Carlyle/04

←  III. I tvivelskamp.

Carlyle av Carl Johan Dymling IV. »Jag är fri!»

V. När kärleken segrar.  →

IV.

»Jag är fri!»

Carlyles sanningskärlek giver honom ingen rast och ro. »Sanning! utbrast jag, även om himlen skulle krossa mig, emedan jag följer henne. Ingen falskhet, även om ett himmelskt herravälde vore belöningen för avfallet från min tro!» Det var kärleken till sanningen, som förde honom in i namnlösa kval. Ingen molnstod om dagen och ingen eldstod om natten visade honom längre vägen, som han skulle gå. Men intet förmådde döda hans kärlek till sanningen. »Fastän jag levde utan Gud i världen, var jag likväl ej berövad Guds ljus. Om mina förmörkade ögon trots outsäglig längtan ej någonstädes kunde upptäcka honom, så bodde han likväl i mitt hjärta, och hans lag stod ännu läslig och synlig där inristad.» Men Carlyle hade under kampen tappat tron på sig själv. »Vårt arbete» — säger han — »är den spegel, i vilken anden först ser sina naturliga drag återgivna. Härav inser man ock det dåraktiga i den gamla föreskriften: ’Känn dig själv!’ Den bör ändras till: ’Lär känna vad slags arbete du kan utföra!’ Men för mig, som varit så sällsport olycklig, var nettobehållningen av mitt hittills utförda arbete ingen. Hur skulle jag väl kunna tro på min kraft, när det ej fanns någon spegel att se den i?» Det gick så långt, att Carlyle till och med ruvade på självmordstankar. Men han säger: »Från självmord avhölls jag endast genom en viss efterklang av kristendom, kanske ock genom en viss lojhet i karaktären. Det var ju också ett botemedel, som jag alltid hade till hands.»

Själskvalens bägare var till sist bräddad. Den flödade över. Katastrofen kom. Men den inträffade inte, såsom Carlyle i »Sartor resartus» fingerar, på rue S:t Thomas de l’Enfer (»den helige Thomas’ helvetesväg») i Paris, utan den inträffade på Leith Walk i Edinburgh, en gata i stadens utkant, som leder ut till badorten Portobello. »Hjärtat i mig» — säger Carlyle — »ej vederkvickt av någon himmelsk daggdroppe, våndades i svavelaktig, långsamt förtärande eld. Nästan så långt jag mindes tillbaka, hade jag ej utgjutit en enda tår; eller likväl blott en gång, när jag, till hälften hörbart mumlande, deklamerade Fausts dödssång, den där vilda: ’Salig den, han finner uti segerglansen!’ — — — I en dylik sinnesstämning och kännande mig som den olyckligaste människa i hela Frankrikes huvudstad, vandrade jag en het sommardag framåt på den lilla smutsiga rue St. Thomas de l’Enfer, då plötsligt en tanke uppstod inom mig och jag till mig själv ställde den frågan: ’Vad är du rädd för? Varför är du lik en feg usling, alltid ängslig, skygg och darrande? Föraktliga varelse, vad är höjdpunkten av allt det värsta, som kan drabba dig? Döden? Nåväl, döden; och lägg därtill alla Tophets kval och allt ont, som människor och djävlar kunna, vilja och skola tillfoga dig! Har du ej mod i bröstet? Kan du ej lida, vadhelst det vara må? Kan ej du, ett frihetens barn, om än förkastat och förskjutet, trampa själva Tophet under dina fötter? Låt den komma då, döden! Jag vill möta den och djärvt trotsa den.’ Under det jag så tänkte, strömmade liksom en eldvåg genom min själ, och den barnsliga rädslan vek för alltid från mig. Jag kände hittills oanade krafter resa sig inom mig — jag var en ande, nästan en gud. Från den tiden var jag en annan människa; mitt sinne var förändrat: vad jag erfor var ej fruktan och kväljande ångest, utan glödande vrede och trots.»

Är icke den personliga energi imponerande, varmed livskänslan och frihetsbegäret hos Carlyle reste sig i trots mot den mekaniska världsåskådningens väldiga tyranniska tryck? Dittills hade Carlyle trott, att han för att finna sanningen var pliktig att kuva ned sitt eget jags protest mot mekanismen. Denna inre stämma hade han nämligen ansett vara den sista resten av barndomshemmets religiösa livssyn, och därför hade han gång på gång nedtystat denna stämma. Men den växte i styrka, ju starkare motstånd den rönte. Och till sist tog den ut sin rätt: Carlyle fick uppleva, att hans eget jag ej var bärare av främmande krafter, utan en verklig kraftkälla, varifrån verkningar utgingo. Jaget gjorde uppror. »Sålunda höjde» — säger Carlyle — »det eviga nej (nej, som evigt ljuder) mäktigt och befallande sin stämma i mitt väsens innersta genom hela mitt jag, och då stod mitt ’jag’ upp i sitt ursprungliga, av Gud skänkta majestät och nedskrev sin protest. Denna vrede och detta trots kunna med rätta — sedda från psykologisk ståndpunkt — kallas en protest, en bland de viktigaste, mest avgörande händelserna i ens liv. Det eviga nej hade sagt: ’Se, du är faderlös, utkastad i världen och universum tillhör mig; jag är Satan!’ Och hela mitt jag svarade: ’Jag tillhör icke dig! Jag är fri! Jag hatar dig och skall alltid hata dig!’ Det är från denna stund, som jag daterar min andliga ’nya födelse’, mitt elddop. — Kanske började jag strax därefter att bli en människa.»

Därmed hade Carlyle visserligen ej vunnit någon ny världsåskådning, ej någon vilopunkt. Endast en ståndpunkt var ernådd — såsom Paul Hensel träffande uttrycker sig. Men redan detta var en stor vinst efter den föregående pinsamma ovissheten, det årslånga vacklandet. Jaget och världen stodo i harnesk mot varandra. »Han har» — såsom han själv säger i »Sartor resartus,» — »slutat att ’uppfräta sitt eget hjärta’ och söker i det yttre kring honom varande ’icke-jaget’ efter hälsosam föda.» Han hade nått fram till »den indifferenta polen». Sin barndomstro, »hans själs första kläder», hade han övergivit. Världen var ej längre för honom Guds verk och verkstad, utan den var något gudlöst, törhända rent av djävulens boning. Han var emellertid glad över att hans jag inlagt en så skarp protest mot världen. Men så kunde det ej beständigt förbliva. En man sådan som Carlyle kunde ej stanna vid »den indifferenta polen».

Den, som hjälpte Carlyle fram till »det eviga ja», var ingen mindre än den store tyske skalden och tänkaren Goethe. Det var år 1821, som Carlyle började närmare studera Schiller och Goethe. Men den förre förmådde ej giva Carlyle tillfredsställande svar på hans djupa frågor. Därtill var Schiller ej tillräckligt djupträngande och mångsidig. Goethe däremot gjorde genast ett starkt intryck på Carlyle. »Jag har på sex år ej fått så många tankar ur någon enda bok» — säger Carlyle efter studiet av Goethes »Wilhelm Meister».

Det är av stort intresse att lägga märke till, att det var först, när jaget hos Carlyle inlagt sin protest mot den mekaniska världsuppfattningen, som Goethe begynner utöva inflytande på honom. Vi spåra detta i den skildring han själv giver av sin fortsatta utveckling i »Sartor Resartus». Redan i början av kapitlet »Det eviga ja» (Det ja, som evigt ljuder) upptäcka vi påverkan från Goethe. »Vårt liv här på jorden är underkastat nödvändighetens lag, men enär livets mening är intet annat än frihet och viljekraft, ha vi ett evigt krig, och särskilt i början är striden hårdnackad. Ty den av Gud givna befallningen: ’Arbeta i det godas tjänst! står med prometevska, profetiska bokstäver hemlighetsfullt inristad i vårt hjärta och lämnar oss varken natt eller dag någon ro, tills den blivit förstådd och åtlydd, tills den i våra gärningar uppenbarar sig som ett synligt, verkligt frihetens evangelium. Och som den av stoftet givna befallningen: ’Ät och mätta dig! samtidigt ger sig till känna i varje nerv, varje fiber, så uppstår helt naturligt en strid, innan det ena eller andra inflytandet kan få överhanden.»

Vad som i denna kamp inger Carlyle mod är den upptäckten, som han gör, att de flesta dugliga mäns liv liknat hans eget. Trots upprepade återfall i tvivel och förnekelse, vågar han hoppas på en andra skördetid, då han skall sitta på ständigt grönskande ängar under skuggrika cedrar, som trotsa all torka och alla tvivel. »Jag är ej den ende, som denna nåd vederfarits.» Så fann Carlyle tröst vid tanken på de stora männens levnadsöden. »För stora män» — säger Carlyle — »har jag alltid haft den varmaste förkärlek. Stora män äro de inspirerade texterna i den gudomliga uppenbarelser bok, i vilken ett kapitel blir färdigt i varje epok — några kalla det historia. Till dessa inspirerade texter äro edra talrika talangfulla och edra otaliga talanglösa människor de bättre eller sämre exegetiska kommentarerna och vagnslaster fulla med alltför dåraktiga kätterska och renläriga veckopredikningar. För mina studier håller jag mig till själva den inspirerade texten!»

Men det var ej blott tanken på dessa lidandeskamrater i alla tider, som ingöt ny tillförsikt hos Carlyle och återknöt förbindelsen med yttervärlden. Även livet ute i naturen lockade honom under hans ensamma strövtåg ut ur den inre världen. Och vilken harmonisk samklang mellan Carlyles inre och naturen! Visserligen säger han i »Sartor resartus»: »Hos Teufelsdröckh (som ju är han själv) visar sig alltid en egendomlig dualism. Glättig dans vid guitarrens toner pågår å den öppna gårdsplanen, under det att från husets inre emellanåt förnimmas svaga ljud av gråt och snyftningar.» Men vad betyder väl detta, när man strax efteråt får bl. a. höra honom utropa: »O, natur, hur det jäser och skummar i ditt stora bryggkar, ditt laboratorium, atmosfären! Men varför säger jag naturen? Varför kallar jag dig ej Gud? Är du ej ’Guds levande skrud’? O himmel, är det då verkligen Han, som alltid talar genom dig, som lever i och som älskar dig, som lever i och som älskar mig?’» Vem förnimmer ej här återklangen av Goethes härliga naturkänsla? Påminner inte detta utrop om påskmorgonen i Goethes »Faust»? Världsalltet är ej längre gudlöst, en Satans boning. Det är ej längre någon kyrkogård full med spöken. Det är gudomligt, Gud Faders boning och verkstad.

Harmonien med den omgivande naturen förändrade även Carlyles syn på sina medmänniskor. »Med helt andra ögon kunde jag» — säger han — »nu även betrakta mina medmänniskor — betrakta dem med oändlig kärlek, oändligt medlidande. Stackars kringirrande, hemlösa människa! Är ej även du frestad, gisslad och slagen liksom jag? Är du ej alltid, vare sig du bär en konungs lysande skrud eller en tiggares trasiga jacka, så trött, så betungad, och är ej din vilobädd — en grav? O, min broder, varför kan jag ej taga dig i min famn, skydda dig mot stormarna och torka varje tår från ditt öga? Ljudet från det med tusen stämmor talande livet — ljud, som jag i denna ensamhet så tydligt förnam med själens öron, — var ej längre en skärande dissonans, utan en ljuv harmoni. — — — Sålunda befann jag mig vid ingången till ’lidandets heliga tempel’. På sällsamma, svårtillgängliga vägar hade jag blivit ledd dit. Inom kort skulle helgedomens portar öppnas och ’lidandets gudomliga djup’ avslöjas i mig.» Här spåra vi ånyo det starka inflytandet från Goethe. Leder det ej våra tankar till »Werthers lidanden»?

Ännu tydligare röjer sig denna påverkan i den stora tanke, vari Carlyles framställning av »det eviga ja» mynnar ut. »Människans osalighet härleder sig, antar jag, från hennes storhet. Inom henne finns något av oändligheten, något, som hon trots alla försök ej kan begrava under ändligheten. Skulle alla finansministrar, alla tapetserare och alla sockerbagare i det moderna Europa, förenade i ett aktiebolag, kunna åtaga sig att göra en enda skoputsare lycklig? De skulle ej kunna göra det, annat än möjligen för en eller annan timme, ty skoputsaren har en själ, även han, alldeles skild från hans mage. Han skulle för att beständigt vara lycklig behöva ha varken mer eller mindre än Guds oändliga universum helt och hållet för sig allena, för att han skulle kunna njuta oändligt och tillfredsställa varje önskan, som uppstege i hans hjärta. — — — Giv honom halva världen — han skall börja tvista med innehavaren av den andra hälften och förklara sig vara den mest misshandlade, den allra olyckligaste bland jordens barn. Det finns alltid en svart punkt i det solsken, som bestrålar vår stig, och denna svarta punkt är, såsom jag redan sagt, vår egen skugga.» Carlyle ådagalägger, att det är våra obegränsade anspråk på livet, som göra oss människor olyckliga. »Jag säger dig, du dåre, det kommer sig alltsamman av din fåfänga, av vad du inbillar dig, att du förtjänar. Inbilla dig, att du förtjänar att bli hängd (något som är högst troligt), och du skall finna lycka i att endast bli skjuten. Inbilla dig, att du förtjänar att bli hängd i ett tagelrep, och du skall anse det för en lyx att få dingla i ett hamprep. — — — En vis man har sagt: ’Det är först, när man lärt sig försaka, som livet, rätt sett, kan sägas börja.’»

I denna förkunnelse av försakelsens evangelium hava vi utan tvivel att se Goethes mest positiva inverkan på Carlyle. Den, som läst om Wilhelm Meisters vandringsår, står ej tveksam, när det gäller att besvara den frågan: Vad var det, som lockade Carlyle till att översätta detta Goethes verk? I Wilhelm Meisters utveckling såg han förebilden för envar, som på hans tid ville tränga sig fram till full klarhet över världen och livet. Och lösningen av lyckoproblemet fann han liksom Goethe i försakelsens stora konst. Underläsningen av »Wilhelm Meister» hade Carlyle upplevat »det gudomliga ögonblick, när till den stormdrivna själen ljöd det ord, som en gång ljudit över Kaos: ’Varde ljus!’» Han säger: »Jag frågade mig — ack ja, så fick väl den evigt otillfredsställde spörja — varpå kan det bero, att du städse alltsedan dina tidigaste år grämer dig och rasar och klagar och plågar dig själv? Var det ej, med ett ord sagt, därför att du ej var lycklig? Var det ej därför, att ditt jag, fine herre, ej blev tillräckligt ärat, omhuldat och kärleksfullt vårdat? Narraktiga själ! När stiftades väl den lagen, att du skulle vara lycklig? Ännu för helt kort tid sedan hade du alls ingen rätt att existera. Tänk, om du är född och förutbestämd till att vara icke lycklig, utan olycklig! Är du då ej något annat än en gam, som flyger genom universum och söker efter något, som han kan uppsluka, och skriker jämmerligt, emedan han ej får tillräckligt många as? Lägg ihop din Byron och slå upp din Goethe! — — Människan kan lära sig att vara lyckan förutan och vinner då sällhet, lugn, sinnesfrid.»

Det torde icke kunna förnekas, att den iver, med vilken Carlyle tillägnade sig den djupa försakelse-tanken hos Goethe, närmast beror därpå, att det var en gammal bekant från barndomsåren, som här mötte honom i ny dräkt. Det är den calvinistiska tanken, att allt är till för att förhärliga Gud, som här går igen. Även lidandet är sålunda en Guds tjänare. »Tacka Försynen» — utbrister Carlyle — »för dessa lidanden; lid tåligt utan att klaga; du behöver dem; ditt själviska jag måste tillintetgöras. Genom välgörande feberparoxysmer rotar livet ut den kroniska sjukdomen och segrar över döden. Du blir ej uppslukad av tidens vilt rasande vågor, de bära dig framåt mot den ljusa evigheten. Älska ej nöjet och njutningen! Älska Gud! Detta är det eviga ja, som evigt ljuder. Däri finna alla livets svårlösta gåtor sin tydning, och den, som lever och arbetar i enlighet med dess lära, med honom står det väl till.» Barndomshemmets starka och ljusa försynstro har genom Goethes inflytande ånyo blivit kött och blod i Carlyle. Han vilar nu trygg och lugn i vissheten, att Gud är god. Men det var ej blott försakelsetanken, som räddade Carlyle. »Vi ha här» — säger han — »ej människans hela skyldighet, utan endast hälften därav: den passiva delen.» Den andra fann Carlyle i det plikttrogna arbetet. »Sant är vad en vis man lärt oss, att ’tvivel, av vad slag de vara må, förjagas endast genom handling.’ — — — Uppfyll den plikt, som är dig närmast, den som du nu känner vara din plikt! Vad du därnäst bör göra, skall då stå klarare och tydligare för dig. — — — Vore det så ock ej mer än den allra minsta bråkdel av ett arbete, så fram därmed i Guds namn! Stå upp, handla, verka! Vad din hand finner att göra, det gör av alla dina krafter, av all din håg!» Även i detta anbefallande av »den befriande gärningen» kunna vi spåra Goethe. Men ännu tydligare röjer sig här den makt, som den i barndomshemmet redan tidigt inhämtade calvinistiska tankegången utövar över Carlyle. Det är ju det väsentligaste kännemärket på den reformerta kyrkan, att den städse bevarat motsatsen mellan Guds rådslut och människans frihet i dess oavtrubbade paradoxala tillspetsning. Och denna motsats möter oss särskilt i calvinistens ängsliga fråga, hur han skall kunna ernå visshet om att Gud förutbestämt honom till salighet. Denna visshet kan vinnas blott på en väg, nämligen genom att handla, genom att åstadkomma så stora arbetsresultat som möjligt. Blott en framgångsrik verksamhet kan borga för att han hör till Guds utkorade. Det är denna tankegång, som går igen i Carlyles starka betonande av pliktuppfyllelsens stora värde. Det gäller att — ledd av en intuitiv skarpblick — kasta sig beslutsamt huvudstupa ut i livets brusande ström. Blott så ernås utkorelse-visshet, som städse varit de stora männens kraftkälla.

En återblick på denna Carlyles utveckling, som kan sägas hava nått sin relativa avslutning först år 1825, erinrar oss osökt om Augustinus, sådan denne själv skildrat sin »omvändelse» i sina »Bekännelser». Även Carlyle är ett vittnesbörd om sanningen i Augustini bekanta ord: »Vårt hjärta är oroligt uti oss, tills det vilar i Dig, o Gud.» Carlyles «omvändelse» var — såsom vi hava sett — det egna jagets protest mot inpressning i världsalltets mekaniska sammanhang, »en energisk postulering av individens frihet i en värld, som han på alla håll och kanter såg fjättrad i nödvändighetens järnhårda kedjor.» (Jens Kure). Det var individen, som Carlyle hävdade såsom sin egen intuitive lagstiftare. Det vilar något storslaget över denna själsutveckling. Med förtvivlans mod följer han »sanningens». röst ända ut till den yttersta avgrundsbranten. Men just där hejdas han av sin egen personlighets trotsiga kraft. Mot denna bakgrund förstå vi allra bäst den gamle Goethes bekanta ord d. 25 Juli 1827 till Eckermann: »Carlyle är en moralisk makt av stor betydenhet. Det ligger i honom mycket framtid, och det är alldeles omöjligt att förutse allt, vad han kommer att uträtta och verka.»

Men när vi tänka på den utveckling, som Carlyle genomgick under dessa år, och som började i Edinburgh, må vi icke glömma ett förhållande, som i väsentlig grad bidrog att mer och mer stärka hans tillit till sig själv. Den avbrutna förbindelsen med Margaret Gordon fyllde Carlyle under de första Edinburgh-åren med en känsla av djup saknad och vemod. Men i slutet av maj månad 1821 — alltså strax före sin »omvändelse» — fick Car- lyle genom Irvings förmedling stifta bekantskap med. en ung flicka, som ännu ej fyllt 20 år, Jane Welsh. Hon var det, som vid en tidpunkt, då han redan var trött på livet, »kallade honom tillbaka till ljus och liv.» .