Carl Snoilsky (Grip)/03
| ← 2. Resa till Söder. Italienska bilder. Vistelse i Paris |
|
4. Brytning med det förflutna. »Nya Dikter» → |
3. Diplomattjänst i hemlandet. Sonettdiktning.
Den 27 september 1866 utnämndes Snoilsky till andre sekreterare i Utrikesdepartementet, och kort därefter tillträdde han denna befattning. Följande år ingick han äktenskap med fröken Hedvig Charlotta Piper, men detta blev icke lyckligt. Hustrun hade ingen förståelse för hans diktning utan betraktade denna såsom ett tidsfördriv, som knappast passade för en greve och kunglig svensk ämbetsman. För maken däremot var poesin något av det högsta i livet, och sitt diktarkall ville han ej uppgiva. År 1869 samlade han också det bästa av vad han under de föregående åren producerat i en samling Dikter med utsatt författarnamn.
Vid detta urval ådagalade Snoilsky stark självkritik. Av hans första Smådikter är ej en enda medtagen och ur Orchidéer blott några få. Hans Italienska bilder och för övrigt de flesta av de i denna samling förekommande hade förut varit synliga i kalendrar och tidskrifter, men såsom helgjuten diktbok gjorde samlingen ett mäktigt intryck, och för den stora allmänheten hade den nyhetens behag. Boken blev också av kritiken mottagen med livligt bifall. C. R. Nyblom, som förut ställt sig ganska kylig, erkänner, att diktsamlingen bär prägeln av en helgjuten skaldepersonlighet och tillägger: »Den poesiälskande allmänheten må lyckönska Sveriges vitterhet att äga en sådan, ej blott förhoppning, utan verklighet som författaren till dessa dikter, vilka, om de ej vore skrivna på det språk, som talas i ’Ultima Thule’, utan framkommit på något av de europeiska kulturspråken, skulle i denna stund bereda sin upphovsman ett vackert skaldenamn, ej blott såsom nu i Skandinavien utan inom hela den bildade världen.»
Flera av anmälarna framhålla särskilt skaldens mästerskap såsom sonettdiktare, och en av dem, C. F. Bergstedt, säger rent ut, att ingen i denna diktart nått högre än Snoilsky. Diktsamlingen blev också mottagen med stort intresse av publiken. Särskilt blev den ungdomens diktbok framför andra. — De närmast följande åren beteckna en ebbtid i Snoilskys diktning. Han hade, såsom hans frände Manderström skrev till honom, fått »utbyta skaldens drömmar mot tjänstemannens järngrå prosa», och han känner sig otillfredsställd med sin tillvaro. Den forna »vildfågeln» har blivit instängd i bur. Arbetet i utrikesdepartementet erbjöd icke mycket av intresse. Hans begåvning kan ej göra sig gällande i en tjänst, där man kanske mest uppskattade hans prydliga handstil och språkkunskaper. Han måste bl. a. plita ihop en översättning till franska av den svenska banklagen.
Det sällskapsliv, vartill han genom sin ställning var förpliktigad, kände han också såsom en börda. Härtill kom, att hans hälsa börjar bliva vacklande. I brev till sina vänner ger han också uttryck åt den misstämning, som tryckte honom. Så skriver han till Magnus Lagerberg i april 1874: »Under flera veckors tid har jag tänkt skriva till dig, men det kropp och själ upprivande levnadssätt, som jag i vinter fört eller rättare sagt varit tvungen att föra, dels genom alltjämt växande ämbetsgöromål, dels genom societetsplikter, vilka ej i mannaminne varit så tunga som i vinter, har till den grad abruterat[1] mig, att jag efter slutat dagsverke viljelöst nedsjunkit på första bästa soffa»… Och i oktober samma år skriver han till samme vän efter ett besök hos en släkting på Hörningsholm: »Ack, den som ägde en ärvd teg, tillräcklig för ens oberoende utkomst; med vilken fröjd man skulle draga sig undan världen, glömma och glömmas! Varför blev man icke jordbrukare den tid man ännu ägde så mycken energi och själsfriskhet kvar, att man kunde lära sig något nyttigt. Men jag har förspillt mitt liv på skräp och orkar ej börja om.»
Någon vederkvickelse och förströelse fann Snoilsky under dessa år genom att på lediga stunder ägna sig åt numismatik och bokkunskap. Han hopbragte en värdefull myntsamling, vilken han också beskrivit i en 1873 utgiven avhandling »Ett svenskt myntkabinett». För gamla böcker hade han också livligt intresse. Därom säger han i en senare utgiven skrift: »Den som icke har haft känning av den vurm, som kallas Bibliomania, har svårt att sätta sig in i de oskyldiga njutningar den bereder, i den tröst mången däri finner mot livets vedermödor. Ingenting utgör ett så mystiskt samband med förgångna släkten och deras känsloliv som att andaktsfullt hantera en gammal volym, på vilken ögon, släckta sedan århundraden, måhända en gång varit fästa med kunskapsbegärets skarpsyn, med förtjusningens eld eller sorgens tåreslöja. Vilken hemlighetsfull, för oinvigda oförnimbar doft utströmmar icke från bladen av denna gamla psalmbok från Karlarnas trosstarka tidevarv eller från dessa första upplagor av Stiernhielm och Bellman!»
Under sin diplomattid — det var år 1875 — fick Snoilsky tillfälle att några månader vistas såsom tillförordnad svensk minister i Köpenhamn. Det var för honom en glädje att då få återuppliva bekantskapen med skaldeveteranen Christian Winther, i vilkens hem han mottogs med öppna armar. Kort tid därefter slutade den gamle sin jordevandring. Snoilsky trädde också i vänskaplig förbindelse med en av Danmarks mest framstående litteraturkännare och kritiker, Georg Brandes.
Helt kunde emellertid ej Snoilsky ens under dessa ofruktbara år lämna sin diktning åsido. Under sommaren 1870 skrev han den fagra sången om kung Erik, »Sakta glida vimpelprydda båtar», som tecknar bilden av den svärmiske lutspelande Vasamonarken, såsom man älskar att föreställa sig honom. Dikten blev utomordentligt populär och spreds genom s. k. skillingtryck över hela landet. Och den följande sommaren, då Snoilsky fick njuta några veckors vila och vederkvickelse vid Varbergs havsbad, kom diktarhågen ånyo över honom. Under ensliga vandringar på bergsklinterna författade han den ena sonetten efter den andra. Det blev inalles femtio stycken, som han utgav till julen samma år.
Vilken skillnad i tonen mellan dessa dikter och de av ungdomlig levnadslust och dådkraft fyllda Italienska bilderna. Nu drager han sig med vemodig skygghet inom sig själv, såsom han säger i den ofta citerade Noli me tangere, som inleder samlingen:
att skrynklas ned av obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
men känslans helgedom hålls aldrig fal.
Men den äkta skalden kan icke undgå att giva uttryck åt sina innersta känslor, och i själva verket låter han oss även i denna diktsamling mer än en gång skåda in i sin »känslas helgedom», så till exempel i Alprosen, i vilken han säger:
din känsla döljer, fastän vek och varm,
och låtsar köld, då vassa törnen sarga!
Bland dessa fjäll, som målas ut så karga,
jag bjuder dig på rosor under snön!
Detsamma är förhållandet i Den fångne näktergalen, Strandvrak m. fl. Och hur tydligt framträder icke skaldens svårmodskänsla i den sköna sonetten Bränneoffer, där han bläddrar i diktutkast från svunna ungdomsår och skoningslöst offrar dem åt lågorna:
och äskar näring lik en hungrig gam.
Jag offrar buntar av mitt skrivna kram:
Vart blad på härden kröker sig och fräser.
fragmenter av min unga levnads dram;
vid Hekate, den biten var ej tam! —
Jo, jo, det händer ungdomsblodet jäser.
Jag har förskonat er från tryckarsvärta,
från långsam död i smutsgul Lethes älv!
Att leva varm och falla ned i glöd,
det är en renlig och en vacker död.
Återseende skildrar den stämning, som bemäktigar sig skalden, då han åter ser ungdomsstaden vid Fyris, skådeplatsen för hans fröjder och drömmar under svunna, lyckliga dagar.
Flera av sonetterna i denna samling behandla tidshändelser av större räckvidd, såsom Théâtre français, där skaldens gamla ovilja mot Tyskland kommer till uttryck med anledning av kriget 1870—71. Tyskland symboliseras av »bullerbasen» Krupp, och författaren hoppas, att dess övervälde blott blir ett kort intermezzo, »till dess en segersymfoni oss väcker».
Fosterländska ämnen möta i Svenskhet, där han framhåller, att svenskheten skall visa sig ej bara i kärleken till »ett slags fantastiskt frihetsideal» utan till landet självt, som de högre klasserna ofta känna sorgligt litet, och vidare till dess kärnfulla allmoge:
du vörda skall, och under skrovligt skal
den gamla svenskhet, som finns kvar hos Jerker.
I Du svenske man har han också ett ord att säga till denna samma svenska allmoge, ett maningens ord att icke vara för njugghänt, då det gäller medel till landets försvar:
som utså tvekan och uppskära skada.
Du svenske man, ännu på dig jag tror!
att plocka ax på åkern nänns du neka
ditt fosterland, din egen gamla mor?
Skilda gåvor ger oss en jämförelse mellan »sångens söndagsbarn», geniet, som med lekande lätthet framtrollar sina diktskapelser, och å andra sidan den ödmjuke poetiske arbetaren-konstnären, som måste med mejseln »föra kamp mot språkets urgranit». Till det senare slaget räknar han sig själv, men han sörjer ej däröver, han är medveten om sin diktnings värde, såsom framgår av de båda sista stroferna:
som ösen med er hand Castalias källa!
Mig ock arbetaren, det tecknet hänt,
att som för Mosis stav ur stenen sprungit
en stråle bergfint, ädelt element.
Bland de övriga dikterna i denna samling må särskilt nämnas Benvenuto Cellini, där skalden utvecklar tanken om offret, som måste bringas för att nå helgjutenheten, samt Gammalt porslin, vilka äro oöverträffade i svensk sonettdiktning.
Efter utgivandet av denna sonettsamling tystnade Snoilskys lyra för några år, och jag har ovan antytt orsaken. Skalden genomlevde en tid av andlig depression. Han var otillfredsställd med sig själv och sin tillvaro såsom ämbets- och societetsman. När inspirationen sinar, griper han sig på lediga stunder an med översättning av Goethes Ballader, som utkommo 1876 och vittna om rik inlevelse i den store tyske skaldens tanke- och känslovärld samt om suverän behärskning av den poetiska formen.
Ett officiellt erkännande av hans skaldeverksamhet erhöll Snoilsky nyssnämnda år 1876, då han blev medlem i Svenska Akademien efter biskop P. Genberg. Denne var en betydande man men i mångt och mycket en motsats till Snoilsky. Det var därför icke lätt för den senare, som aldrig känt den avlidne biskopen, att i sitt inträdestal teckna hans personlighet, men med ledning av några otryckta dagböcker av Genberg, vilka ställts till hans förfogande, löste han dock på ett lyckligt sätt sin uppgift.
Från slutet av årtiondet stamma ett mindre antal dikter, såsom skolpojksskildringen Rom och Kartago, Liten pilt och Rosersberg, en dikt om den gamla drottningens slott, med vilket så många av skaldens barndomsminnen voro förknippade. Med vemod talar han om hur litet, som förverkligats av gossedrömmarna om ärorika bragder:
binda segern vid min stäv,
har jag kvar en liten julle
någonstäds bland insjösäv?
någonsin den mön i Nord,
till vars kinder blodet rusat
blott för ett förfluget ord?
En dikt av helt annan läggning är Carolus Linnæus, som skrevs till 100-årsminnet av den store naturforskarens död. Den hyllning skalden här bringar gällde icke blott blomsterfursten utan också fosterlandet, åt vilket Linné skänkte en ny storhet, sedan dess politiska stormaktssaga var lyktad:
sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt.
Denna sång utgör liksom ett varsel om den skatt av fosterländska minnesdikter, som Snoilsky längre fram skulle skänka vårt folk, då han under lyckligare personliga förhållanden återvunnit sin fulla skaparkraft.
- ↑ Förslöat.