Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 16 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   15 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
17 juni  →


Junius 16[redigera]

Kål bevaras över vintren bäst på det sättet, att en grav av 4 eller 5 alnars djup gräves på ett torrt ställe. Häruti nedläggas kålhuvuden upp och ner vände, en tvärhand ifrån varandra, sedan de gamla blader och stjälkar blivit noga avskurne, varemellan sedermera fylles med sand. När gropen således blivit fylld med kålhuvud och sand, till dess allenast en famn återstår, kastas hon tillsamma med jord, att hon bliver kullrig som en annor grav. När vintren kommer, kastas häröver någon halm eller bräder, att vattnet må avrinna. Således kan man om våren hava frisk kål till kok eller sallat och till frö, ett sätt som är på andra ställen mera allmänt bekant.

Geranium columbinum Fl. 575 bruktes här rätt mycket av folket att bota frossan med. Gröna örten sönderskars, bands i en linneklut och hängdes vid maggropen. Åtskilliga berättade sig härigenom blivit hulpne, det jag lämnar i deras tro.

Sylta, som tages av räntan, tvättas av dem som äta sådan mat ej utan stort besvär; men här have de påfunnit ett sätt att hastigt få den helt ren. De togo vatten uti ett käril, slogo däruti en näve, osläckt kalk och rörde omkring, medan de sköljde tarmarne, varigenom de fingo dem hastigt renade.

Klippingsskinn, mest till handskar, förfärdigades de aldra bästa i Malmö ibland alla orter i Sverige, så att Malmö klippingshandskar äro begärliga över hela riket för deras mjukhet och egna lukt. Fårskinnen, som tagas härtill, fås i Skåne, Borneholm och Dannemark, varibland Borneholmsskinnen höllos för de bästa. Dock giva icke de fetaste fåren de bästa skinnen. Skinnen tillredas med sälgebark och ej med pilbark, vilken bark kokas med bärman eller jästen och rent vatten, till dess materien bliver väl kokt.

Plogar såges av en art, som hölls före vara bättrad, där konsten allenast bestod uti hjulen, dymedelst att det ena hjulet var några tvärfinger längre än det andra, att det högre hjulet går i djupare fåren och det lägre hjulet på den okörda åkern.

Bonddrängarnes lön är här ofta dryg och stiger undertiden inemot 100 daler silvermynt i så måtto, att de hava sin lott i åkren; men som sådant långt för detta är förbudit, torde det med tiden ändras.

Gärdesgårdar voro mycket uppkastade av sådan jord, som här finns och sågo ut som vallar. De voro om sommartiden tämmeligen bevarade för regnskurar medelst tång, som var kastad över dem, men då våren uppbrast med sin tjäla, föllo de mycket sönder. På ett ställe sågo vi pilbuskar planterade uti dessa jordvallar till häckar, de där växte artigt, att man därav kunde se, huru väl och lätt häckar kunde praktiseras i Skåne.

Tång eller Fucus med Zostera, som här ofta äro uppkastade till gärdesgårdar, multnar änteligen till en skön jord, som sedan utföres på åkern och den göder. Eljest brukar icke lantmannen här att föra någon tång på sin åker, emedan han tror, att tången gör åkren sur, vartill han har mycket skäl, ty tången liksom laven (Lichen) bliver sur av väta och håller fuktigheten länge kvar, varföre ock gottlänningen förer tången allenast på sina sandiga åkrar, ty på lerjord tjänar han icke. Eljest bruktes tången här av idoge hushållare, att därmed täcka dyngstacken, varigenom gödslen skulle mindre utdunsta och förflyga.

Almarne Fl. 209 hade på sina blader stora vårtor eller papiller, höga som ett tvärfinger, och stodo i myckenhet på bladens övra sida. De sågo ut som oxelbär, släta, gröna och ihålige, utan öppning, om icke någon liten öppning sågs på undra sidan av bladet, vilken dock mest var igenläkt. När desse blevo äldre, öppnades ett runt hål på sidan nere emot bladet. Aphides eller en hop små kräk, som voro mörkaktige och hade en grå ull vid stjärten, vilken skylde kroppen, inneslutades häruti. De hade inga horn bort mot stjärten, och deras antennæ voro nog korta. De hoppade ock icke. När sådane hölsor sönderbrötos, förrän de fått den nyssnämnda öppningen, funnos i dem inga kräk med vingar, men några av dem fingo vingar just på den tiden, som öppningen skedde på deras hus, då vingarne voro klare, längre än kroppen och hade en röd kant nedantill.

Garn eller nät trodde somliga kunna tvättas utan såpa och salt så rent som någonsin med detsamma, om det allenast lades 8 dagar i blöt och sedan tappades med ett tvärträ, som hade många skuror, och åter upptvättades.

Migrän (hemicrania) hölt mig vid sängen min vanliga tid, av det jag i går smakade ett glas slåbärsvin. Denna passion, som ett par år plågat mig, fast sällan, hade jag i förstone svårt att rätt förstå, och hon kan tjäna androm till efterrättelse. Jag fick denna passion sällan av annat än köld med blåsväder, surt dricka, pounce och vin, som varit i jäsning. Jag kunde dricka som en annor några glas vin utan att därav få minsta gravitation, men fick jag ett vin, som varit i rörelse (pendulum), måste jag betala det alltför dyrt. Och har jag på åtskilliga ställen märkt, då jag knappt fått ett halvt lod rört vin i magen, har jag dock måst kännas vid min migrän, fast lindrigare, än om jag druckit ut hela glaset. Så snart kroppen fått ett sådant gift uti sig, märkes intet synnerligen på 12 timmar, mer än allenast att sinnet bliver mera håglöst för arbete; men så snart de 12 första timmarne äro förbi, försvinner all matlust, med katarr eller förstoppning i huvudet, halva huvudet eller högra sidan bliver tung med en trubbig och tvingande värk, vilken stiger och tilltager. Änteligen bliver det vita på högra ögat rött, och på slutet rinner ett hett vatten utur ögat, så mycket som kan gå uti en fingerborg; varpå rödnaden i ögat försvinner och huvudvärken alldeles förgår, att jag således kunde säga förut klockslaget, då jag skulle bliva frisk. Härav synes tydeligen vad första graden av kristallisation i vinet gör. Hos mig visade det sin effekt i migrän, hos en annor i hypokondri, hos en annor i podager etc. Härav följer, huru vin väl gör podager, men icke allt vin lika, och huru noga podagrici böra välja vin. Detta har lärt mig att icke lätteligen smaka vin på främmande ställen, där jag icke är desto säkrare om ett gott vin. Vi klaga ofta på vinet, men skilja icke ett gott vin ifrån ett skämt.