Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 6 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   5 juni Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
7 juni  →


Junius 6[redigera]

Väderleken varade ännu på tredje dagen med kallt regn och blåst från nordan, som hade det varit på sena hösten. Sådant väder, som här blandar sig med den fagraste sommar, plägar icke gästa oss upp i landet vid denna tid. Vi kunne härav föreställa oss, vad obehageligt höst lärer här som oftast följa på den ljuvligaste sommar.

Storkar sågos här i Skåne mest vid byarna, där de byggt sina boen som de största ressel i de högsta trän. Inbyggarena räknade för gott märke, att denna fågel hölt sig vid husen, och därföre att ännu mer bekväma honom att logera hos sig, hava de esomoftast huggit tuppen av det högsta träd vid husen och däruppå lagt ett vagnshjul, att fåglarne härpå måtte kunna byggga. Storkarne fara bort var höst. Om de fara till de varma länder, eller om de vila på sjöbotten med svalorna, är ännu ovisst, men de komma igen vart år och bygga på samma bo, som änteligen blir ganska stort av riskvistar. Nu sutto de små ungar i boet, och den ena storken stod på sidan av boet att liksom över ungarna hålla vakt, medan den andra var ute på värv. Storkarna gjorde ingen skada utan snarare gagn, med det de plockade bort alla ormar och grodor där på nejden. Storkarne våga sig sällan högre upp i landet, än där Skånes mildare klimat slutas, vilket är ett stort prov om klimatets differens i Skåne, och att fåglarna ävensom trän och växter hava sina landamären, över vilka de sällan få skrida. Hela tjogen av sparvar hade innästat sig under sidorna av storkens bo, att där bygga och utkläcka sina ungar emillan kvistarna, dem storken ädelmodigt låtsade sig icke se. Emellertid underhöllo de en ständig musik för honom och hans ungar.

Träden vid gårdarne voro merendels hyll, alm, ask, pil.

Tyskpil Fl. 813 kallades här på orten korgpilen, som var allmän vid alla gårdar och växte här större, än jag sett henne på andra ställen. Jag såg henne 15 alnar hög och tjock som en karl, där hon var tjockast. Hon brukades så till att fläta gärdesgårdar utav som till halmtaks bindningar.

Scorzonera Fl. 647 växte mycket i ängarne, men jag såg aldrig någon äng, där denna ymnigt växte, som icke i lika proportion var av svin uppgraven, vilkas smakeligaste mat dennas rötter äro. Är alltså ingen förmån för lantmannen att hava denna växt i sina ängar, om han eljest vill hålla svin.

Åkersenapen gjorde även här kornåkrarna på flera ställen helt gula.

Landet emillan Gärsnäs och Tunbyholm var väl slätt, men som det mer gick uppåt landet, så fick det flera kullar på sina fält. Vid Listarum, 1 kvart förrän vi komma till Tunbyholm, gjorde landet en högre avsättning och blev mera ojämnt. Söder om denna avsättningen, som med sin utsida liknade en brant ås, var en torr mosa, där folket skuro sin torv i kärret på de ställen, där deras fäder fordom metat sin fisk. På denna trakten, allt ifrån Cimbrishamn där flisan begyntes, hade vi föga sett någon flinta på marken. Bönderna sådde här på åkrarne icke mera några bönor, sällan ärter, vicker eller bovete, så att denne slätten är nog åtskild ifrån den förra. Ju längre man kommer inåt landet, ju mer blir det stenigt och ju starkare murar bruka bönderna till gärdesgårdar.

Frossan hade varit ganska sällsyn i vår på denna orten och Cimbrishamnstrakten, fast han gått i svang i Stockholm nästan mer än i mannaminne, oansett att alla stugor här på orten äro unkna, kvalmiga och fuktiga, att man skulle tro, det var människa, som låge här en natt, skulle få frossan.

Åkerbruket här på orten sker således: Åkren vilar vart tredje år, då han efter vilan vid Michaelsmässan uppristas långsåt, sedan han förut om somaren blivit gödd. Om våren därpå tväras (snedas) denne åkern ad angulum acutum, harvas. Efter åtta dagar, om någon gröda märkes på åkern, köres han åter på annat sned och harvas. Härpå sås korn, vilket yrkas neder med aldret, harvas och sedan rullas med välten, åtminstone på lerjord. Om hösten, sedan kornet är bärgat, plöjes åkern om Helgomässotiden och sås med vinterråg och sedermera harvas. Gödningen sker om sommaren, förrän kornsädet året därpå sås, då gödslen vid denna tiden begynner utföras och utspridas på åkren, varest han får nog utlakas, utblekas och bortblåsa, tills hösten kommer. Plog brukades här icke till kornsädet, om icke jorden länge vilat, och är icke alltför mycket hopvuxen av ljungpinnar och käringtarmar. Plogen i Skåne är en ofantelig maskin, för vilken bonden spänner 4, om icke flera par dragare. Då man frågar bonden, varföre han brukar en så tung plog och ingen lättare, kstar han skulden på åkren, som så starkt blivit igenvuxen av förenämnda sega rötter.

Ljungpinnar Fl. 623 hava de segaste rötter, så att plogen med alla sina dragare måste ofta stanna, och bonden nödgas fram med yxan att hugga dem av. Rötet Fl. 105 lägger sig här för harven ofta till några famnar, vilket torkas som i Småland och sedan utsprides följande året såsom gödsel (p. 82). Plogen går djupt, vänder jorden, torkar och fördärvar dessa rötter, men detsamma sker i Bergslagen med en liten plog och ett par hästar, sedan risten gått förut, där de uppköra lindarne, som hela 10 åren vallat sig. De som jämföra skåningens och bergsmannens olika plog stanna i förundran över skåningens; men de känna intet rätt käringtarmarne och ljungpinnarne, vilka i alla tider kallats Onosis och Resta bovis, icke utan orsak.

Kälingatorma Fl. 410 (eller käringetarmar), vilkas ört även här på orten kallas blåbärabusken. Desse rötter äro föga bättre än ljungpinnarne, krypa längre under jorden och ganska svårt utrotas. Jag har mycket litet sett dem i åkrarne upp i landet, utom något litet i roslagsåkrarne, men ljungpinnar växa alldeles icke i åkrarne ovan Skåne.

Satyrium scanense Fl. 733 växte mycket i ängarne kring Tunbyholm och stod nu i full blomma. Denna ört är rå rar, att jag aldrig sett henne tillförene vilt växande. Caulis simplicissimus spithamæus. Folia quinque vel sex, quorum inferiora ovata, superiora lanceolata. Spica florum terminalis oblonga. Flores albi, parvi. Petala tria exteriorata erecta, ovata, interiora, duo ovata, conniventia, Nectarii barba parva, trifida; laciniis lateralibus acuminatis. Intermedia majore, obtusiore. Nectrarium pone obverse ovatum, seu calcar obtusissimum.

Aira lanata Fl. 67 växte vilt i ängarne.

Lotus floribus umbellatis, filiquis pendulis, caule erecto, Hall. Helv. 571 växte ibland buskar i lundarne, och kunde man tydeligen se, att ehuru densamma var mycket större och upprätt växande, förändrades hon dock ifrån den andra (Fl.609) endast genom rummets art.

Myagrum monospermum Fl. 542 fanns allmänt på åkerrenarne, så att ehuru denna endast tillförene varit funnen vid Stockholms åkrar, bör hon dock räknas för svensk, ty hon var på många ställen allmän i Skåne.

Örtenamn voro här på örten: Scorzonera Fl. 647 ringormaört, Anemone 450 vitlock, Arnica 684 S:t Hans blomma, Hepatica 445 blålock, Cyanus 710 duvestol.

Vicken Fl. 601 sås här sällan men i Villands härad vid Kristianstad i myckenhet, där bonden tager 1 skäppa vicken, 2 skäppor korn och 3 skäppor råg till sitt bröd (pag. 110).

Hör eller lin sås här något, men det mesta och bästa växer i Gyinge härad, i Stoby, Sandby, Gumlösa och Sörby socknar, där det brötas på ett artigt sätt, då gubbar och käringar rida bröten och styra bakom.

Bönderna uti Gyinge härad äro ibland skånska bönderna, efter mitt tycke, de starkaste,idogaste, tilltagsnaste och muntraste.

Dieten förändrar oändeligen mycket inbyggarena i ett rike. En norländisk lapp lever endast av kött, fisk och fågel, blir därav liten, mager, lätt, vig. En bonde däremot i Sveriges södra provinser, på Skåne slätt, som äter ärter, mycket bovetegröt, och vars mesta föda består ex vegetabilius farinaceis, bliver stor, grott, styv, stark, sen, tung.

Bröd brukas här endast i stora limpor, varföre bonden måste baka var vecka, att limpan ej skall möglas eller torkas, vilket är nog besvärligt.

Mjölkningen av koerna sker här på orten 3 gångor om dagn, morgon, middag, och afton; men fåren mjölkas allenast om morgnarna, ty lammen avskiljas ifrån mödrarne om aftonen, och om morgonen efter mjölkningen tillsläppas de hela dagen.

Fåren, som gingo här på fälten i bet, lämnade en hel hop växter åt annor fänad, ehuru de noga bortplocakde alla andra örter. De som av dem lämnades voro förnämligast: Thlaspi campestre Fl. 531, Arenaria multicaulis 373, Viola tricolor 721, Potentilla argentea 417, Cerastium viscosum 379.