Carlyle/06

←  V. När kärleken segrar.

Carlyle av Carl Johan Dymling VI. Yttre lugn och inre jäsning.

VII. »Ismaeliten?» I föreläsningskatedern.  →

VI.

Yttre lugn och inre jäsning.

Det var härliga solskensdagar, som de unga tu framlevde här i Edinburgh. De kommo i beröring med litteraturens ledande män, och särskilt betydelsefullt blev umgänget med lord Francis Jeffrey, »Edinburgh Review’s» huvudredaktör, som var en släkting till unga fru Carlyle. Denne öppnade sin tidnings spalter för den i politiskt hänseende ganska radikale Carlyle, vilket vittnar om stor självövervinnelse av en så ivrig anhängare av whigpartiet, som Jeffrey var. Carlyles tyska sympatier och »mystiska spekulationer» voro dessutom stötestenar i hans ögon. Att han det oaktat omhuldade Carlyle, röjer dels att han visste att uppskatta denne, dels att han icke var en partifanatiker, såsom man ofta beskyllt honom för att vara.

Men besvikelser och sorger saknades ej heller under dessa år. Särskilt missmodig blev Carlyle, när hans ansökan till en professur i etik vid S:t Andrew’s universitet ej ledde till åsyftat resultat. Ej ens Goethes egenhändiga rekommendation kunde därvid hjälpa honom. Det föreföll Carlyle, som skulle han hela sitt liv igenom nödgas leva som nomad utan någon fast officiell anställning. Denna tanke tyngde ofta ned hans sinne.

Slutligen fattade han beslutet att lämna Edinburgh. Det fanns intet, som tycktes binda honom vid den staden. Sitt skriftställarskap kunde han lika väl och med billigare omkostnader bedriva ute på landet. Därjämte skulle mera stillhet främja hans utveckling, ty han befann sig då ännu — såsom han själv uttryckt sig — »i ett oartikulerat eller blott till hälften artikulerat tillstånd.» Ensamheten skulle bringa ordning i det kaos av tankar och känslor, som nu voro nära att spränga hans bröst. En vacker dag 1828 förelade han sin hustru planen att flytta över till hennes lantegendom Craigenputtock. Det förefaller, som hade hon i början med glädje skänkt sitt bifall därtill, livligt övertygad som hon var, att det för hennes mans välfärd var alldeles nödvändigt. Men senare, när det gällde att sätta planen i verkställighet, fann hon, att hon var fastare invuxen i Edinburgh-miljön, än hon själv trott, och det var med svidande hjärta, som hon bröt upp till Craigenputtock den 26 maj 1828.

Bättre kunna vi ej beskriva Craigenputtock än med de ord, som Carlyle nedskrev i ett brev till Goethe. »Ni frågar» — säger han bl. a. — »med så varmt intresse efter vår nuvarande vistelseort och sysselsättning, att jag måste säga några ord därom, så långt utrymmet medgiver det. Dumfries är en präktig stad med omkring 15,000 invånare, medelpunkten för handeln och rättskipningen i ett betydande område vid gränsen mellan Skottland och England. Där bo vi ej, utan femton mil (två timmars ridväg) nordväst därom mellan granitberg och svarta myrar, som sträcka sig västerut genom Galloway nästan ända bort till Irländska sjön. Det är likasom en grön oas i en öken av hedar och klippor, ett stycke uppodlat och delvis planterat land, där säd mognar och träd giva skugga, ehuru det runt omkring blott finns änder och får av den segaste rasen. Här hava vi med stor ansträngning gjort i ordning och utsmyckat åt oss en rymlig och varaktig bostad, och här hava vi i brist på en yrkesmässig eller annan offentlig anställning slagit oss ned och vårda — för att ha någon sysselsättning — litteraturen och rosor och trädgårdsbuskar och om möjligt hälsan och sinnesfriden, som dessa befrämja. Rosorna äro visserligen ännu icke planterade, men de blomma redan i hoppet, och vi hava två präktiga hästar, vilka jämte bergsluften äro för sjuka nerver bättre än alla läkare. Denna kroppsövning, som jag särskilt tycker om, är nästan min enda förströelse, ty detta är en av de mest intressanta platser i Britannien, sex mil fjärran från varje individ av de stånd, där man avlägger formella visiter. Här skulle Rousseau hava trivts lika bra som på sin ö S:t Pierre. I själva verket finner jag, att de flesta av mina stadsvänner tillskriva min utflyttning hit en likartad bevekelsegrund, som han hade, och förutspå intet gott därav, men jag flyttade hit ut blott, för att jag ej måtte bliva nödsakad att skriva för bröd och icke komma i frestelse att ljuga för pengar. Denna bit av jorden är vår egen, och här kunna vi leva och skriva och tänka, såsom det förefaller oss vara riktigt, även om till och med Zoilus^[1] skulle bliva litteraturens konung.

När Carlyle och hans hustru kommo ut till Craigen- puttock, hade hans bror Alexander och hans syster Mary redan varit där ett halvår och vidtagit förberedande anordningar. Men den första sommaren åtgick, innan allt blivit satt i tämligen ordentligt skick. Carlyle ägnade sig med iver åt sitt författarskap. En lång rad artiklar av honom publicerades under dessa år i »Edinburgh Review», »Foreign Review» och »Frasers Magazine». Sina lediga stunder tillbragte han i sin hustrus sällskap. Ofta spände de för giggen och foro ut och hälsade på släkt och vänner. Gäster voro ej heller sällsynta på Craigenputtock.

I sin dagbok klagar emellertid fru Carlyle gång på gång över ensamheten och tråkigheten där ute. Hon hade icke något, som riktigt fyllde hennes liv. Men dessa klagomål yppade hon aldrig för sin man, utan anförtrodde dem blott åt sin dagbok. Likväl tycktes hon vara smått förbittrad på sin Thomas för att han ej själv kunde gissa sig därtill och självmant hjälpa henne. Men det förefaller likväl, som kunde hon reda sig ganska bra på egen hand, »lösa de otaliga praktiska problem, som mötte henne här», för att med små medel hålla allt samman. När hon blev trött på hushållningen, red hon ut över heden på sin Harry eller besökte sjuka och fattiga. Hennes svägerska (Alexander Carlyles hustru) förtäljer, att hon stundom flera dagar i rad inte gjorde något annat än läste och skrev. Plötsligt fick hon för sig, att hushållet då gick på tok, och då grep hon sig med full kraft an därmed, så att hon överansträngde sig. Då vilade hon några dagar och sysslade ej med annat än med brevskrivning.

Tankarna jäste i Carlyle. Under januari till och med augusti månad 1830 skrev han det verk, som han länge gått och våndats med, en märkvärdig roman, som aldrig föll honom själv riktigt i smaken. Strax innan han började skriva den, säger han i brev till Goethe den 22 december 1829: »När jag får händerna fria från denna historiska översikt (han arbetade då på ett slags tysk litteraturhistoria för »Edinburgh Review»), har jag för avsikt att försöka mig på något oändligt mycket större. Ack, detta omätliga, gestaltlösa kaos finns i mitt inre, men inte någon skapares stämma, som säger: Varde ljus! och som skapar en värld därav.» Och när verket var nästan helt fullbordat, skrev han till Goethe: »När detta, som jag nu håller på med, blivit undanstökat, måste jag genast vända mig till något, som bättre motsvarar mina anlag och är originellare. Så framt jag ej skriver, vad som kommer från hjärtat och — om möjligt — tränger till hjärtat, har livet ingen annan plikt, ingen annan glädje för mig. Blickar jag in i det underbara kaos uti mig, fullt av naturlig supranaturalism och av allehanda rester från tiden före syndafloden, och ser, huru universum för varje dag blir allt gåtfullare och tillika allt upphöjdare för mig och inflytandena utifrån allt mer olikartade och förvirrande, så kan jag inte riktigt skönja, vad som skall uppstå av allt detta, och jag förmodar blott, att något sällsamt kommer att uppstå ur denna väldiga jäsning.»

Ja, sällsam är i sanning Carlyles »roman», som bär den märkvärdiga titeln »Sartor resartus» (den hoplappade skräddaren). Den har utkommit i svensk översättning på Hugo Gebers förlag. Carlyle fingerar, att han genom ett hovråd Heuschröcke från professorn i tingen i allmänhet Diogenes Teufelsdröckh vid universitetet i Weissnichtwo mottagit manuskriptet till ett av denne författat arbete: »Kläderna, deras ursprung och inflytande», vilket Carlyle anser sig böra göra tillgängligt för engelska läsare. Strax efteråt får han av hovrådet Heuschröcke ävenledes den lärde tyske professorns självbiografi. Men denna mottager han ej i form av en sammanhängande berättelse, utan »i sex ansenliga påpperssäckar, som voro omsorgsfullt förseglade och märkta den ena efter den andra med den södra djurkretsens symboler i kinesisk guldtusch och det först med vågen. I dessa förseglade säckar lågo hopblandade en massa pappersblad eller snarare papperslappar, på vilka professor Teufelsdröckh skrivit med knappt läslig kursivstil, och vilka handla om alla tänkbara ting över och under djurkretsen, men blott sällan om hans egen historia och då på det mest gåtfulla sätt.» Dessa lappar har Carlyle sammanfogat till professorns biografi, och denna hoplappning har givit uppslaget till bokens titel.

Arbetet omfattar tre delar. Den första och den sista innehålla professorns säregna »klädernas filosofi». Den mittersta utgöres av hans levnads- och själshistoria. Det ligger i öppen dag, att Carlyle fått uppslaget till »klädernas filosofi» dels från Goethe, dels från Jean Paul Friedrich Richter, vanligen blott kallad Jean Paul. Den förre säger på tvänne ställen i »Wilhelm Meisters vandringsår»: »Människan utan ombölje är egentligen människan» och »På klädedräktens färg kan man lära känna människans sinnelag och på dess snitt människans levnadssätt.» Jean Paul, vilkens »Quintus Fixlein» även är hopsatt av papperslappar ur femton askar, säger däri: »För honom blev klädedräkten en till hälften utblåst människa — — — han vördade dessa strutar och hylsor för vår kärna.» Carlyle utgår från den grundtanken, att något av människans väsen kommer till uttryck i kläderna. Detta betonar han bl. a. i de kapitel i första delen, som bära överskrifterna: »Världen påklädd» och »Historiskt strögods». Framställningen är planlös, men den är rik på inströdda pärlor, t. ex. »Varken i skrädderikonsten eller lagstiftningskonsten handlar man av impuls, utan handen ledes av förståndets hemlighetsfulla inverkan. I alla moder, i alla sätt att kläda sig ligger dold en idé om något arkitektoniskt: kroppen och kläderna äro den plats och det material, varpå och varmed människans sköna byggnad såsom personlighet uppbygges.» »I hela färgskalan, från allvarligt grått till flammande skarlakansrött, visar sig andens egendomligheter i valet av färger: om klädedräktens snitt betecknar förstånd och talanger, utvisar färgen lynne och hjärtelag.» »Det första ändamålet med klädedräkten var ej att värma eller anständigt skyla, utan att pryda.» »Kläderna, vilka leda sitt ursprung från vildens kärlek till prydnader, vad har blivit av dem? Ökad säkerhet och behaglig värme följde snart, men vad mer? Blygsel, gudomlig blygsel, blygsamhet, hittills främmande för vilden, reste sig hemlighetsfullt i hans hjärta, när han fått kläder. Kläderna skänkte individualitet, anseende, social ställning. Kläderna gjorde oss till människor — de hota nu att göra klädhängare av oss.»

I det följande kapitlet, som handlar om »världen i och genom klädedräkten», ställer Carlyle fram en påtagligt överdriven tanke, nämligen den, att »människans alla jordiska intressen äro sammanlänkade, sammanknutna och sammanhållna genom klädedräkten». På ett betydligt mera lyckat sätt ger han uttryck åt sin andliga uppfattning av naturen, när han fördjupar sig i sitt eget jag. »Ett är visst: jag är till. Nyss var jag det ej. Men varifrån? Hur? Vartill? Svaret finns runt omkring oss, skrivet i alla former och färger, yttrat i alla jublets, alla smärtans toner. Det finns i den med tusen former och tusen tungor begåvade naturen. — — — Vi befinna oss liksom i en oändligt stor fantasmagorisk drömgrotta. — — — Ljud, toner och allehanda olikartade syner sväva ikring oss, men Han, den Evigt Vakande, Han, vars verk både drömmen och drömmaren äro, Honom se vi ej. — Skapelsen, världsalltet, ligger framför oss likt en praktfull regnbåge, men solen, som frambragt den, ligger bakom oss, dold för våra blickar. Och så, i denna egendomliga dröm, hur klamra vi oss ej fast vid skuggor, som om de vore verkliga varelser, och slumra djupast, när vi tro oss som mest vakna! — — — Dessa drömmar, dessa vandringar i sömnen äro vad vi här på jorden kalla liv. De flesta människor vandra sin väg fram, som om de kunde skilja mellan vänster och höger. Visa äro endast de, som veta, att de intet veta.» Från denna märkliga tanke, att livet är blott en dräkt, blott en dröm, skrider Carlyle hastigt över till allt djupsinnigare funderingar. »Tänk väl efter, och du skall finna, att rummet blott är en form för vårt mänskliga medvetande, liksom även tiden. Det finns ej något rum eller någon tid. Vi äro — vi veta ej vad — gnistor, kringsvävande i gudomens eter. Denna skenbart så solida värld är sålunda ej annat än en luftbild, vårt jag är det enda verkliga, och naturen med sin obegränsade makt att skapa och förinta är blott återspeglingen av vår egen inre kraft, ’våra drömmars vävnad eller, såsom Jordanden i ’Faust’ kallar den, ’gudomens levande skrud.’ »

Denna härliga tankegång avbrytes emellertid plötsligt, och i kapitlet: »Adamitism» reducerar Carlyle hela civilisationen till bara klädlumpor. Omedelbart därefter följer under rubriken: »Sunt förnuft» ett kraftigt försvar för platonsk mysticism. Så säger Carlyle om professor Teufelsdröckh: »Allt, vad han ser, äger för honom mer än en betydelse, kan förklaras på mer än ett sätt, så att, om han i den dyrbaraste konungaspira och furstemantel såväl som i den uslaste herdestav och fattigmanströja ser prosa, förfall, skam, förnedring, finner han ock i vart och ett av nämnda föremål även poesi och ett vördnadsbjudande inre värde.» Och det hela kan anses sammanfattat i de orden: »Begynnelsen av all vishet är att så länge — med beväpnade ögon, om det är nödvändigt — se på kläderna, tills de bliva genomskinliga.» Med ovilja vänder sig Carlyle därefter mot »vetenskapernas framsteg, vilka tillintetgöra förundran». »Den människa, som ej kan förundra sig, som ej ständigt förundrar sig, och som ej kan tillbedja, den människan, vore hon än president i oräkneliga vetenskapsakademier och inneslöte hon än i sitt huvud hela den himmelska mekaniken och hela Hegels filosofi och laboratoriernas och observatoriernas alla resultat, — hon är ej annat än ett par glasögon, bakom vilka det ej finns några ögon. Låt dem, som ha ögon, se genom henne! Då kan hon bli till nytta.»

Det sista kapitlet i bokens första del utgör en sammanfattning av hela »klädernas filosofi». »Rätt sett» — säger Carlyle bl. a. — »har även det obetydligaste föremål sin betydelse. Alla föremål äro som fönster, genom vilka filosofens öga skådar in i oändligheten. Alla synliga ting äro symboler. Det, som du ser, är ej här för egen räkning, är — strängt taget — ej alls här. Materien existerar för att representera en idé och för att förkroppsliga den. Till följd härav äro kläderna, så föraktliga vi än anse dem vara, av oändligt stor betydelse. Kläderna, från konungamanteln nedåt, äro symboler, ej blott av behov, utan av skickligt vunnen seger över behoven. Å andra sidan äro alla symboliska ting rätterligen kläder, tankevävda eller handvävda: måste ej fantasien bära kläder, synliga kroppar, i vilka vårt förstånds eljes osynliga skapelser och inspirationer bli, likt andar, uppenbarade och först då verkande och inflytelserika.» Så blir människan själv och hela hennes jordiska liv intet annat än en sinnebild, ett hölje eller en synlig klädnad för det gudomliga jaget, som »likt en ljuspartikel kastats hit ned från himmelen». Till sist betonar Carlyle, att »himmel och jord skola förgås lik en klädnad — det evigas tidsdräkt». Och den första delen av denna allt annat än enformiga bok slutar med de orden: »Sålunda innefattas i detta viktiga ämne, rätt förstått, allt vad människorna tänkt, drömt, gjort och varit; hela det yttre universum och vad som finns däri är ej annat än kläder, och all vetenskaps väsen ligger innesluten i klädedräktens filosofi.»

Här avbryter — lyckligtvis — författaren sin uttänjning av klädedräktens begrepp hän mot »det tomma intets gräns» och bjuder äntligen på den förut bebådade levnadsteckningen över professor Teufelsdröckh. Han motiverar denna övergång till bokens andra del med att påpeka, att en levnadsfilosofi sådan som klädedräktens filosofi, vilken leder sitt ursprung från karaktären, ej kan ernå sin fulla betydelse, förrän denna karaktär genom författarens levnadshistoria blivit känd. Därvid åberopar sig Carlyle på Goethe: »Den store herr ministern von Goethe har skarpsinnigt sagt: ’Människan är med rätta det enda föremål, som intresserar människan. — — — Biografi är enligt sakens egen natur det allra nyttigaste, det mest roande av allt, särskilt framstående individers biografi.»

Den självbiografi, som Carlyle nu giver, påminner ej blott om Jean Paul, utan även om Goethes »Dichtung und Wahrheit». Dock synes Carlyle hava tillsatt mer »Dichtung», än vi möta hos Goethe. Carlyle skildrar hittebarnets ankomst till byn Entepfuhl, dess lyckliga barndom i det äkta parets, Andreas och Gretchen Futterals, hem, hans studier, hans förhållande till den grevliga familjen Zähdarm och hans första och enda kärlek till Blumine. Sedan följa för Diogenes Teufelsdröckh orofulla vandringsår, från vilka blott enstaka tilldragelser förtäljas. Till sist se vi honom som professor, boende vid Wahngasse i Weissnichtwo.

Vad som är diktning i denna levnadsskildring — allt det är likväl sanning, som hör till beskrivningen av »professorns» andliga utveckling. Vi hava redan förut varit i tillfälle att stifta bekantskap med en del kapitel i denna del av »Sartor resartus», när vi följde Carlyle på vägen fram till »omvändelsen». Bland allt skönt som Carlyle skrivit, torde intet överträffa de tre kapitlen: »Det evigt ljudande nej», »Indifferenta polen» och »Det ja, som evigt ljuder».

Den inblick, som läsarna sålunda fått i »professorns» levnadshistoria, gör dem förvisso hågade att med intresse följa hans fortsatta framställning av klädedräktens filosofi. »Kunna vi ej säga» — utbrister Carlyle i slutet av bokens andra del — »att Teufelsdröckhs biografi — — — visar oss en man, som är liksom förutbestämd att skriva en klädedräktens filosofi? Att genom tingens yttre hölje, deras sken blicka in i hjärtat av tingen, därtill blir han nödd och tvungen. Den passivitet, som förlänats honom av naturen, underhålles och utvecklas hela hans levnad igenom. Överallt hindrad från att få någon anställning i offentlighetens tjänst, återstår för honom intet annat än ett liv i ensamhet och begrundande. Hela hans energi är under långa år riktad endast på ett mål: att kunna uthärda lidandet, om han ej kan undgå det. Från alla håll tryckes han av tingens sken, vilket trotsar och hotar honom med undergång. Endast genom att djärvt tränga ned i tingens kärna kan han finna fotfäste och frid. Men är ej detta seende genom skenet eller höljet in i tingens själ eller kärna just den rätta förberedelsen till en klädedräktens filosofi? Kunna vi ej i allt detta urskilja några tecken till den sanna, den högre meningen med denna filosofi och den form, den måste antaga, skriven av en sådan man i en sådan tidsålder?» Här se vi tydligt sambandet mellan Carlyles självbiografi och hans klädedräktens filosofi. Från sken till verklighet! Från passivt följande med tidsströmmen, till tjänande arbete på »gudomens levande skrud»! Eller — såsom Otto Baumgarten träffande uttryckt det — »från förtvivlanskänslan av att vara ett hjul i nödvändigheternas och naturlagarnas tryckande mekanism till den glada vissheten att vara ett verktyg i den eviga kraftens hand till att förverkliga eviga tankar i tidens dräkter»! I den riktningen gick Carlyles inre utveckling. Och åt samma håll pekade hans klädedräktens filosofi.

Nu drar Carlyle konsekvenserna ur denna filosofi särskilt med hänsyn till samhällsförhållandena. Det sker i den tredje och sista delen av »Sartor resartus». Av synnerligen stort intresse är kapitlet »kyrkkläder». Därmed förstod Carlyle »de former, de höljen, under vilka människorna i olika tidsåldrar ha förkroppsligat och för sig framställt religionens princip, d. v. s. ifört den gudomliga idén en synlig och praktiskt verksam kropp, så att den måtte kunna bo ibland dem här i världen som ett levande och livgivande ord.» I Carlyles ögon äro dessa kläder de viktigaste, som människan bär. Det är samhället, »detta alla unders under», som spinner och väver samman dem, ty »det är endast, när två eller tre äro församlade, som religionsprincipen, andligen närvarande och oförstörbar hos var och en av dessa, uppenbarar sig liksom med tungor av eld och söker bli förkroppsligad i en synlig församling.» Carlyle betecknar denna själarnas förening, under det båda blicka upp mot himlen, såsom mer än magisk, såsom mystisk, ty — säger Carlyle — »endast genom att rikta blicken mot himlen, ej genom att sänka den mot jorden kan det, som vi kalla förening, ömsesidig broderlig kärlek, samhällsliv, börja bli möjligt.» Därvid åberopar sig Carlyle på Novalis (den berömde tyske skriftställaren Friedrich von Hardenberg), som på ett ställe säger: »Det är alldeles visst, att min tro blir oändligt mycket fastare i samma ögonblick, jag ser den vinna insteg i en annan människas själ.» Religionen i sin yttre form leder alltså enligt Carlyle sitt ursprung från samhället, och samhället möjliggöres genom religionen. Ja, han går så långt, att han rentav anser, att varje samhälle varit och är en kyrka. Denna genomlöper tre stadier: en hörbart predikande och profeterande kyrka, som är den allra bästa; en, som skulle vilja predika och profetera, men ej kan det, emedan den ännu ej upplevat sin pingst; och slutligen en, som blivit stum av hög ålder, eller som ännu bara mumlar i feberyrsel, innan hon går sin upplösning till mötes. Föreningar av handens eller hjärnans män äro »de köttiga delarna, musklerna och benvävnaderna, genom vilka samhället äger bestånd». Religionen är den inre nerv-vävnaden, som ger kroppen liv och sätter blodet i omlopp». Utan denna vore benen och musklerna obrukbara, orörliga eller rörda endast genom galvanisk kraft. Så betydelsefulla äro »kyrkkläderna» för bildade människor, ja till och med för blott förnuftiga människor. »Men» — fortsätter Carlyle — »i vår tid ha dessa ’kyrkkläder’ blivit slitna och trasiga; ja, många ha mistat sin form eller blivit masker, under vilka ingen levande varelse eller ande längre finnes, utan där endast spindlar och hemska kräldjur ha sina boningar; masken stirrar ännu på en med sina ihåliga, glanslösa ögon, vilka låtsa, som ägde de liv.» Skall samhället bliva pånyttfött, måste det hava nya »kyrkkläder».

Hela denna framställning röjer alldeles oförtydbart det stora inflytande, som Goethe vid denna tidpunkt utövade på Carlyle. Det är Goethes åskådning, som här går igen, sådan denna möter oss i t. ex. hans samtal med Eckermann. Ännu tydligare märka vi detta i det nästföljande kapitlet, som bär överskriften: »Symboler». Carlyle lovprisar där fantasien såsom »det gudomligas organ». Det är genom fantasien, som »människan, ehuru, efter allt att döma, fast rotad i den lilla synliga världen, dock sträcker sig ner till den osynliga världens djup, av vilken hennes liv egentligen är en förkroppsligad bild». Carlyle manar oss till tystnad inför den stora hemligheten. »Tystnaden är det element, vari stora ting frambringas och formas, och varur de slutligen, färdigbildade och vördnadsbjudande, framträda i livets dagsljus för att där styra och regera.» Så predikar Carlyle om tystnadens stormakt. »Orden tillhöra tiden, tystnaden evigheten. Bina arbeta blott i mörker, Tankarna kunna ej arbeta utom när allt är tyst. Dygden kommer till utövning blott i hemlighet. Låt din vänstra hand ej veta, vad din högra gör! — — — Lik andra plantor vill dygden ej växa, så framt dess rot ej är dold — gömd undan solens blick. Låt blott solens strålar falla på den, ja se endast själv i största hemlighet på den — roten vissnar, och ingen blomma kommer att fröjda ditt öga!»

Med detta tystnadens omätligt stora inflytande är den underbara verkan av vad man kallar »symboler» besläktad. »I en symbol» — säger Carlyle — vär fördöljande förenat med uppenbarelse: emedan tigande och talande samverka, uppstår symbolens dubbla betydelse.» Den verkliga symbolen är städse en uppenbarelse av det oändliga. På alla sidor omgives människan av symboler. »Universum är en symbol av Gud, ja människan själv är intet annat än en symbol av Gud. Är ej allt, vad hon gör, symboliskt, en uppenbarelse av den mystiska, av Gud skänkta kraften, som är i henne, ett ’frihetens evangelium’, som hon, ’naturens Messias’, förkunnar med ord eller gärning, så gott hon kan.» Med harm vänder sig Carlyle mot »vår förmåga att logiskt beräkna och överväga». Det är inte den, utan vår fantasi, som är herre över oss och våra handlingar. Den anande och trevande inbillningskraften är »antingen en präst och profet, som leder oss till himlen, eller en trollkarl och besvärjare, som leder oss mot helvetet». »Förståndet är i själva verket din själs fönster, och du kan ej hålla det rent och klart nog. Men fantasien är själens öga med dess färggivande näthinna, frisk eller sjuk.» I symboler är det, som människan lever, röres och har sin varelse. Och de tidsåldrar anses vara de ädlaste, då man skattar symbolernas värde högst. Ty »är ej en symbol alltid, åtminstone för den, som har öga därför, en dunklare eller klarare uppenbarelse av det gudomliga?»

Det finns symboler, som blott hava yttre värde, och det finns symboler, som tillika hava ett inre värde. Bland de förra hava vi att tänka på fanor, flaggor o. d. »Ja» — säger Carlyle — »det högsta emblem, kring vilket människorna i endräkt och samförstånd samlats, korset, hade ej annat än en tillfällig yttre betydelse.» Symboler med även inre värde äro alla verkliga konstverk. »I dem blickar evigheten genom tiden.» Men högre än alla konstverk stå de symboler, som bestå i hjältemodiga människors liv. »Även i döden, i de rättfärdigas död, såsom i det sista fullkomnandet av ett stort konstverk kunna vi urskilja en symbolisk mening. Läs, om du kan för tårar, i den högtidliga, om en segrande hjältes vila påminnande ro, som härskar i den älskades drag, vilken ej längre känner igen dig, men likväl småler åt dig! Läs tidens möte med evigheten, Varifrån ett svagt, dallrande återsken ännu dröjer kvar!»

Högst bland alla symboler stå enligt Carlyles mening de, vilka vi kalla »religioner». Allteftersom människorna kunde bättre eller sämre bilda sig en föreställning om det gudomliga, fingo vissa symboler ett — om än tillfälligt — inre värde och andra däremot blott ett yttre. »Om du önskar veta» — säger Carlyle — »hur långt människan kommit på den vägen, så betrakta vår gudomligaste symbol: Jesus av Nazareth, hans liv och levnadsteckning och vad därav följde: en symbol av varaktigaste, oförgängligaste slag, vars betydelse för kommande tider skall bliva lika stor, som den är för vår tid, och allt mera känd.» Därmed har Carlyle nått upp till den högste bland alla »hjältar», och nu skildrar han symbolerna i deras nedgång. »Homeri hjältedikt har ej upphört att vara sann, men den är ej längre vår hjältedikt; den lyser på avstånd. Om den blivit tydligare och begripligare, så har den ock blivit mindre och mindre lik en stjärna, vilkens sken småningom avtar i styrka.» Liksom tiden kan stegra symbolers helighet, kan den också vanhelga dem. »Vill du plantera för evigheten, plantera då i människans för evigheten danade själsegenskaper, i hennes fantasi och hennes hjärta! Vill du plantera för ett år, en dag, vänd dig då till hennes ytliga, för världen och tiden skapade krafter, hennes egoism och hennes beräknande förstånd och se, hurudan frukten blir!» Carlyle skildrar, hur »symboler, som en gång ansetts heliga, fladdra som grannlåtsfanor för vinden». Men plötsligt hejdar han sig och utbrister: »Vad sen! Äro vi, såsom Rousseau påyrkade, på väg att återvända till naturtillståndet?» I ett kapitel: »Träldom» polemiserar Carlyle mot den materialism, som kommit till uttryck i malthusianismen. Gentemot denna ställer han upp sin idealistiska syn på människan och det människovärdiga. »Två av jordens barn» — säger han — »hedrar jag, två, en tredje finns ej. Först den trälande, av arbete nedtyngde, trötte mannen, som med på jorden tillverkade redskap mödosamt besegrar jorden och gör henne till människans egendom. Vördnad inger mig den hårda, valkiga handen, i vilken ligger innesluten lika mycken kraft som i en konungs spira. Vördnadsvärt är det fårade anletet, grovt, väderbitet, med sitt uttryck av outvecklad intelligens, ty det anletet tillhör en människa, som lever, såsom hon bör leva. Ja, du är än mer vördnadsvärd just för din brist på bildning och därför, att vi måste beklaga dig såväl som älska dig. Du, min så ofta misshandlade broder! Det är för oss, som din rygg är böjd; det är för oss, som dina smärta lemmar, dina raka fingrar ha blivit så krokiga och vanskapliga; du var den, på vilken lotten föll — du måste gå ut i striden och kämpa för oss. Även hos dig fanns en av Gud skapad form, men den fick ej tillfälle att utveckla sig; dess växt hämmades av arbete och mödans ansträngningar, och din kropp känner lika litet som din själ till vad frihet vill säga. — — — En människa till hedrar jag och sätter högre än den förra: hon, som strävar efter det för själen nödvändiga — ej det dagliga brödet, utan livets bröd. — — — Högst står hon, när hennes yttre och inre egenskaper äro varandra fullt jämbördiga, när vi kunna kalla henne artist, ej endast jordisk hantverkare, utan inspirerad tänkare, som med i himlen tillverkade redskap åt oss erövrar himlen! — — — Obeskrivligt rörande är det, när man någon gång finner dessa båda karaktärer förenade: när han, som i det yttre livet strävar för det lägsta av människans behov, i sitt inre strävar efter det högsta, det ädlaste. — — — En sådan människa förer dig tillbaka till Nazareth; du får se himlens härlighet framgå ur jordens lägsta djup lik ett ljus, som plötsligt framlyser i det svartaste mörker.»

Men när Carlyle nått längst ut i förtvivlan över »det döda samhället» och »odjuret Utilitaria», som med sina breda hovar trampar ned allt, reser sig hos honom hoppet om mänsklighetens förnyelsekraft. Och åt detta ger han ett skönt uttryck i kapitlet »Organiska fibrer». »Hos de levande varelserna sker all förändring gradvis: medan ormen håller på att mista sitt gamla skinn, har det redan bildats ny hud under den gamla. Föga aning har du om en Världs-Fenix’ död i lågorna, om du tror, att den först måste brinna upp helt och hållet och förvandlas till en askhög, innan den nya fågel Fenix reser sig från bålet och på starka vingar lyfter sig mot skyn. — — — När det gamlas aska av stormens brusande andedräkt föres vida omkring, spinna sig det nyas organiska fibrer på ett underbart mystiskt sätt tillsammans. I bruset och dånet från det rasande storm-elementet förnimmas de melodiska tonerna av en dödssång, vilka snart övergå till de än ljuvare, än mer melodiska tonerna av en skapelsehymn. Skåda med egna ögon in i virvelvinden, och du skall få se, att jag har rätt!» Så växer allt. Så ilar allt framåt. »Fågel Fenix svävar med utbredda vingar högt i det blå och sänder ned till jorden sina ljuva toner eller ock — såsom nu — sänker han sig ned och offrar sig under längtansfull, trånande svanesång på det flammande bålet, på det att han sedan må kunna flyga högre och sjunga än klarare.»

Men detta är ej något, vartill vi blott få vara vittnen. Nej, vi måste själva hjälpa till, så att den nye Fenix födes fram. Detta ger Carlyle anledning att satirisera de då rådande samhällsförhållandena. Under bilden av »sprättarnas sekt» hånar han de högre klasserna i samhället. Medlemmarna i denna sekt hava helt förlorat sin individualitet och blivit alltigenom symboler. Genom sin penningpung hava de förvärvat en stor skara beundrare. De fina salongerna äro deras gudstjänstlokaler. I egendomlig motsats till dessa stå de, som vanligen kallas »arbetsträlar» eller »vita negrer», och vilka även bilda en sekt, men med sedvänjor, helt olika de för »sprättarnas sekt» utmärkande. Bägge sekterna arbeta ivrigt på sin utbredning. Varje gång, de stöta ihop, reser sig en fågel Fenix från bålet. Professor Teufelsdröckh kan slutligen ej längre vara blott ett vittne till denna kamp, utan drar ut till strid mot S:t Simonisterna i Paris. Men utgivaren av hans manuskript uttalar den förmodan, att han dväljes någonstädes i London.

Dit styrde Carlyle sina steg, så snart han avslutat sitt arbete i juli månad 1831. Det var hans avsikt att försöka få en förläggare för sin bok, Detta stötte emellertid på stora hinder. Ingen hade mod att ta sig an detta »litterära vidunder». Redan själva stilen verkade avskräckande. Det har blivit påstått, att denna var något, som Carlyle tagit med sig från sin hemort. Detta är ingalunda fallet. Den ordkarge skottens humor tar sig städse uttryck i korta, kärnfulla ord, medan däremot Carlyles humor i »Sartor resartus» spinner ut sig i snart sagt det oändliga. Den röjer tydlig påverkan från den tyska romantiska skolan. Denna breda framställning var det, som gjorde Carlyle till »the best talker in England», men förläggarna stodo tvehågsna inför företaget. Slutligen hade Carlyle ingen annan utväg än att låta publicera sitt verk 1833 i form av en artikelserie i månadsskriften »Frasers Magazine». Detta var allt annat än fördelaktigt. »Den ånyo hopsydde skräddaren» blev därigenom åter uppsprätt. MHelhetsintrycket gick fullständigt förlorat. Den blev kyligt mottagen både av publik och kritik. Först år 1838 utkom den i England som bok, sedan Carlyles store beundrare Ralph Waldo Emerson redan 1836 utgivit den i Amerika. Tidningen »Sun» kallade Sartor resartus »en bunt hoppackad gallimattias». En nordamerikansk tidning förklarade: »Hade den senaste förbättringen på lagstiftningens område, som vidtagits i vårt land redan funnit väg till England, skulle författaren enligt vår mening ej löpa minsta fara att bliva lynchad.»

Men det syntes ej blott hava varit omsorgen om »Sartor resartus», som drog Carlyle till London, utan det förefaller, som om hans sociala funderingar i slutet av denna bok hade lockat honom in i storstadens väldiga vimmel för att där riktigt få känna tiden på pulsen. Han ville pröva sin nyvunna livsåskådning på de verkliga förhållandena.

I London, dit hans hustru kom en tid efter honom, vann han John Stuart Mill som sin lärjunge. Därjämte fick han stifta närmare bekantskap med bl. a. Leigh Hunt och dennes familj, vilka beredde Carlyle och hans hustru mycken glädje.

Det visade sig emellertid omöjligt for Carlyle att bygga sin existens enbart på litterär verksamhet, och därför återvände makarna Carlyle 1832 till Craigenputtock. Den närmast liggande orsaken därtill var likval underrättelsen om att Carlyles far hade avlidit den 24 januari samma ar. I de minnen från flydda tider, som sonen senare nedskrev, har han ristat en vacker runa över sin far, for vilken han hyste en djup beundran. Hans frånfälle bredde en lång skugga över Carlyles redan förut mörka levnadsstig.

Men ännu djupare blev Carlyles sorg, när han strax efterat fick veta, att hans »andliga fader», Goethe, gått ur tiden. Det hopp, han länge närt, att en gang få möta denne man personligen, var därmed grusat. Dödstanken trängde sig under denna tid in i centrum i Carlyles tankevärld, men det låg nu en betydligt ljusare stämning över denna än någonsin forut. I dödsrunan över Goethe, som Carlyle publicerade i »New Monthly Magazine», betecknar han Goethe som den store banbrytaren ej blott for en ny tid i poesiens, utan även för en ny tid i det inre livets historia. Han säger: »Den verklige diktaren ar städse liksom i framfarna tider siaren, vilkens öga är begåvat till att genomskåda det gudomliga mysterium, som är Guds universum, och till att tolka några nya rader i hans himmelska handskrift.» Förhållandet mellan Carlyle och Goethe hade genom flitig brevväxling utvecklat sig till ett verkligt vänskapsförhållande. Så t. ex. läsa vi i »Goethes samtal med Eckermann» den 5 april 1831: »Jag skall skicka ett exemplar av dessa teckningar av Neureuther till herr Carlyle i Skottland, och jag hoppas, att jag därmed bringar denne vän en icke ovälkommen gåva.» Vid mångfaldiga tillfällen grep Carlyle in till försvar för Goethe. Gentemot dem, som i Goethes sista ord: »Mera ljus!» velat se ett tecken på det mörker, som rådde i den store mannens själ, betonade Carlyle, att de, som på detta sätt brukade en mans dödssätt som vittnesbörd om hans religiösa kätteri eller renlärighet, voro »otillgängliga för till och med jordisk logik». Vår nästas dödskamp, när, »hennes ande, bortryckt av dödens virvelvind och täta, spökliknande töcken, blint griper efter hjälp utan att finna någon sådan», borde — säger Carlyle — »icke vara den scen, inför vilken en viss tro försöker att jubla, sedan den förlorat hoppet om att kunna bringa lindring». Trots de många beröringspunkterna mellan Goethe och Carlyle förblir det likväl en fängslande hemlighet, vad det var, som kunde så innerligt knyta ihop dessa bägge: Goethe med den ljusa, soliga blicken och Carlyle med det dystra, beslöjade ögat, Goethe med den harmoniska livsgestaltningen och Carlyle med det stränga försakandet av allt för tillfresställandet av samvetets obetingade krav.

En vederkvickelse var det för Carlyle under denna tid, då han förlorat sina bägge fäder, att få mottaga besök av sin förste lärjunge, Ralph Waldo Emerson. Det förvissade Carlyle därom, att han icke kämpat och arbetat förgäves, och detta stärkte Carlyle ytterligare i hans övertygelse. Det var den hänsynslösa dollarjakten och dess följesvenner, som väckt Emerson till självbesinning och gjort honom mottaglig för Carlyles tankar, sådana dessa mött honom framför allt i »Sartor resartus». Det erkännande, som Emerson bar över till Carlyle från okända vänner på andra sidan Atlanten, kom honom att på allvar umgås med tanken att flytta över till Amerika. Vad som emellertid hindrade denna tanke att mogna till fast beslut, var framför allt det intima kärleksband, som knöt Carlyle vid hans mor.

De bemödanden, som Carlyle gjorde för att lätta det ekonomiska trycket, ledde ej till något resultat. Hur brydsam hans ställning var, därom vittnar hans ansökan till en plats som astronom. På detta område var han ju fullständigt obevandrad. Likväl bad han lord Jeffrey om rekommendation — en begäran, som denne naturligtvis genast avslog. Därvid gick emellertid Jeffrey alldeles för långt. Han upprepade, vad han förut många gånger sagt, att han icke alls sympatiserade med Carlyles »mystiska» tankegångar. Ja, han röjde till den grad brist på verklig takt, att han — alldeles opåkallat — gjorde sig till förespråkare för fru Carlyles avsmak för Craigenputtock. Detta väckte — helt naturligt — Carlyles vrede, och denne skrev ett brev till Jeffrey, vari han fullständigt slet isär det förut väl beprövade vänskapsbandet. När Carlyle under senare delen av sitt liv ånyo genomlevde sina minnen, gav han likväl — sanningskär som alltid — Jeffrey hedersplatsen näst efter den bäste bland alla hans vänner, Irving.

Carlyle planerade vid denna tid ett större arbete, varmed han hoppades kunna slå helt igenom. Än tänkte han skriva om den franska revolutionen, än om den skotska reformationen, än om Luther. Vilket ämne han än kom att välja, behövde han emellertid bo i närheten av ett större bibliotek. Och därför beslöto de båda makarna under vintern 1834, att de på sommaren skulle flytta över till London. För Carlyles inre syn hägrade hoppet att bliva ledare för en »mystisk skola», bestående av likatänkande. Särskilt fäste han stora förhoppningar vid John Stuart Mill och dennes vänner.

Den närmast liggande orsaken till uppbrottet från Craigenputtock var emellertid, att hans bror Alexander, vilkens förmåga att sköta lantbruk Carlyle överskattat, måste upphöra med arrenderingen. Både Thomas och Jane kände djupt, att det var ett dristigt steg, de togo, då de övergåvo sin lugna fristad och trädde in i den stormfyllda världsstaden. Men hoppet är ju det sista, människan släpper. Genom dess fjärrglas log framtiden dem i möte.

1. En i tredje århundradet levande grekisk lärd, som var känd för för sina ytterst hätska angrepp mot Homeros’ dikter, och vilkens namn numera är liktydigt med kritikast, småaktig kritiker, häcklare.