Carl Snoilsky (Grip)/05
| ← 4. Brytning med det förflutna. »Nya Dikter» |
|
6. Besök i hemlandet. Fjärde diktsamlingen → |
5. Dikter med social syftning. Verksamhet i Dresden.
1880-talet var naturalismens och de sociala reformdebatternas tid. Den nya riktningens målsmän, som i politiskt avseende intogo en radikal ståndpunkt, ivrade för samhällsförbättringar och framhöllo med skärpa den sociala nöden bland samhällets lägre klasser, särskilt industriarbetarna. Snoilsky kunde icke undgå att röna inflytande av de nya åskådningarna. En paus inträdde i hans diktning. Han kände ett behov av att sätta sig noggrant in i hithörande frågor och taga ställning till de nya problem av litterär, social och etisk art, som nu ställdes under debatt. Hans verksamhet hade varit av övervägande estetisk art, men ju mera han sysselsatte sig med de nya idéerna, desto mera övertygad blev han, att konstnärens, skaldens uppgift ej finge vara blott att skapa skönhetsvärden utan att verka även i det godas tjänst. Han var djupt gripen av den sociala nöden och ville giva något, som kunde skänka glädje och lyftning åt de arbetande och betungade.
Gång efter annan återkommer han i sina brev till vännerna till dessa frågor. Bäst belyses ju hans ställning av hans egna uttalanden, och jag vill därför här lämna honom själv ordet. I ett brev till Estlander från Florens i mars 1882 säger han:
»Sedan jag avslutade min sista lilla bok, har min estetiska grundåskådning blivit i ej ringa mån modifierad. Min tro på det skönas berättigande såsom något självständigt i och för sig har blivit rubbad, och jag lutar allt mer och mer till deras åsikt, enligt vilka litteraturen ej har någon raison d’être, om den icke förmår avspegla någon av de stora tankar och idéer, som praktiskt sysselsätta samtiden. Åtminstone fordras, tror jag, att författaren i sin diktning bör låta framskymta sin egen ståndpunkt gent emot livets högsta och viktigaste frågor, såsom de te sig för hans land eller omgivning. Då nu tillika gudstron bibehålles, skulle, enligt min nya estetik, det sköna icke gärna kunna förnämt isolera sig från det goda. Förr än jag kommit till klarhet om vad jag tänker i vissa fall, skulle det ej förvåna mig, om en paus inträdde i min produktion, för så vitt den rör sig om andra ämnen än de rent fosterländska. Kärleken till mitt folk och dess öden är ett huvudstycke i min katekes — där är jag på det klara, där känner jag fast botten och kan sjunga ut fritt; men för övrigt känner jag mig osäker och vacklande i min poetik. Emellertid tänker jag och arbetar i tysthet, så gott jag kan, famlande ännu, det är sant, men med gott hopp och fast tilltro, att jag dock en gång kan och skall göra något, som kan glädja människohjärtan.»
Ur sådana tankar och stämningar äro fram- sprungna de dikter med social syftning, som Snoilsky författade under den närmast följande tiden. Först må nämnas ett par, där skalden betonar den medborgerliga bragden, den enskildes självuppoffrande handling för det allmännas väl. Hit hör den ovannämnda Olof Rudbeck, vari han besjunger den store mångfrestaren men icke så mycket hans forskargärning som fastmer hans medborgerliga stordåd, då han räddade den åldriga domkyrkan från undergång.
Liknande är tankegången i Michel Angelo (skriven i mars 1882), där han ger en bild av den store Michel Angelo, ej som konstnär men som frihetsälskande, tappert kämpande medborgare. Då hans älskade Florens hotas av fiender, lämnar konstnären mejsel och ritstift och slår sin studio i lås för att intaga sin plats vid kanonerna på vallen.
för mer än Sankt Peter jag prisar den skans,
han reste i hast åt sitt fädernesland
till skydd mot förtryckarnes bojor och band.
— — —
Så lärde han härskarn, vad konsten förmår,
när den mot tyranner för friheten går.
Här är det emellertid icke med mejsel och pensel utan helt enkelt såsom tapper soldat, som konstnären tjänar sitt fädernesland.
Även i den större dikten Savonarola behandlas ett liknande ämne. Förf. vänder sig här mot den egoistiska skönhetskulten vid mediceiska hovet. I ett brev till Estlander ger skalden själv en värdefull kommentar till denna dikt. »Den är», säger han, »framgången ur vissa socialpolitiska drömmerier, som tänka sig möjligheten av en jämkning i samfundsklassernas nuvarande förhållanden, åvägabragt genom en nyvaknad kristendom på grundval av friheten och broderligheten. Dikten är därför uppfylld av hemligt groll mot den klass, det samfundslager, som monopoliserat bildningens alla resultater endast för att försköna sitt eget, från hopen isolerade liv. Hos dessa jordens lycklige behärskare har skönheten icke ägt någon ombildningsförmåga i etisk mening, och det är ju just detta, som vi nu fordra och begära av henne, om hon skall äga sitt höga berättigande.»
Under sin vistelse i Florens besökte Snoilsky vid ett tillfälle ett porslinsbruk, och detta besök gav honom uppslag till den bekanta I porslinsfabriken, den första dikt, där han direkt ger uttryck åt sin varma medkänsla med de arbetande klasserna och sin önskan att med sin konst vara dem till någon glädje.
den enkla form, som tusenden förstå,
den form, som frambär kraftigt vardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för överflöd!
Till de sociala dikterna höra några, som författades, sedan Snoilsky hösten 1882 lämnat Italien och som jag i detta sammanhang här vill omnämna. Den tjänande brodern betecknar ett nytt steg framåt på den inslagna vägen. Här nöjer sig nämligen skalden ej med att uttala en önskan att kunna vara något för de små och mindre lyckligt lottade, han riktar en allvarlig maning till de högre samhällsklasserna att betrakta och behandla arbetaren såsom en broder och vän. Den sista strofen inskärper, att detta är något, som snarligen måste ske, det är fara i dröjsmål:
personen — en like och vän,
tryck själva den valkiga handen,
ej blott en penning i den!
Hjälp honom att fritt sig förvandla
till en, som kan tänka och handla,
se in i hans anlete klart!
Lär känna arbetarn, din broder —
men minns: vad du gör, gör snart!
Liknande tankar uttalar författaren kort tid efter denna dikts tillkomst i ett brev till vännen Retzius, där han berör skaldens ställning till den sociala frågan, och det sker i ordalag, som visa, vilken betydelse hithörande spörsmål hade för hela hans tankevärld:
»Det sköna, d. v. s. den art därav, som yves att vara till blott för sin egen skull, det har jag grundligt tröttnat vid, allt i den mån min livserfarenhet ökats. Jag är rent av fientligt stämd mot detta förnäma estetiserande, som är så nära besläktat med stillastående på alla områden, som genast är till hands med beskyllningar av alla slag, så fort dikten vill draga den förskönande slöjan undan den materiella värld, där man njuter mindre men lider och arbetar mera. Dikten måste även den hava ett annat ändamål än att blott behaga. Jag menar ej, att den skall vara särskilt tendentiös, men den måste vara kött och blod av det folk, den tid, som den tillhör. Varje starkare rörelse av glädje eller smärta, som bringar tidens nerver i dallring, bör hos sångaren finna en känslig resonansbotten. Dagens frågor kan icke han bidraga att lösa, men han kan erinra folket om dessa frågors tillvaro, om deras egenskap av brännande, giva formeln för mängdens dunkla känslor genom ett glädjerop eller ett smärteskri. Dess värre ger tiden mera stoff för det senare än för det förra, ju mer det allmänna medvetandet klarnar för det myckna lidande, som finns i världen, icke blott det, som sammanhänger med mänsklighetens gemensamma lott, utan det, som under årtusenden utbildats genom individers missbruk av styrkan eller andra fördelar, genom fördomarnas och lögnens tyranni. Jag vet, att du har ett hjärta för de arma, de i världen åsidosatta, att du nitälskar för att förbättra deras ställning genom upplysning och förnuftig frihet. Efter måttet av min ringa förmåga hoppas jag också kunna i dikten verka mot samma mål — åtminstone vet jag, att de gamla romantiska skönhetsidealerna icke längre tillfredsställa mig.»
Samma tankar och stämningar ligga också till grund för den sköna dikten Afrodite och Sliparen (författad sommaren 1883). I Uffiziernas galleri i Florens hade skalden sett de båda statyerna uppställda vid sidan av varandra. Den starka kontrasten mellan å ena sidan Afrodite, en bild av skönheten, som är sig själv nog, och å andra sidan slaven, plebejen, som nödgas ge sig ut i uppslitande arbete men icke är medveten om sin makt, har djupt gripit skaldens själ, och till båda har han ett maningsord:
Till slaven:
du står uppå din egen jord!
och till den skönhetsdyrkande konsten:
från din förnäma marmorhöjd,
låt stenen mjukna kring ett hjärta,
som känner mänsklig sorg och fröjd!
att mildra ödets hårda band,
att torka svetten ur hans panna
och vrida dolken ur hans hand!
När dikten blir bärare av en tendens, föreligger alltid en viss fara, att den mister något av sin poetiska stämning, och Snoilsky var även medveten härom och uttalar i ett brev till Retzius sin farhåga för att så skulle ha skett i hans sociala dikter, vilket emellertid ingalunda är fallet. Snoilskys skaldskap var allt för äkta och ursprungligt, för att hans diktalster skulle förlora i stämningsvärde bara genom att uttrycka de altruistiska känslor och tankar, som vid denna tid i så hög grad besjälade författaren.
⁎
Under vistelsen i Florens tillkommo även några dikter, som falla utom denna grupp och ej ha någon social syftning. Skogsvandringen, en hyllning till Tegnérminnet, ger en poetisk skildring av hur den store nationalskaldens Svea blivit till. Som bekant fick Tegnér uppslaget till den berömda dikten under en vandring bredvid malmlasset, som han i sällskap med bröderna Myhrman, för att pröva enkla bergsmäns liv, körde från Rämens bruk till Filipstad.
Från sjuksalen ger en gripande bild av ett människoöde, en gosse, som kämpar en hopplös kamp mot sjukdom och död. Bland de övriga må nämnas Garibaldis död, där skalden bringar en hyllning åt den frihetskämpe, som han beundrat i sin ungdom, samt Din stämma, där han tolkar sina känslor av kärlek och tacksamhet mot hustrun, som för honom betyder så mycket. Jag kan ej underlåta att här återgiva densamma:
då dagens sorl försvinner,
då flärdens anspann fjärran kör
från dörr med murgrön ovanför,
där Arno sakta rinner.
den hälsning palmen fläktat,
är källans ljuva: kom till mig!
då vandrarns läppar närma sig —
hans, som av törst försmäktat.
omkring den lilla härden.
Här är min kärlek, här mitt land!
I luften en melodisk rand
för mig begränsar världen.
med sång i djupa dalar.
Dess ande sitter vid mitt bord
och viskar underbara ord
så ofta som du talar.
I Florens hade Snoilsky och hans maka upplevat lyckliga dagar, och i det kära hemmet därstädes hade åtskilliga av hans mest betydande dikter, som jag ovan berört, tillkommit. Men i längden var det italienska klimatet med dess tidvis starka hetta allt för påfrestande för hans ömtåliga nerver. Under våren 1882 beslutar han därför att med sin familj flytta till Dresden. I ett brev till Lagerberg, daterat Bologna den 28 augusti 1882, meddelar han, att de nu lämnat staden vid Arno, och talar om de skäl, som förmått honom därtill:
»Ja, vi hava nu på allvar brutit upp från det kära Firenze, där vi tillbragt två lyckliga, oförgätliga år. Italia är alltid l’unica bella, men i längden tarvar man germansk soliditet, i synnerhet jag, som nu på skarpa allvaret vill bliva en pennans man och, om hälsa och förmåga stå bi, abordera[1] mera omfattande litterära uppgifter, än som hittills sysselsatt mig. Dresden är ju en förträfflig vistelseort, och Ebba vet nog överallt skapa ett litet paradis, även om det vore i en öken. Flon har gjort det förr — vi hava ju ej för roskull varit i Sahara tillsammans! Min son, som skall bära mitt namn, skall med Guds hjälp ingenstädes kunna få en mera grundlig och god uppfostran än i Tyskland.»
Flyttningen från Italien var förenad med åtskilliga vedermödor. På grund av översvämningar voro kommunikationerna flera veckor mycket oregelbundna. Familjen måste tre veckor stanna i Venedig, och hela tiden regnade det våldsamt. Härtill kom, att den lille Carl blev allvarligt sjuk. Först när han tillfrisknat, kunde resan fortsättas sjöledes till Triest och därifrån över Wien och Prag till slutmålet, Dresden. Här bodde de till att börja med på ett pensionat i avvaktan på att skaldens boksamling, som kvarlämnats i Stockholm, skulle anlända.
I Dresden trivdes Snoilsky förträffligt. »Jag är förtjust åt Dresden», skriver han, »skön konst, musik, biblioteker — alla bildningsmedel finnas här i rikaste överflöd. Därtill är det materiella livet bättre och billigare än på något annat ställe jag känner. Florens är nog härligt, men för en blivande bostad erbjuder det ej på långt när samma fördelar som Dresden. Italiens klimat tog i längden på mina nerver, mitt litterära tankearbete led därav, och slutligen ansåg jag ogörligt att få ut mitt bibliotek dit. Nej, Dresden, det är någonting annat! Här, det känner jag på mig, skall jag först kunna arbeta med liv och lust. Jag säger arbeta, ty vad jag hittills åstadkommit, betraktar jag såsom ett lekverk. — — —»
Nyåret 1883 motsågs av skalden med en viss oro på grund av hans makas hälsotillstånd, men efter dottern Elisabeth Florentinas födelse i januari återvann hon snart sina krafter, och i mars kunde familjen få den glädjen att åt sig inreda en bostad efter egen smak, där den ovannämnda boksamlingen kort därefter också fick en värdig plats.
Hemmet vid Reichstrasse blev, såsom skalden själv säger, »ett trevnadens tempel», där han under lyckliga yttre förhållanden kunde ostört få ägna sig åt sin diktning. Med vännerna i Sverige står han i livlig brevväxling, får emellanåt mottaga besök av dem och följer med livligt intresse de politiska och litterära händelserna i det kära fosterlandet.
Lät oss nu höra, vad skalden själv berättar om sitt hemliv i ett brev till sin avhållne diktarbroder Viktor Rydberg. Snoilsky hade önskat få besök av sin vän. »Jag vet», säger han, »att du skulle känt dig hemmastadd i mitt eget älskade hem. Vi skulle suttit så gott och förtroligt i mitt skrivrum med de gröna möblerna och väggarna klädda av gamla, sällsynta svenska böcker, i dämpad belysning från det djupa Erkerfönstret, där dagern kommer in genom bredbladiga växter. Vi skulle språkat eller, då vi pauserat, lyssnat till en liten klingande duo av barnaröster — — —.
Du önskade höra litet om mina hemvanor här? Fastän för mig outtömligt kärt och rikt, är mitt liv så enkelt, så reglerat, så lika sig, att det kan i några få rader beskrivas. Dagen börjar tyvärr något sent, därefter promenerar jag hand i hand med min lille gosse till posten, där jag personligen avhämtar allt, som kommer poste restante, för att hava något mål för morgonvandringen. Denna tager en eller en och en halv timme. Hemkomna väntar mamma oss med frukost kl. ½11. Sedan arbetar jag, då jag kan, eller rotar i mitt bibliotek. Middag kl. ½5. Efter middagen promenera min hustru och jag ett varv på den långa Pragerstrasse, och så kommer kvällen vid lampan, det bästa av allt. Då talas eller läses högt och resoneras över det lästa. — — — Umgänge hava vi mycket litet av — eget val —, men våra få bekanta, ett par svensk-finska, några amerikanska samt en och annan tysk familj, äro hyggliga, bildade och angenäma människor, med vilka man kan umgås sans façon, d. v. s. utan frack och vit halsduk. Den förstnämnda persedeln har jag gudskelov ej bruk för mer än ett par gånger på hela året.» — — —
En av de första dikter Snoilsky författade efter flyttningen till Dresden var den i Svenska bilder sedan upptagna Lützen. Han hade blivit ombedd att skriva en minnesdikt till Posttidningen med anledning av Gustav-Adolf-jubileet den 6 november 1882 och ville denna gång ej avböja, ehuru det ej passade hans läggning att skriva på beställning. Han säger själv, att »dylika uppdrag äro oändligt motbjudande, icke så mycket för känslan som för arten av den lilla talang jag förfogar över. Den är bunden till konkreta bilder, och när jag gör det minsta avsteg från det området, känner jag, att marken gungar under fötterna.»
Emellertid begav han sig till Lützen för att få några personliga intryck och vandrade ut till de världsbekanta fälten där utanför. I dikten skildrar han hjältekonungens död, sådan som tavlan framtrollades för hans syn, då han stod på platsen, där den minnesvärda händelsen ägde rum.
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det — en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.
Gustav-Adolf-minnet berör skalden också i Höstdag vid Schwedenstein, där han betonar, att de stora minnena också förplikta:
börda innebär,
om det ej odödligt verkar
in i det som är.
— — —
Lützens slag till slut,
dvalans, nödens tröga skuggor
segerrikt driv ut!
Stenbock vid svarvstolen ger en gripande bild av den fångne fältherren, som drömmer om segrar för de svenska vapnen, och Amaryllis ger i utsökt formade vers en hyllning åt minnet av Bellman, som Snoilsky högt beundrade och älskade. Flera av de förut omnämnda Svenska bilderna och sociala dikterna hava också tillkommit under denna tid.
I nära samband med den sistnämnda gruppen står Tatterskan, där författaren tolkar de förtrycktas känslor av hat och hämndlystnad gent emot den härskande klassen, samt Misericordia, där han drömmer om en tid, som mänskligheten väntar på, då broderskapets sköna tanke förverkligats,
Barmhärtig utom tur och ordningstal — — —
För den demokratiske författaren Onkel Adam hyste Snoilsky livlig sympati just på grund av den omsorg om de små och svaga, som denne ådagalagt i sina skrifter. Han hade blivit klandrad för att hans skildringar voro tendentiösa, men Snoilsky är av annan mening och ägnar honom en dikt, Till Onkel Adam, vari han prisar honom såsom den förste, som »förstått och skildrat fattigman».
Det vore emellertid oriktigt att föreställa sig, att Snoilskys intresse vid denna tid helt och hållet absorberades av de sociala och fosterländska ämnena. Han har också andra strängar på sin lyra. Då han kände sig gripen av ett människoöde, en tilldragelse eller ett minne, blir detta ofta stoff till en dikt ej sällan med personlig tillämpning. Så var förhållandet med poemet I främmande dräkt, där han behandlar en händelse, som han själv bevittnade vid en eldsvåda i Dresden, då en konstberiderska återfick oskatt sitt barn, som varit instängt i det brinnande huset. Jag anför här slutstroferna:
och känslan fick storma fritt.
En lögn var nu panterhuden
och skamlig var klädnadens snitt.
ditt barn är i gott behåll.
Blygs ej för den främmande dräkten,
som hörde här till din roll!
ha masker av skilda slag,
tills ödet med plötsliga flammor
belyser vårt innersta jag.
Innocenti hör till de skönaste dikterna från denna tid. Den skildrar en ung frivillig i Garibaldis här, en man, som författaren träffat i Florens. Med glädje hade han ställt sig under fanorna men ej fått tillfälle att kämpa mot fienden, förrän »nätters isköld under öppen himmel gjorde ynglingen till invalid». När andra för sina sår belönades med tapperhetsmedaljer, fick han ej vara med, fast han lidit lika mycket som de. Men han kände ingen bitterhet, utan såsom sann patriot gladde han sig att ha fått offra något för sitt land. Till sin vän Retzius sände Snoilsky en avskrift av denna dikt, och då denne uttryckte sin glädje och beundran, fick han i nästa brev veta, »att den stackars mannen icke är någon poetisk fiktion utan en livslevande sanning, vilken presenterade sig ungefär så, som jag sökt måla honom».
Konstens begränsning utgör, kan man säga, ämnet till dikten I San Lorenzo. Vid ett besök i ett gravkapell, som smyckas av ett par bland Michel Angelos yppersta skulpturer, erinrar sig skalden några ord av den store konstnären, att till och med han fann konsten ur stånd att fylla själens innersta trängtan:
till ro hans andes längtande begär,
att kval, som han i marmorns lugn betvingat,
avskuddat stenen, nu då kväll var när. — — —
Kärleksgrottan vid Biarritz behandlar en sägen om tvenne älskande, som undan fiender och belackare togo sin tillflykt till en grotta vid stranden av Biskayabukten. Men när flodtiden kom, brusade vågorna in i grottan, där de båda snart fingo en gemensam död. Man kan ej undgå att märka den personliga timbren, framkallad av egna minnen, i en strof sådan som denna:
Skogens rovdjur gömslen har till reds,
kärleken, en biltog hind, har inga,
dit ej kopplet följer utan nåd
flämtande sitt ädla villebråd
för att slita hjärtat ur dess bringa.
I Gossarna leka soldat framträder åter medkänslan med dem, som måste tillbringa sitt liv på livets skuggsida. Författaren framhäver den stora skillnaden mellan de burgna klassernas ungdom, som i strid för fosterlandet med glädje skola kämpa för sitt eget.
mejas ned — och spörja ej för vad.
Den nya diktboken, på vilken Snoilsky arbetar efter utgivandet av Nya Dikter, blev färdig hösten 1883. Efter någon tvekan beträffande titeln bestämde han sig för att helt enkelt kalla boken Dikter. Tredje samlingen 1881—83. Bland innehållet må utom de ovanberörda dikterna nämnas: Judekyrkogården i Prag, Blodboken, En Konstnärs eftervärld samt den ståtliga Valborgs eld, som avslutar samlingen. I denna bringar skalden en hyllning åt det evigt unga i ungdomens stad. Själv är han lycklig att ännu känna ungdomselden levande i sin själ.
är ungdomen visst hos den,
som sprakar gnistor och toner
var gång det våras igen.
— — —
Han känner, att Valborgselden
den varder han aldrig kvitt.
När tiden närmade sig för bokens utgivande, kände sig Snoilsky ganska orolig. Han var i hög grad självkritisk, och när han såg tillbaka på ett fullbordat arbete, var han sällan riktigt tillfredsställd. Om denna sista diktsamling skriver han till vännen Estlander i oktober 1883: »När jag nu mönstrar resultatet av denna månadslånga bergsprängning i språkets allra hårdaste granitschakter, känner jag mig helt förödmjukad och väger misströstande i handen de tunna, bleka skivorna av en metall, som borde vara guld. Analysen tillkommer ej mig att göra, men jag rädes för utgången.»
Vad bokens mottagande beträffar, behövde skalden emellertid icke hysa några farhågor. Tidningar av alla läger uttalade sig i mycket berömmande ordalag, och av allmänheten mottogs den med förtjusning. På ett par månader såldes över 6,000 exemplar, och en ny upplaga måste omedelbart ombesörjas.
Angående innehållet skriver skalden till Warburg, som anmält boken med särskilt framhållande av de sociala dikterna: »Ni har till fullo träffat kärnpunkten däri: varm medkänsla för de ringa, de vanlottade, vilkas höjande i andlig och materiell måtto är vår tids högsta och ädlaste uppgift. Tack likaledes därför, att ni betonat just den optimistiska tonen hos dessa sånger. Kunde de i några befryndade sinnen giva näring åt deltagandets och broderskärlekens känslor, hava de ej ljudit alldeles förgäves.»
Snoilsky gladde sig mycket över det mottagande, som kom hans dikter till del. Det var måhända den lyckligaste tiden av hans liv. Ännu kände han skaparkraften sjuda i sitt inre och var ivrig att gripa sig an med nya poetiska uppgifter. Glad var han också över de bevis på sympati, som nådde honom från hemlandet. Många kära gäster från Sverige fick han också mottaga i sitt trevna hem. Bland dem må först och främst nämnas hans höge vän och gynnare kung Oskar, som var en varm beundrare av hans skaldskap.
Liksom efter avslutande av den föregående diktboken umgicks han även nu med planer att pröva nya diktarter. »Den lyriska formen», säger han, åtnjuter icke längre min förkärlek.» Ibland uttalar han en önskan att i prosans form uttrycka de tankar och känslor, som röra sig i hans själ, men det bär emot, han känner allt mer, att versen allt fortfarande för honom är den enda riktigt naturliga uttrycksformen.
»Jag finner allt mer och mer», skriver han till Warburg, »huru omöjligt det är för den bundna formen att till fullo uttrycka hela denna nya värld av stridiga stämningar, som uppröra vår nuvarande brytningsperiod. Det är i betraktande härav, som jag i något ögonblick av misströstan låtit undfalla mig en önskan att övergå till den prosaiska formen. Men snart känner jag åter, att versen, rytmen, melodien en gång för alla fått mig under sitt välde — jag blir dem aldrig kvitt, tonerna från min ungdomsdag.»
Även några av de dikter, som författades under den närmaste tiden efter utgivandet av den tredje diktsamlingen, ha social syftning. En Sovereign (fullbordad i febr. 1884) tecknar motsatsen i ett och samma livsöde mellan brist och överflöd. Millionären kan trots all framgång icke glömma sin barndoms nöd och att han då ej kunnat hiälpa sin nödställda mor. Rebell återgiver en episod från författarens egen skoltid. En fattig pojke lämnar skola och böcker och en »ljusnande framtid» och blir arbetare i en fabrik, hellre än han underkastar sig en orättvis bestraffning.
Mera betydande är den graciösa sagoallegorien Den nya Cendrillon, som var färdig våren 1884. Mot en bakgrund av sirlig, förfinad rokoko skildrar skalden de högre ståndens glänsande men innehållstomma kultur. I parkens daggvåta gräs har man funnit en sagolikt liten och fager sko. Man söker efter dess ägarinna och finner henne till slut i skogen hos en kolare. En av kungens följe ger den fagra varelsen namnet Liberté, och hon föres till slottet, men där trives hon ej. Bland de upproriska hoparna, som löpa till storms mot rokokoslottet, vill hon ej heller dröja. Hon försvinner, ingen vet vart.
I högsal finnes hon icke och icke i stridens larm.
Var är den skog, där hon drömmer med hand under kind
och lyss på fåglarnas lockton och talar med spelande vind?
Denna dikt gav anledning till missförstånd. Somliga trodde, att skalden med lekande ironi velat framställa friheten såsom en chimère. Men häremot inlade författaren en bestämd gensaga. »Andemeningen i mitt stycke», säger han i ett brev, »är snarare den, att jag anser den absoluta friheten, denna onämnbara längtan, som fyller individens bröst, vara något så stort, att den icke ens nöjer sig med att se bastiljer störta tillsammans, utan oupphörligt måste syfta högre, ’over de höje fjelde’.»
Böök anser, att Snoilsky mera har tänkt på sången, på sitt drömda ideal än på friheten och påpekar, hur motivet fortsätter i Folkets sångmö, diktad några månader senare. »Den försvunna Cendrillon i kolarkojan, talande med skogens fåglar är här den svenska dikten», säger Böök. Likheten i motiv är också slående, såsom tydligen framgår av några strofer ur Folkets Sångmö, som jag här vill anföra:
än hon dväljes nog
just där smultron tätast stå ihop;
härmar vallhjons-låt,
ömsom skratt och gråt,
hör i hagen gökens fjärran rop.
— — —
folkets eget liv
skall hon sjunga mellan fjäll och älv.
Folkets egen håg
skall i diktens våg
återse och återfå sig själv.
doft i skogarna
sommarnattens halvdagstrolleri,
forsens strömkarlsspel —
allt skall bli en del
i en svensk, en hjärtemelodi.
Det var, som om Snoilsky skulle haft en förkänsla av att den folkliga dikt, som han längtade efter, snart skulle komma. Han fick också den glädjen att se sin spådom besannad, då Fröding och Karlfeldt några få år därefter framträdde såsom diktare just i den anda, som Snoilsky här talar om.
Sin tanke om sången och dess förhållande till livet har han uttryckt i en kort dikt De vansinniga i Ragaz (okt. 1884). Skalden ser några bleka kvinnogestalter vandra framåt under sång, men den ljuder klanglös och tom. Vandrerskorna äro sinnessjuka från ett närliggande hospital. Scenen för hans tankar till diktens väsen, och så följer en strof, som i sammanträngd form ger hans eget sångarprogram:
av ens eget liv i dag,
som ej växt till troget hölje
kring ens eget hjärtas slag.
I Klabauterman behandlas en gammal sägen om en flicka, som bringar det bästa hon äger, sin skönhet, såsom offer för att rädda sin älskade. Dikten förhärligar den uppoffrande kärleken, som av högre makter får sin belöning. Böök anser sig i denna dikt kunna skönja skaldens farhågor, att han mistat poesiens makt över hjärtan, att de moderna experimenten och det sociala grubblet förstört hans alstring. I några brevuttalanden kan man också finna stöd för en sådan uppfattning. Bland andra dikter, som tillkommo ungefär vid denna tid, må nämnas den vackra minnesdikten: Vid J. P. Jacobsens död och Laibach. På resan från Triest till Wien passerar han den lilla staden Laibach i Krain, från vilken hans släkt härstammar. Med omisskännelig värme förklarar han i sin dikt, att här nere har han ingen håg att stanna, med långt fastare band känner han sig fästad vid Sverige:
hos mig går igen ibland,
men, tro mig, intet rycker
mig från mitt svenska land.
- ↑ Taga itu med.