Carlyle/05

←  IV. »Jag är fri!»

Carlyle av Carl Johan Dymling V. När kärleken segrar.

VI. Yttre lugn och inre jäsning.  →

V.

När kärleken segrar.

Jane Welsh var enda barnet till en läkare i Haddington, vilken dog 1819. Genom sin far räknade hon släktskap med Skottlands berömde reformators, John Knox’, yngsta dotter Elisabeth. Fadern var ytterligt sparsam, och Jane blev ingalunda uppfostrad i lyx och överflöd. Men fadern, som hoppats, att han skulle få en pojke, sökte tröst i sin besvikelse genom att låta sin Jane få en lika omsorgsfull uppfostran, som pojkar pläga mottaga. Ännu ej sex år gammal, fick Jane börja med att läsa latin. Det påstås, att hon senare utmärkt sig i matematik, men själv har hon sagt, att hon aldrig kunnat multiplikationstabellen två dagar i rad. Redan tidigt spåra vi ett bland hennes mest framträdande karaktärsdrag: viljan att alltid och på alla områden »vara högsta hönset i korgen». Hon genomgick även en högre flickskola i Edinburgh och fick även lära sig måla och spela piano.

Från fadern hade hon ärvt en instinktiv avsky för allt hyckleri och lögn. Av modern, Grace Welsh, hade hon fått sitt eldiga och nyckfulla lynne. Hennes mor hette redan som flicka Welsh, men tillhörde en annan släkt med detta namn. Janes morfar, Walter Welsh, var känd för sitt häftigt uppbrusande temperament, om vilket Carlyle sade, att det var »det hetaste och otåligaste, han iakttagit hos en man». Denne hade varit gift med »en god och vacker Miss Baillie », som stammade från en av de skotska zigenarnas mest ansedda hövdingasläkter. Det rann följaktligen zigenarblod i Jane Welsh's ådror. Och i detta blod låg stolthet över ätten och en god portion härsklystnad och stridsbegär.

Jane Welsh var liksom sin mor kvick och spirituell. Hon hade liksom sin far sinne för humor, men var i motsats till denne stundom satirisk, ja rent av sarkastisk. I likhet med sin mor hade hon en väldig energi, som i kinkiga levnadsförhållanden lade sig i dagen i en beundransvärd offervillighet. Men viljestyrkan gjorde henne ej sällan »envis som en åsna» — om vi skola bruka hennes eget omdöme om sig själv. Känslostämningarna växlade hos henne med häpnadsväckande snabbhet. Hon kunde på en otroligt kort tid genomlöpa hela känsloskalan. Glödande hänförelse, sprudlande munterhet, vrede, ömsinthet o. s. v. följde efter varandra i nästan outtömlig mångfald. Men grundtonen i hennes känsloliv var likväl varm sympati för allt, som hon funnit vara rätt och gott.

Sådan är i stora drag den bild, som Carlyles och hans hustrus framstående danske biograf, Jens Kure, giver av den kvinna, som omsider skulle bliva Carlyles, ledsagerska genom livet. Men det dröjde flera år, innan det bandet blev knutet.

Det var som litterär rådgivare, som Carlyle blev av Irving införd i Jane Welshs hem i Haddington. Hon hade gått i Irvings skola och även under en tid mottagit privatundervisning av denne. Irving hade därvid fattat en djup böjelse för den vackra och intelligenta flickan. Men han var då redan förlovad med Isabella Martin. Han försökte emellertid få denna förlovning uppslagen, men detta försök strandade ej blott på det motstånd, som hans förlovades far reste upp däremot genom att obevekligt hänvisa på det en gång givna löftet, utan även på Jane Welsh's motstånd, vilken återgav åt fröken Martin »hennes trolöse älskare». Omsider segrade också Isabella Martin, och Irvings äktenskap med henne blev verkligen lyckligt. Jane Welsh har emellertid senare för Carlyle erkänt, att hon »en gång älskat Irving lidelsefullt.»

Vi veta dessutom med full visshet, att Jane Welsh, innan hon blev bekant med Carlyle, förälskat sig i en ung man George Rannie, och att förhållandet till denne bar en synnerligen intim karaktär, att döma av Janes brev.

Anledningen, varför Irving, som efter hennes fars död lett hennes studier, överflyttade detta värv på Carlyles skuldror, är närmast att söka i Irvings alltmer vidgade kyrkliga verksamhet, som tog hans tid i allt större utsträckning i anspråk. Dessutom hade Jane på våren 1821 börjat särskilt intressera sig för tysk litteratur, som för Irving var till största delen okänd mark.

Redan vid första mötet blev Carlyle djupt förälskad i henne. Det svarta håret, de själfulla mörka ögonen, överskuggade av långa ögonhår, den fina hyn, den höga pannan, den klara rösten, den eleganta gestalten, den sprudlande intelligensen, det mjuka behaget — allt gjorde på Carlyle ett bedårande intryck. Och han var inte sen att ge tillkänna, vad som rörde sig i hans inre. Då han ej fick tillfälle att träffa henne, skyndade han att i brev säga henne, hur innerligt han längtade efter den stunden, då han skulle besöka henne såsom hennes tillbedjare, och hur grymt det skulle vara, om hon då sade nej. Men Jane Welsh besvarade icke hans känslor. Och hennes mor, som med oblida ögon såg »bondsonens» försök till närmanden, hindrade dem att personligen mötas. Bekantskapen fick därför utveckla sig per korrespondens. På hösten 1821 träffades de och läste då gemensamt Schiller och Goethe. Därvid synes Jane hava känt sig mest tilltalad av den förre. Med tydlig ovilja opponerar hon sig mot Goethes kvinnogestalter, som förefalla henne vara alltför sentimentala. Under den fortsatta korrespondensen kunde den uppriktige Carlyle lika litet som i början bemantla sina varma känslor. Jane betonar i sina brev, att Carlyle saknade förmåga att behandla kvinnor. Han förbisåg, att kvinnor vilja röna ett visst motstånd. Eljes kan kärleken aldrig spira upp. Carlyle var alltför böjlig och tålig. Dessutom föreföllo hans »okultiverade» manér, hans »Annandal-accent» och — enligt hennes mening — lägre samhällsställning motbjudande. I början av år 1822 var Carlyle så djärv, att han — trots flickans bestämda varningar — avlade besök i hennes hem i Haddington. Därvid fick han ett ytterst kyligt och snöpligt mottagande.

Men Jane Welsh’s känslor för Carlyle skulle efterhand undergå en märklig förändring. Därvid samverkade många olika faktorer. Jane hade icke kunnat undgå att upptäcka Carlyles överlägsna begåvning. Och hon plägade under dessa år avvisa alla tillbedjare med den motiveringen, att vad de än ägde — geni sakna de. När hon gav akt på själviskheten och småaktigheten här i världen, var hennes hjärta nära att brista, och det var endast beröringen med litteraturen, som förhindrade detta. Det var denna, som — enligt vad hon skrev till Carlyle — förband hennes hjärta med andra hjärtan, som naturen stöpt i samma form, och gjorde det möjligt för henne att umgås med varelser, som voro skapade till att älska henne och bliva älskade tillbaka av henne, även om de äro skilda från henne i rummet, ja genom själva döden — — — att bliva älskad, såsom hon älskar Schiller och de Staël. Och ju mer hon lärde känna Carlyles storsinthet och ädelmod, desto innehållslösare och vämjeligare föreföll henne omgivningen vara.

Jane Welsh kände sig vid denna tid så ensam i världen. Faderns frånfälle hade brett en skugga över hennes levnadsväg. Gång på gång sjönk hon vid tanken därpå ned i djup melankoli. Carlyle kände sig ofta föranlåten att mana henne till kamp mot »den svarta demonen, som förgiftat så många geniala människors tillvaro.» Det föreföll Jane Welsh, som hade hon i Carlyle fått den älskade hädangångne tillbaka. Han talade »det språk av talang och geni, som hon dittills endast hört från sin fars läppar.» Ingen kunde så som Carlyle ingjuta hopp och tillförsikt hos henne och leda hennes studier. Detta bidrog i väsentlig grad att närma hennes hjärta till Carlyle.

Man har stundom gjort gällande, att det varit Jane Welsh’s litterära ärelystnad, som lagt hinder i vägen för Carlyle. Men detta synes icke stämma med verkligheten. Tvärtom se vi henne gång på gång gripa sig an med uppgifter, som Carlyle förelagt henne. Men hon saknade det erforderliga tålamodet. Knappast hade hon börjat med ett, förrän hon övergav det och hängav sig åt något annat. Endast några uppmuntrande ord från Carlyle kunde förmå henne att ånyo ta itu med den föregående uppgiften. Vid ett tillfälle utbrast hon: »Jag har varken talang, smak eller praktiskt sinne. Jag saknar mod, flit och uthållighet. Huru skall jag då i himlens namn kunna skriva en tragedi? Jag är alls icke den person, som ni och jag antagit mig vara.» Sedan hon så fått pröva på litet av varje, inser hon sin egen oförmåga, och nu är det vid Carlyle, som hon knyter sina förhoppningar. Han visade henne, att den nödvändiga förutsättningen för att bliva en framstående skriftställare är att äga en djup, i livets skola prövad och i sig själv tryggt vilande personlighet.

Jane Welsh's känslor gentemot Carlyle undergingo så en sällsam förvandling. Förut hade hon gjort sig lustig över hans uppmärksamhet mot henne och hånfullt beskyllt honom för själviskhet, då han — ehuru tillhörande en lägre klass — försökte tvinga sig in i ett vänskapsförhållande till henne. Men nu började hon misstänka, att hon givetvis handlat bättre, om hon riktat förebråelsen för själviskhet mot sig själv. Ja, den dagen kom, då hon inte kunde leva honom förutan, då hon ängsligt frågade sig själv, om hon verkligen förtjänte all den vänlighet, som han slösade på henne. En syster ville hon vara för honom, men det var en ovanligt varmhjärtad syster. I hennes brev fanns nu ej längre den spotska tonen. Nej, det vilade över dem ett så vackert allvar. Hon hade fått vördnad för vad detta ädla hjärta led. Här mötte henne en mans kärlek i behärskad form, men desto starkare var den spänning, vari den försatte hennes själ. Carlyle hade vunnit hennes hjärta.

Till detta lyckliga resultat hade även en stor förändring i Carlyles yttre liv bidragit. Han hade år 1822 genom Irvings förmedling i Edinburgh fått en plats som informator för en f. d. indisk ämbetsmans, Bullers, bägge söner. Dessa bodde hos d:r Flemming, och Carlyle hade sin bostad i närheten. Han tillbragte hela dagarna hos dem, och först på kvällen återvände han hem till sitt för att arbeta för sin egen räkning. Platsen var väl avlönad. Från sina lärjungars sida fick Carlyle röna uppriktig tillgivenhet. På sina lediga stunder arbetade han på översättningen av Legendres »Geometri», som han försåg med ett av honom själv författat bihang, som handlade om proportionerna. Därjämte hade han sysslat med studier i tysk litteratur. En kritik av Goethes »Faust» hade han 1822 låtit publicera i »New Edinburgh Review» — ett tämligen misslyckat försök! Med iver hade Carlyle emellertid gripit sig an med att skriva en levnadsteckning över Schiller. Under sysselsättningen därmed ansattes han ånyo av sin gamla magåkomma. Han kände sig ej längre till freds med sitt informatorsarbete, som syntes honom röva hans »dyrbara, dyrbara tid» ifrån honom. Hans »själ var svart som helvetets pöl». Sommaren 1824 uppsade han sin plats för att ägna sig åt skriftställarskap. Hans Schillerbiografi blev år 1823—24 publicerad i form av en artikelserie i »London Magazine». En översättning av Goethes »Wilhelm Meister» utkom i början av år 1824 på ett förlag i Edinburgh. Hösten samma år besökte han London, Birmingham och Paris. År 1825 var han ånyo i London. I den engelska metropolen blev han av Irving, som blivit en synnerligen högt uppburen predikant i den skotska församlingen där, införd i Londons litterära och förnäma värld. Däri låg en fara, som Jane Welsh synes hava upptäckt, ty i ett brev till Carlyle skriver hon: »Det måste du komma ihåg, att du icke får hålla så mycket av någon av dessa fina damer som av mig, ty ingen bland dem kan hålla hälften så mycket av dig, som jag gör.»

Dessa förändringar i Carlyles yttre liv utövade ett ej ringa inflytande på Jane Welsh, så att, när han äntligen i ett brev från London den 9 januari 1825 bad att få henne till sin hustru, hon omedelbart gav honom sitt samtycke. »För icke många månader sedan» — skrev hon bl. a. — »skulle jag hava förklarat det vara alldeles omöjligt, att jag någonsin skulle bliva din hustru. Nu anser jag det vara min sannolikaste bestämmelse, och om ett år eller två skall jag kanske anse det vara den enda möjliga.» Men hon ger även oförbehållsamt tillkänna, att de känslor, hon hyser för honom, icke äro lika »en brusande ström, som ödelägger allt på sin väg», utan mest liknar »den stilla, djupa floden». Hon föreslår, att de skola vänta ännu en tid. Hennes mor var nu välvilligt stämd för deras förening, och när Carlyle på våren 1825 återvänt från London, sedan hans Schillerbiografi där utkommit i bokform, avlade han besök i Haddington, och Jane Welsh och han fingo då under en längre tid tillfälle att obevakade öppna sina hjärtan för varandra. Hon försäkrade nu för honom, att »ingen mänsklig varelse någonsin varit henne hälften så kär som han.» Nu var hon redo att gå med »sin vilde man från urskogen» in i »hans håla», att följa honom, även om det skulle gå genom fattigdom och lidande. Det blev nu bestämt, att hon skulle överlåta åt sin mor på hennes livstid lantegendomen Craigenputtock och huset i Haddington, vilka hon ärvt efter sin far. Detta meddelade hon senare sin mor i ett litet brev, som vittnar om en rörande finkänslighet.

Vid samma tid övertog Carlyle arrenderingen av den lilla lantegendomen Hoddam Hill i närheten av Mainhill. Hans bror Alexander skulle sköta den. Det var här, som Jane Welsh nu blev införd i Carlyles familj. Hon tog alla i den enkla bondgården med storm. »Den skarpsinniga, sarkastiska, spotska Jane» var nu »den allvarliga, ömma, varmhjärtade, entusiastiska Jane». Och även Janes mor tycktes alldeles ha glömt klassskillnaden, som hon förut gjort så mycket väsen av. Här på Hoddam Hill var det, som även Carlyles inre utveckling nådde sin relativa avslutning.

Men det var blott ett enda år, som familjen Carlyle bodde där. En tvist uppstod mellan Carlyle och ägaren. Denna slutade därmed, att hela familjen i maj månad 1826 lämnade Hoddam Hill och överflyttade till Scotsbrig i närheten av Ecclefechan, som Carlyles far skulle arrendera.

Här fortsatte Carlyle sina studier inom den tyska litteraturen. När hans översättning av Goethes »Wilhelm Meister» (Läroåren) var färdig år 1824, hade han sänt ett exemplar till den store författaren själv. Och Goethe tackade med några vänliga rader. Nu började en brevväxling, som fortsatte ända, tills Goethe dog. Den blev allt mer och mer intim och vittnar om den djupa andefrändskapen mellan de båda männen. Av särskilt stort intresse är, vad Carlyle den 20 aug. 1827 skrev till Goethe om sina inre strider. »Ni är så vänlig, att Ni frågar efter mitt föregående liv. Hur ofta har jag ej längtat efter att få framlägga hela min historia för Er! Jag skulle kunna säga: Edra arbeten hava varit en spegel för mig. Utan att jag bett därom eller hoppats därpå, har Er vishet skänkt mig råd, och så hava själsfrid och själshälsa kommit till mig från fjärran. Ty jag var dessförinnan en icke-troende, ej blott med hänsyn till religionen, utan även med hänsyn till all den nåd och skönhet, vilkas symbol religionen är. Kringvräkt av stormar i mina egna inbillningar, en människa skild från människor, förbittrad, eländig, hart när bragt till förtvivlan, så att Fausts vilda förbannelse syntes mig vara den enda rätta hälsningen, som passade för människolivet, och hans vredgade ’förbannelse framför allt över tålamodet’ var uttalad ur det allra innersta av mitt hjärta. Men nu — himlen vare tack! — har alltsamman blivit annorlunda. Utan att de yttre förhållandena hava undergått några förändringar, endast genom det nya ljus, som föll över min levnadsstig, kom jag på nya tankar och fick en sinnesro, som jag förut ansett omöjlig att ernå. Och nu under lyckligare förutsättningar, oaktat min kroppsliga hälsa, som under dessa strider gått förlorad, aldrig blivit återställd eller kan bliva det, ser jag med glädje ett liv i möte, som skall ägnas åt litteraturen med så mycket lycka och kraft, som förlänas mig; med litet hopp och litet fruktan i förhållande till världen, enär jag lärt mig, att vad jag en gång kallade lycka på jorden ej blott icke kunde ernås, utan även ej ens borde eftersträvas.» Och vad värde Goethe satte på denne sin andlige son, därom blir man förvissad, om man läser hans berömda samtal med Eckermann. Så t. ex. säger Goethe till Eckermann den 11 oktober 1828: »Det sinnelag, varur hans (Carlyles) handlingar härflyta, är särskilt värt att uppskattas. Och med vilket allvar arbetar han ej! Och hur har han inte studerat oss tyskar! Han är nästan bättre hemmastadd i vår litteratur än vi själva; åtminstone kunna vi ej tävla med honom i våra bemödanden med hänsyn till engelskan.» Då Eckermann förde på tal Carlyles översättning av »Wilhelm Meister» och antydde, att Carlyle åstundade att få denna mera allmänt spridd, sade Goethe: »Mina saker kunna ej bliva populära; den, som menar det och strävar därefter, är på villospår. De äro ej skrivna för massan, utan blott för vissa människor, som vilja och söka något likartat, och som röra sig åt samma håll.» Under åren 1825 och 1826 sysslade Carlyle med översättningar av olika tyska diktverk.

På Scotsbrig firades 1826 Carlyles förlovning med Jane Welsh. Samma år den 17 oktober vigdes de i hennes fädernehem i Templand nästan alldeles privat, såsom skotsk sed kräver. »Jag gifte mig» — sade Jane Carlyle senare — »av äregirighet, Carlyle har överträffat mina djärvaste förväntningar, och jag är eländig.» Detta tillspetsade yttrande innesluter ett stort sanningskorn. Hon ville nämligen genom sitt giftermål försätta Carlyle i sådana förhållanden, att han obehindrat kunde inför hela världen framträda i sin glänsande genialitet. Detta mål kunde han ej nå utan vid hennes sida — detta hade hon blivit fullt övertygad om. Och därför såg hon sin livsuppgift uti att giva honom så mycket hjälp, som hon förmådde, — en uppgift, som visade sig vara ingalunda lätt att lösa, men som likväl i väsentlig grad underlättades av den tillgivenhet och beundran, hon hyste för sin man. Strax efter vigseln styrde det unga paret sin färd till Edinburgh, där de hyrt bostad vid Comely Bank 21, fjärran från jäktet och bullret i det inre av staden.