren, ni har ej orsak mer
Att skiljas från ett rum, der han skall söka Er.
Det visare beslut att honom här förbida,
Skall fästa Er, dess förr, å nyo vid hans sida.
Och om han bär för Er det faderliga bröst...
Hvem kommer? — Det är han — han sjelf! Jag hör hans röst —
Han syns.
TREDJE SCENEN.
VIRGINIA. JULIA. VIRGINIUS, (Visar sig i fonden.)
VIRGINIA.
Af djupa qval, hvad skuggor på hans panna.
JULIA.
Han nalkas oss ej mer, — han tycks förtviflad stanna.
VIRGINIA, (skyndar sig efter Virginius, som tyckes vilja draga sig undan.)
Han ser och lemnar oss! — Ni flyr för mig, min far?
VIRGINIUS.
Jag söker en tyrann, som skymfat mina dar.
Han syns ej. Låt mig gå. Jag äger, unga qvinna,
Ej mer, på dessa rum, att söka eller finna.
VIRGINIA.
Hvad ord! hvad ögonkast! Min far, i himlens namn,
Hvad har er dotter gjort att stötas ur er famn?
Er syn, bedrar den Er? Vill ni ej känna henne?
Det var ej nog af skräck; det felades mig denne!
VIRGINIUS.
Min dotter har ej glömt sin pligt, och hvem hon är:
Hon afskyr dessa rum, hon kan ej finnas här.
Hon har ej tiggt beskydd af den som mig förföljer;
Nej, nej, i Appii slott, Virginia sig ej döljer.
Hon skulle finnas förr, begrafven, höljd af grus,
Ibland ruinerna af mitt förstörda hus,
VIRGINIA.
Välan, jag ser mitt brott, och på hvad skymf ni klagar.
En fiendes beskydd har frälst er dotters dagar.
Jag trodde att min pligt, mitt nit för Er och stat,
Ej fordrade min död, att rättvisa ert hat;
Och att mitt blod, så ert det hedrar sig att vara,
Var likväl, också mitt, och blef min rätt att spara.
Tag hämd på detta brott, på detta veka bröst,
Ej romerskt nog, att dö med återhållen röst,
Att krossas af ert hus, att slitas mellan skaran,
Förutan yttrad skräck, och rop om hjelp i faran.
Jag gjorde mer ännu. Ja, det är sant, min far,
Vid sjelfva Appii knän, jag sökte mitt försvar.
Ja, jag besvor hans dygd, hans mensklighet, hans heder,
Att rädda, med mitt lif, en öfrig tröst åt Eder!
Förlåt ett hjertas dröm, som ej ännu förstod,
Hur litet denna tröst behöfdes, för ert mod,
Och hvilken ringa tack af Er sig borde lofva,
En dotters frälsta lif, som blef en oväns gåfva.
Min lott är hård likväl. Af Er och ert parti,
Ett handlöst kastadt rof åt splitets raseri;
Af egnas bistånd glömd, af fiender försvarad,
Jag rycks ur mordets famn, åt orättvisor sparad!
Från ert förstörda hus man halfdöd släpar mig;
Och då min släckta blick med tårar öppnar sig,
Att tröstas af en far, som himlen ger mig åter;
Då Appius Er, till Rom, från lägret kallas låter,
Att bli en dotters hägn som lidit allt för Er:
Då är det ni, min far, som mig med afsky ser;
Som vredgas att mitt lif ej våldets offer blifvit;
Som förebrår min dygd den räddning man mig gifvit;
Och stöter, med förakt, er dotter ur er famn,
Som trolös mot ert blod, och ovärdig ert namn!
VIRGINIUS.
Virginia! har mot dig, jag nånsin grymt förfarit?
Har jag en rättvis far, till denna stunden, varit?
Beskyddat, älskat dig?
VIRGINIA.
Till denna stund min far,
Min kärleks föremål, som ni min vördnads var,
Ni delat, alltid öm, min glädje eller smärta.
VIRGINIUS.
Välan, jag är då ej ett villdjur utan hjerta!
Nu säg: har du betänkt, med hvilka pligters band,
Jemväl ditt kön är fäst vid far och fosterland?
Betänkt, af romersk dygd den evigt första läran,
Att lifvet har sin rätt, men, framför lifvet, äran?
VIRGINIA, (visande på sitt hjerta.)
Dess lag, förvarad här, var aldrig bruten än.
VIRGINIUS.
Ej bruten, säger du? Du har ej brutit den,
Då du af Roms tyrann, ditt lif, din räddning tigger?
Då, för min bödels knän, min egen dotter ligger?
Då du anropar den om skydd och ädelmod,
Som svek dig, svek din ed, och skymfade mitt blod?
Och då till samma hand du flyr att frälsning njuta,
Som Rom sett, med förakt, din egen hand förskjuta?
Af allt som tröstat mig, du var mig öfrig blott!
Men hvad är mera mitt, som fins i detta slott?
Och vore, för min blick, ditt hjerta öppet, — qvinna!
Vet jag hvad känslor der, hvars bild jag torde finna?
Det är för djupa styng, på en gång. — Dotter, hör:
Jag vet hvad, af en far, ditt kön förlåtas bör;
Jag glömmer allt. Men mins, att när en far förlåter,
Vill såret, i hans bröst, tillika slutas åter.
Vid himlen, vid den Gud som hämdens åskor bär,
Svär, att din fordna eld för Appius slocknad är!
Att afskyn för hans brott för evigt skilt Er båda,
Och skall, som hos din far, hos dig i döden råda!
VIRGINIA.
Ha! jag olyckliga!
VIRGINIUS.
Jag är det, mer än du.
Jag har förutsett allt; och allt bekräftas nu!
Du tiger, brottsliga!
VIRGINIA.
Min far, hvad kan jag svara?
Om denna ed behöfs att icke brottslig vara,
Välan! då är jag det, och blott mitt straff begär:
Tryck dolken i mitt bröst och sök er ovän der!
VIRGINIUS.
Förräderska mot pligt, natur, och fosterbygden!
Du skryter af din skam, ditt affall ifrån dygden?
VIRGINIA.
Jag har dem ej förrådt. Jag vördade det band,
Hvarmed, vid eder vän, de fängslade min hand;
Jag gick att bli, min far, — ert offer — och hans maka!
Hans död mig ger, i dag, naturens rätt tillbaka...
VIRGINIUS.
Hans död! — Sicinii fall jag alltså kunnigt ser:
Och sådan är den gärd, du åt hans minne ger!
VIRGINIA.
Hans tapperhet, hans dygd, hans nit för fosterlandet,
Dem gråter jag, min far, men ack! ej detta bandet,
Förskräckligt för min själ, som knöts af hämden blott!
Min far! jag har för Er allt gjort, allt undergått;
Släck, släck, i himlens namn, det grymma hatets lågor.
Och låt en gnista hopp få trösta mina plågor!
Glöm bort, glöm evigt bort, den hätska Tioman,
Ert blods föraktare, ert fosterlands tyrann;
Sin åska, dundrets kung emot min panna skicke,
Om Appius är det mer! Vid Gud, han är det icke!
Ack! om ni älskar Rom, med glädje kom att se,
Dess frihet född på nytt, dess fjettrar krossade!
Om, för en dotters qval, en känsla göms hos Eder,
Gläds, gläds, hon återställs till sällhet och till heder!
Om stridens grymma lott beröfvat Er en vän,
Emottag, af min hand, min far, — en son igen!
Gör Appius ändtlig rätt, och tro, från denna dagen —
VIRGINIUS.
Omenskligt är det svek, hvaraf du är bedragen!
Förskräckligt är det ljus, som skall ditt öga slå!
Vet du hvem Appius är? Förförda! vet du då,
Att denne store man, som Rom i frihet sätter,
Som med så ädel dygd förbättrar oförrätter,
I hvilken du en son mig ville återge,
Vet du — han är...förskräcks!...Sicinii mördare!
VIRGINIA.
Omöjligt! fåfäng dikt! Sicinius föll i slaget.
VIRGINIUS.
Bestämdt af mördarn just, till stund åt företaget!
Om du ej tror en far, tro dina ögon blott.
Se här hans egen skrift, som vittnar om hans brott.
Förvillad om den hand, till hvilken den var ämnad,
Den föll, som straffets blixt, åt mina händer lemnad.
Läs, hur han stämplar mord, och dröjer dem igen,
Så länge hans försåt ej nått sin mognad än.
Virginia, läs och rys — läs! (han ger henne ett bref.)
VIRGINIA, (till Julia.)
Stöd mig!
(Hon läser) — Marcius helsas.
Om, åt min hämd, ej än Sicinius offrad är,
Det utfall förekom, som dertill ämnas lär.
En högre hämd begär, att han från döden frälsas,
Till dess ett annat bud min vilja derom bär.
(med utbrott.)
Ha, villdjur! du är röjd. — J Gudar i det höga!
Jag vaknar; täckelset dras undan, från mitt öga!
Hur brottslig var jag ej!
VIRGINIUS.
Känn höjden af ditt brott!
Den hjelte som du svek, den brudgum du förrådt,
Han lefver! — Vittne sjelf till sin förkränkta heder,
Han följer mina fjät och hämden honom leder.
VIRGINIA, (likasom förkrossad.)
Han lefver!
VIRGINIUS.
Lyckligt frälst från mördarnes försåt,
Som tröstat på hans fall, och glädja sig deråt,
På en förborgad väg, till Rom han återvänder...
(Appius visar sig.)
Hvem syns? — Förrädarn sjelf!
(Virginia, med uttryck af förtviflan, lutar sig öfver Julia, bortvänd från Appius, och med brefvet ännu i handen.)
FJERDE SCENEN.
VIRGINIUS. VIRGINIA. JULIA. APPIUS.
VIRGINIUS.
Den Gud som blixten sänder,
Förkrosse dig, tyrann, förförare, barbar!
Se der, — så helsar dig en Romare, och far!
APPIUS.
Jag väntade, af dig, en helsning ej, som denna.
Virginius är sig lik. Men lär att Appius känna.
Det bör ej nämnas här, hvad du för ögat ser:
En dotters frälsta lif, som jag dig återger,
Var blott en rättvis gärd åt olyckan och dygden.
Men om för friheten, men om för fosterbygden,
Din själ den känsla bär, som du är prisad för,
Se här det ögonblick, då det bevisas bör. —
Vi voro fiender: Virginius, — jag har felat!
Släck hämden; glöm det hat, de tvister som oss delat!
Glöm dem, af nit för Rom, som följden deraf bar.
Och, för en dotters skull, som deras offer var!
Då hennes nya band af döden brutits åter,
Mins att hon var min brud: förlåt, hvad hon förlåter: —
Och herrskarn öfver Rom, som bjuder der ännu,
Är, från i dag, — din son, — och medborgsman som du!
(Till Virginia.)
Virginia, må din röst med min förenad höras!
Bevek, du kan det blott, en far som ej vill röras!
Du tiger... hvilken blick! — du svarar ej?...
VIRGINIA, (räcker honom brefvet).
Barbar,
Igenkänn dina brott, och tag emot mitt svar!
APPIUS, (emottager det.)
Hvad ser jag? Blixt ur skyn! Jag är förrådd, bedragen...
(Han låter af bestörtning, brefvet falla sig ur handen.)
VIRGINIUS.
Nej. Du är upptäckt blott, och hämdens timme slagen.
Din kind är utan färg, din mun är stum! — Välan,
Upprättare af Rom, och ädle medborgsman,
Som idel stora ting från denna stunden ämnar,
Se der det första prof ditt stora hjerta lemnar!
Man störtar fadrens hus, i följd af dina bud;
Du mördar dotterns man, bemästrar dig hans brud,
Och full af skryt, likväl, om ädelmod och skoning,
Begär, att hatet glöms, och talar om försoning!
Försoning? Ja, barbar, den kräfs af dig i dag.
Det var att stifta, — ej att fräckt förtrampa lag,
Den makt förtroddes dig och dina embetsbröder,
Hvarunder Rom, tills nu, försmäktar, eller blöder.
En makt, som längre ägd än detta kall begär,
Ej embetsmannens mer, men röfvarns välde är.
Men bäfva! Känn en makt, mer stor än din, i Staten.
Än lefver samma folk, än andas den Senaten,
Som svor odödligt hat mot hvar tyrann, som du;
De hafva slumrat nog, de skola väckas nu;
Ja, — väckas ur sin sömn; till din och deras häpnad!
(Han tar opp brefvet som fallit på jorden.)
Se här din egen skrift, med hvars bevisning väpnad,
Jag skyndar...
APPIUS, (håller honom tillbaka.)
Djerfve, håll! — Hvad företar du dig?
VIRGINIUS.
Att röja dina brott; att hämna Rom och mig.
APPIUS.
Gör ej, hvad sen ej mer sig återkallas låter!
Bedragne fiende, dröj, lemna brefvet åter.
Och, förrn du tror det råd dig hämdens Furie gaf,
Hör mig, Virginius, hör förklaringen deraf.
VIRGINIUS.
Förklaringen blef gjord af de Clusinska spjuten,
Då din rival, bland dem, var lemnad innesluten.
Din slämpling är bevist; och detta bref, tyrann,
Först, ur Virginii hand, med lifvet slitas kan.
Du skall, på egen skrift, på eget vittne dömmas.
APPIUS.
Du är Virginias far; — men räds, det kunde glömmas.
VIRGINIUS.
Man räds ej med mitt nit, man räds ej med mitt hat;
Ditt brott skall bäras fram, för Folk, och för Senat!
APPIUS.
Virginius, håll! Betänk, hvartill jag kunde bringas.
Gif brefvet. Förekom den skymf att dertill tvingas!
VIRGINIUS.
Så tala, till din slaf, och ej till fria män:
Min föresats är sagd, och hotet skyndar den.
APPIUS.
Spar, gamle, spar dig sjelf; din sansning återkalla;
Och tvinga den som ber, ej slutligt att befalla.
Du vet, den makt jag har, om jag den bruka lärt;
Gif brefvet åter, lyd — om lifvet är dig kärt!
VIRGINIUS.
Ryck, om du kan, ditt bref ur Folkets, Rådets händer!
Dit går jag...
APPIUS.
Men det är ej dit, som jag mig vänder.
Liktorer!
VIRGINIUS.
Hvad? du djerfs - - -
VIRGINIA, (till Appius.)
I Gudars namn, barbar...
APPIUS, (till Liktorerna.)
Omgen förrädarns fjät, och hållen honom qvar!
VIRGINIUS.
Ha, niding! Det är så, som du ett välde brukar...
APPIUS.
Säg, som jag stoltheten och hotet förödmjukar!
Besinna dig ännu, och hör förnuftets röst.
VIRGILIUS.
Våldsverkare, far fort: se här, se här mitt bröst;
Töm ut det sista blod som åldern deri lemnat;
Men mins, din makt är kort, ditt våld skall blifva hämnadt.
APPIUS.
Väl, grymme! Denna hämd, hvartill du törstar än,
Stig ner i bojans natt, att glädja dig åt den!
I fängelsets förvar, Liktorer, honom sluten.
VIRGINIUS, (i det han går.)
Gör kedjan stark, tyrann; förskräcks om den blir bruten!
(Han föres bort.)
VIRGINIA, (till Appius.)
Barbar!...omensklige! hvart helst han släpas må,
Låt far och dotter, der förenas, begge två!
(Hon skyndar sig efter Virginius.)
Min far! — Jag följer — dröj! — ha bödlar! dröjen, stannen...
(Några Liktorer vända sig om vid utgången, och hindra henne att följa.)
FEMTE SCENEN.
VIRGINIA. APPIUS. JULIA.
VIRGINIA, (i det hon vänder sig tillbaka, och blir åter varse Appius.)
Slå ner mig, blixt ur skyn, och slit mig från tyrannen!
(Hon kastar sig med bortgömdt ansigte, i Julias armar.)
APPIUS, (närmande sig till henne med tvekande steg, och tilltalande henne med ömhet.)
Virginia! gör mig rätt Jag är det icke. Nej,
Det är din far, blott han, som är det; Appius ej!
Oböjlig i sitt hat, han slöt för mig sitt öra.
Betänk, att hvad jag gjort, det tvang han mig att göra!
Var mindre orättvis, mer ädel än din far.
Den brottsligaste slaf får tolka sitt försvar.
Af outsläckta qval låt ej mitt hjerta brännas.
Förskräcklig är den lott, att hatas — och ej kännas!
VIRGINIA, (likasom uppvaknande.)
Och hvem, till sitt förderf, från ålderns första dag,
Har bättre lärt, barbar, att känna dig än jag?
Hvem har du kostat mer förtviflan, skymf och smärta?
När trycktes af din hand, fler dolkstyng i ett hjerta?
Mitt häpna fosterlands förtryckande tyrann,
Min fars förföljare, min makes baneman,
I mitt förförda bröst, det feltes dig att väcka
En eld, som dina brott ej fyllest hunnit släcka!
En eld, som för mig sjelf, mig nu till afsky gör,
Och som jag rättvist, ren, af dig är straffad för!
Var detta då det nit för friheten och dygden,
Du svor så heligt, nyss, åt mig och fosterbygden?
Inför min egen syn, min far i bojan lagd,
Se der dess första prof, din storhets första bragd!
Vid mensklighetens rätt, vid hämnarn i det höga,
Vik bort, olycklige, vik bort ifrån mitt öga!
Och skryt, — du kan det nu — att du mig lemnad ser,
I tårar, som, var viss, ej skola stillas mer!
Skryt, att jag dina brott en enda timme delat! —
Kanhända skall mitt qval försona hvad jag felat,
Mot en förtviflad far, mot make, och mot Stat:
Hvi kan jag det, barbar, ej äfven — med mitt hat!
Men bäfva för de slag dig ej dess mindre ämnas:
Sicinius lefver än! — Han kommer; och skall hämnas.
SJETTE SCENEN.
APPIUS, (med bestörtning.)
Sicinius lefver än! — Hvad ord! hvad dunderslag?
Förenar sig då allt att krossa mig, i dag?
Och är tartaren sjelf med menskor ense vorden,
Att kasta skuggor opp, till qval för mig, på jorden?
Sicinius lefver än! Det feltes blott. Välan,
Förenens, fiender och afgrund, med hvarann!
Er makt förmår dock ej, att dessa lågor släcka,
Som rasa till sitt rof, och som det skola räcka!
Er makt förmår dock ej att slita ur mitt bröst,
Den otacksammas bild, hvars blickar och hvars röst
Ej fly, ett ögonblick, från minne och från öra! —
Hon var för Appius född, hon skall till Appius höra.
Rom säge sedan fritt, att jag mitt syfte nått,
Med mildhet eller våld, med dygder eller brott!
Och hvartill har mig tjent att dygdens höghet skatta?
Att lemna brottets väg, att ädla uppsåt fatta?
Hvem har gjort rätt deråt? Hvem gör det en minut?
Förföljs jag mindre blindt, af hatet, än förut?
Barbarer, gån, af hämd att efterdömen gifva!
Jag skall mer grym än J, och mer förfärlig blifva.
Och du, som gör mitt qval, som söndersliter mig,
Förskräcks, till slut, för den, — som skulle dött för dig!