Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 28 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   27 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
29 juni  →


Junius 28[redigera]

Brunnen vid Nibla kyrka besöktes om morgonen, den åtskilliga drucko. Vattnet kom utur trenne källor, av vilka två allenast höllo mineral. Jag provade både dem och vattnet ifrån Gunnarslöv med lakmus, coccionell, violsirup, stinkspiritus, blysalt och galläpple. Vattnen hade ingen oart, höllo bägge järnmineral såsom våra rätta surbrunnar upp i Sverige men voro dock något svagare.

Beckjord (p. 224 fanns i kringliggande socknar på åtskilliga ställen. Hon bär härligt korn, då tjänlig väderlek infaller, men icke gärna råg.

Rudors Fn. 322 och andra fiskars ålder är mycket litet utrönt. Pastor Håfgård hade själv sett en ruda, som en bondgosse tagit vid Marsvinsholm med vatten uti en träsko och planterat henne hos sig vid Ma i Svensköps socken uti en källa, som där levat, till dess bondgossen för 10 år sedan dog 80 år gammal, så att samma ruda säkert levat över 70 år. Rudan hade mycket litet vuxit och icke varit över 1 kvarter lång och mycket mörk på ryggen. Det magra källevattnet lär icke kunnat givit henne tillräckelig föda.


Lind Fl. 432 växer icke gärna på betesmarken utan mest i ängar, där skogsbygd är. Om henne viste de som bott på bägge ställen att berätta, vad verkan dess löv hava på smöret. Jag såg i min barndom, att då korna efter bärgningen insläpptes i ängar, blev deras mjölk vidrig till smaken och seg, då grädden gjorde bubblor på den sura mjölken. Folket tillskrev denna egenskapen de många svampar, som vid samma tid uppväxa och av korna åtes, vilka otvivelaktigt även mycket skämma mjölken. Pastor Hörlin visste här med flera andra att berätta, att då korna få äta lindelöv, bliver smöret hårdare, vitt som talg, smakar illa och dåger föga till vintersmör, vilket stämmer in med den förfarenhet jag äger, att där mjölken blev ändrad av kornas insläppande i ängen, där växte ock mycket lindbuskar.

Oreoselinum Fl. 228 växte neder emot havssidan och stod nu i full blomma. Corolla albida. Petala inflexa, æqualia.

Cicuta Fl. 239 växte i kärren vid Sjörup, stor och mycken.

Hypochoeris scanorensis växte när vid havssidan.

Anthericum ramosum Fl. 267, den jag endast sett, då jag var på Gottland, växte överflödigt i sanden emellan Rörums och Vigs fiskeläger.

Orchis ustulata Fl. 726, den jag sett på Gottland och i Öland, växte nedanför Sjörup, vid havsstranden i Sunnereds skog.

Antirrhinum corollis acaudatis, calycibus corolla longioribus, Hort. Ups. 176. Antirrhinum arvense majus, Bauh. Pin. 212, är en ört, som vi årligen sått i trädgårdarna men icke vetat tillförene, att hon växer vild inom Sverige. Denna blev funnen i sandåkrarna invid havet nedanför Snörestad.

Runsten vid Sjörup nordost om kyrkan, norr om backen var huggen på en grov sten med följande text:

ᛋᛅᚴᛋᛁ᛬ ᛌᛅᛏᛁ᛬ ᛋᛏᛁᚾ᛬ ᚦᛅᛋᛁ᛬ ᚼᚢᚠᛏᛁᛦ᛬ ᚭᛋ᛬
ᛒᛁᚢᚱᚾ᛬ ᛋᛁᚾ᛬ ᚠᛁᛚᛅᚴᛁ᛬ ᛏᚢᚴᛅᛋ᛬ ᛋᚢᚾ᛬ ᛋᛅᛦ᛬
ᚠᛚᚢ᛬ ᛅᚴᛁ᛬ ᛅᚿ᛬ ᚢᛒᛋᛅᛚᚢᛘ᛬ ᛅᚾ᛬ ᚤᛅ᛬ ᛘᛅᚦ᛬
ᛅᚿ᛬ ᚢᛅᛒᚿ᛬ ᛅᚠᚦᛁ᛬

Ättplats låg i söder och invid Småstads kyrka, hög och rund som ett halvt ägg, som var helt täck.

Kalk förmentes bliva starkare, då han icke släcktes efter bränningen utan osläckt nedpackades i jorden, att där släcka sig själv långsamt.

Kläderne, som bönderna bruka här på orten, äro merendels 3 tröjor, av vilka kanten på den inre städse lyser under den yttras. Orsaken har ofelbart den våtkalla luften, som här är om sommartiden, varit till många tröjors bruk. Böxor brukas flere par av bönderna, av vilka det inre paret alltid är av linne. De hålla dem så nödvänndiga som fruentimren flere kjortlar.

Barkare kyrka var liten och täck. I den stodo alla apostlarne väl uthuggne i trä uti fullkomlig storlek och satte omkring väggarne. Här stod ett epitafium över Fred. Ulfeldt till Borsholm, som dog på Borsjö 1596, med dess fru Berätte Marsvin, som dog 1629.

Gunnarslöv, en sätesgård herr baron Sjöblad tillhörig. I trädgården växte vid pass 15 stora valnöteträn och många lågstammiga aplar, vilkas kronor voro skurne såsom korgar, att luften måtte spela i krona.

Herrshög låg jämte landsvägen emellan Gunnarslöv och Ystad, på vilken en fyrkantig, lång sten var upprest. Här ovanpå var en skön prospekt.

Plogen (tab. III, f. 4) drevs i åkren av bönderna, som hade 3 à 4 spann för vardera, av vilka oxarne alltid gingo närmast till plogen, och hästar voro merendels främsta paret. Oxarna spändes vid den långa dräkten med oket, som fästes vid slåerna h, i, k, och hästarne vid skaklarne med resp l, l, m. Plogskåret b gick helt trubbigt och nästan horisontellt och kniven e ristade förut. Bonden hölt uti handvidjorna d, d. Yxen var insatt i åsen a, att därmed slå kilarna upp och ned, att ställa plogskäret upp och neder. Gossen, som körde hästarna, ropade och sjöng, så att han måtte bliva heser, sin egen melodi med ett oändeligt hojtande.

Årdret (fig. 5), som brukades på slätten och sågs på åtskilliga ställen, var nästan så byggt som plogen men hade sällan mer än 3 par, av vilka det drogs.

Oket, som bruktes till oxarne, så vid plogen som årdret, låg över halsen och hophäftades under halsen med o, p, men ringen n fästes vid dräkten h, k. De många lederna på dräkten vore gjorde, att vändningarne vid slutet av fåran måtte bekvämligare ske. En som är ovan att se detta vidlöftiga kördon stannar i förundran så över skriket och den obändiga dräkten, som över själva plogskärets trubbiga inrättning, helst allt detta kunde ske med långt kortare begrepp; men en antagen plägsed, förfädernas auktoritet och vana ifrån barndomen gör, att sådant icke märkes av invånarne själva.

Landet in emot Ystad var på sjösidan sandigt och hade flygsand väster om staden men än mera flygsand på östra sidan, som sträckte sig långt bort.

Ord i Skåne och egna märktes följande: limme kvast, sters brygghus, klittiker tofflor.

Stek bruktes hos bondfolket att späckas med timjan och överläggas med honung, som smakade tämmeligen väl.

Gröt är här på landet bondens mesta föda, den han mest äter både morgon och afton, då gröten kokas om aftonen och om morgonen uppstekes eller uppvärmes.