Carl Snoilsky (Grip)/07
| ← 6. Besök i hemlandet. Fjärde diktsamlingen |
|
Litteratur → |
7. Snoilsky i Stockholm. De sista levnadsåren.
Någon egentlig entusiasm för hemflyttningen hade Snoilsky icke haft. Den företogs, såsom han själv säger, med allt annat än lätt hjärta. »Min hustru och jag», skriver han i juni 1890, »vänta oss ingenting där (nämligen i Sverige) att kläda i hoppets leende färger», men omsorgen om barnens uppfostran och delvis även ekonomiska skäl gåvo utslaget. Nu skulle han lämna sin fria ställning och åter axla ämbetsmannens kappa. Arbetet som chef för vårt lands förnämsta bibliotek var krävande nog. Att Snoilskys nitiska och insiktsfulla arbete varit till stort gagn för denna institution har också betygats av hans efterträdare.
Med bekymmer följde Snoilsky den politiska utvecklingen i vårt land. Förut hade han sympatiserat med den liberala riktningen, framför allt med dess sociala reformsträvanden, men nu kunde han icke gilla liberalernas hållning i försvarsfrågan och ej heller deras unionspolitik. Därigenom fördes han allt närmare högern. Även ute i Europa var det oroliga tider, och på det hela taget var Snoilsky glad åt det steg han tagit, då han flyttade sina bopålar till hemlandet. I ett brev till en av sina vänner skriver han i november 1891: »Det är ändå gott att sitta här i gamla Sverige igen. Visst tänker jag ibland med saknad på lagrarna vid Arno och syrenerna vid Elbe, när de grå dimmorna lägga sig kring den avlövade Humlegården, … men då jag från mina biblioteksfönster kan se mina små ungar tumla omkring med sina skolkamrater i den rymliga parken, tänker jag ändå med tacksam glädje på lyckan, att de äro svenska barn i Sverige. Kritiska tider och stora, världen omskapande händelser förestå; även till vår lilla vrå torde återverkan låta förnimma sig; då är det gott att slippa vara på kontinenten men få dela ljuvt och lett med sitt eget folk och i sitt eget land, vad nu än ödet kan reservera oss.»
Privatlivets lugn satte Snoilsky högt och var ej hågad att utom sin tjänst åtaga sig några offentliga uppdrag. För hemlandets konst och litteratur hyste han emellertid det livligaste intresse, och detta förmådde honom att taga emot ordförandeposten i Sveriges författareförening, då denna stiftades 1893. Under några år var hän också Dramatiska teaterns inspektör. En hyllning, som han högt värderade, bereddes honom på hans halvsekelsdag den 8 september 1891, då han av svenska författare och konstnärer erhöll ett album, där vartannat blad innehöll ett litterärt bidrag i bunden eller obunden form och vartannat företedde en teckning eller målning.
Bland litteraturens män sympatiserade Snoilsky kanske mest med Viktor Rydberg, och han hade väntat sig ej ringa glädje och hugnad av ett mera intimt umgänge och tankeutbyte med denne skaldebroder, men emedan Rydberg rett sig ett hem ute på Djursholm och Snoilsky var ganska strängt upptagen av sin tjänst, träffades de ej så ofta. I ett brev till Lagerberg klagar han också över bristen på litterärt umgänge. »Det är bra få hus, där något intresse finns för konst och litteratur», säger han, »Wennerbergs hem utgör ett lysande undantag.»
Hur gick det då med Snoilskys egen diktning under denna tid? Före flyttningen hade han tänkt sig, att när han väl kommit in i de nya förhållandena, skulle han kunna återupptaga sin poetiska verksamhet, och till sin förläggare skrev han, att han hade idéer till flera större dikter. Dessa idéer kommo emellertid aldrig att utföras. Det var, som hade hans poetiska ådra sinat. Mången gång längtade han att kunna skriva såsom förr, men när han »på glesa fristunder lyssnade efter, om ej diktens andelätta fjät ville närma sig — var det fruktlös väntan och längtan i de flesta fall», såsom han själv säger.
Alldeles förstummad var dock icke hans lyra. Till firandet av hundraårsminnet av segern vid Svensksund författade han den ståtliga dikten Svensksund, en hyllning från den vittra areopagen till dess stiftare, vid ett tillfälle, då denne framträdde som verklig hjälte.
bland krigets skräck. Är detta ej en saga?
Han, nöjets kung i skiftande gestalt
på karusellen, operan och Haga!
Här — inför fienden — det än är han,
fast butter prosa aldrig fatta kan
motsägelsen hos detta rika snille,
i detta huvud, tusen planers ugn,
där fladderlynne vart beslutsamt lugn
och vekhet hjältemod — då han som kung det ville.
Även de svenska bildernas galleri utökas med några stycken, bland vilka må nämnas Regementets kalk, Junker Ulf och Djursholm. I den sistnämnda besjunger skalden Jan Banérs moder, den ädla fru Kristina Sture, som i sin djupa sorg över maken, vilkens huvud fallit för rättarsvärdet i Linköping, dock i främsta rummet tänker på fosterlandet och tager ed av sina barn att icke hysa hämndetankar eller för faderns skull bära avog sköld mot sitt fädernesland.
För övrigt utgjordes Snoilskys alstring under de senare levnadsåren huvudsakligen av tillfällighetsdikter, men få skaldestycken av denna art i den svenska litteraturen kunna såväl med avseende på formens pregnans som innehållets gedigenhet mäta sig med Snoilskys. Bland dem vill jag särskilt framhålla det mästerliga Hälsningstalet till Nordenskiöld i Svenska Akademien (1893), Viktor Rydberg (1895), Till Harald Wieselgren (samma år) och Sång vid öppnandet av utställningen i Stockholm den 15 maj 1897.
Originaldikterna i Snoilskys sista diktsamling 1897 avslutas med den sköna dikten Slutvignett, där fosterlandet framställes under bilden av en tall bland gråa berg, en seg och stolt natur.
Redan under sin utrikesvistelse hade Snoilsky sysselsatt sig med tolkningar av främmande skalder. Av Goethes diktkonst var han en hänförd beundrare och hade försvenskat åtskilliga av hans ballader. Dessa översättningar tillökades nu med några nya stycken, som offentliggjordes i hans andra upplaga av Goethes Ballader 1900. Året därpå utgav han en samling av Goethes Visor och dikter. Av fransk poesi har han med vår litteratur införlivat François Coppées drama »Pour la couronne», utgiven 1896 under titeln För kronan.
För Svenska Akademien har Snoilsky författat några minnesteckningar på prosa, nämligen över den finländske diktaren Mikael Choraecus (1894), över Rutger Fuchs (1899) samt över den framstående bibliografen C. G. Warmholtz (1902). Det var hans sista verk. Då den minnesteckningen var färdigtryckt, vilade dess författare redan i kyrkomullen.
⁎
Snoilskys sista år voro tyngda av familjesorger. Skaldens vemod får ett vackert uttryck i dikten Nattviol (1900), den sista, som flutit ur hans fint skurna penna. Ett par strofer må här anföras:
i naturen strömmar från din mund.
Vita blomma, du dess tolk vill vara
denna korta stund.
kanske gäller talet också dig;
lägg dig ned med dina kvalda tankar
här vid daggig stig!
Sedan förmådde han icke dikta mera. »Det hjälper ej mera», skriver han i december 1902, »att stryka på ingivelsens gamla Aladdins-lampa; andarna hava gått sin väg allesammans och komma aldrig mer tillbaka — aldrig.» Under flera år hade också hans hälsa varit vacklande, och på eftervintern 1903 utbröt sjukdomen på allvar. Operation ansågs nödvändig och utfördes, men livet stod icke att rädda. Den 19 maj 1903 var Carl Snoilskys levnadsbana lyktad.
Snoilsky var en alltigenom högsinnad och ädel personlighet. För den, som kom i mera tillfällig beröring med honom, kunde hans sätt måhända förefalla tillknäppt och kyligt, men de, som närmare lärde känna honom, uppskattade högt hans varma, deltagande hjärtelag och hans minnesgoda vänfasthet. Fosterlandet var för honom något heligt, dess ära och välfärd lågo honom varmt om hjärtat. Mångfaldiga gånger uttalade han i brev till vänner sin djupa sorg över de tendenser i tiden, som tycktes honom innebära fara för vår nationella självständighet. Han hade tillbragt åtskilliga av sina bästa mannaår utom Sveriges gränser, men med sitt väsens innersta rottrådar kände han sig alltjämt fästad vid hemlandet. Och det var, som om avståndet blott fördjupat hans syn på svenskt väsen, något som också till fyllest framträdde i hans diktning.
Ett utmärkande drag för Snoilskys skaldskap är den klara, konstnärligt genomarbetade form, vari hans diktalster så gott som alltid framträda, och den plastiska åskådlighet, som präglar hans poetiska uttryckssätt. Åtskilligt hade han tagit i arv från gustavianerna — om den andliga frändskapen med Anna Maria Lenngren var han själv medveten — men utöver detta, hur mycket mer har icke Snoilsky av innerlighet i känsla, av glans och färg över sina diktskapelser.
Lång och betydelsefull var den utveckling han genomgått från ynglingens livsbejakande sinnesyra till mandomsårens gripenhet och sociala patos och ålderns svala, vemodsfyllda ro. I sin tankevärld brottades han med de sociala problemen, han ville ge glädje och lyftning åt folkets stora skaror, men det oaktat blev han icke en folkskald i egentlig mening, enär han ej kunde övervinna den begränsning, som betingades av naturlig läggning och många släktleds kulturtradition. De stora förtjänsterna hos hans Svenska bilder böra icke, såsom stundom skett, få undanskymma värdet av hans övriga berättande dikter, av vilka många i poetiskt avseende fullt kunna jämställas med dem, som behandla motiv från den svenska hävden.
Rik är den skatt, som Snoilsky i sin diktning lämnat oss i arv. Icke få senare diktare hava hämtat impulser från hans strängaspel. Därför skall hans namn alltid i tacksam hågkomst bevaras av alla dem, som älska svenskt språk och svensk skaldekonst.