Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 14 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   13 maj
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
15 maj  →


Majus 14[redigera]

Pingesdagen firades i Virestads kyrka, där vi avhörde en vacker predikan av pastor G. Höök och sågom i dag allt bondefolket i gala.

Klädedräkten bör icke förbigås av dem, som resa att bese främmande land och seder. En Tournefort har för världen beskrivit och avritat de grekiska invånarenas klädnad och andra resande andras. Jag får här tillfälle att beskriva de gamla göters klädedräkt hos ett folk, som så litet blivit ändrat ifrån de gamla göters moder som deras kropp. Här skattas för den största odygd att införa främmande seder, ty om någon kommer ifrån en annor socken att här bo och vill behålla sin förra klädedräkt, eller ock om någon infödd vill efterapa främmande klädnad, blir den av alla begabbad såsom en högfärdig; en odygd, som här har mera med förakt med sig än på något annat ställe i riket. Detta gör en uniform i Virestads socken, som icke är skild i annat än priset. Bondehustrurna kommo ridandes till kyrkan i sina tvärsadlar, och alla hade en kappa med sig, som låg över sadelen, fast i starkaste hettan, ty kappan måste följa med, mer för staten än nyttan skull. Över huvudet hängde en hylka eller ett fyrkantigt linnet vitt armekläde, stickat i kanterna och besynnerligen i hörnen. Detta häftades med bägge framhörnen under hakan, sedan det gått över huvudet så långt fram, att det räckte in emot näsan, men de andre två bakhörnen nedhängde löst på ryggen. De togo detta av sig, då de kommo fram. Pigorna gingo med bara huvuden. Håret på dem var skilt eller skedat fram i pannan och tippat bak i nacken, först med ett rött band, sedan med ett gyllenduksband och ytterst med en svart sammetsbårda, vilken bårda var på ändarna besydd med ett silverglitterband. Alla ändarna av banden hängde ned till skulderbladen. Över hjässan låg ett silverglitterband, som var intippat och uppehölt tippningen, vilket även nedhängde hela tvärhanden på fästemöerna, men icke så långt på de andra. Hustrurna däremot hade en liten rund, flat luva, stickad av vitt ullgarn till skapnad av en liten skål med flat botten, vilken allenast täckte tippningen bak i nacken, men detta luva och hela huvudet täcktes sedermera med en vit lindeklut, vilken var väl gniden och glänsande, lagd dubbel och knuten i nacken, ty ingen gift hustru får gå med bart huvud. Uppblöt kallades nattkappan, vilken var övre delen av en särk, som räckte till navelen och betröckte bröstet samt armarne och var pådragen ovanpå särken. Denne var helt vit gniden och glänsande. Armarne på denna uppblöt hade förut varit tvärtföre fållade fast nu utsträckte. Desse armar voro ock med konstig söm och stickning häftade och utsirade vid bröststommen, även således vid armelinningen stickade nästan som spetsar och hophäftade med metallknappar. Bröststommen på uppblöten gick öppen neder till magehålan och även stickad på kanterna samt med en 3 à 4 tvärfingers bred kraga försedd, som stod omkring halsen artigt utstickad. Kjortelen, som betäckte hela kroppen, bestod av bröstet och skörtet, vilke voro tillsammans sydde i ett stycke och täckte kroppen såsom en snäv kolt. På denna var bröstet merendels av schagg, som blivit skurit i roser och var till skapnad som ett livstycke utan armar och räckte ej längre än till bröstet på kvinnan. Detta var på ryggen och i sömmen över axlarna borderat med silverglitterband, såväl som frammanpå bröstet med ett dylika glitterband som på vardera sidan om bröstet ställes såsom ett nummer 7. Sex par silvermaljor voro fästade vid kanten på bröstet, som dock icke snördes tillsamman. Själva kjortelen var merendels av blått fris eller kläde och räckte allenast neder mitt uppå benen. En bred, röd lista, som på alla kanter var stämd med ett blått band, gick 2 gånger om livet samt knöts på vänstra sidan och räckte med ändarne ned till knäet. Dess ändar voro stämde med en svart bårda, som några gånger låg i kors, men yttersta kanten var stämd med svarta silkesfransar. Denne lista satt omkring livet så högt som navelen, alltså nästan ett kvarter lägre än uppblöten. Denna röda listan förmenes ännu vara ett minnesmärke av den seger, desse Värns härads kvinnfolk vunno under Blendas anförande emot de danska uti kong Rings tid på Bråvalla hed. En silverkejda hängde dubbel om halsen över hårbanden och över linne-uppblötet samt prydde bröstet så långt det var öppet, men under hakan hängde på kedjan ett silverkors, nästan så stort sm en handloge, utsirat med 6 eller 7 löv eller små silverskålar, som voro förgyllte. Förklädet var merendels av blått rask och smalt, nedantill stämt med bårda och silverglitterband. Ett vitt gnidet arkläde bants tvärtföre emellan bröstet och listen eller häftades med bägge ändarne under listen, genom vilket de havande kvinnfolken artigt fördöljde sitt tilltagande, helst då de andre av en vane behöllo samma bruk. Särken lyste som en vit stubb under kanten på kjortelen. Ett par fingane av silver, lika ett par breda ringar, voro häftade på ryggen vid silverkedjan. Strumporna voro alla röda, mest med svarta svicklor. Skorna voro rundade frammantill och på sidorna med stora hål ringade och ovanpå genomhuggne med små hål, att strumporna desto bättre måtte synas. Skobotten var tjock, interfolierad med näver, på vilken en röd klädessola lyste i kanten. Denna skobotten var inunder beslagen med små järnsinkor såsom små hätteskor. Skobanden, som hophäftade skorna, voro av blått skinn, i ändarna beslagne med bleck och knytne över skon i lycka. Någre få hade silverbälten om livet, vilka voro hopsatte av fyrkantige, drivne och upphöjde silverbucklor. Detta bants tvärt om livet nedanför listen och nedhängde vid sammanhäftningen med ett par små silverkedjor, vilka slutades med en öronsked och en krokug tandpreka av silver. Sådana var här götiska urgamla modet på kvinnodräkt, vilken var både den täckaste och dyraste, jag sett hos allmogen i riket.

Manfolksdräkten var simplare, ty karlarna voro merendels klädde antingen i renshudströja och byxor eller ock med svarta tröjor och byxor av valmar, där alla sömmar voro med en brun klädeskant prydde. Inom desse böxor hade karlen merendels 2 par andra byxor, av vilka de innerste voro linbyxor. Byxorna voro hopbundne nedanför knäen på yttre sidan med band i lycka. Skorna voro nog lika kvinnfolkens men mindre ringade. Kragen på manfolkens skjorta var av en tvärhands bredd, artigt sydd och stickad samt nedböjd över axlarna. Vardagsklädnaden, som kvinnfolken brukade om sommartiden, då de gingo i sitt arbete, bestod endast i en vit särk, omgjordad med den röda listan, och undertiden hade de dessutan för sig ett linneförkläde.

Gnidestenar bruktes här av kvinnfolken i stället för stärkejärn, och voro desse stenar stora som en handloge men konvexe och helt släte till skapnaden av en krävetesten samt gjorde av grönt eller blått glas. När kvinnan hade tvättat sina kläder, hade hon ett hårt och slätt bräde av ek, varuppå hon utbredde ett berett kalvskinn. Härpå utlade hon sitt vita och tora linkläde, vilket gneds med glasstenen, på vilken bägge händerna tryckte, och det med sådan iver, att svetten rann utur pannan. På detta sättet blevo alla de linkläder gnidne och glänsande, som henne täckte på de ställen, där inga andra kläder skylte dem. Således kunde hon stärka sina kläder utan stärkelse.

Sjukdomar, som folket här på orten mest plågade, voro torrvärk, och de sjukdomar, av vilka de meste dödde, voro håll och styng samt blodsot.

Sjömalm fanns icke allenast här i Virestads sjö utan även i de mesta sjöar här i Albo härad, och den under vattnet på ett par alnars djup, liggandes på bottnen straxt utom där vassen slutades. Denne var en tophus av dy och ockra, hopgyttrad i små skorvliga kakor, som i brottet viste en klar stålrand. Av denna malmen brändes det mesta järnet här på orten uti masugnarne vid Husby, Gottåsa, Lillary och Diö. Järnet blev mest kallbräckt, men tjänte dock till åtskillig förnödenhet, bättre än annat järn, ty det rostar mindre. Till spikar är det aldra tjänligast, helst vid skeppsbyggerier.