Carl Snoilsky (Grip)/01
|
2. Resa till Söder. Italienska bilder. Vistelse i Paris → |
1. Barndoms- och ungdomsår.
Såsom man kan höra på själva namnet, är Snoilskys släkt icke av svenskt ursprung. Den härstammar från det slaviska bergsfolket i Krain i nuvarande Jugoslavien och bar från början namnet Snoilshik. Den förste kände bäraren av detta namn var en luthersk präst, som var född i Laibach år 1565 och hade studerat i Wittenberg. Under förföljelserna mot protestanterna på 1600-talet blev han utvisad från sin katolska hemort för kätteri. Den förste av släkten som gick i svensk tjänst var Georg von Snoilsky, vilken 1651 blev svensk adelsman och avled såsom vår minister i Regensburg 1672. Om denne stamfader sjunger skalden:
allsköns förtryck och våld
en man kom lyckligt undan
i blågul fanas sold.
Georg von Snoilskys sonson Johan blev svensk amiral och riksråd samt upphöjdes i grevligt stånd. Dennes son Gustav, som också ägnat sig åt den militära banan, hade även vittra intressen och utgav under titeln »Skaldekonsten» en bearbetning av Boileaus »l’Art Poétique», som av Svenska akademien belönades med dess mindre pris år 1815. Denne Gustaf Snoilskys son Nils blev skaldens far.
Greve Nils Snoilsky ägnade sig åt ämbetsmannabanan och avancerade till justitieråd. Han åtnjöt anseende såsom en redbar och omutligt rättrådig domare, men något större mått av begåvning ägde han icke. Under sin tidiga ungdom hade han erhållit undervisning i en herrnhutisk skola i Slesvig, och därunder hade hos honom grunden lagts till en allvarlig, nästan dyster religiositet. Över hans väsen låg något strävt och otillgängligt, ej ens till sin ende son kom han i något förtroligt förhållande. Härtill torde också ha bidragit den stora åldersskillnaden. Greve Nils var nämligen icke mindre än 48 år gammal, då han gifte sig med Sigrid Banér, dotter till överstelöjtnanten J. G. Banér. Deras enda barn, den blivande skalden Carl Johan Gustaf Snoilsky, föddes den 8 september 1841.
Genom sin mor kom skalden sålunda att härstamma från en av vårt lands äldsta och mest frejdade ätter, vars vitt förgrenade stamträd upptager ett betydande antal historiskt ryktbara personligheter, sådana som Karl Knutsson Bonde, Gustaf Stenbock, Klas Fleming m. fl. Flera av sina förfäder har skalden tecknat i sina Svenska Bilder. Bland de mest bekanta av dem må nämnas fältmarskalken Johan Banér och dennes moder, besjungna i Herr Jans likfärd och Djursholm.
Modern var enligt flera samtida vittnesbörd en mångsidigt begåvad kvinna med konstnärliga anlag, godhjärtad och älskvärd, känslig och lättrörd till sin läggning. Mellan henne och sonen rådde det innerligaste förhållande, och han skattade högt de stunder, då han fick vara i hennes närhet. Enär hon var statsfru hos drottning Desideria, kunde hon ej helt få ägna sig åt sitt hem utan måste långa tider uppehålla sig på Rosersberg. Ibland fick sonen följa med dit.
Makarna Snoilskys stockholmshem var beläget mitt inne i staden i ett gammalt idylliskt hus med tillhörande stor trädgård. Det var vid nuvarande Vasagatan, på den plats, där Centraltryckeriet nu reser sin höga, tegelröda fasad. I en diktsamling från 1881 sjunger skalden därom:
åt minnet somt, åt glömskan somt,
här, där den röda muren stiger,
jag lekt som barn på denna tomt.
och sköna träd med sval berså,
bland skumma gränders kvava ånga
en solig, paradisisk vrå.
på vakt kring rika jordgubbsland,
dit stora, mogna astrakaner
från grenen föllo ned ibland.
liksom i en förtrollad värld
och bada sig i ljus och värma
och sadla sagans häst till färd.
en skymt av skönhet och natur,
här föddes kärleken och sången —
här just vid denna röda mur.
där fantasin sig tumlat fri,
och på den kala, jämna marken
står nu ett jättetryckeri.
Fadern var strängt upptagen av ämbetsgöromål, och modern hade sina plikter mot den gamla drottningen. På grund därav lämnades gossen ganska mycket i en trogen tjänarinnas vård. Och det fogade sig så lyckligt, att denna »kammarpiga» Christina Lamberg var i hög grad intresserad av äldre svensk vitterhet. Hon läste för gossen bl. a. Anna Maria Lenngrens dikter så ofta, att han lärde sig flera av dem utantill. Även med åtskilliga andra av den gustavianska tidens skalder gjorde Carl på detta sätt bekantskap, redan innan han satt sin fot i någon skola.
Vid nio års ålder blev han inskriven i Klara högre lärdomsskola. Det var en läroanstalt i den gamla stilen med ensidigt latinplugg och karbasen såsom det förnämsta pedagogiska hjälpmedlet. Ej underligt, att en fantasifull och känslig pojke sådan som Carl ej kunde trivas där. I sin dikt Rebell har han givit en karakteristisk situationsbild från den skolan:
förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
en liten hemsk sekund, då en och var
skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så repas upp ett namn. Då skall man kunna.
från bänken flyger upp, men stammar blott,
en lugg, ett tjut — och grannen frågan ärver.
Så går det på i samma exercis;
av allt jag kan ha lärt på detta vis,
en sak är viss: jag vet, att jag har nerver.
Under denna tid drabbades också Carl av sin första stora sorg. Hans mor bortrycktes plötsligt i blomman av sin ålder av koleran, som då härjade i huvudstaden. Det var under sensommaren 1856, och sonen var ej mer än 15 år gammal men tillräckligt mogen för att förstå hela vidden av sin förlust. Det blev så gränslöst tomt och öde i hemmet, där hon varit solstrålen. Fadern blev också allt mera tyst och sluten, och den gemensamma sorgen ledde ej till något närmande eller något förtroligt umgänge mellan honom och hans son. Av moderns båda systrar fick Carl emellertid röna mycken vänlighet och välvilja, och när han kände sig ensam och sorgmodig, fick han taga sin tillflykt till deras hem, där han mottogs med öppna armar och tillbragte många vederkvickande stunder.
Det följande året fick han utbyta Klara skola mot en läroanstalt, som bättre passade för hans läggning, nämligen Stockholms Lyceum. Detta var ett enskilt läroverk med friare studieformer och modernare undervisningsmetoder; det förestods av två framstående pedagoger, C. J. Bohman och O. v. Feilitzen. Här kände sig den unge Snoilsky snart hemmastadd och blev genom sin vänfasthet och sitt nobla, försynta väsen mycket omtyckt av kamraterna, bland vilka flera blevo hans vänner för livet.
En av hans skolkamrater från denna tid, Friherre A. F. Stiernstedt, skildrar honom såsom skolyngling med följande ord: »Snoilskys väsende var redan då, som under hela hans liv i allmänhet stillsamt, fåordigt och tillbakadraget. Det var endast vid särskilda tillfällen, då samtalet rörde sig om något, som särskilt intresserade eller eggade honom, som den gömda elden i hans lynne bröt fram, och han kunde då bliva lidelsefull, ivrig och vältalig. Men med detta tillbakadragna väsende kunde förena sig en enkel vänlighet i sättet, som verkade obeskrivligt fängslande.»
Den ovannämnde Bohman, som var en utmärkt lärare, gav Snoilsky den bästa ledning vid behandlingen av det svenska språket; han fordrade klarhet och logisk reda i uttryckssättet och varnade för svammel och oratoriska grannlåter. Vid skolan fanns också en litterär förening »Fratres Amicitiae Verae». Här uppträdde Snoilsky med sina första poetiska försök, som mottogos med livligt bifall i kamratkretsen.
Ett par år efter Snoilskys inträde i Lyceum kan man iakttaga en viss förändring i hans väsen; det var ungefär samtidigt med faderns frånfälle 1860. Det sorgbundna draget i hans lynne lämnade rum för en mera frimodig och ungdomsglad stämning. Det var, som om han hade befriats från något tryck och mera än förr vågade giva sina känslor fritt utlopp. Och denna stämning utlöste sig i dikt. Med brinnande håg studerade han både svensk och utländsk vitterhet. Särskilt beundrade han Tegnér, Byron, Heine och Goethe. Däremot kände han sig föga tilltalad av romantiska diktare, sådana som Atterbom och Stagnelius, vilkas poesi saknade den klarhet och pregnans, som han under hela sitt liv skattade så högt.
I maj 1860 hade Snoilsky avslutat sina studier vid Lyceum och begav sig till Uppsala — studentexamen avlades på denna tid vid universiteten — där han med heder bestod provet och erövrade den vita mössan. Föga mer än ett år därefter var han färdig med sin första diktsamling Smådikter af Sven Tröst. Denna innehåller åtskilligt av vad han författat under Lyceitiden jämte dikter från det första studentåret. Det märkes fullväl, att dessa poetiska alster stamma från en nybörjare, som mottagit intryck från skilda håll utan att ännu ha förmått skapa sig någon självständig, personlig stil. Blott i enstaka fall når han fram till ett djupare grepp om ämnet.
De götiska idealen besjungas i stycken sådana som Hävdernas röst, Riddarens avsked, Kämpen och skattegrävaren. Vidare märkas frihetsdikter och fosterländska sånger i Talis Qualis’ stil med hot och utmaning mot tyrannen i öster samt av Heine påverkade sångdikter i en vemodig ton, som ge uttryck åt författarens »världssmärta». I samlingen ingå också flera korrekt skrivna sonetter, en diktart, vari Snoilsky längre fram skulle bli en oöverträffad mästare.
Diktsamlingen blev mest uppmärksammad i studentkretsarna men däremot föga av den samtida kritiken. I Uppsala hade på initiativ av den norske estetikern Lorentz Dietrichson, som då vistades i Fyrisstaden, bildats en litterär förening, Namnlösa Sällskapet, och sedan några av hans Smådikter där upplästs och befunnits lovande, blev Snoilsky invald i sällskapet på hösten 1861. Bland dess medlemmar märkas Pontus Wikner, Daniel Klockhoff, C. R. Nyblom, C. D. af Wirsén och N. P. Ödman.
Den sistnämnde berättar om det intryck den unge Snoilsky gjorde på den vittra kretsen och det mottagande, som kom honom till del: »Han tog oss från första ögonblicket med storm. Redan hans vackra, nobla yttre och hans av skaldeandan präglade drag och blick intogo oss alla, och snart, ju mer hans stora poetiska begåvning framträdde i den ena sköna och av ungdomseld flammande dikten efter den andra, blev han föreningens skötebarn och medelpunkt.»
Namnlösa Sällskapet ivrade för en sund realism i dikten och vände sig emot de tomma, bullrande frasernas poesi, som under de närmast föregående årtiondena hade gjort så mycket väsen av sig. Man ville nå det sköna genom det sanna, ett program, som var närbesläktat med Runebergs. Snoilsky har själv några år senare kort och träffande uttryckt denna ungdomskrets’ sångarprogram med de bekanta orden i hans inledningsdikt till Italienska bilder:
med tomma foster från drömmars hem,
jag sjunger endast vad jag fått pröva
med mina sinnen, de sunda fem.
Samma år, som den ovannämnda samlingen »Smådikter» utgavs, offentliggjorde Snoilsky i kalendern »Isblomman» några poem, som visa, att han vid denna tid var stadd i rask utveckling. Det bästa av dessa är Konstberiderskan, en präktig skildring av en zigenerska, som hämnas sina bröder. Bland andra dikter, som sågo dagen under denna tid, må nämnas Rouget de l’Isle, en hänförd teckning av den bekante revolutionsmannen, som, då det gällde att göra sig till tolk för de breda lagrens känslor och krav, blev skald för en enda dag. Ett gripande intryck gjorde denna dikt i den ungdomliga krets, där den första gången föredrogs.
Våren 1862 deltog Snoilsky i studentmötet i Köpenhamn. Han hade blivit ombedd att å de svenska studenternas vägnar bringa den danska kvinnan en versifierad hyllning, och på en dag var den dikten färdig. Den gjorde sin upphovsman all heder och mottogs med stort bifall. Vid detta möte vann den svenska ädlingen och begåvade poeten genom sitt sympatiska, flärdfria uppträdande många vänner och beundrare. Under sin vistelse i Köpenhamn fick han också den glädjen att stifta bekantskap med Danmarks mest betydande skald på den tiden, Christian Winther, vilkens dikter han sedan länge hade läst och beundrat. I den gamle diktarens hem blev Snoilsky mottagen som en kär gäst, och mellan dem knöts band av den förtroligaste vänskap.
Upplivad och med rika impulser återvände Snoilsky från studentmötet. De följande månaderna fortsatte han oförtrutet sin diktning, och kort före julen 1862 var hans andra diktsamling Orchidéer af Sven Tröst fullbordad. I denna äro de båda ovannämnda Rouget de l’Isle och Konstberiderskan medtagna. I jämförelse med den första diktsamlingens gymnasistpoesi betecknar denna bok ett avgjort framsteg. Man kan ej undgå att lägga märke till att det vilar en ljusare och gladare stämning över de flesta av dessa alster. Särskilt är detta fallet med kärleksdikterna. En av de bästa är Serenad, som jag här återgiver:
över ros och reseda;
stig, berusande blomsterdoft,
upp till henne i högan loft!
Dofta, ros och reseda!
sommarens vänliga måne!
Lys på kammarens lilla värld!
För ditt skimmer, vad lott beskärd,
sommarens lyckliga måne!
vakteln lockar sin maka.
Till den sköna i slummerskrud
sväva, smekande kärleksbud,
sänt från make till maka!
I väven luftiga drömmar!
Törs jag hoppas, att det blir jag,
som får härska till ljusan dag
i den älskades drömmar?
Det är betecknande för skaldens starka självkritik, att han icke ansett dessa vackra verser vara värda att upptagas i hans samlade dikter. I pressen erhöll Orchidéer ett välvilligt mottagande. En recensent i Nya Dagligt Allehanda säger, att »dikterna kunna uthärda en jämförelse med det bästa, som numera diktas i vårt land, synnerligen vad språkets behandling, versens smältande behag och tankarnas avrundning beträffar».
Under den närmast följande tiden ger Snoilsky i en rad av tidsdikter uttryck för sin och många svenskars sympati med det polska folkets frihetskamp. Sådana äro På Polens dag, Den polske frivillige, och Skålen för de polska emigranterna vid vårfesten i Uppsala 1863.
Efter den våren följde för Snoilsky en rik och vederkvickande sommar, då han fick tillbringa flera lyckliga veckor i sin vän Christian Winthers härligt belägna hem vid Öresund. Under många och förtroliga samtal kommo de båda diktarna varandra ännu närmare än förut. Under denna tid författade Snoilsky åtskilliga dikter bl. a. Eremitage, en intagande skildring av ett stycke själländsk natur, samt Sommarregn. Av den senare vill jag anföra några strofer, som äro präglade av djup, manlig religiositet:
bräckt min ungdomsstyrka!
Låga tankar i min barm
byggt en oren kyrka,
Stärk min nötta kraft som stål,
låt mig leva för ett mål!
Herre, res mig, höj mig!
Gör mig till en man bland män;
men är jag ej ödmjuk än,
böj mig, Herre, böj mig!
Tidigt kände Snoilsky sin kallelse som skald och var fylld av glad förtröstan på framtiden, men det kom även för honom stunder av tvivel och oro. Just vid denna tid erfor han ibland en viss ängslan. Skulle det bliva något helt av hans diktning, eller skulle den blott hindra honom att avsluta sina studier och utföra livets praktiska värv. Vad det gjorde honom gott att i sådana stunder bliva uppmuntrad av sin gamle erfarne vän Christian Winther, som framhöll, att det äkta diktargryet bryter sig väg trots alla hinder!
De ovannämnda dikterna Eremitage och Sommarregn offentliggjordes i Namnlösa Sällskapets publikation »Sånger och berättelser av nio signaturer», som utkom i slutet av 1863. Detta album innehåller även andra bidrag av Snoilsky, såsom Blomsterfursten, en vacker hyllning till Linnés minne, och Kreolskan, som besjunger exotiskt skönhets- och njutningsliv. Under året 1864 var det framför allt Danmarks ojämna strid mot den starke grannen i söder, som gav ämnen åt hans dikter. Bland dessa märkas Vid Dannevirkes fall, Det första regementet, och framför allt Storken, som förtäljer om storken på Dybböls kvarn, vilken blivit barnlös och längtar efter den nya generation, som skall hämnas nederlaget.
och går och letar i våta mossar:
Jag blir så glad, då jag hittar dem,
de rosenkindade danska gossar —
en gång de hämnas de brända fem!
Under sin Uppsalatid hade Snoilsky, såsom vi sett, utövat en ganska omfattande författarverksamhet. Vitterheten älskade han och följde med livligt intresse den litterära utvecklingen både i Sverige och utlandet. Man kan ej undra på att det under sådana förhållanden icke gick så snabbt med hans examensstudier. Släkt och vänner voro stundom bekymrade däröver. En kamrat, Herman Wikblad, som blev hans förtrogne vän för livet, var den, som ivrigast manade på honom, och vid slutet av vårterminen 1864 avlade också Snoilsky sin kansliexamen. Hans läroår voro avslutade även såsom diktare. Under den vistelse i södern, som i det följande skall skildras, skapade han dikter, som med ett slag ställde honom i främsta ledet av samtida svenska författare.