Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 29 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   28 maj
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
30 maj  →


Majus 29[redigera]

Ravlunda kyrka låg mycket höglänt, omgiven med de härligaste fält, som sluttade på alla sidor och änteligen liksom instängdes med de skönaste skogar. Alltså hade hon den härligaste situation, som man i landet finna kunde. Pastor loci mag. Anders Thomæus, en man av mycken lärdom och politesse, gav oss här all handräckning.

Rökstuvor eller våningsrum utan skorsten beboddes ännu på åtskilliga ställen av bönderna, dem gammal hävd handhavde, fast icke nya lagen dem nu tillstäder. Husen voro av korsverke flätade emellan stolparna och med lera igenslagna. Stolparna hos de fattiga stå på stenar utan syll, där de hastigt förruttna. Innerst i förstuvan är en gruva eller vid spis nere på jorden, hög som en karl, och i stället för skorsten hava de tak inom huset av bräder, som lutar upp och inom vinden, som icke är högre i huset, än att man kan räcka dit upp med handen. Taket är av halm, så att alla vipporna eller axen hänga inåt vinden såsom en luden björnhud. Bort på taket, men långt ifrån spisen, är en liten fyrkantig, horisontell öppning, att den överflödiga röken, som passerat vinden, må änteligen gå ut och regn dock icke falla i spisen. Gavlarna på vinden äro här som allestädes på orten flätade med horisontelle spöd, att luften kan draga igenom dem. Bräderna eller taket över spisen är med sot så överdragit, som vore det med 2 à 3 tvärfingers beck överstrukit, och hela vinden är med sot, som fästat sig i halmvippen, så intagen som den tjockaste lav på gamla trän. Så många anläggningar äro här till vådeld, som dock sällan yppat sig i mannaminne, där likväl hos oss de fastaste stenhus ofta itändas, då en enda gnista fastnar i sotet av en skorsten, som dock för en månads dag blivit sotad, av vad orsak vet jag så litet, som jag det högt önskade veta, så att här är visst Herren, dårars förmyndare. Jag tror icke, att Assecurancecontoiret skulle vilja assesurera desse hus för 99 procent, om det sågo dem. I denna förstuvuspisen är en fyrkantig öppning på väggen inåt stuvan, där en kakelugn står inuti rummet. Denna är kubiskt murad med tegel utan skorsten. I honom inkastas eldglöden efter eldningen uti förstugan att värma stuvan. Leret, som här grovs, jäste med skedvatten, även som den fina undra sanden. Av detta leret slogs tegel tusende stycken för 24 öre s:mt, vilket väl torkades men ej brändes och bruktes inom huset, där det förmentes göra samma nytta som bränt tegel.

Åkerbruket här på orten är detta: Man göder ett tunneland åker ganska väl, vartefter det ej får någon gödsel mer än vart tionde år. Efter gödslen sås korn, andra året råg, tredje året vilar åkren, om icke ärter då sås; ity de landen, på vilka ärter sås, vila eller gödas aldrig, utan, som säges, göder själva ärtestubben jorden. Gödslen utföres vid denna tiden och utsprides å åkren, där den bliver liggande till nästa år, då kornet sås. Man skulle tro, att gödslen på detta sätt både bortdunstade av solen och bortflugne genom vädret, ehuru lantmannen påstod, det några försökt att straxt nedplöja gödslen, och att det misslyckats. Larsmässoråg såddes här sällan och slog aldrig felt, fast han mera utmärglade åkren än annor säd. Utjord var här vid Ravlunda mycken. Denna upptogs vart tionde år, på vilken första året såddes bovete, andra året råg och sedan icke mer. Om denna utjorden sås vart 6:te, 7:de eller 8:de år, bliver hon alldeles utmärglad, att hon bär ingenting, ja icke en gång ogräs utan ser ut som en bar sandhed. Rågen, som växer på desse torra land, bliver mager, men giver ganska vitt mjöl.

Åkerkål Fl. 546 växte oändeligen mycken i vårsädet. Åkerrenarna, som alltid äro branta och torra, men dock alltid feta, voro här betäckte med svenska höfröet Fl. 620, Cichorium 650, Echium 158, Anchusa 153, Carduus nutans 655.

Chærophyllum geniculis tumidis Fl. 244 växte här vilt.

Cichorium Fl. 650, som är sällsynt utom Skåne, växte på åkerrenarna endast och allena men hade ej ännu utslagit sina blommor.

Malva major Fl. 581, en ört som sällan ses utom Skåne, växte här kring Ravlunda kyrka.

Leontodon hispidum Fl. 628, den vi tillförene sett i Västergötland, växte överallt i ängarna. Som denna blomma icke ännu blivit examinerad till tiden, på vilken hon öppnar och tillsluter sig, vilken egenskap är besynnerlig ibland Tourneforts semiflosculosos, alltså utvakades blomman av en sjuk man vid sängen, och blev detta slutet, att hon öppnar sin blomma var morgon emellan 3 och 4 men sluter den tillsammans kl. 3 eftermiddagen.

Veronica folio Hederæ Fl. 18 fanns emellan buskarna vid gästgivargården.

Örtenamnen voro här följande: Hyoscyamus Fl. 184 hönsabale, Trollius 474 bullerört, Crista galli 503 skäller, Serpyllum 477 backtimjan, Calendula 712 solsvickor. Dennas blomkrage torkades och brukades i dubbel dosi mot saffran att färga med.

Kullar, lika ätteplatsar, lågo åtskilliga överst på höjderna omkring Ravlunda kyrka mitt i sädesfälten. Om desse äro rätta ätteplatsar, eller om de förorsakats av åkermannens körande kring backen, då jorden alltid stjälpes nederåt och det höga eller branta bliver kvarstående och ännu brantare, är svårt att säga. Men den höga kullen, som var rund lik ett halvklot och låg väster om prästegården, var med otrolig möda hopbragt av ålderdomen. En gammal sägen är här om denna, att sjöfarande i hedenhös upprättat högen till Neptuni ära.

Storating kallades en kulle av klappur söder om Ravlunda. Om denna varit grav till danske kong Halvdan den svarte eller någon annan, skall gör mig lika.

Svärtingkulle var en annor dylik hög av samma art, som ej låg långt ifrån den förra. Folket berättade, att en konung Svart här skolat blivit begraven.

Stenar till gamla minnesmärken voro många upprättade på ett fält sudost ifrån Ravlunda.

Cardamine amara Fl. 560 (It. Westgoth. 26) växte vid den sköna källan, som utflyter med dubbelt lopp söder om Ravlunda.

Scarabæus frisicus Fn. 351, ett sällsynt insekt upp i Sverige och halvparten så stor som en ordinär torndyvel, var allmän på de sandige fälten här i Skåne.

Papilio Argus dictus Fn. 803 fanns parad. Honan skildes ifrån hannen med fläckarna, som sutto vid kanten av undra ringen, vilka voro på hannen brandgula men på honan bleka.

Ormar äro ganska sällsynta vid Ravlunda.

Havet låg en kvart ifrån kyrkan åt öster. Sjömist kom flygandes som en tjock rök ifrån havet.

Marsvin Faun. 266 fångades i havet med nät, som utlades på djupet, där desse valfiskar pläga hålla sig. Näten voro av en dubbel tråd, tjockt som segelgarn. Var maska var 7 kvadrattum. Tennelen var ett smalt rep, tjockt som lillfingret. Hela nätet var sexton famnar långt, och några sådana nät häftades tillsamman i en länk. Marsvinen följa ofta sillen, den de äta och hopveckla ofta näten för fiskarena. Marvinen, som bestå mestedelen av fett, kokas till tran för lampor, men köttet förkastas merendels.

Foreller funnos i myckenhet uti floden, som gick ifrån Andrum till Ravlunda gästgivaregård.

Ål fångades vid havsstranden på vissa ställen uti augusti och septembris månader med därtill gjorda håvar, och det i otrolig myckenhet.

Albo härad kallades denna trakten, som fått sitt namn av ål, vilken på danska heter Aal, för denmyckna och stora ål, som här fångas.

Rav eller bärnsten finns här vid havsstranden i små stycken, varav Ravlunda ofelbart fått sitt namn.

Ora kallas här på orten höga backar med skog övervuxne. Emellan Söljesborgs ora och Stenshuvud går en vik inåt landet till Åhus. Ifrån Ravlunda sågs Söljesborgs ora i nordost.

Husen voro här på orten överallt byggde med korsverke och hopslagne med ler. Vart och ett trä i väggen hade mestedelen sitt egit namn, som bör väl förstås av häradshövdingar och synesmän. Understa stocken, som var i stället för syll, kallades fotträ AA. Överste stocken, som låg under takfoten kallades överträ BB. De stockar, som stodo perpendikulära på fotträet och uppehöllo överträet kallades stolpar CCC. Däremot kallades löshult DD de tvärstockar i väggen, som gingo mitt på väggen och voro i bägge ändar inhuggne uti stolparna, som allmänt sker uti mangårdshusen, men listoträ EE heta desamma tvärstockar på ladugårdshusen, som icke inhuggas i stolparna utan fastnaglas utanpå. Snestyven kallades stöden i väggen, som gingo ad angulum acutum ifrån fotträet till stolpen nedanför löshultet. Allt detta virket bestod merendels av ek. Emellan denna byggnad voro perpendikuläre stakar eller käppar insatta, emillan vilka halm eller spö inflätades, mest av hassel, vid vilka leret på bägge sidor tillslogs, samt då detta torkats och något spruckit, överströks andra gången med ler att bliva tätare och jämnare. Leret, som härtill tages, är icke av det fetaste utan något sandigt av sig självt och icke med sand blandat. Det är kvinnfolkens arbete att klene väggarne, då manfolken älta leret, för vilka det är oanständigt befatta sig med kleningen.

Taken på husen voro alla av halm, vartill tages råghalm, men finnaråghalm eller larsmässoråghalm var till taken den sämsta, ty han ruttnar snarare. Överst på ryggåsen rida vårdträden, som äro ett par alnar långa, två och två tillhopahäftade i kors, ett kvarter nedanför spetsen, vilka hålla halmen tillhopa, emedan torv, som därtill brukas på andra ställen, kan icke här på slätten ernås.

Bryum rurale Fl. 900 hava botanisterne kallat en mossa, som gärna växer på taken liksom små tuvar. Denne ser helt torr ut om sommaren, men om hösten grönskar och kröker han sine blad tillbaka med ett hår i ändan. När en sådan mossa upp i Sverige begynner växa på halmtaken, rives den bort av idoga hushållare, helst som de mena, att hon röter taket, men här i Skåne täckte denna mossa esomoftast hela halmtaken, helst på norra sidan, och då taken blivit gamla, vart hon ofta lång som ett finger, att man ej såg minsta tecken till halm. Bönderna påstodo med en mun av en långsam förfarenhet, att de tak, som således voro med denna mossa överdragne, varade ganska länge och blevo beständigare, vilket tycktes så mycket mera sannolikt, som vädret eller sparvar då icke kunna skada dem, och mossan uppsuper all väta, varav röta kommer.

Kläderna, som folket brukade här på orten i vardagslag, voro för manfolken svarta valmarströjor, linbyxor och träskor. Deras skjortkraga var något stickad. Kvinnfolken gingo i särken med grått förkläde och träskor samt hade ofta en list om livet.

Åkrarna sudväst om Ravlunda kyrka voro lerblandade och jäste med skedvatten. Alltså bestod de av jordmärg och sand. I dessa växte kornet bättre och frodigare, men rågen, som älskar sand framför annor jordmån, var föga bättre än på andra ställen.

Bi gåvos även här, fast icke i den myckenhet som vid Köpinge och Vittskövle, ehuru här såddes nog bovete; men invånarne trodde, att denna ort ej kunde draga så många kupor, och att var ort kan föda ett visst antal med bi men icke mer. Honungen här i Skåne är mera vattenaktig, mindre söt och alltså sämre än i Småland. Vesper Fn. 989 inställte sig vid bistockarna att röva honung, och bålgetingarna Fn. 988 fångade bien som höken hönor. Men utom denna olägenheten gives ofta rovbi, som flyga ifrån grannarnas bistockar att röva eller stjäla andra biens honung, det man dock icke märker av de bi, som ligga på ett ställe. Att förekomma ett sådant tjuveri, sades vara praktiserad, att man på en dag instänger sina bi i stockarna med pennar för ingången, att bien hava väderväxling, och sätter vid bistocken jäst med fint arsenicum hopblandat. Då tjuvbien komma på rov, suga de jästen, föra den hem, dö själva och döda sina ungar, vilket itereras några gångor om året. Men om detta är lagligt eller icke, lämnar jag till juris consultis.

Våningsrummen överallt på Skåne slätt, där korsverkshus brukas, äro mycket kvalmige och fuktiga, så att allt vad som ställes under sängar, bord och bänkar, blir hastigt mögligt, fastän landet består här av fin sand, till ett klart tecken att alltid denna sanden håller sig dävig, då han är hoppackad.

Resan till Andrarum, kvart 4 ifrån Ravlunda.