Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 30 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   29 maj
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
31 maj  →


Majus 30[redigera]

Andrarums alunbruk, fr. grevinnan Piper tillhörigt, har blivit inrättat år 1637. Dess situation var densamma som allmänt här i skoglanden, hög, kullrig, avskuren med långa, smala dälder, som bestodo av sand, under vilken på 3 à 6 famnars djup låg rena alunskiffren, som gick så djupt, att man ännu ej i honom funnit botten, fast försök sades vara gjorda med 200 alnars schakt. Det är ock troligt, att all denna trakten, som är lika situerad, ligger på lika skiffer.

Skärpningen var i dalen på norra sidan av backen, där torven först avröjdes. Sedan kastades den överliggande sanden nederåt, då rena skifferklyften låg kvar, som ej bröts så mycket på djupet som på längden, vilket redan gick till några tusende alnars fält. De höga varpen av utlakad, livfärgad och rödaktig skifferjord gåvo denna gruvan anseende. Själva alunskiffern var nog fast, helt svart, fräste icke med skedvatten, lämnade svarta karaktärer, när man skrev på honom. Ibland honom funnos inga synnerliga bergarter utan svartbollar, kes, kalk, ockra, petrifikater, spat, alabastriter.

Kulestenar, arsenicum schisti lenticularis atri (Syst. Nat. 6, p. 170), som på Öland kallas svartbollar (It. Öland 78), voro här nog många ibland alunskiffern. De hade storlek ifrån en hasselnöt till några skeppunds tyngd, till skapnaden som linser eller globi compressi, becksvarta, upplöstes av luften till mylla, men senare än de öländska, då man såg dem bestå liksom en rödlök av lameller eller hinnor, fastän de voro till konsistensen ganska hårda och kompakta. Merendels fanns uti dem mot deras centrum någon pyrites ferri, som gick strimvis. I elden gingo de sönder med smäll, och då luktade de; men förkastades såsom oduglig malm.

Kesaren voro dels utan figur, vilka höllo järn och svavel, gåvo eld mot stålet, fast de voro mera gula, som en kopparkes. Dels fant man ock kesar, som voro helt runda, till ett tecken att de höllo arsenicum.

Alabastrites eller marmor fixum, filamentis perpendicularibus parallelis (Syst. Nat. 6, p. 152) var ej sällsynt emellan horisontella skifferstenen och stod perpendikulärt med sina fibrer och jäste med skedvatten.

Selenites spatoso-gypsea rhombea (Syst. Nat. 6, p. 162) var en fin spat, som låg på skifferlamellerna såsom ett salt och var rombisk samt genomskinande som ett vatten.

Kalk fanns här i alungruvan av tvåhanda slag, en hel svart, som skimrade i brottet med svarta spattärningar och jäste med skedvatten. Denna kalken var här och där blandad ibland skiffern, men uti västra delen av gruvan låg under själva skiffern en stor häll, som var grov, ljusgrå, dunkel, tät och hård, som vid bränningen gav ett blekt kalkmjöl.

Petrifikater funnos så i den grövre eller sist omnämnde kalken samt mest och besynnerligen i själva skiffern. Desse petrifikater voro endast av två slag, ganska allmänne och ofta så många, att man kunde tycka det hela skiffern på vissa ställen av dem endast och allenast vore hopsatt. Det ena slaget liknade insecta coleoptrata, som voro intryckte i skiffern och dels med kesstrimmor utritade, dels ock liksom med ett vitt skal överdragna. Desse petrifikater kallas lapides fissiles nigri aluminares insectorum vestigia & figuras varias exhibentes, collecti in celebratissima lapicidina aluminaria Andrarumensi in Scania. (Act. Upsaliensia 1729, pag. 494, tab. 496 & 497). Artigt av sal. arikiatern Bromell framställt. Här på själva rummet betjänte vi oss av tillfället att utrannsaka figuren noga och tydeligen, då vi funno, att desse petrifikater, ehuru de ej voro större än stora coccioneller, äro dock desamme, vilka jag tillförene framställt och avritat i Öländska resan 147 & It. West. 87 & 88, och det så säkert, att ingen av eftervärlden bör därpå tvivla, ty dess corpus articulatum med dess pedes och striæ naturales äro alldeles desamme som i Öland och Västergötland, fast där så stora som handlogen, men här i Andrarum ej större än flugor. Det andra slags petrifikatet här i skiffern liknade hopkramade ärter med sitt hilo eller näv, vilket även är artigt avritat av arkiater Bromell in Act. Upsal. 1729, p. 527. Men det var mig omöjeligt att determinera intryckningen, vilken ser ut nästan som en hästsko, inom vilken en konvex, oval intryckning med en tvärlinea märktes. Detta petrifikat fanns här i myckenhet, dock mindre allmänt än det förra, och var ej större än en ärt.

Tophus aluminalis griseus fästade sig såsom en vinsten på inra sidan av lutkistan samt satt emillan lakkaret, uti vilket vattnet, som utsupit alunen, samlas och kvarhålles. Denna var ett finger tjock och så hård, att han knappt kunde brytas med fingrarna. Han såg ut som ett petrificerat träd och jäste ej med skedvatten.

Tophus aluminaris coctus var en sten, som växte i botten på alunpannorna, där alunluten kokades. Denne hade fasthet och utseende som en marmor, var grå, inuti något spräcklig, kantig i brottet och gav ingen eld mot stålet.

Ochra flava var det slamm, som upptogs på botten av kylfaten, där alunvattnet efter kokningen svalade och deponerade sitt sediment. Detta upptogs, bortfördes, dekanterades och brändes till en skön, röd färga.

Alunen kristalliserades sist i stora fat lika som vinfat. Sedan alunen var kristalliserad, avsloges gjordarna på fatet. Då kimmarna borttogos stod en ofantelig stor aluncylinder kvar, ofta till 400 lispunds tyngd, vilken inut var något hålig och uppfylld liksom med stalaktiter, på alla sidor inåt vände, där man inuti ser de aldra tydeligaste kristaller. Desse slås slönder, då man får merendels 17 lagliga tunnor av 17 lispund tunnan. Fyra à femtusend tunnor tillverkas vart år, vardera räknad till 22 à 24 daler silv:mt tunnan. Processen med lutning, lakning etc. hade sig allt på samma sätt som vid alunbruket Mulltorp, se It. West. 68.

Stengärdesgårdar begynte nu mer anläggas häromkring, sedan alunbruket begynt köpa av bönderna deras brottgärdesgårdar och därföre giva bönderna 8 styver lasset, för vilket köp bonden kan sätta upp stengärdesgårdar, som äro långt beständigare.

Utgångsmärrar eller hästkreatur, som här gå hela vintren ute, äta av buskarna och föda sig själva.

Klåsten kallades här på orten quartzum.

Korngrodorna skreko mot aftonen, liksom man hade på långt håll och halva milen bort ringt med stora klockor, fastän de voro nog nära i pussarna. Det faller mig helt sällsamt före, att detta djurets läte skall höras liksom långt bort ifrån. Om man om sommartiden välver ett ämbare över huvudet och i en sjö drar sig neder under vattnet och då ropar i ämbaret, höres det på samma sätt långt ifrån. Sicilianska poeten berättar om Herkulis dräng Hyla, som gick ut att taga sig ett ämbar vatten i källan; men nymferna, som blevo kära uti honom, drogo honom ned i källan. Herkules begynte ropa efter drängen, som var så länge, då han svarade med så dum och svag röst, att han trodde honom vara hela 3 kvarten ifrån sig, där dock källan var invid honom, ävensom våra korngrodor. Bönderna kalla detta slaget av grodor korngrodor, emedan, då de begynna höras, kommer rätta såningstiden för kornsädet.

Natten kom på, och vår hedervärda pastor, som ledsagade oss till alunbruket, följde oss ock tillbaka till sitt Ravlunda.