Carlyle/03
| ← II. Prästkandidaten blir skollärare. |
|
IV. »Jag är fri!» → |
III.
I tvivelskamp.
År 1818 betecknar början av en synnerligen mörk
period i Carlyles liv. Nu blev det uppenbart, att hans
religiösa tvivel varit så djupgående, att han ej ansåg sig
kunna övervinna dem och fortsätta på prästbanan.
Detta innebar en stor besvikelse för Carlyles föräldrar.
Modern trodde sig i sonens plan att i stället slå in på
den juridiska vägen spåra »fåfängliga tankar». Hennes
förmaningar till sonen att slå dessa ur hågen sårade
honom djupt, och han led outsägligt mycket vid tanken
på den stora besvikelse, han sålunda berett sina föräldrar.
Han sökte emellertid klarlägga för modern, att även han var en enfaldig sanningssökare, och att han
liksom envar sådan måste här på jorden treva sig fram.
Då Carlyle under sommaren 1819 som vanligt besökte
sitt hem, vilade det moln över familjelivet. Men aldrig
förr hade mor och son njutit så i varandras närhet som
då. Dagligen sutto de tillsammans och drucko té och
rökte sina pipor. Och Carlyle betygar, att han då »var
lycklig på Mainhill, i stort sett lyckligare, än han varit,
sedan han var pojke.» Han hade lärt sig »tala fromt
och behagligt till henne, som själv var så from, utan
osanning från hans sida, ja det blev ett slags intressant
övning i att undvika de ängsliga, välmenta spetsfundigheter,
som hennes älskade hjärta vid dylika tillfällen
kunde komma med, och mottaga verklig sympati, verkligt
samtycke, under lånade former.»
Det var under sommaren 1819, som Carlyle stiftade bekantskap med Rousseaus »Bekännelser». Han fann denna bok vara »kanske den mest betydande bok, han någonsin läst». Märkligt nog har Carlyle ytterst sällan nämnt Rousseau bland de män, som starkast påverkat honom. Orsaken därtill torde måhända vara att söka i den anstöt, som Rousseaus levnadssätt gjorde på en så sedlig natur som Carlyle. Det var framför allt Rousseaus starka betoning av känslan och det instinktiva, som tilltalade Carlyle. Rousseau hade — såsom Carlyle sade — lärt honom, att han ej var en »dumrian». I Rousseau mötte honom för första gången en ande av hans egen ande.
Vad som även i hög grad bidrog att göra denna period i Carlyles liv så mörk, var tanken på den ovissa framtiden. Det var utan hänförelse, som Carlyle började ägna sig åt juridiska studier. Hellre hade han velat bliva ingenjör. Och redan 1816—17 umgicks han med planer i denna riktning. Men det fanns ej någon teknisk högskola i Edinburgh, och till att besöka det av Napoleon upprättade polyteknikum hade han dels icke råd, dels icke lust, ty han betvivlade, att en hederlig karl lämpligen kunde vistas i ett land, »bebott av vilda revolutionärer, slyngelaktiga marodörer och aristokrater utan ryggrad, alla svidande under ett främmande och godtyckligt ok». Dessutom kände han sig icke tilltalad av ett besök i Amerika, som för hans ingenjörsutbildning skulle bliva nödvändigt. Därför valde han hellre den juridiska banan, på vilken han hoppades att slippa att krypa för andra. Men det dröjer ej länge, innan han begynner frukta, att han även måste sluta upp med de juridiska studierna. »Det är en formlös massa av absurditet och chikan. De tio år, som en jurist i regeln måste tillbringa i bekymmerfylld sysslolöshet, innan han kan få anställning, äro mer än hans fysiska och moraliska konstitution kan tåla vid.» Gång på gång klagar han över de dåliga föreläsningarna, som avslöjade för honom juridiken såsom »tråkighetens kungarike, vars enda mål var pengar.» Dessutom ansåg vännen Irving honom icke vara smidig nog för att med seger kunna slå sig fram på advokatbanan.
Den enda utvägen för honom syntes nu vara att ägna sig åt skriftställarskap. Men denna bana skänkte i vanliga fall blott magert levebröd. Vi finna Carlyle under dessa år ivrigt sysselsatt med att skriva biografiska och geografiska artiklar för »Edinburgh Encyclopœdia», som utgavs av d:r Brewster. Det var Irving, som skaffat honom detta arbete. Men skrivna som dessa artiklar voro blott för att förtjäna pengar, söka vi i dem förgäves efter det för Carlyle originella. De voro hantverksprodukter utan inspiration, litterärt hantlangarearbete. När Irving blev kallad till predikant i den skotska församlingen i London och bröt upp från Edinburgh, blev livet där för Carlyle ännu ensammare, dystrare och tröstlösare.
Därjämte må vi lägga märke till hur ofta Carlyle under denna tid i sina brev klagar över odrägliga smärtor i magen, vilka han liknar vid en råttas gnagande vid magmunnen. Det var särskilt i februari månad 1820, som sjukdomen kom till våldsamt genombrott och vållade ständig nervositet, som kom honom att måla framtiden i allt mörkare färger.
Men vad som likväl mest plågade Carlyle under dessa år var den fruktansvärda kampen för att vinna en fast och säker världsåskådning. Det var Irving, som först av alla fick en inblick i denna Carlyles kamp. Det skedde en vårkväll 1820 ute på en torvmosse efter en synnerligen angenäm fotvandring till Glasgow. Ännu 40 år därefter stod den upplevelsen tydlig och levande för Carlyle. Han säger: »Det var här, som Irving, medan solen sjönk ned, steg för steg avlockade mig på sitt vänligaste sätt den bekännelsen, att jag ej tänkte som han om den kristna religionen, och att jag ansåg en förändring i detta hänseende även för framtiden utesluten. Han hade gjort det till sin plikt att lik en äldre broder avlocka mig denna bekännelse, ifall jag öppet gick honom tillmötes. Han gjorde det på det allra trofastaste sätt, och ända till hans frånfälle behövde vi i detta hänseende ej undandölja något för varandra — ett resultat, som ej var att förakta! — — — Sedan gingo vi var och en sin väg.» Av allt att döma synes emellertid Irving ej hava direkt påverkat Carlyle, men det värdefulla var, att Carlyle här mötte en verkligt religiös personlighet, som han kunde med beundran blicka upp till. I november 1820 mottog Irving kallelse till att bliva predikant i den skotska församlingen i London. Skilsmässan från den gode vännen bidrog ytterligare att fördystra Carlyle.
Det föreföll denne alldeles omöjligt att med verklig arbetsro hängiva sig åt någon bestämd sysselsättning, så länge han ännu ej hade vunnit en fullständig världsåskådning. Carlyle förmådde aldrig skilja mellan livsåskådning och livsgestaltning. De bägge hörde enligt hans mening oskiljaktigt samman.
Den världsåskådning, som mötte Carlyle, då han nu förlorat fästet i sitt barndomshems calvinistiska livssyn, var dåtidens materialism, sådan den i Bentham hade sin främste representant. Enligt denne var det »nyttan», som styrde världen. Förbindelsen med det översinnliga var avskuren. Lusten var det goda. Olusten, smärtan var det onda. Livets mål var »lycka». Egennyttan var drivfjädern bakom alla handlingar. Men emedan målet, »den egna lyckan», ej kan nås, utan att egoisten ser även sin omgivning lycklig, måste han avstå från någon lust för att på det sättet vinna mer lust. Han måste handla så, att så många som möjligt nå en så hög grad av lycka som möjligt. Denna världsåskådning hade av de franska encyklopedisterna blivit kompletterad med det, som ännu fattades: mécanique céleste, världsalltet en maskin, och l’homme machine, människan en maskin. Det var denna alltigenom mekaniska världs- och livsåskådning, som nu trängde sig in på den unge Carlyle. Och med rätta säger hans biograf Froude: »Unga geniala män känna först av alla sin tids växande inflytanden, och Carlyle mötte dem i sin mest pinsamma form. Trots sin stolthet var han mycket anspråkslös och misstänksam mot sig själv. Man hade lärt honom, att brist på tro var synd. Och vidare visste han som äkta skotte, att han utsatte sin själ för fara, om han låtsade tro, vad hans förstånd sade honom vara falskt. Men om någon del av det, som man kallade uppenbarelse, var otillförlitlig, hur kunde han då sätta tillit till återstoden? Hur kunde han då påstå, att dess moraliska del — svaret på frågan om meningen och rättfärdigheten i livet —, vartill de företeelser, som han såg runt omkring sig, stodo i uppenbar motsägelse, var mer än blott ’andäktiga inbillningar’?»
I »Sartor resartus» har Carlyle själv utförligt skildrat sin egen kamp. Den mekaniska världsåskådningen låg lik en mara på hans själ. Han förtäljer, hur han »under nattens tysta timmar, då över hans själ vilade större mörker än över land och hav, kastade sig ned inför den Allsmäktige och med hörbar bön tiggde om ljus, om befrielse från döden och graven.» »Ej förrän efter år av otrolig ångest och outsägliga kval» — fortsätter Carlyle — »dukade det troende hjärtat under, inslumrade i trollbunden sömn, pinades av maran Otro och ansåg denna Guds härliga, levande värld vara ett blekt, ödsligt Hades, ett utslocknat Pandemonium. Men genom sådana skärseldskval är det förutbestämt, att vi skola gå; religionens döda bokstav måste först erkänna sig vara död och falla sönder till stoft, så framt religionens levande ande, befriad från sitt köttsliga hölje, skall kunna uppstå bland oss, pånyttfödd i himlen, och under sina vingar åt oss medföra helande balsam.» Carlyle kände sig inpressad i den obönhörliga orsakskedjan, där varje länk är verkan av en föregående orsak och tillika orsak till en efterföljande verkan, och där det ej fanns plats för någon verklig personlig frihet. Ja, så djupt borrade sig Carlyles sanningskära ande in i denna tröstlösa världsåskådning, att han — såsom en av hans tyska levnadstecknare, Paul Hensel, säger — uppfattade sin egen själ som »en mera komplicerad maskin, vari lust- och olustkänslor mekaniskt skilja sig från varandra, och som blir mekaniskt bestämd av lust- och olustkänslor».
I »Sartor resartus» låter Carlyle hjälten Diogenes Teufelsdröckh, som skall föreställa honom själv, bekänna: »Universum var en sfinx-gåta, av vilken jag förstod så gott som intet, och som jag likväl måste lösa — eller förgås. I rödaste flammor av outsäglig härlighet, men ock fyllt av nattsvartaste mörker, utvecklade sig livet för mina outredda tankar. Inom mig bodde de egendomligaste motsägelser, och än så länge kände jag ej konsten att förlika dem, visste ej, att himmelsk musik uppstår endast av harmoniskt upplösta dissonanser — att, om det onda ej funnes, fanns ej heller något gott, liksom seger ej kan vinnas utan strid.»
Under denna kamp föreföll det honom, som kunde gåtan blott lösas på ett enda sätt: genom uppgivande av allt, vad idealism heter. »Uppfylld av religion eller åtminstone av religiositet, som vår vän hittills visat sig vara» — säger Carlyle med tanke på sig själv — »döljer han ej för oss, att han nu saknar all religiös känsla: ’tvivlet har övergått till otro’, säger han; ’skugga efter skugga glider över själen, tills allt blivit mörkt, ogenomtränglig, stjärnlös natt.’ För de läsare, som tänkt och filosoferat över människolivet, och som i motsats till anhängarna av den s. k. vinst- och förlustfilosofien lyckats upptäcka, att ’själ’ ej är liktydigt med ’mage’, och som därför förstå vår väns yttrande, att ’tron är för människans välbefinnande det enda nödvändiga; martyrer, förut i livet svaga och vacklande, kunna för och med den utstå vanära och korset, och utan den göra världens barn genom självmord slut på sin tillvaro, eländig och sorglig, även om den framsläpades i lyx och överdåd,’ — för dylika läsare är det klart och tydligt, att förlusten av hans tro för vår väns rena moraliska natur betydde det samma som förlusten av allt. Olycklige unge man! Alla sår, som tillfogats ditt hjärta skulle snart ha helats, om det ej mistat sin livsvärme.»
Förtvivlan om existensen av en högre idealvärld tryckte sin prägel på Carlyles sätt att umgås med sina medmänniskor. »Hittills hade» — säger han — »mitt umgänge med människor präglats av ett visst lugn, vilket, såsom mina vänner ofta sade, var ett dåligt uttryck för mina eldiga känslor. I själva verket betraktade jag människorna med en blandning av kärlek och fruktan. En personlighets hemlighet är alltid gudalik för envar, som har sinne för det gudomliga. Det oaktat blev jag klandrad, ja till och med hatad för min hårdhet, min likgiltighet för människorna och för den ironiska ton, jag vanligen använde i min konversation.» I förtvivlan sökte han skydda sitt överkänsliga »jag» mot sår med en rustning av sarkasm. Men »denna papprustning» lade han senare bort, ty han lärde sig, att »sarkasm och ironi äro det språk, varav Satan begagnar sig». Stolt drog han sig in i sig själv och »uppfrätte sig själv av brist på något att hugga och hacka i».
Med förtvivlans patos skildrar han en värld utan Gud och utan själ. »För mig var universum fullständigt utan liv, utan bestämmelse, utan strävan, ja till och med utan fientlighet: det var en ofantligt stor, död, omätlig ångmaskin, som i livlös likgiltighet rullar vidare för att lem för lem söndermala mig. O, detta ohyggliga dystra, ensamma Golgatha, denna dödskvarn! Varför blev den levande förvisad hit utan kamrater och med medvetande? Varför, om det ej finns någon djävul? Ja, om inte djävulen är Er Gud?» Carlyle vrider sig i förtvivlans kval. »Finns det då ingen Gud? Eller är Gud på sin höjd en främmande, likgiltig Gud, en, som alltsedan den första vilodagen sysslolös dväljes fjärran från sin skapade värld och lugnt ser på, hur den sköter sig själv? Har ordet ’plikt’ ingen betydelse? Är det, som vi kalla plikt, ingen gudomlig budbärare och vägvisare, utan endast en falsk, jordisk fantasifigur, sammansatt av begär och fruktan. Lyckan av att äga ett rent samvete!? Kände ej Paulus av Tarsus, han, som beundrande människor kallade ’den helige’, att han var den förnämste av alla syndare? Tillbragte ej Nero, lugn och väl till mods, en stor del av sin dag med att traktera lutan? Dåraktiga ordvrängare och orsaksfabrikant, du, som i din logikfabrik har en jordisk mekanism för även det gudalika, och som gärna skulle vilja tillverka dygd av nöjets drav — jag säger dig nej! — — — Än se’n! Är den hjältemodiga inspiration, som vi kalla dygd, ej annat än en lidelse, en svallning i blodet, rusande i riktning mot det, vari andra finna fördel? Jag vet det ej, men det vet jag, att om det, som du kallar lycka, är vårt verkliga mål, då ha vi kommit långt på avvägar!»