Carlyle/02
| ← I. Under puritansk fostrarvård. |
|
III. I tvivelskamp. → |
II.
Prästkandidaten blir skollärare.
Fjorton år gammal kom Carlyle i november månad
1809 till Edinburgh för att idka studier vid universitetet
där. Vägen dit hade han liksom andra skotska studenter
på den tiden tillryggalagt till fots i sällskap med en
äldre kamrat. Många nätter fick han på denna vandring
tillbringa under bar himmel eller hos fåraherdar.
Carlyle njöt i fulla drag av naturens skönhet. Med
högtspända förhoppningar höll han sitt intåg i »andens
stad, inhöljd i jordisk glans.»
De skotska studenterna där fingo emellertid öva sig i allehanda försakelser. Sparsamhet ligger ju skottarne i blodet. Likväl finnes det inga skäl att antaga, att den skildring, Carlyle i »Sartor resartus» giver av sitt studentliv, överensstämmer med verkligheten. Denna bok framträder ju ej med anspråk på att vara en verkligt autentisk självbiografi. Och när vi läsa Carlyles skrifter, måste vi städse ta med i räkningen hans redan tidigt framträdande benägenhet att överdriva allt. Den, som ej alltifrån början lägger märke därtill, kommer alltid att missförstå Carlyle. Hans tal om »ett rikligt mått av jordiska bekymmer» och »brist på pengar» stämmer illa samman med de meddelanden, vi äga från andra håll. Enligt dessa for dagligen en vagn från Ecclefechan till Edinburgh och medförde potatis, mjöl, smör och ägg. Kostnaden för logi kunde ej hava varit stor, ty två eller tre studenter plägade dela rum. Dessutom är det bekant, att föreläsningar höllos blott under november till och med maj månad. Den övriga delen av året tillbragte Carlyle i sitt hem.
Fjortonåringens universitetsstudier måste naturligtvis bära prägeln av en omedelbar fortsättning på den i latinskolan meddelade undervisningen. Meningen var, att Carlyle skulle bliva präst. Det hade alltid varit hans mors älsklingstanke. Det teologiska studiet vid Edinburghs universitet omfattade tvänne kurser, nämligen först en fyraårig förberedande kurs, vilken omfattade de klassiska språken, filosofiens olika discipliner och matematik, och sedan en likaledes fyraårig teologisk kurs. Carlyle genomgick fullständigt den förstnämnda.
Carlyles omdömen om sina lärare och deras sätt att leda de unga studenternas utbildning äro påtagligt överdrivna. »Det är» — säger Carlyle — »min smärtsamma plikt att säga, att med undantag av universiteten i England och Spanien vårt var det sämsta av alla hittills grundade dylika läroanstalter.» »De hungriga små» — fortsätter han något längre fram i boken — »skådade upp till sina andliga vårdarinnor, och i stället för mat bjöd man dem östanvind.» Men det var — säger han — icke »förgiftad föda», som ju är »värre än absolut svält». Carlyles klagomål synas emellertid vara riktade mot professorerna utanför den matematiskt-naturvetenskapliga fakulteten, för vilkas ämnen han själv då ej hade något vidare intresse. »Dessa professorer» — säger han — »vid det ej namngivna universitetet levde lugnt och bekvämt endast av ett rykte, uppkommet i förgångna tider och då hopsatt av en helt annan klass av människor.» Det är betecknande för Carlyle, att det endast var hans matematiklärare, professor Leslie, som han bevarat i tacksam hågkomst. Särskilt hade denne lyckats väcka Carlyles intresse för geometri såsom »den ädlaste av alla vetenskaper.» För de övriga i den förberedande kursen ingående ämnena intresserade han sig föga.
Vad särskilt filosofien beträffar, blev han nödsakad att reda sig nästan helt och hållet på egen hand. »I den vilda öknens ödslighet» upptäckte han, att »självhjälp är det dyrbaraste av allt, vad man kan äga». Någon kamp för att vinna en självständig livsåskådning spåra vi ännu ej hos Carlyle. Enstaka tvivel i religiösa frågor plågade honom emellertid. Och särskilt de i evangelierna omtalade underverken sysselsatte mycket hans tankar under dessa år.
I moraliskt hänseende blev han utsatt för svåra frestelser. »Våldsamma angrepp riktades mot hans eldiga naturs djup.» Då drog han sig tillbaka in i sig själv med »ett visst tungsint medvetande om sin verkliga, inre överlägsenhet». På det sättet blev han visserligen besmittad, men ej förförd.
Någon plugghäst var icke Carlyle, såsom några av hans biografer velat förvandla honom till. Han var visserligen mycket flitig och mångintresserad, men han försmådde ej heller gemytligt samspråk i kamratkretsen. Enstöringstypen har ej i Carlyle någon representant. Han hade tvärtom ett starkt utvecklat behov av sällskap och var — liksom under hela sitt liv — en vänsäll man.
När den förberedande kursen var lyckligen genomgången 1814 lämnade Carlyle universitetsstaden. Det var nämligen tillåtet för dem, som ville bliva präster, att bedriva sina studier hemma på egen hand på det villkoret, att de under de sex första åren och stundom längre infunno sig i Edinburgh för att genomgå de fastslagna prövningarna och hålla provpredikningar inför den teologiska fakulteten. Carlyle beslöt att bliva en dylik »partiell teologie studerande». Men knappt hade han fattat detta beslut, förrän han fick höra, att matematiklärartjänsten vid latinskolan i Annan var ledig. För att icke längre ligga sin far till last anmälde sig Carlyle till den föreskrivna prövningen och genomgick denna med seger. Nu fick Carlyle 70 £ årligen — en glänsande årsinkomst i hans fars tycke. Men det var likväl ej utan svidande hjärta, som Carlyle så slog den föregående planen ur hågen. Helt hade han likväl ej därmed uppgivit den teologiska banan. Vad som emellertid gladde honom var, att han genom sin tjänst i Annan kom att bo så nära Mainbill, dit familjen Carlyle nu hade flyttat.
Det låg en dämpare över Carlyles lärareverksamhet. Han kände sig själv ofärdig och därigenom ur stånd att rätt undervisa andra. Det var så svårt för honom att tala om saker, som han ännu ej hade helt genomtänkt.
Under de tvänne år 1814—16, Carlyle var lärare i Annan, lärde han sig tyska språket och började stifta bekantskap med den tyska litteraturen. Så t. ex. förtäljer han, att han läste med stor förtjusning Goethes »Faust» för första gången vid ett »uttorkat landsvägsdike» i Mainhill.
Redan vid denna tidpunkt kom Carlyle till klarhet över att han var »olik alla andra». Och denna idé fastnade i hans själsliv och blev »den första källan till tendenser, som kommo tydligt nog till synes i hans liv.» Carlyle välvde ärelystna planer. Det framgår obestridligt av flera bland hans ungdomsbrev. Så t. ex. skriver han till sin gode vän Thomas Murray i augusti månad 1814, att han länge bett ödet, att han en gång skulle få ett berömt litterärt namn — något, som i hans ögon var mer värt än allt annat, vad denna »smutsiga planet» kan skänka. Det var adertonåringens ljuvliga, men dimmiga ungdomsdrömmar.
Matematiken fångade fortfarande lejonparten av hans tid och intresse. Men den tiden skulle komma, då ej heller denna kunde skänka honom tillfredsställelse.
I Kirkcaldy i närheten av Annan var Edvard Irving föreståndare för en skola. En del av föräldrarna där voro emellertid missnöjda med Irving, vilken de funno alltför stel och sträng. De slöto sig samman och vände sig till några professorer i Edinburgh, och dessa rekommenderade Carlyle. Denne blev nu föreståndare för den gamla sockenskolan, vilkens dåvarande rektor, den gamle John Hume, beviljades avsked med pension. Det var alltså som Irvings konkurrent, som Carlyle kom till Kirkcaldy 1816. Men förhållandet mellan de bägge männen, som dittills blott varit ett flyktigt bekantskapsförhållande, utvecklade sig här till ett verkligt intimt vänskaps förhållande.
Detta blev för Carlyle av ofantligt stor betydelse. Irvings »sköna, manliga, vänsälla väsen» smälte den tystnadens is, som länge omslutit Carlyles själ. Han fick lust och tillfälle att lägga fram i ord sitt hjärtas tankar. Men till och med i förhållande till Irving var Carlyle förbehållsam, när det gällde att röja den inre nöd, vari han då befann sig.
När Irving, som var en utomordentligt rikt utrustad predikant och en i sällsynt hög grad hjärtevinnande människa, följde en kallelse, som han fått till att bliva predikant i Edinburgh började Carlyle att vantrivas vid sin läraresyssla i Kirkcaldy. Han upptäckte, att han ej var skapad till att vara skollärare. En sådan klagan läsa vi aldrig i breven före denna tidpunkt. Men nu tyckte han, att lärareverksamheten stod i vägen för hans framgång, och allt mer mognade det beslutet hos honom att övergiva Kirkcaldy.
Det synes också stämma med verkligheten, att Carlyle mycket litet passade för en lärares kall. Han saknade den viktigaste bland alla läraregenskaper, nämligen tålamod. En bland hans elever, som senare blev prost i Cupar, har skrivit en skildring av sin lärare. Den ställer ej fram Carlyle i den ljusaste dager, men den har också visat sig vara mindre tillförlitlig. Vissa drag torde emellertid helt visst återspegla verklighet. Hans satiriska, stundom sarkastiska anmärkningar voro fruktade. Sällan använde han kroppslig aga. Men han höll strängt på respekten. »Särskilt grymt» ropade han »dumrian» och »idiot» åt dem, som han tyckte förtjäna det. Med uppmuntran var han njugg. Han hade stora kunskapsfordringar, och han kunde knappt finna ord för att uttrycka sin avsky för dem, som hade tröga fattningsgåvor. Och prosten i Cupar berättar, att Carlyle plägade gå omkring i klassen och »knacka dem i huvudet med knogarna, medan han sade dem, att dylika huvuden aldrig skulle bliva värda det pris, som hattar eller klippning kostade, även om mödrar och tanter samma morgon hade kammat och kysst dem än så mycket och i from förvåning välsignat dem, som om de voro till brädden fulla med de sublimaste idéer och infall.» Ofta kom Carlyle i konflikt med mödrarna, vilka enligt hans mening klemade bort sina barn. Varje lägligt tillfälle, som yppade sig, till att förödmjuka de bortskämda sönerna till de »puddingätande» grosshandlarna blev av Carlyle noggrant utnyttjat. En dag hade några bland pojkarna tagit en åsna in i skolsalen, och en av de dristigaste upptågsmakarna red som bäst på den med böcker behängda åsnan runt omkring i rummet, då Carlyle trädde in alldeles oförutsett. Fasan liksom förstenade dem alla. Men Carlyle brast ut i skallande gapskratt — något för honom synnerligen karaktäristiskt. Han gick fram, klappade åsnan på huvudet och betygade, att hon var »den klokaste och bästa elev, som Kirkcaldy dittills hade sänt honom.» Såsom straff måste upptågsmakarna två och två vandra i procession med åsnan i spetsen en hel timme. Under tiden satt Carlyle på katedern och följde uppträdet — såsom prosten i Cupar säger — »med en egendomlig blandning av munterhet, förakt och vrede» i hela sitt minspel. Alltemellanåt brast han ut i gapskratt. Det ligger emellertid i öppen dager, att dylika tillvägagåenden bidrogo att vidga klyftan mellan Carlyle och gossarnas föräldrar och därigenom även göra livet för Carlyle mindre angenämt i Kirkcaldy. Likväl stod han städse på god fot med några av stadens bästa borgare, särskilt med bankir Swan.
I Kirkcaldy träffade Carlyle — såsom han själv uttryckt sig — »den skönaste och duktigaste av alla Kirkcaldy-damer», nämligen Margaret Gordon. Hon var dotter till en läkare, men hade, då hennes mor gifte om sig, blivit adopterad av sin faster, »en mager, stolt, äldre dam», som för tillfället bodde i Kirkcaldy. Det var Irving, som förmedlade denna bekantskap. Men först några månader, innan Carlyle på våren 1818 lämnade Kirkcaldy, blev han införd i hennes fasters hem. Bekantskapen hann därför aldrig bliva tillräckligt djupgående. Oaktat Margaret Gordon genast och villigt lyssnade till den lättupptände Carlyles eldiga kärleksförklaringar, torde likväl hans danske biograf, kyrkoherde Jens Kure, helt visst komma sanningen närmast, då han anser, att »något erotiskt förhållande mellan dem knappast har existerat, om man bortser från kyssen, som ’odödliggjorde Teufelsdröckh’». De senare orden erinra oss om Carlyles skildring av detta förhållande i boken »Sartor resartus». Där talar han om »den första kärleken, som är odödlig.» Och Margaret Gordon går där under namnet »Blumine», som »ju helt enkelt betyder ’blomstergudinna’». »Härliga flicka» — utbrister han — »till vilken han med själ och kropp kände sig dragen, men likväl knappt vågade betrakta, ty hennes närvaro fyllde honom med en pinsam, men dock ljuv förvirring.» »Sköna Blumine! Du var en stjärna, sammansatt av eld och milt behag; du var en förkroppsligad solstråle! Fanns det hos dig ett fel, en nyck som han ej älskade? Andades han ej i din närvaro himmelsk luft?»
Men då Carlyle, den eljes så slutne och tillbakadragne, nu »i kraft, oförskräckt mod och klarhet» betygade Margaret Gordon sin kärlek, var denna redan förlovad med bankiren Alexander Bannerman i Aberdeen. Därför övertalade hennes faster henne att slå tanken på Carlyle ur hågen. Men det var lättare sagt än gjort. De bägge hade blickat alltför djupt in i varandras ögon för att kunna skiljas för alltid utan hjärtesår. Själv har Carlyle skildrat denna skilsmässa i »Sartor resartus» i följande ordalag: »En dag fann han sin morgonstjärna dimmigt röd och mindre strålande än vanligt; den sköna var tyst, frånvarande — hon tycktes ha gråtit. Ack, hon var ej längre en milt lysande morgonstjärna utan ett oroväckande, olycksbådande järtecken, förkunnande, att Domens dag inbrutit. Med darrande stämma sade hon, att de aldrig mer finge träffas. — — — ’Farväl, min fröken!’ sade han kallt, ty hans sårade stolthet hjälpte honom. Hon lade sin hand i hans, såg in i hans ögon, och tårarna strömmade utför hennes kinder; utom sig av sorg slöt han henne i sin famn; deras läppar möttes, deras själar förenades lik tvänne daggdroppar till en — för första gången och för den sista. — Så odödliggjordes Teufelsdröckh genom en kyss.»
I Carlyles kvarlåtenskap har man påträffat två brev av Margaret Gordons hand. Det sista av dessa belyser det säregna hos Carlyle vid denna tid och ger även uttryck åt den undertryckta smärta, som brevskrivarinnan själv kände i avskedsstunden. De sista orden däri lyda så: »Och nu, min käre vän, ett långt, långt farväl! och ett råd, som du såsom avskedsråd måste väl överväga! Vårda de vekare rörelserna i ditt hjärta och undertryck din hjärnas överdrivna skapelser! Dina förmågor skola i sin tid bliva erkända. I kretsen av dina bekanta iakttagas de redan nu med förvåning och förtjusning. De, vilkas omdöme har värde, skola senare erkänna dem. Slå bro över den alltför stora klyftan mellan dig och vanliga människor genom ett vänligt och milt väsen! Behandla deras svagheter med överseende och var övertygad därom, att de skola för den skull i samma grad älska dig! Varför vill du dölja ditt hjärtas verkliga godhet? Jag har dristat giva dig detta råd av omsorg om ditt framtida väl, och jag skulle vilja binda det fast på din själ med en uppriktig vänskaps hela allvar. Låt ditt ljus lysa för människorna och tänk ej, att de ej äro mödan värda! Övning där belönar sig själv. Det måste vara välgörande att leva i andras kärlek. Än en gång, farväl! Förlåt mig den frihet, jag tagit mig, och när du tänker på mig, tänk då på mig som på en trogen syster, för vilken din lycka skall vara en ständig glädje och din sorg en ständig sorg. Med aktning och tillgivenhet. M.»
Våren 1820 flyttade Margaret Gordons faster till London. Det är mycket sannolikt, att hon gjorde detta för att förströ sin brorsdotter, så att denna i Kirkcaldy, som Carlyle visserligen redan lämnat, ej skulle gå och gräma sig över skilsmässan från honom.
För Carlyle var den avbrutna förbindelsen med Margaret Gordon en stor besvikelse, som det var svårt för honom att bära. »Hade icke» — så spörjer han — »min första, min sista tro på mig själv, då himlarna syntes öppnade för mig och jag vågade älska, blivit alltför grymt besviken?» Men vilka lidanden som dessa upplevelser än medförde för honom, — en vinst kom honom likväl därigenom till del: den rikt begåvade Margaret lärde Carlyle, att vägen till människor går ej genom huvudet utan genom hjärtat.
En tröst för honom under allt detta var den flitiga brevväxlingen med modern. Trots de tydligt framträdande olikheterna i formen kände denna fromma kvinna, att hennes Thomas likväl med hänsyn till det väsentliga innehållet intog samma religiösa ståndpunkt som hon själv. Och därför bidrog aldrig de yttre olikheterna att grumla det innerliga kärleksförhållande, som rådde mellan mor och son. Om detta bära de många brev vittnesbörd, vilka vi hava i behåll. En av Carlyles biografer Froude påstår, att de äro så många, att de kunde fylla fyra band. Bland dessa må särskilt ett här återgivas såsom karaktäristiskt. Det är skrivet 1817 vid ett tillfälle, då Margaret Carlyle sände sin förstfödde en halsduk.
»Käre son! Jag begagnar tillfället att skriva några rader åt dig, enär du nu kan få dem utan särskild porto-utgift. Jag längtar efter att få prata med dig och gläder mig åt augusti i den säkra förväntan eller förhoppningen att än en gång få se dig. O, Thomas, tänk på ungdomens gyllene tid och på din skapare i din ungdoms dagar! Sök Gud, ty han är att finna! Åkalla honom, ty han är när. Vi höra, att världen i sin vishet kände inte Gud. Bed om hans närvaro och om hans råd till din ledning! Har du redan läst igenom bibeln? Om så är fallet, gör det än en gång. Jag hoppas, att du inte skall bliva trött. Herren upplyse ditt förstånd!
Nyheter har jag inga att förtälja dig. Gud vare tack, det går oss alla som vanligt väl. Jag hoppas, att det även går så med dig. Jag tänkte, att du skulle ha skrivit tidigare. Din gåva har jag fått och var riktigt stolt. Jag kallade den ’min sons villebråd’. Skriv, så snart du får detta brev, och berätta för oss alla nyheter! Jag är glad över att du är så belåten på din nya plats. Vi måste alla i dessa bedrövliga, tryckande tider vara tacksamma för vår kallelse. Vi skicka dig en bit skinka och litet smör, ty vad du hade är helt visst redan uppätet. Skriv till oss därom i ditt nästa brev, och säg, om du ytterligare behöver något! God natt, Thomas! Natten är mycket stormig, och jag måste gå till stallet för att mjölka. Än en gång, Thomas, glöm ej att skriva till mig om din bibelläsning. Nu intet mer från din gamla mor.»
När Carlyle på våren 1818 återvände från ferierna i i sitt hem till sin skola i Kirkcaldy, hade en medtävlare tubbat till sig alla hans lärjungar så när som på tolv. Tvänne borgare i staden sökte övertala honom att stanna kvar och bedriva privatundervisning mot högre lön. Men det misslyckades därför, att det var omöjligt att få ihop de därtill erforderliga pengarna.
Carlyle beslöt därför att bryta upp från Kirkcaldy och begiva sig till Edinburgh för att studera juridik. Detta beslut verkställde han i november månad 1818 med tungt sinne, »Blott med sorg» — skriver han något senare — »lämnade jag Kirkcaldy. Den hyser inom sig många människor av respektabel, några till och med av mönstergill karaktär. Och hade det band, som knöt oss samman, varit av en mindre irriterande natur, hade jag kunnat leva mycket lycklig bland dem.»